Florence Nightingale, Moder Theresa, Nelson Mandela, Lorraine Monroe och skolan

Nu kommer ett blogginlägg som säkert kommer att irritera och uppröra en hel del människor men jag tar mod till mig och vågar skriva ändå.

4BCDBA27-61B3-4E88-B565-0EC7DB2BE098Jag har precis deltagit i trådar på twitter om lärares arbetsmiljö och arbetstid inför ett stundande läsår. Jag blev ganska upprörd därför att jag upplever att jag står så långt från dem som ständigt vill peka på hur omöjligt och tufft och svårt det är att arbeta i skolan och som ser lösningar på detta i form av lärarassistenter, nya avtal, högre löner etc. De som kommer med nya reformer och snabba beslut och förändringar. De som ständigt kommer tillbaka till om det ska vara 40 timmar, 40+5 eller 35+10,5 eller…. Whatever! Som att det är detta som är grunden för skolans utveckling och förbättrade resultat.

Låt mig slå fast att det är inte i ett läraravtal som skolans utveckling kommer att äga rum. Det är heller inte först och främst med en ny lärarutbildning som våra elever kommer erbjudas större möjlighet att nå målen. Det är inte ens i ett riksdagsval som skolans framtid kommer att avgöras. Nej, det är genom Florence Nightingale, Moder Theresa, Nelson Mandela och Lorraine Monroe som detta kommer att ske.

Jag har arbetat i svensk skola i 30 år och dessutom tillbringat 15 år som elev i skolsystemet. Av många kan det anses som att jag är direkt olämplig för mitt jobb och att jag verkligen borde ha sett något annat än skolan under min livstid. Det är säkert sant men ändå fel. Lika fel som de hade som förfasade sig över att jag påbörjade min lärarutbildning blott 17 år gammal och alltså kom ut som färdig lärare när jag endast var 21 år. Hade någon 1984 på ”Ackis” sagt till mig att jag skulle bli rektor för grundvux, verksamhetschef för högstadiet och gymnasiet, chef för SYV:ar eller rektor för en 4-9 skola i ett av Sveriges mest utsatta områden hade jag förmodligen tagit det som en kränkning och sparkat bak-ut för det var ju nämligen musiken som var mitt fokus och allra helst skulle jag spela in skivor och arbeta som studiomusiker.

Nelson Mandela, 1990 by Yousuf KarshLivet – och min person – ville annorlunda. Det var något annat som drev mig än musiken. Det var en sorts kärlek och tro på människan och en vilja att påverka och förändra. Jag har många gånger återkommit till mitt motto som jag ärvt i rakt nedstigande led från min mamma: ”Människan först” och det är detta som drivit mig och det är här Florence, Teresa, Nelson och Lorraine kommer in i bilden.

För lyssna nu och fundera: Jag tror att ”Florence”, ”Teresa”, ”Nelson” och ”Lorraine” är nödvändiga för en riktigt god skolutveckling! Japp! Jag törs säga det: skolutveckling handlar inte bara om resurser, avtal, höjda löner och förbättrade villkor. Det handlar först och främst om hjärta, motivation och faktiskt: grit! Florence, Teresa, Nelson och Lorraine hade aldrig nått det de gjorde utan ”grit”. De kunde skapa sig en inre bild av ett framtida mål och de hade förmågan att tro på detta så starkt att de faktiskt lyckades nå det som för många sig omöjligt ut. Det jobbar många Florence, Teresa, Nelson och Lorraine i våra skolor och de har också nått sina mål och de har lyckats skapa skolutveckling! Hos en enskild elev, i en klass, i ett arbetslag, i en skola, i en kommun….

Jag är övertygad om att Lorraine Monroe inte först och främst drevs av bra avtal eller stora resurser eller fina verksamhetsbeskrivningar. Jag är övertygad om att det var tron på medmänniskans förmåga och alla människors rätt att nå sina mål som var hennes starkaste drivkraft. Både som chef för medarbetare och rektor för elever.

Dessvärre är detta något som i Västvärlden idag underskattas och nästan ses på med oblida ögon. Det är helt okej att åka som volontär till Colombia eller Tanzania och arbeta utifrån en vilja att göra skillnad men att se sig själv som en medmänniskoarbetare i en skola i Sverige är inte okej. Nej, då riskerar man att få höra saker som: ”Jaha så du menar att det är ett ”kall” att jobba i skolan och att det inte ska betala sig?” eller ”Så du menar att kvinnodominerade yrken inte ska löna sig?”. För mig är det ett ”kall” att arbeta i skolan och det är jag stolt över.

Jag tycker att man ska ha betalt för det jobb man utför. Jag tycker att män och kvinnor ska ersättas utifrån det jobb de gör och inte utifrån vilket kön de har. Jag tycker att lärarutbildningar ska vara utmärkta och jag tycker att det är bra med avtal och styrdokument men: Jag tror att det är viktigare att man ställer sig själv frågan: ”Varför gör jag det här?” och att man är beredd på att svaret kanske gör att man bör fundera på om man är på rätt plats.

Det som driver mig är att få tillbringa varje dag med att göra skillnad för D85CC124-0297-4EE1-87B5-C271D73A1724människor och att jag tvingas se dessa människor i ögonen både när jag gör bra saker och när jag gör sådant som är mindre bra. Att låta mig själv utmanas och påverkas av mina medarbetare och elever och att tvingas tänka om och tänka nytt för att vi ska nå ett bättre resultat. Det låter förmodligen otroligt naivt men jag vill förändra världen och jag tror att jag ska börja just där jag står och det är detta som driver mig mest!

Jag har suttit i styrelsen för Sveriges skolledarförbund i Örebro. Jag har bråkat med mina chefer när jag tycker att lönerevisionen varit orättvis. Jag har upprörts över politiska beslut som inte gått den väg jag har velat, men det är inte lönen eller politiska beslut som har fått mig att stanna. Det är just detta: ”Människan först!”.

Jag är så naiv att jag tror att de som lyckas bäst i skolan oavsett om det är som lärare, lokalvårdare, kostpersonal eller vad det än är för roll man har i skolans värld, är de som har något gemensamt med Florence, Teresa, Nelson och Lorraine. De som drivs av att de emellanåt sätter andra före sig själva. De som är övertygade om den lilla människans möjlighet att skapa stora förändringar för en annan medmänniska.

Samtidigt tror jag att det är dessa människor 492DF515-8968-4A9A-9350-C4106E800347som riskerar att bränna ut sig om de inte har fler av samma ”skrot och korn” runt omkring sig. Dessa människor hämtar ofta energi hos andra likasinnade och finns inte det utan man är omgiven av besvikelse, bitterhet, klaganden och missnöje så tappar man sin energikälla och drivkraft och så småningom töms man på den energi som en gång var glöden och man kan behöva lång tid för att komma tillbaka och våga hitta den där gnistan igen.
Jag är alltså inte övertygad om att det är arbetstidsavtal eller styrdokument i sig som driver människor från läraryrket utan kanske avsaknaden av att få prata om och få möjlighet till det som egentligen driver de flesta: Att förändra en annan människas liv till det bättre!

