Då var det dags för ett blogginlägg igen! Jag har i ett tidigt skede lovat att bara skriva när jag har något viktigt att komma med. Jag vill inte belasta er med ytterligare ”en-gång-i-veckan”-måsten. Det räcker med att man ska träna, äta rätt, tiita på mello etc. etc. Min blogg kan man läsa när det passar – och jag skriver när det passar.

Än en gång återkommer jag till ledarskapet i skolan. Det upptar mycket av min tid att fundera över detta och jag är ständigt på väg i mitt eget ledarskap. Ibland famlande i dimma – ibland väldigt tydligt marscherandes framåt på en till synes ganska rak väg men ibland….väntandes, vilandes och förtröstandes.

Min tes idag är att ledarskapet i skolan måste tillåta sig att vila, vänta och förtrösta på att processer äger rum!

Jag tror att jag är en person som har valt ledarskapet utifrån en vilja att förändra och påverka. Jag har, som många andra av mina kollegor, varit aktiv i föreningsstyrelser, elevråd och alltid mer eller mindre ”råkat” hamna i beslutande position. Jag tror inte att jag ”råkat” hamna där! Jag trivs helt enkelt med att vara där.

Nu har jag också ett yrke där jag faktiskt har stor möjlighet att påverka! Ja, jag sa stor möjlighet att påverka för jag är fullständigt övertygad om att rektor har stor möjlighet att påverka om vi bara tar vara på den möjligheten och faktiskt tar den för given utan att först be om lov! Men jag vet – vis av min egen erfarenhet – att det jag tidigare fallerat på har varit min iver och min brist på tålamod!

Ni som har följt mig vet att jag påbörjat ett utvecklingsarbete på min, sedan två år, nya arbetsplats. Jag har låtit mig inspireras av Helen Timperley, Michael Fullan, Viviane Robertson, Dylan William, Hans-Åke Scherp, Ulf Blossing och inte minst av alla mina kollegor i sociala medier. Allra mest har jag inspirerats av mina medarbetare och deras vilja till förändring!

Vi började hos oss i augusti 2014 att prata om kultur och hur vi skapar ett bra klimat för utveckling. Då hade kag läst boken ”Salutogent ledarskap” av Anders Hansson (Gothia fortbildning,2010) som betytt mycket för mig. Jag arbetade aktivt med att under en hel termin kombinera pedagogiska konferenser som innehöll beskrivningar över mål och visioner, kombinerat med kollegiala samtal mellan medarbetarna såväl som enskilda samtal mellan mig och medarbetaren och lektionsbesök. Jag valde att fokusera på det friska och det som fungerade både i verksamheten och hos den enskilde individen. Jag har sedan starten besökt samtliga lärare 4 timmar per termin och jag fortsätter med det arbetet. Frågan kommer så här kommer svaret: jag har 27 lärare, 34 medarbetare och ca 600 elever inom grundläggande vuxenutbildning och SFI för akademiker.

I början var arbetet ganska trevande inte minst från min sida för jag visste inte hur man gjorde. Det hände både en och två gånger att jag tänkte: ”Det här jobbet är för svårt för mig!”, men jag valde att fortsätta på den inslagna vägen och jag fick medarbetarna med mig. Jag väljer medvetet att skriva medarbetarna för skolans utveckling handlar inte ”bara” om lärarna utan om alla oss som arbetar i verksamheten. En viktig poäng för att lyckas med skolutveckling tror jag!

I december 2014 antog vi en arbetsplan som skulle gälla från den 1 januari 2015. Jag hade skrivit den efter att ha lyssnat in medarbetarna både i grupp och enskilt och sedan fick varje medarbetare reagera enskilt på den i form av en reflektion som lämnades in till mig.  Jag ville veta om man trodde att arbetsplanen var realistisk, hur man såg att man själv kunde utmanas och om man ville förändra något.

Sedan började ett långsiktigt arbete. Arbetsplanen har 4 områden: organisation och rutiner (d.v.s. allt det som ska få verksamheten att fungera och möjliggöra arbetet med skolutveckling. Det som helt enkelt måste fungera), kollegialt lärande, betyg och bedömning (vilket vi nu har bytt namn på till ”formativt förhållningssätt” som jag tycker är mycket bättre) och IKT.

När jag påbörjade lektionsbesöken använde jag mig av Skolinspektionens observationsschema där jag valt ut några områden och läraren fick välja några som skulle observeras. Efter två besök med ca 6 veckors mellanrum träffades vi och pratade om vad som skett. Den här terminen använder jag John Steinbergs modell för coachande klassrumsobservationer. Jag tror att det är bra att byta modell emellanåt för att bredda observationsområdet.

I juni 2015 följde vi upp arbetsplanen i grupp, och vars och ens enskilda utvecklingsplan i medarbetarsamtal. När vi sågs i augusti hade vi ett ”startsamtal” där jag åter träffade varje medarbetare och vi påmindes om utvecklingsplanen och vart vi är på väg. Så fortsatte arbetet med lektionsbesök och vi hade ett avslutande samtal i december för att se: ”Vad hände?”

Det här året startade med utvecklingssamtal med samtliga medarbetare och då fick vi åter chansen att titta på de tre viktiga frågorna: ”Vart ska vi?” Vart är vi nu och var kommer vi ifrån?” Tre viktiga frågor för all skolutveckling (och förmodligen all utveckling!)  Så arbetade jag om arbetsplanen och upptäckte för första gången i mitt yrkesverksamma liv som rektor att jag kunde ta bort flera saker som vi redan uppnått och att vi faktiskt hade kontroll på att vi rörde oss framåt och att tidsplanen höll! Detta förstärker min tro på att det lönar sig att inte ha för bråttom utan lita till att förändringen äger rum!

