Florence Nightingale, Moder Theresa, Nelson Mandela, Lorraine Monroe och skolan

Nu kommer ett blogginlägg som säkert kommer att irritera och uppröra en hel del människor men jag tar mod till mig och vågar skriva ändå.

4BCDBA27-61B3-4E88-B565-0EC7DB2BE098Jag har precis deltagit i trådar på twitter om lärares arbetsmiljö och arbetstid inför ett stundande läsår. Jag blev ganska upprörd därför att jag upplever att jag står så långt från dem som ständigt vill peka på hur omöjligt och tufft och svårt det är att arbeta i skolan och som ser lösningar på detta i form av lärarassistenter, nya avtal, högre löner etc. De som kommer med nya reformer och snabba beslut och förändringar. De som ständigt kommer tillbaka till om det ska vara 40 timmar, 40+5 eller 35+10,5 eller…. Whatever! Som att det är detta som är grunden för skolans utveckling och förbättrade resultat.

Låt mig slå fast att det är inte i ett läraravtal som skolans utveckling kommer att äga rum. Det är heller inte först och främst med en ny lärarutbildning som våra elever kommer erbjudas större möjlighet att nå målen. Det är inte ens i ett riksdagsval som skolans framtid kommer att avgöras. Nej, det är genom Florence Nightingale, Moder Theresa, Nelson Mandela och Lorraine Monroe som detta kommer att ske.

Jag har arbetat i svensk skola i 30 år och dessutom tillbringat 15 år som elev i skolsystemet. Av många kan det anses som att jag är direkt olämplig för mitt jobb och att jag verkligen borde ha sett något annat än skolan under min livstid. Det är säkert sant men ändå fel. Lika fel som de hade som förfasade sig över att jag påbörjade min lärarutbildning blott 17 år gammal och alltså kom ut som färdig lärare när jag endast var 21 år. Hade någon 1984 på ”Ackis” sagt till mig att jag skulle bli rektor för grundvux, verksamhetschef för högstadiet och gymnasiet, chef för SYV:ar eller rektor för en 4-9 skola i ett av Sveriges mest utsatta områden hade jag förmodligen tagit det som en kränkning och sparkat bak-ut för det var ju nämligen musiken som var mitt fokus och allra helst skulle jag spela in skivor och arbeta som studiomusiker.

Nelson Mandela, 1990 by Yousuf KarshLivet – och min person – ville annorlunda. Det var något annat som drev mig än musiken. Det var en sorts kärlek och tro på människan och en vilja att påverka och förändra. Jag har många gånger återkommit till mitt motto som jag ärvt i rakt nedstigande led från min mamma: ”Människan först” och det är detta som drivit mig och det är här Florence, Teresa, Nelson och Lorraine kommer in i bilden.

För lyssna nu och fundera: Jag tror att ”Florence”, ”Teresa”, ”Nelson” och ”Lorraine” är nödvändiga för en riktigt god skolutveckling! Japp! Jag törs säga det: skolutveckling handlar inte bara om resurser, avtal, höjda löner och förbättrade villkor. Det handlar först och främst om hjärta, motivation och faktiskt: grit! Florence, Teresa, Nelson och Lorraine hade aldrig nått det de gjorde utan ”grit”. De kunde skapa sig en inre bild av ett framtida mål och de hade förmågan att tro på detta så starkt att de faktiskt lyckades nå det som för många sig omöjligt ut. Det jobbar många Florence, Teresa, Nelson och Lorraine i våra skolor och de har också nått sina mål och de har lyckats skapa skolutveckling! Hos en enskild elev, i en klass, i ett arbetslag, i en skola, i en kommun….

Jag är övertygad om att Lorraine Monroe inte först och främst drevs av bra avtal eller stora resurser eller fina verksamhetsbeskrivningar. Jag är övertygad om att det var tron på medmänniskans förmåga och alla människors rätt att nå sina mål som var hennes starkaste drivkraft. Både som chef för medarbetare och rektor för elever.

Dessvärre är detta något som i Västvärlden idag underskattas och nästan ses på med oblida ögon. Det är helt okej att åka som volontär till Colombia eller Tanzania och arbeta utifrån en vilja att göra skillnad men att se sig själv som en medmänniskoarbetare i en skola i Sverige är inte okej. Nej, då riskerar man att få höra saker som: ”Jaha så du menar att det är ett ”kall” att jobba i skolan och att det inte ska betala sig?” eller ”Så du menar att kvinnodominerade yrken inte ska löna sig?”. För mig är det ett ”kall” att arbeta i skolan och det är jag stolt över.