Självklart ska man kunna leva på sin lön och självklart ska det löna sig att utbilda sig och självklart ska män och kvinnor ha samma lön för samma arbetsinsats men den dagen skolan befolkas av människor som söker sig dit för att det är välbetalt och bra arbetstidsavtal så kommer utvecklingen att avstanna. Japp! Du läste rätt!

Det är inte samma sak att arbeta på en reklambyrå som att ta hand om unga människors drömmar och vårda dem så att människan får växa till att så småningom stå på egna ben, lyckas och utvecklas. Det är därför vård, skola och omsorg är unika områden och måste behandlas som sådana.

4516E7D1-161F-4F95-8621-52E8EEE45CB6Ingen löneökning i världen kan betala den glädje som en kram från Kerim ger mig eller den känsla av tillfredsställelse som jag får när jag kan säga till en trött medarbetare: ”Gå hem, köp en tidning och en chokladkaka och ta hand om dig!” eller ”Gå hem och ta hand om ditt eget barn och din familj först för vi behöver att du mår bra och du mår bra om de dina mår bra!”. Inget lönetillägg i världen kan mäta sig med när Haidar kommer in och säger: ”Jag har funderat på hur vi nior ska kunna ta hand om fyrorna på ett bra sätt så att de känner sig välkomna!” Det är vad det handlar om – att sätta människan först.

Det som skiljer vård, skola och omsorg från andra yrken är att man faktiskt valt ettB7FBEABA-90D8-4C89-936E-C3281A6687A8 jobb där det allt som oftast handlar om att sätta andras framgång och lycka före sin egen men det jag, och många med mig, vet är att det i slutänden innebär att man får än mer energi att möta en ny morgondag och att man får än större tro på en bättre värld där människor får möjlighet att leva, lyckas och nå sina drömmars mål! Det – i sin tur – innebär att jag blir bättre på mitt jobb, att jag utvecklas och att jag når mina mål.

Jag anser att lärarutbildningen ska ha en mycket hög kvalitet och att det ska krävas mycket för att ”få” bli lärare eftersom jag dessutom anser att det är ett av de viktigaste och finaste jobb någon människa kan ha.

Jag anser att vi ska ha bra arbetsmiljö för våra medarbetare i skolan just för att de är så oerhört viktiga och mår medarbetarna bra gör de ett bättre jobb för våra elever.

Jag anser att vi ska ha roligt på jobbet och att vi ska ha de resurser som faktiskt behövs för att eleverna ska nå målen. Dessutom ska vi fika ofta och länge!

Jag anser att det ska vara svårt att bli rektor och att det ska vara ett noggrant urval eftersom jag anser att rektorer är Sveriges viktigaste chefer.

Jag anser att huvudmän är oerhört viktiga och att vi måste ha skickliga verksamhetschefer som har stor förmåga att tänka strategiskt.

Jag anser att alla dessa jobb ska vara välbetalda därför att de som innehar jobben förtjänar det då de kanske har några av samhällets viktigaste arbeten!

Jag anser att ingenting av ovanstående bör vara det som driver arbetet i skolan.

Jag anser att min längtan efter att göra skillnad för mina medmänniskor och min längtan efter att göra världen till en bättre plats ska vara det som först och främst driver mig till att med glädje gå till jobbet en regnig, ruggig, mörk novembermorgon med riktigt blött snöslask. Och jag är övertygad om att det är denna inställning som kommer att ge resultat. Sådärja! Nu var det sagt!

Nu är det sagt och jag är övertygad om att det var den känslan av lust till att förändra och påverka världen som drev Florence, Teresa, Nelson och Lorraine och jag är så oerhört tacksam för att de gjorde det de gjorde. Kan jag i någon liten handling påminna om det de gjorde så kan jag dö lycklig och kanske har också någon skola utvecklats genom mitt och mina medarbetares jobb så att nya människor får större och bättre möjligheter att leva i en bättre värld!

Det här kräver att vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt: först arbeta för att våra elever ska nå sitt absolut maximala för att vi bryr oss om dem och deras rätt att lyckas sedan att vi har en bra arbetsmiljö med god löneutveckling så att våra elever får de lärare och skolpersonal som de förtjänar!C5667F99-E9AA-464C-BC6A-A35D4FE3676C

Idealist – javisst! Och en stolt sådan!

 

Annonser

Inför en läsårsstart som inte liknar någon annan….

Så var det då dags igen. Efter ett långt, långt uppehåll skriver jag ett blogginlägg. Inte minst tar jag upp bloggandet igen för att kunna följa mina egna tankar och Nytorpssskolans arbete och resa mot att nå 100% måluppfyllelse. Alltså för elevernas skull!

Från september 2016 till februari 2018 arbetade jag som verksamhetschef i Katrineholms kommun. Ett jobb som var mycket lärorikt och givande. Inte minst för att det fick mig att inse att skolans värld inte har en rak ”karriärväg”. Dvs att det inte är självklart att man gör karriär genom att först bli lärare, sedan rektor, därefter verksamhetschef, förvaltningschef och sedan sluta som GD för Skolverket. Skolan är en så komplex verksamhet som kräver sina specialkompetenser och där gäller det att man hittar sin plats och att man är där man är bäst. Jag insåg att jag är bäst när jag är rektor. Arbetet som verksamhetschef var inte mitt. En insikt som jag är glad över att jag kom fram till. Arbetet som rektor kan jag lova är mitt – och som jag älskart’!

Jag har under ett par års tid sagt att jag någon gång i livet skulle vilja ha en riktig utmaning och nu var det dags. Nytorpsskolan är en utmaning och jag har bestämt mig för att ta mig an uppdraget att leda resan för skolans utveckling till att alla elever ska nå gymnasiebehörighet och alla elever ska få möjlighet att nå sina egna mål i sitt liv. Naturligtvis påverkar inte skolan allt, men en stor del och jag vill tillsammans med mina medarbetare göra allt som står i vår makt för att detta ska lyckas.

Jag påbörjade mitt nya jobb i februari och under våren har jag tagit tid för att lära känna verksamheten. Jag har gjort lektionsbesök och haft ”lära känna-samtal”. Jag har haft föräldrakontakter och kontakter med samarbetspartners såsom socialtjänst och polis. Jag har träffat politiker och jag har lyssnat in Nytorpsskolans historia. Våren har alltså varit som en förberedelse inför ett stort äventyr. Jag har försökt att analysera var vi befinner oss just nu!

Nu börjar ett nytt läsår och i och med det vår resa!