I augusti 2015 började vi också med något som påverkade utvecklingen mycket positivt.

Mattelärarna hos mig (7 stycken) var anmälda till #malyft (mattelyftet) vilket innebär att även jag som rektor fick kompetensutveckling i kollegialt lärande. Jag insåg då att jag inte kunde hamna i en situation där mattelärarna fick extern handledning och arbetade efter en medveten modell i sitt kollegiala lärande samtidigt som jag ”lämnade övriga åt sitt öde”. Nej, här var det tvunget att ske saker på bred front om verksamheten skulle förändras och utvecklas. Jag ”anställde” en av mina kollegors förstelärare till mina övriga arbetslag. Detta för att även de skulle få en extern handledare som inte var en kollega. Jag tror nämligen på tanken att någon med ögon utifrån kommer in och leder samtalet så att vi kan flytta fokus från vardagliga detaljer till ett mer långsiktigt samtal om förändringsprocesser och elevers möjlighet till bättre resultat. En som kommer utifrån kan också ställa frågor om för oss ”självklara” saker som vi då tvingas förklara och kanske ompröva!

Under hösten handlade samtalen mycket om vad medarbetarna ville och hur de såg på processen och arbetet med vår arbetsplan och utifrån det har vi från januari arbetat med att alla läser ”Handbok i formativ bedömning” av Dylan William/Siobhan Leahy Natur och Kultur 2015). Dessutom träffar jag handledarna regelbundet ca var sjättevecka och de kan coacha mig utifrån vad de med sina ”utanförögon” ser kan vara nästa steg.

Arbetslagen träffas två timmar per vecka under två veckor för dessa pedagogiska samtal sedan har de två veckor för ordinarie arbetslagsarbete eller spontant arrangerade teach-meet och workshops som de själva dragit igång.

Nu har jag kommit till min poäng!

Jag hade kunnat bestämma att vi skulle ha dessa träffar varje vecka (det har mattelärarna som arbetar med mattelyftet) men jag kan också se att det finns risk för ett forcerande i processen och att den fördjupade kunskap som vi vill ska landa inte får tid till att göra det. Och det är nu min utmaning kommer: att vila, att lita till processen, att förtrösta på att utveckling äger rum!

Häromdagen hörde jag en intervju med en kollega där det beskrevs att när kollegan lämnade sin arbetsplats efter tre år sjönk elevresultaten till den nivå de hade innan kollegan påbörjade ett förändringsarbete och de blev till och med sämre än utgångsläget. För mig är detta ett varnande exempel i dagens Skolsverige!

Vi måste sluta vara dagsländor och faktiskt förstå att ett medvetet förändringsarbete tar tid och att processer måste få landa för att ett fördjupat lärande ska äga rum. D.v.s. ett lärande och ett förändringsarbete som inte är beroende av en enskild rektor eller enskild lärare. Ett förändringsarbete som såsmåningom mynnar ut i att man tänker: ”Nej, men så här har vi alltid gjort” Det här har Ulf Blossing tagit upp i sin bok ”Kompetens för samspelande skolor” (Studentlitteratur 2008) där han beskriver skolutveckling men tyvärr har vi alltför ofta sett skolor, huvudmän, politiker som tror att man kan ”gena” sig fram till bestående skolutveckling.

 

Nej, man kan inte ”gena”. Dagens PISA-resultat och olika nedslående rapporter om de dåliga resultaten i skolan är alla bevis på försök att ”gena”. Det kan vara via nya reformer, nya ”metoder” både beprövade och obeprövade eller olika ekonomiska mål som fått göra nödvändigheten till en dygd.

Jag tror att skolutveckling bygger på andra, långsiktiga metoder: Man måste vara en mycket medveten skolledare med tydliga mål, man måste skapa goda relationer till sina medarbetare, man måste tro på sina medarbetare och utifrån ett salutogent förhållningssätt förstärka det friska och sedan dag ut och dag in strävsamt röra sig framåt mot målet. Man måste framförallt förvissa sig om att alla på arbetsplatsen verkligen har samma mål och att alla är medvetna om vad dessa mål innebär för mig som enskild individ i mitt eget klassrum! Det är ingen dans på rosor, man skapar sig inga sensationella rubriker i olika pedagogiska magasin men jag vet att man skapar en förändring och en utveckling som gagnar eleverna. Man skapar en förändring som INTE är beroende av vem man har som skolledare eller vem som är förstelärare eller utvecklingsledare utan man har skapat en kultur av skolutveckling!

Ja, våra resultat har gått upp! Ja, samtliga medarbetare visar på utveckling(som jag ju faktiskt ser genom mina täta lektionsbesök och mina fyra medarbetarsamtal varje år) och ja, vi har en bra arbetsmiljö där pedagogisk och skolutveckling nog är det vanligaste förekommande samtalsämnet vid de, för verksamheten, så viktiga kaffebordssamtalen.

 

Nej, det är inte enkelt! Det är svårt! Det är ibland tråkigt – för mig som vill att det ska hända nya saker hela tiden – men jag tror att det är en riktig väg att gå och jag är övertygad om att det innebär att skolan utvecklas som en helhet.Inte bara inom fomativ bedömning eller bara inom IKT Utan just inom pedagogik – det är ju faktiskt det vi arbetar med! Det andra är våra verktyg.

Just nu pågår processerna för fullt, jag står vid rodret, månar om att vi inte tappar siktet på målet och ser till att förutsättningarna för att processerna ska fortsätta finns. Jag kallar det att vara rektor!

Med det vill jag önska er alla en bra vecka och jag hoppas få se er som är kollegor på Nordisk skolledarkongress eller kanske på #afkörebro16 framöver

Elsemarie