Jag tycker att man ska ha betalt för det jobb man utför. Jag tycker att män och kvinnor ska ersättas utifrån det jobb de gör och inte utifrån vilket kön de har. Jag tycker att lärarutbildningar ska vara utmärkta och jag tycker att det är bra med avtal och styrdokument men: Jag tror att det är viktigare att man ställer sig själv frågan: ”Varför gör jag det här?” och att man är beredd på att svaret kanske gör att man bör fundera på om man är på rätt plats.

Det som driver mig är att få tillbringa varje dag med att göra skillnad för D85CC124-0297-4EE1-87B5-C271D73A1724människor och att jag tvingas se dessa människor i ögonen både när jag gör bra saker och när jag gör sådant som är mindre bra. Att låta mig själv utmanas och påverkas av mina medarbetare och elever och att tvingas tänka om och tänka nytt för att vi ska nå ett bättre resultat. Det låter förmodligen otroligt naivt men jag vill förändra världen och jag tror att jag ska börja just där jag står och det är detta som driver mig mest!

Jag har suttit i styrelsen för Sveriges skolledarförbund i Örebro. Jag har bråkat med mina chefer när jag tycker att lönerevisionen varit orättvis. Jag har upprörts över politiska beslut som inte gått den väg jag har velat, men det är inte lönen eller politiska beslut som har fått mig att stanna. Det är just detta: ”Människan först!”.

Jag är så naiv att jag tror att de som lyckas bäst i skolan oavsett om det är som lärare, lokalvårdare, kostpersonal eller vad det än är för roll man har i skolans värld, är de som har något gemensamt med Florence, Teresa, Nelson och Lorraine. De som drivs av att de emellanåt sätter andra före sig själva. De som är övertygade om den lilla människans möjlighet att skapa stora förändringar för en annan medmänniska.

Samtidigt tror jag att det är dessa människor 492DF515-8968-4A9A-9350-C4106E800347som riskerar att bränna ut sig om de inte har fler av samma ”skrot och korn” runt omkring sig. Dessa människor hämtar ofta energi hos andra likasinnade och finns inte det utan man är omgiven av besvikelse, bitterhet, klaganden och missnöje så tappar man sin energikälla och drivkraft och så småningom töms man på den energi som en gång var glöden och man kan behöva lång tid för att komma tillbaka och våga hitta den där gnistan igen.
Jag är alltså inte övertygad om att det är arbetstidsavtal eller styrdokument i sig som driver människor från läraryrket utan kanske avsaknaden av att få prata om och få möjlighet till det som egentligen driver de flesta: Att förändra en annan människas liv till det bättre!

Självklart ska man kunna leva på sin lön och självklart ska det löna sig att utbilda sig och självklart ska män och kvinnor ha samma lön för samma arbetsinsats men den dagen skolan befolkas av människor som söker sig dit för att det är välbetalt och bra arbetstidsavtal så kommer utvecklingen att avstanna. Japp! Du läste rätt!

Det är inte samma sak att arbeta på en reklambyrå som att ta hand om unga människors drömmar och vårda dem så att människan får växa till att så småningom stå på egna ben, lyckas och utvecklas. Det är därför vård, skola och omsorg är unika områden och måste behandlas som sådana.

4516E7D1-161F-4F95-8621-52E8EEE45CB6Ingen löneökning i världen kan betala den glädje som en kram från Kerim ger mig eller den känsla av tillfredsställelse som jag får när jag kan säga till en trött medarbetare: ”Gå hem, köp en tidning och en chokladkaka och ta hand om dig!” eller ”Gå hem och ta hand om ditt eget barn och din familj först för vi behöver att du mår bra och du mår bra om de dina mår bra!”. Inget lönetillägg i världen kan mäta sig med när Haidar kommer in och säger: ”Jag har funderat på hur vi nior ska kunna ta hand om fyrorna på ett bra sätt så att de känner sig välkomna!” Det är vad det handlar om – att sätta människan först.

Det som skiljer vård, skola och omsorg från andra yrken är att man faktiskt valt ettB7FBEABA-90D8-4C89-936E-C3281A6687A8 jobb där det allt som oftast handlar om att sätta andras framgång och lycka före sin egen men det jag, och många med mig, vet är att det i slutänden innebär att man får än mer energi att möta en ny morgondag och att man får än större tro på en bättre värld där människor får möjlighet att leva, lyckas och nå sina drömmars mål! Det – i sin tur – innebär att jag blir bättre på mitt jobb, att jag utvecklas och att jag når mina mål.