Jag har förmånen att ha en ledningsgrupp som verkligen är ett bra stöd och något att lita på. Den består av biträdande rektor och arbetslagsledare. Vi har på skolan ett elevhälsoteam som är beredda att täppa igen de maskor i nätet som kan uppstå för elever och som verkligen vill möta eleven där hen är och hjälpa till så att hen tar sig framåt. Sist men inte minst har vi också en engagerad IKT-pedagog som är min högra hand i arbetet med skolans digitalisering. Allt det här fanns naturligtvis även innan jag landade på Nytorpsskolan.

D86DAEC8-FFF2-4054-9B34-E3E88B0BF653Det som blir min särskilda uppgift i detta är att berätta den goda historien om Nytorpsskolan. Berätta den för medarbetare och elever. Föräldrar och tjänstemän, politiker och boende i området tills alla tror på den.

Tills alla tror på att Nytorpsskolan är en bra skola där elevers kunskaper utvecklas och befästs och där barn får rätten och möjligheten att nå sina mål!

När berättelsen är på plats handlar det om att arbeta målmedvetet så att man ser att berättelsen inte var en saga utan faktiskt en dokumentär. Så hur gör man det?

Mitt främsta redskap är höga förväntningar. Jag har sagt det förut men säger det igen: Jag har de medarbetare jag har! Det är mitt jobb som rektor att se till att de utvecklas så att de når längre än de trodde själva att de skulle kunna nå.

6182CC1C-4E40-4129-8E42-07220DF9BA1BDet är mitt jobb att i lagom mängd utmana, stötta, locka och ibland skjuta på. Det är mitt jobb att möta var och en individuellt samtidigt som jag ska se till att vi alla är på samma resa mot samma mål. Några vill springa fort – låt dem göra det men se till att de springer dit vi ska. Några vill bara ta ett litet steg i taget – låt dem göra det men se till att de inte stannar utan att de tränar upp sin ”kondition” så att de så småningom kan ta sig fram något snabbare.

0EA752E4-4443-44ED-BDE2-11EFEB468EA2Det är mitt jobb att vara tydlig med mina förväntningar. Hur ska vi kunna förändra vårt arbete i klassrummen så att vi faktiskt möter varje elev där hen befinner sig och förändra vår undervisning så att vi möter klassen där den är och arbetar så att alla tar steg framåt. Det kommer vi att göra genom att arbeta i sk TLC (teacher learning community). Där får man träffas var fjärde vecka för att prata just om det som händer i klassrummet. Man får besöka varandra, man får besök av skolledare och förstelärare och man arbetar efter ett material baserat på forskning. Just det: Handbok för formativ bedömning av Dylan Wiliam och Siobhan Leahy (Natur och kultur, 2015). Ingenting ska få störa detta arbete och det måste jag plantera in hos mig själv. Stäng alla fönster och dörrar för verksamhet som vill ta fokus från lärarnas samtal om vad som faktiskt händer i klassrummet för det är den enda vägen till framgång hos eleverna!

Hur ska vi implementera arbetet med digitala läromedel om jag ger möjlighet för någon att välja en annan väg? Nej, jag måste tydligt tala om vad jag förväntar mig och när jag förväntar mig att saker ska ske. Tex: termin 1 ska alla minst ha provat en del i vårt digitala läromedel. Termin 2 ska man ha använt ett helt arbetsområde. Termin 3 ska man förändrat en del och lagt in egna ”skapelser” för att slutligen termin 4 ha skapat ett eget arbetsområde till skolans digitala bibliotek. Detta gäller för alla och envar och ingen kan ta en annan väg. Det är också ett tempo som jag vet att alla klarar.

Nu handlar det om att ständigt följa upp arbetet genom att fråga: Var befinner du dig? Vad behöver du för att ta nästa steg? Vad är det som gör att du tvekar? Vilken stöttning kan jag och skolledningen ge?

2CE93F2E-3BFD-47B7-910D-B28FC4B27E29Vi börjar vår resa den 20 augusti med att våra elever i årskurs 4 tillsammans med eleverna i årskurs 9 ska få gå in i skolan uppför den trappa där eleverna i årskurs nio går ner på avslutningsdagen. Vi ska fira skolstarten och vi ska ha en föräldrafest där vi äter tillsammans men också pratar om hur vi – skola och hem – tillsammans ska arbeta för att nå våra mål. Det finns nämligen inte en enda förälder som inte vill att barnet ska lyckas i skolan och det är mitt jobb att se till att de förväntningarna och förhoppningarna infrias.

Ja, vi behöver ett stoooort lycka till! Men jag är säker på att vi ska klara det! Tillsammans!

Nya utmaningar i ledarskapet

Så var det dags för ett blogginlägg igen. Sedan jag skrev sist har saker och ting förändrats. Jag är numer verksamhetschef för högstadiet och gymnasiet i Katrineholms kommun och borde förstås egentligen byta namn på den här bloggen, men jag har vant mig vid ”Rektor Elsemarie” så det får hänga med ett tag till…

Jag har nu gjort en resa i ledarskapets underbara värld. Jag har varit lärare från årskurs 4 till årskurs 9, jag har varit biträdande rektor på grundskolan, jag har varit rektor på vuxenutbildningen, jag har varit rektor på gymnasiet och nu är jag alltså verksamhetschef och därmed chef för åtta rektorer. Jag har också ansvar för sju SYV:ar och projektet #jagmed.

När jag bytte jobb var det någon som sa till mig: ”Lycka till med karriären”. Orden fick mig att tänka till, reflektera och rannsaka mig själv. Är det karriären som driver mig eller varför gör jag det jag gör? Jag kom ganska snart fram till att det som driver mig är möjligheten att få påverka och att dessutom få påverka det som jag anser vara det viktigaste i vårt samhälle – nämligen utbildning – är oemotståndligt!

Jag har fått se ledarskapet i så många olika skepnader, från att vara rektor, lärare, biträdande rektor och verksamhetschef, och det har gett mig en förståelse för vilken kraft som ligger i ledarskapet. Visst är jag oerhört glad över mina ”10000 timmar” med musiken och visst är jag glad över den ämneskompetens jag har som musiklärare, men det som har varit avgörande för om någon utveckling ska äga rum har varit ledarskapet! Det spelar ingen roll om du är lärare i ett klassrum med tio-åringar, om du är rektor på SFI, om du är verksamhetschef eller biträdande rektor men det som spelar roll är hur du hanterar ledarskapet.

img_0207Ju mer jag har förflyttat mig i organisationer – såväl fristående som kommunala – desto mer har jag förstått vikten av ett samverkande och modellerande ledarskap. Du kommer aldrig att få någon att gå åt det ena eller andra hållet om du inte är beredd att gå med och att emellanåt visa vägen – inte genom att peka ut den utan genom att gå före. Oavsett om det handlar om salutogent förhållningssätt, formativt förhållningssätt, arbetet med IKT eller vad det än må vara så handlar resultatet om ditt eget sätt att leda och ditt eget sätt att ”visa vägen”. Utbildningar, föreläsningar och litteratur i all ära men utan ett fungerande och modellerande ledarskap blir resultatet klent.