Jag anser att lärarutbildningen ska ha en mycket hög kvalitet och att det ska krävas mycket för att ”få” bli lärare eftersom jag dessutom anser att det är ett av de viktigaste och finaste jobb någon människa kan ha.

Jag anser att vi ska ha bra arbetsmiljö för våra medarbetare i skolan just för att de är så oerhört viktiga och mår medarbetarna bra gör de ett bättre jobb för våra elever.

Jag anser att vi ska ha roligt på jobbet och att vi ska ha de resurser som faktiskt behövs för att eleverna ska nå målen. Dessutom ska vi fika ofta och länge!

Jag anser att det ska vara svårt att bli rektor och att det ska vara ett noggrant urval eftersom jag anser att rektorer är Sveriges viktigaste chefer.

Jag anser att huvudmän är oerhört viktiga och att vi måste ha skickliga verksamhetschefer som har stor förmåga att tänka strategiskt.

Jag anser att alla dessa jobb ska vara välbetalda därför att de som innehar jobben förtjänar det då de kanske har några av samhällets viktigaste arbeten!

Jag anser att ingenting av ovanstående bör vara det som driver arbetet i skolan.

Jag anser att min längtan efter att göra skillnad för mina medmänniskor och min längtan efter att göra världen till en bättre plats ska vara det som först och främst driver mig till att med glädje gå till jobbet en regnig, ruggig, mörk novembermorgon med riktigt blött snöslask. Och jag är övertygad om att det är denna inställning som kommer att ge resultat. Sådärja! Nu var det sagt!

Nu är det sagt och jag är övertygad om att det var den känslan av lust till att förändra och påverka världen som drev Florence, Teresa, Nelson och Lorraine och jag är så oerhört tacksam för att de gjorde det de gjorde. Kan jag i någon liten handling påminna om det de gjorde så kan jag dö lycklig och kanske har också någon skola utvecklats genom mitt och mina medarbetares jobb så att nya människor får större och bättre möjligheter att leva i en bättre värld!

Det här kräver att vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt: först arbeta för att våra elever ska nå sitt absolut maximala för att vi bryr oss om dem och deras rätt att lyckas sedan att vi har en bra arbetsmiljö med god löneutveckling så att våra elever får de lärare och skolpersonal som de förtjänar!C5667F99-E9AA-464C-BC6A-A35D4FE3676C

Idealist – javisst! Och en stolt sådan!

 

Annonser

Inför en läsårsstart som inte liknar någon annan….

Så var det då dags igen. Efter ett långt, långt uppehåll skriver jag ett blogginlägg. Inte minst tar jag upp bloggandet igen för att kunna följa mina egna tankar och Nytorpssskolans arbete och resa mot att nå 100% måluppfyllelse. Alltså för elevernas skull!

Från september 2016 till februari 2018 arbetade jag som verksamhetschef i Katrineholms kommun. Ett jobb som var mycket lärorikt och givande. Inte minst för att det fick mig att inse att skolans värld inte har en rak ”karriärväg”. Dvs att det inte är självklart att man gör karriär genom att först bli lärare, sedan rektor, därefter verksamhetschef, förvaltningschef och sedan sluta som GD för Skolverket. Skolan är en så komplex verksamhet som kräver sina specialkompetenser och där gäller det att man hittar sin plats och att man är där man är bäst. Jag insåg att jag är bäst när jag är rektor. Arbetet som verksamhetschef var inte mitt. En insikt som jag är glad över att jag kom fram till. Arbetet som rektor kan jag lova är mitt – och som jag älskart’!

Jag har under ett par års tid sagt att jag någon gång i livet skulle vilja ha en riktig utmaning och nu var det dags. Nytorpsskolan är en utmaning och jag har bestämt mig för att ta mig an uppdraget att leda resan för skolans utveckling till att alla elever ska nå gymnasiebehörighet och alla elever ska få möjlighet att nå sina egna mål i sitt liv. Naturligtvis påverkar inte skolan allt, men en stor del och jag vill tillsammans med mina medarbetare göra allt som står i vår makt för att detta ska lyckas.

Jag påbörjade mitt nya jobb i februari och under våren har jag tagit tid för att lära känna verksamheten. Jag har gjort lektionsbesök och haft ”lära känna-samtal”. Jag har haft föräldrakontakter och kontakter med samarbetspartners såsom socialtjänst och polis. Jag har träffat politiker och jag har lyssnat in Nytorpsskolans historia. Våren har alltså varit som en förberedelse inför ett stort äventyr. Jag har försökt att analysera var vi befinner oss just nu!

Nu börjar ett nytt läsår och i och med det vår resa!

Jag har förmånen att ha en ledningsgrupp som verkligen är ett bra stöd och något att lita på. Den består av biträdande rektor och arbetslagsledare. Vi har på skolan ett elevhälsoteam som är beredda att täppa igen de maskor i nätet som kan uppstå för elever och som verkligen vill möta eleven där hen är och hjälpa till så att hen tar sig framåt. Sist men inte minst har vi också en engagerad IKT-pedagog som är min högra hand i arbetet med skolans digitalisering. Allt det här fanns naturligtvis även innan jag landade på Nytorpsskolan.

D86DAEC8-FFF2-4054-9B34-E3E88B0BF653Det som blir min särskilda uppgift i detta är att berätta den goda historien om Nytorpsskolan. Berätta den för medarbetare och elever. Föräldrar och tjänstemän, politiker och boende i området tills alla tror på den.

Tills alla tror på att Nytorpsskolan är en bra skola där elevers kunskaper utvecklas och befästs och där barn får rätten och möjligheten att nå sina mål!

När berättelsen är på plats handlar det om att arbeta målmedvetet så att man ser att berättelsen inte var en saga utan faktiskt en dokumentär. Så hur gör man det?

Mitt främsta redskap är höga förväntningar. Jag har sagt det förut men säger det igen: Jag har de medarbetare jag har! Det är mitt jobb som rektor att se till att de utvecklas så att de når längre än de trodde själva att de skulle kunna nå.

6182CC1C-4E40-4129-8E42-07220DF9BA1BDet är mitt jobb att i lagom mängd utmana, stötta, locka och ibland skjuta på. Det är mitt jobb att möta var och en individuellt samtidigt som jag ska se till att vi alla är på samma resa mot samma mål. Några vill springa fort – låt dem göra det men se till att de springer dit vi ska. Några vill bara ta ett litet steg i taget – låt dem göra det men se till att de inte stannar utan att de tränar upp sin ”kondition” så att de så småningom kan ta sig fram något snabbare.

0EA752E4-4443-44ED-BDE2-11EFEB468EA2Det är mitt jobb att vara tydlig med mina förväntningar. Hur ska vi kunna förändra vårt arbete i klassrummen så att vi faktiskt möter varje elev där hen befinner sig och förändra vår undervisning så att vi möter klassen där den är och arbetar så att alla tar steg framåt. Det kommer vi att göra genom att arbeta i sk TLC (teacher learning community). Där får man träffas var fjärde vecka för att prata just om det som händer i klassrummet. Man får besöka varandra, man får besök av skolledare och förstelärare och man arbetar efter ett material baserat på forskning. Just det: Handbok för formativ bedömning av Dylan Wiliam och Siobhan Leahy (Natur och kultur, 2015). Ingenting ska få störa detta arbete och det måste jag plantera in hos mig själv. Stäng alla fönster och dörrar för verksamhet som vill ta fokus från lärarnas samtal om vad som faktiskt händer i klassrummet för det är den enda vägen till framgång hos eleverna!

Hur ska vi implementera arbetet med digitala läromedel om jag ger möjlighet för någon att välja en annan väg? Nej, jag måste tydligt tala om vad jag förväntar mig och när jag förväntar mig att saker ska ske. Tex: termin 1 ska alla minst ha provat en del i vårt digitala läromedel. Termin 2 ska man ha använt ett helt arbetsområde. Termin 3 ska man förändrat en del och lagt in egna ”skapelser” för att slutligen termin 4 ha skapat ett eget arbetsområde till skolans digitala bibliotek. Detta gäller för alla och envar och ingen kan ta en annan väg. Det är också ett tempo som jag vet att alla klarar.

Nu handlar det om att ständigt följa upp arbetet genom att fråga: Var befinner du dig? Vad behöver du för att ta nästa steg? Vad är det som gör att du tvekar? Vilken stöttning kan jag och skolledningen ge?

2CE93F2E-3BFD-47B7-910D-B28FC4B27E29Vi börjar vår resa den 20 augusti med att våra elever i årskurs 4 tillsammans med eleverna i årskurs 9 ska få gå in i skolan uppför den trappa där eleverna i årskurs nio går ner på avslutningsdagen. Vi ska fira skolstarten och vi ska ha en föräldrafest där vi äter tillsammans men också pratar om hur vi – skola och hem – tillsammans ska arbeta för att nå våra mål. Det finns nämligen inte en enda förälder som inte vill att barnet ska lyckas i skolan och det är mitt jobb att se till att de förväntningarna och förhoppningarna infrias.

Ja, vi behöver ett stoooort lycka till! Men jag är säker på att vi ska klara det! Tillsammans!