Jag tror att många skolorganisationen förlorar på att man inte förstår vikten av ett gott ledarskap. Man organiserar sin förvaltning som att dess huvudansvar var just att administrera olika gemensamma intressen för sakens skull, och glömmer att det handlar om att skapa så goda förutsättningar som bara är möjligt för att möjliggöra för rektor och lärare att vara pedagogiska ledare och bidra till att elevernas resultat förbättras. Man bjuder in till möten av olika slag, ibland beordrar man rektorer att komma, men syftet med mötet är många gånger otydligt och det är svårt att se hur just det här mötet ska kunna påverka arbetet i klassrummet för den skilda läraren så att varje elev når målen.

Jag är övertygad om att ju ”högre upp” du kommer på ”karriärstegen” (om det nu finns någon sådan i en värld där läraren är den viktigaste aktören) desto mer ödmjuk måste du
vara i2f705-bergsklacc88ttring2blegonför ditt uppdrag och desto mer fokus måste du ha på kärnverksamhetens individ nämligen eleven! Varför? Just därför att du är så långt borta så att det är oerhört lätt att glömma bort varför du har det jobb du har och vad som är syftet med allt det du gör.
Om alla förvaltningar eller andra huvudmannaorganisationer i alla beslut framför sig såg den enskilda elevens behov och värnade om varje individs rätt att lyckas så skulle vi arbeta på ett annat sätt.

Min önskan och förhoppning är att jag ska fungera som ett stöd för mina rektorer så att de får möjlighet att utvecklas i sitt pedagogiska ledarskap. Jag vill vara en coachande ledare som man kan ha som bollplank och som man kan få tänka och växa tillsammans med. Jag vill också vara den som vågar utmana och som kanske får rektor att våga ta ett steg till. Som får rektor att i sin tur våga utmana lärarna att tro på sig själva och att våga ett steg till så att eleverna får möjlighet att tro på sig själva och ta ett steg till mot sina mål.

Jag vill arbeta modellerande med ett formativt och salutogent förhållningssätt och jag vill ha höga förväntningar på att ”mina” rektorer ska lyckas i sina så utmanande uppdrag. Ibland vill jag vara den stöttande ledaren som man kan få energi av och få luta sig emot men ibland vill jag vara den utmanande ledaren som säger: ”Jo, du fixar det! Jag tror på dig! Pröva så ska du se att du klarar det!”

Så hur kan jag jobba för att det här ska bli verklighet? Genom att försöka se till att de möten jag kallar till är meningsfulla. Ibland kanske de handlar om att lösa praktiska saker eller lära nytt. Ibland kan det handla om professionellt kollegialt lärande dä48538-rundabordr vi tillsammans tar oss an en svårighet och försöker utmana oss tillsammans. Andra gånger kan det handla om att vi läser något tillsammans och får ett gemensamt samtal och sedan tid för egen reflektion. Det kan också handla om att låta varje rektor få skriva sin egen utvecklingsplan och sedan vara med och bidra till att planen förverkligas och att rektor når sina mål. En viktig del är att huvudmannen inte skriver sina planer och visioner först… De ska förstås ha sitt ursprung så nära den enskilde individen som möjligt! När rektor är klar med sin plan för att eleverna ska nå sina mål så är det dags för huvudmannen att titta på planen och fundera på vilket stöd som organisationen ska ge för att rektor ska nå sina mål och elevernas resultat öka. Hur många gånger har jag inte varit med om att man gör tvärtom? Först skriver huvudmannen en verksamhetsplan och en vision och sedan får rektor utgå från den och förhoppningsvis kan elevens behov mötas av det som huvudmannen tänkt…  Låter det rätt?? Nej, jag tycker att det är bakvänt; vi måste utgå från den som vi är till för och lyssna på dem som står närmast våra elever!

Om vi i förvaltningar och huvudmannaorganisationer glömmer varför och för vem vi finns till tappar vi fokus och blir inte det stöd vi ska vara. Vi sviker rektor och rektor blir ensam i sitt uppdrag att se till att eleverna når målen. Om vi inte är den stödorganisation som vi ska vara och om vi inte utgår från ett pedagogiskt ledarskap i vårt arbete kommer vi att signalera att ekonomi, byråkrati och oändliga möten är viktigare än att den enskilda individen i klassrummet får den bästa undervisningen av den bästa läraren som leds av en skicklig pedagogisk ledare med stöd hos sin huvudman. Det här är ingen raketforskning! Det är elementärt!homework-1815899_1920

Min fasta övertygelse är att om jag jobbar på det sättet och hela tiden har bilden framför mig av den enskilda eleven i klassrummet som ska erbjudas alla möjligheter att nå sina mål, ja då kommer vi i organisationen sprida ett arbetssätt som bygger på höga förväntningar där vi fokuserar på det friska och där vi aldrig, aldrig glömmer vem vi är till för! Vi gör det för elevernas skull! Oavsett var i organisationen vi befinner oss!

Hur skapas bestående skolutveckling?

Då var det dags för ett blogginlägg igen! Jag har i ett tidigt skede lovat att bara skriva när jag har något viktigt att komma med. Jag vill inte belasta er med ytterligare ”en-gång-i-veckan”-måsten. Det räcker med att man ska träna, äta rätt, tiita på mello etc. etc. Min blogg kan man läsa när det passar – och jag skriver när det passar.

Än en gång återkommer jag till ledarskapet i skolan. Det upptar mycket av min tid att fundera över detta och jag är ständigt på väg i mitt eget ledarskap. Ibland famlande i dimma – ibland väldigt tydligt marscherandes framåt på en till synes ganska rak väg men ibland….väntandes, vilandes och förtröstandes.

Min tes idag är att ledarskapet i skolan måste tillåta sig att vila, vänta och förtrösta på att processer äger rum!

Jag tror att jag är en person som har valt ledarskapet utifrån en vilja att förändra och påverka. Jag har, som många andra av mina kollegor, varit aktiv i föreningsstyrelser, elevråd och alltid mer eller mindre ”råkat” hamna i beslutande position. Jag tror inte att jag ”råkat” hamna där! Jag trivs helt enkelt med att vara där.

Nu har jag också ett yrke där jag faktiskt har stor möjlighet att påverka! Ja, jag sa stor möjlighet att påverka för jag är fullständigt övertygad om att rektor har stor möjlighet att påverka om vi bara tar vara på den möjligheten och faktiskt tar den för given utan att först be om lov! Men jag vet – vis av min egen erfarenhet – att det jag tidigare fallerat på har varit min iver och min brist på tålamod!

Ni som har följt mig vet att jag påbörjat ett utvecklingsarbete på min, sedan två år, nya arbetsplats. Jag har låtit mig inspireras av Helen Timperley, Michael Fullan, Viviane Robertson, Dylan William, Hans-Åke Scherp, Ulf Blossing och inte minst av alla mina kollegor i sociala medier. Allra mest har jag inspirerats av mina medarbetare och deras vilja till förändring!

Vi började hos oss i augusti 2014 att prata om kultur och hur vi skapar ett bra klimat för utveckling. Då hade kag läst boken ”Salutogent ledarskap” av Anders Hansson (Gothia fortbildning,2010) som betytt mycket för mig. Jag arbetade aktivt med att under en hel termin kombinera pedagogiska konferenser som innehöll beskrivningar över mål och visioner, kombinerat med kollegiala samtal mellan medarbetarna såväl som enskilda samtal mellan mig och medarbetaren och lektionsbesök. Jag valde att fokusera på det friska och det som fungerade både i verksamheten och hos den enskilde individen. Jag har sedan starten besökt samtliga lärare 4 timmar per termin och jag fortsätter med det arbetet. Frågan kommer så här kommer svaret: jag har 27 lärare, 34 medarbetare och ca 600 elever inom grundläggande vuxenutbildning och SFI för akademiker.

Slottsbygge Maja Larsson.jpg

I början var arbetet ganska trevande inte minst från min sida för jag visste inte hur man gjorde. Det hände både en och två gånger att jag tänkte: ”Det här jobbet är för svårt för mig!”, men jag valde att fortsätta på den inslagna vägen och jag fick medarbetarna med mig. Jag väljer medvetet att skriva medarbetarna för skolans utveckling handlar inte ”bara” om lärarna utan om alla oss som arbetar i verksamheten. En viktig poäng för att lyckas med skolutveckling tror jag!

I december 2014 antog vi en arbetsplan som skulle gälla från den 1 januari 2015. Jag hade skrivit den efter att ha lyssnat in medarbetarna både i grupp och enskilt och sedan fick varje medarbetare reagera enskilt på den i form av en reflektion som lämnades in till mig.  Jag ville veta om man trodde att arbetsplanen var realistisk, hur man såg att man själv kunde utmanas och om man ville förändra något.

Sedan började ett långsiktigt arbete. Arbetsplanen har 4 områden: organisation och rutiner (d.v.s. allt det som ska få verksamheten att fungera och möjliggöra arbetet med skolutveckling. Det som helt enkelt måste fungera), kollegialt lärande, betyg och bedömning (vilket vi nu har bytt namn på till ”formativt förhållningssätt” som jag tycker är mycket bättre) och IKT.

När jag påbörjade lektionsbesöken använde jag mig av Skolinspektionens observationsschema där jag valt ut några områden och läraren fick välja några som skulle observeras. Efter två besök med ca 6 veckors mellanrum träffades vi och pratade om vad som skett. Den här terminen använder jag John Steinbergs modell för coachande klassrumsobservationer. Jag tror att det är bra att byta modell emellanåt för att bredda observationsområdet.

I juni 2015 följde vi upp arbetsplanen i grupp, och vars och ens enskilda utvecklingsplan i medarbetarsamtal. När vi sågs i augusti hade vi ett ”startsamtal” där jag åter träffade varje medarbetare och vi påmindes om utvecklingsplanen och vart vi är på väg. Så fortsatte arbetet med lektionsbesök och vi hade ett avslutande samtal i december för att se: ”Vad hände?”

Det här året startade med utvecklingssamtal med samtliga medarbetare och då fick vi åter chansen att titta på de tre viktiga frågorna: ”Vart ska vi?” Vart är vi nu och var kommer vi ifrån?” Tre viktiga frågor för all skolutveckling (och förmodligen all utveckling!)  Så arbetade jag om arbetsplanen och upptäckte för första gången i mitt yrkesverksamma liv som rektor att jag kunde ta bort flera saker som vi redan uppnått och att vi faktiskt hade kontroll på att vi rörde oss framåt och att tidsplanen höll! Detta förstärker min tro på att det lönar sig att inte ha för bråttom utan lita till att förändringen äger rum!

I augusti 2015 började vi också med något som påverkade utvecklingen mycket positivt.

Kollegialt lärande BUF Simrishamn

Mattelärarna hos mig (7 stycken) var anmälda till #malyft (mattelyftet) vilket innebär att även jag som rektor fick kompetensutveckling i kollegialt lärande. Jag insåg då att jag inte kunde hamna i en situation där mattelärarna fick extern handledning och arbetade efter en medveten modell i sitt kollegiala lärande samtidigt som jag ”lämnade övriga åt sitt öde”. Nej, här var det tvunget att ske saker på bred front om verksamheten skulle förändras och utvecklas. Jag ”anställde” en av mina kollegors förstelärare till mina övriga arbetslag. Detta för att även de skulle få en extern handledare som inte var en kollega. Jag tror nämligen på tanken att någon med ögon utifrån kommer in och leder samtalet så att vi kan flytta fokus från vardagliga detaljer till ett mer långsiktigt samtal om förändringsprocesser och elevers möjlighet till bättre resultat. En som kommer utifrån kan också ställa frågor om för oss ”självklara” saker som vi då tvingas förklara och kanske ompröva!

Under hösten handlade samtalen mycket om vad medarbetarna ville och hur de såg på processen och arbetet med vår arbetsplan och utifrån det har vi från januari arbetat med att alla läser ”Handbok i formativ bedömning” av Dylan William/Siobhan Leahy Natur och Kultur 2015). Dessutom träffar jag handledarna regelbundet ca var sjättevecka och de kan coacha mig utifrån vad de med sina ”utanförögon” ser kan vara nästa steg.

Arbetslagen träffas två timmar per vecka under två veckor för dessa pedagogiska samtal sedan har de två veckor för ordinarie arbetslagsarbete eller spontant arrangerade teach-meet och workshops som de själva dragit igång.

Nu har jag kommit till min poäng!

Jag hade kunnat bestämma att vi skulle ha dessa träffar varje vecka (det har mattelärarna som arbetar med mattelyftet) men jag kan också se att det finns risk för ett forcerande i processen och att den fördjupade kunskap som vi vill ska landa inte får tid till att göra det. Och det är nu min utmaning kommer: att vila, att lita till processen, att förtrösta på att utveckling äger rum!

Häromdagen hörde jag en intervju med en kollega där det beskrevs att när kollegan lämnade sin arbetsplats efter tre år sjönk elevresultaten till den nivå de hade innan kollegan påbörjade ett förändringsarbete och de blev till och med sämre än utgångsläget. För mig är detta ett varnande exempel i dagens Skolsverige!

Trollslända Roine Johansson

Vi måste sluta vara dagsländor och faktiskt förstå att ett medvetet förändringsarbete tar tid och att processer måste få landa för att ett fördjupat lärande ska äga rum. D.v.s. ett lärande och ett förändringsarbete som inte är beroende av en enskild rektor eller enskild lärare. Ett förändringsarbete som såsmåningom mynnar ut i att man tänker: ”Nej, men så här har vi alltid gjort” Det här har Ulf Blossing tagit upp i sin bok ”Kompetens för samspelande skolor” (Studentlitteratur 2008) där han beskriver skolutveckling men tyvärr har vi alltför ofta sett skolor, huvudmän, politiker som tror att man kan ”gena” sig fram till bestående skolutveckling.

 

Nej, man kan inte ”gena”. Dagens PISA-resultat och olika nedslående rapporter om de dåliga resultaten i skolan är alla bevis på försök att ”gena”. Det kan vara via nya reformer, nya ”metoder” både beprövade och obeprövade eller olika ekonomiska mål som fått göra nödvändigheten till en dygd.

Jag tror att skolutveckling bygger på andra, långsiktiga metoder: Man måste vara en mycket medveten skolledare med tydliga mål, man måste skapa goda relationer till sina medarbetare, man måste tro på sina medarbetare och utifrån ett salutogent förhållningssätt förstärka det friska och sedan dag ut och dag in strävsamt röra sig framåt mot målet. Man måste framförallt förvissa sig om att alla på arbetsplatsen verkligen har samma mål och att alla är medvetna om vad dessa mål innebär för mig som enskild individ i mitt eget klassrum! Det är ingen dans på rosor, man skapar sig inga sensationella rubriker i olika pedagogiska magasin men jag vet att man skapar en förändring och en utveckling som gagnar eleverna. Man skapar en förändring som INTE är beroende av vem man har som skolledare eller vem som är förstelärare eller utvecklingsledare utan man har skapat en kultur av skolutveckling!

Vasaloppsmål Henry Hagnäs

Ja, våra resultat har gått upp! Ja, samtliga medarbetare visar på utveckling(som jag ju faktiskt ser genom mina täta lektionsbesök och mina fyra medarbetarsamtal varje år) och ja, vi har en bra arbetsmiljö där pedagogisk och skolutveckling nog är det vanligaste förekommande samtalsämnet vid de, för verksamheten, så viktiga kaffebordssamtalen.

 

Nej, det är inte enkelt! Det är svårt! Det är ibland tråkigt – för mig som vill att det ska hända nya saker hela tiden – men jag tror att det är en riktig väg att gå och jag är övertygad om att det innebär att skolan utvecklas som en helhet.Inte bara inom fomativ bedömning eller bara inom IKT Utan just inom pedagogik – det är ju faktiskt det vi arbetar med! Det andra är våra verktyg.

Just nu pågår processerna för fullt, jag står vid rodret, månar om att vi inte tappar siktet på målet och ser till att förutsättningarna för att processerna ska fortsätta finns. Jag kallar det att vara rektor!

Med det vill jag önska er alla en bra vecka och jag hoppas få se er som är kollegor på Nordisk skolledarkongress eller kanske på #afkörebro16 framöver

Elsemarie

 

Slottsbygge Maja Larsson.jpg

Att utmana sig själv och inte bara verksamheten

Som rektor är det ofta man pratar om att utmana sina medarbetare eller så pratar man med medarbetarna om vikten av att utmana eleverna men när utmanar vi oss själva? När gjorde du senast något som du tyckte var svårt, kändes lite obekvämt och där du var lite rädd för att göra fel? 

När mina barn skulle lära sig åka slalom frågade jag dem alltid om de hade ramlat. Om de svarade ja sa jag att det var väldigt bra för då hade de utmanat sig själva att prova någonting som de inte visste att de skulle klara av. Tyvärr utmanar jag mig själv alldeles för sällan!


Som rektor i en skola där vi startat upp en 1:1 satsning är det gott om tillfällen att utmana sig själv. Jag började twittra för första gången för ca två år sedan. I början förstod jag ingenting av trådar eller chattar och eftersom jag avskyr att läsa manualer tog det mig ett tag att komma på hur det fungerade. Idag tycker jag twitter är en ovärderlig källa till kunskap och utveckling i mitt yrke! 


När jag skulle sammanställa vår budget för skolan började jag utmana mig själv i excel och se trots att jag inte läste manualen fick jag till en ganska avancerad excelfil med olika funktioner och ekvationer.


Jag har utmanat mig själv i att undvika att använda papper och penna för att istället uteslutande använda digitala verktyg. Den utmaningen var inte jättesvår men ibland kräver den lite mod när omgivningen ifrågasätter varför man alltid har telefonen eller paddan framme.


Idag har jag utmanat mig själv i att ”städa på internet” Jag har tagit hjälp av en av vår förvaltnings IKT-pedagoger Emil Jansson (@emiljansson) som har visat mig tre vägar till att få ordning på det jag jobbar med på internet. Nu har jag konto på Delicious, Buffer och IFTTT Det här var en utmaning som heter duga och eftersom jag fortfarande inte utmanat mig själv i att läsa manualer så provar jag mig fram. Jag lyckas inte ikväll, inte imorgon heller förmodligen men jag ska inte ge upp! Jag kommer att bli bättre! 


Utmaningen med att utmana sig själv ligger just i att släppa kanten och simma. Att ta bort stödhjulen och cykla. När jag lärde mig cykla ramlade jag på en grusväg och fick in flera stenar i läppen men inte lät jag bli att cykla för det! Nej, jag cyklar fortfarande och har blivit bättre och bättre! 


Som rektor är det viktigt att inse att allt det jag vill att mina medarbetare ska göra måste jag själv vara delaktig i. Jag kan inte förvänta mig att skolan ska utveckla sitt arbete med IKT om jag inte själv tar aktiv del i det arbetet och leder arbetet. Jag måste inte vara bäst på det vi gör men jag måste också utmana mig själv! 


Som barn är det tillåtet att göra fel men om vi ska utveckla skolan måste vi också tillåta varandra att göra fel! Jag som rektor måste visa att jag törs prova nya saker inom tex. IKT även om jag inte gör allt rätt från början. Jag som rektor måste acceptera att mina lärare och medarbetare utmanas och kanske gör fel (eller förhoppningsvis gör fel så de säkert vet att de har utmanat sig)! 


Allt detta kräver att vi har en tillåtande atmosfär på arbetsplatsen där vi inte ser ett fall i skidbacken som ett misslyckande utan som ett bevis på att vi utmanat oss själva till och med så mycket så att det blev lite för svårt men nästa gång…. Då ska vi klara det!


Önskar er alla en bra vecka

Tid för reflektion

Mitt i sommaren kommer ett blogginlägg! Den här sommaren är speciell för mig då jag står mellan två jobb. Jag avslutade mitt jobb på Karolinska skolans estetiska program i juni och i augusti börjar jag på Komvux. Jag har haft förmånen att arbeta som skoledare inom alla skolformer såväl i åldrar (förskolan borträknad) som huvudmannamässigt och därför också fått fokusera på skolledarskapet. Att vara skolledare är detsamma oavsett ålder på eleverna Det handlar om utbildning och att nå våra mål! Målen är desamma oavsett skolform: vi ska se till att eleverna når sitt maximala lärande och att de klarar målen!

Den här sommaren har jag förmånen att kunna förbereda mig genom tankar, reflektion och läsning. Ingen kommer att förvänta sig att jag ska veta allt när jag kommer ny till jobbet men alla kommer ha förväntningar på att en ny rektor ska innebära förändringar.


Jag tror att det är viktigt att alla vi som arbetar i skolan tar tid för reflektion! Vi behöver inte bara reflektera över hur vi ska nå högre måluppfyllelse utan också vilken miljö vi vill att våra elever ska vistas i!


En av böckerna jag läst i sommar heter Salutogent ledarskap (författare Anders Hansson utgiven av Gothia fortbildning) Boken tar upp det hela livet handlar om: hur ska vi bemöta varandra för att samhället ska utvecklas och hela människan känna meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet. Den här boken lyfter vårt arbete till en högre nivå. 

Det handlar inte om enskilda resultat på prov eller ens i ett ämne eller under ett skolår Det handlar om att förstå sitt sammanhang så att det blir begripligt och därmed hanterbart.


Jag har reflekterat över hur jag som ledare ska kunna göra tillvaron meningsfull, begriplig 

och hanterbar för mina medarbetare så att de får möjlighet att göra detsamma för våra elever.


Det här är vad reflektion handlar om tycker jag: att få tillfälle att lyfta blicken och se på verksamheten uppifrån som den helhet det faktiskt är. 


Min fundering nu handlar om vilka tre mål jag ska sätta upp för verksamheten och presentera, vi ska arbeta fram det tillsammans men för att vi ska nå den tror jag att jag som ledare måste tydliggöra mina delmål. 

Kanske kommer jag att säga att jag vill att samtliga på något sätt har provat ”flippat” Kanske kommer jag säga att jag vill att alla ska kunna dela med sig av ett gott exempel där 

en elev nådde längre än vad läraren trodde var möjligt från början. 


Jag kommer vara noga med att ha pedagogiska konferenser och låta information vara just det: information och alltså möjlig att framföra skriftligt. Jag kommer visa att jag prioriterar de pedagogiska samtalen och att medarbetarsamtalen ska ha fokus på vår måluppfyllelse utifrån konkreta vardagsaktiviteter. Låter det som en utopi? Inte alls men en rejäl utmaning för mig själv!


Jag är övertygad om att helikopterperspektivet är nödvändigt för att vi ska kunna se detaljerna och hur de samverkar! Min stora utmaning som ledare är att behålla det perspektivet och våga säga nej när detaljerna håller på att ta över. Detaljerna kommer inte var för sig att hjälpa oss att lyfta men om jag tillsammans med medarbetarna kan få detaljerna att samverka ja då kommer ni rätt som det är få se oss flyga över Örebro!


Nu utmanar jag dig som jobbar i skolan att våga ge dig tid att reflektera! 


Våga utmana dig själv: vad har du för elevsyn? Vad får det för konsekvenser i din vardag när du säger att alla har lika värde? Hur kommer dina elever se att du faktiskt vill att ni tillsammans ska lyfta? Vad kommer du som lärare eller skolledare ha gjort när det här läsåret är slut där du på riktigt utmanade dig själv? 


Rädd för att misslyckas? Då kommer du heller aldrig att lyfta! 


Tillåt dig att reflektera, tydliggör dina värderingar för dig själv, brottas med ditt inre och tillåt dig själv och andra att göra fel Då lovar jag dig att det här läsåret kommer att bli det bästa läsåret! 


Önskar dig sköna dagar med tid för reflektion!

”Gamers och hur lite jag vet!

Nu kommer ett väldigt annorlunda inlägg för att vara från mig. Det kommer inte att handla om kollegialt lärande för lärare utan om…. Dataspel!


Jag läser digitaliseringskommissionens delrapport Om Sverige i framtiden – en antologi om digitaliseringens möjligheter (SOU 2015:65) I kapitlet ”Vilken effekt har spelandet haft för Sveriges digitalisering?” skriver Johanna Koljonen om hur dataspelandet har utvecklats och hur det hänger samman med kultur och demokratisering likväl som matematiskt beräknande och känsla för sannolikhetslära. Som av en händelse handlar det inte om att det har haft till effekt att pojkarna blivit sämre på matte eller läsförståelse! Det kanske inte är ”pojkarnas fel”. Kanske inte ens dataspelens fel utan kanske skolans fel som inte har kunnat möta den nya kunskapen dessa elever har.

Den stora utmaningen för oss i skolan måste vara ”Hur kan vi använda de kunskaper dessa elever får med sig från spelen så att de kan överföra både kunskaperna och motivationen till arbetet i skolan?” Tyvärr har jag inte sett mycket av den diskussionen utan de inom skolvärlden som redan tidigare ”fruktade” 1:1- satsningar och digitalisering fick vatten på sin kvarn och vi som har varit positiva stod som fågelholkar när rapporten kom och funderade på hur vi nu skulle ”försvara vår magkänsla att vi är på rätt väg med en ökad digitalisering”.  


Återigen är dilemmat för eller emot och låt mig säga det direkt: det handlar inte om emot för 2015 kan man inte tillåtas vara emot digital utveckling och arbeta med utveckling och utbildning av det framtida Sverige! Okunnig får man vara och i en lärande process får man vara men emot? Nej! Om du frågar mig alltså! 


Mina tankar går så här: hur arbetar vi i skolan med våra kunskaper om motivationshöjning, läroplaner, kursplaner och betygskriterier på ett sådant sätt så att det medverkar till att våra elever är redo för ett framtida samhälle? Hur kan vi agera i förhållande till våra ”spelande elever” så att vi värderar deras specialkunskaper och förmår att ”översätta” dem till de kunskaper skolan frågar efter? Jag tänker mig på samma sätt som det vi gör inom vuxenutbildning när vi hela tiden påminner oss om att våra elever har oerhört mycket kunskap med sig men inte i det svenska språket och det är vår uppgift att ta tillvara den kunskapen så att den bidrar till det ökade lärande vi vill att de ska få.

I en annan rapport ”En digital agenda i människans tjänst – den ljusnande framtid kan bli vår” från samma kommission talas om rektors upplevelse av 

sin digitala förmåga och kunskap för att kunna leda arbetet med digitalisering. Där visar det sig att 2/3 av rektorerna på gymnasiet upplever att de har tillräcklig kunskap för att kunna arbeta med en medveten IT-strategi. Tillåt mig att ödmjukt ifrågasätta den siffran! Jag t.ex. anser INTE att jag har tillräcklig kunskap men jag gör mitt bästa för att arbeta efter en medveten IT-strategi. En gång sa en lärare till en nära vän till mig som är rektor ”Du vet så lite om mitt ämne att du inte förstår hur lite du vet”. Det var mycket klokt sagt, och jag tror att det är där många av oss skolledare befinner oss. Vi kan så lite om digitalisering, programmering eller spelkulturer att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför överskattar vi vår egen kompetens och förmåga på området. 


Jag har bett mina egna medarbetare att likt Pippi Långstrump säga ”Det här har jag aldrig provat så det klarar jag säkert!” Så önskar jag att vi skolledare också ska arbeta, men lära handlar också om att veta var man ska söka kunskap och att ta reda på vilken kunskap man behöver.


Jag har deltagit i rektorsutbildningar av olika slag där man vid första tillfället – ibland på huvudmannens uppdrag – deltagit med liv och lust. Vid andra tillfället har det varit lite mindre entusiasm och färre deltagare och till slut är det de ”sista entusiasterna” som samlas. I sämsta fall renderar denna typ av agerande inte ens i en reaktion hos huvudmannen eller arrangören av utbildningen. Jag skulle tro att de som arbetar med utbildning i digital kompetens kan känna igen det jag beskriver. 


Hur kan vi då tro att något ska hända på våra skolor? Frågan är om jag som rektor ens vet vilken utbildning jag ska på eller varför jag förväntas vara där. När det handlar om digitalisering av skolan är jag rädd för att det ibland är så att vi rektorer faktiskt inte vet vad det är vi behöver lära oss. Kanske är många av oss också lite rädda och osäkra för allt negativt digitalisering kan medföra så att vi inte ser allt det positiva. Här kan man ju säga att media hjälper oss med att få ta del av negativ information! 


När vi pratar om skolutveckling gör vi gärna det genom att i siffror beskriva det vi misslyckas med. Inte det vi lyckas med vilket vi vill att våra lärare ska göra med eleverna på ett formativt sätt eftersom vi vet att höga förväntningar och feed forward fungerar. Men inte på oss! Vi blir tydligen bättre ju mer någon talar om för oss att vi misslyckas eller… Kanske är det därför vi vill säga att vi kan mer än vi kan eftersom ingen annan säger att vi kan!


Det här beror inte på att vi rektorer är olydiga, ovilliga eller ens ointresserade utan jag tror att det är precis så som läraren beskrev det: 


Vi vet så lite att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför tror vi att vi redan kan och prioriterar annat.


Jag vill betona att jag inte ställer mig själv på en piedestal utan jag är i allra högsta grad den som tror mig kunna mycket och förstå ”allt” (det vet ni som har mött mig) MEN: jag är heller inte sämre än att jag kan ändra mig!


Vad skulle hända om du som skolledare gjorde en IKT-plan för dig själv? Hur skulle den se ut? Vad är det du redan kan?  Vad behöver du kunna mer av för att kunna leda en digitaliserad skola? Om du inte vet – hur kan du ta reda på det? Kanske i kollegialt lärande med andra rektorer? Hur ska du organisera verksamheten så att den motiverar de ”dataspelande pojkarna som blir sämre på matte”? Det kommer ju inte att hjälpa att säga till dem att de gör fel för det kommer inte bidra till att resultaten på din skola blir bättre. De kommer med största sannolikhet heller inte sluta och för Sveriges utveckling ska vi nog vara glada om de fortsätter med både spelandet och ”skolandet” i en fungerande symbios som Percy Nilegård skulle ha uttryckt det! 


Har du som rektor en plan för dig själv och får du fira dina framgångar och din utveckling?


Hur arbetar vi i skolan så att alla elever når målen och därmed blir anställningsbara och kan ta aktiv del i ett samhälle som blir alltmer digitaliserat? Hur ser vi till att kombinera de mjuka värdena med de hårda och hur ser vi till att eleverna verkligen får med sig de kunskaper vi idag tror att de kommer att behöva om 10-20 år och hur vet vi vad de behöver?


Är det någon som har en utmaning framför sig så är det vi skolledare! Vi (läs jag) använder ofta metaforen av en båt när vi ska beskriva vår verksamhet men kanske är det dags att vi börjar använda metaforen rymdraket eller prata om att vi ska skapa ett samhälle på Mars för att vi ska ge varandra en bild av vilken framtid vår verksamhet förväntas möta! Det handlar inte om att komma till en liten öde ö med natur som vi känner igen- det handlar om att komma till en ny planet, kanske i ett nytt solsystem. Spännande – eller hur?


Så hur gör vi? Hur tänker IT-enheten hos huvudmannen att de ska arbeta för att ge oss förutsättningar att hantera vårt uppdrag? Hur hanterar förvaltningar och politiker insikten om att de också vet så lite att de inte ens förstår hur lite de vet…? Vilken plan har huvudmännen för att se digitaliseringen som en möjlighet och ta vara på den? 


Här ska betonas att det är mycket bra att Skolverket nu har ett uppdrag att arbeta med digitaliseringen av skolan och att arbeta med kompetensutveckling på alla plan. Blir det lika bra som #malyft så är det fantastiskt! 

För att möta dessa utmaningar måste vi börja med att inse hur lite vi vet! Vi måste möta våra elever där de är och ta tillvara det de kan även om de inte har läst sina läxor eller kan det ”språk” vi lär ut i skolan. Vi måste respektera det gamers gör som lika viktigt som det den elev gör som spelar i ett ungdomslandslag i fotboll (de ordnar vi ju skolgången för så att det passar fritidsverksamheten och har till och med särskilda inriktningar av typ NIU och de eleverna lyckas också många gånger! De kan till och med få läsa gymnasiet på fyra år för att lyckas med sitt fritidsintresse).


Vi måste helt enkelt vara fasta i vårt uppdrag att utbilda människor för att fungera i ett demokratiskt samhälle – som vi inte vet hur det kommer att se ut – där de alla behövs och förväntas bidra med sina olika allmänna kunskaper och sina specialistkunskaper. Även de som spelar, som kanske blir spelutvecklare, programmerare eller något annat som inte ens finns än, om de får rätt utbildning av oss! 


Med det vill jag önska er alla en bra vecka och tänk så mycket vi kan lära oss när vi börjar förstå hur lite vi vet! Jag börjar imorgon med nytt lärande!


(noterar att om man söker på bilder och kunskap på Google kommer det upp bilder på böcker, äpplen och griffeltavlor! 2015! Just saying!)


Elsemarie

Håll i och håll ut!

En riktig fälla för rektorer idag är ”hoppjärkans” ledarskap Det kommer den här bloggen att handla om.


Det viktigaste för rektor i sitt ledarskap är att ha en egen vision och ett eget mål. Naturligtvis ska denna överensstämma med våra styrdokument men jag måste också ha arbetat om styrdokumenten till en vision och en tanke om ledarskapet som påverkar min vardag och som är min egen och som jag kommunicerat med och gjort mina medarbetare delaktig i. Om jag inte gör det blir jag bara en budbärare. Om jag tror på mitt yrke som en möjlighet att påverka måste jag utnyttja det ”frirum” jag har och ta vara på det. 


En vision för en skola måste bottna hos ledaren. Det är ledaren som ska bära visionen när ingen annan orkar, det är ledaren som ska driva visionen när resurserna är små och man måste prioritera. Det är nu det är så viktigt med ”håll i och håll ut”


Ett av skolans problem tror jag är att man har gett upp för tidigt för att hoppa på ”nästa tåg” i tron på att det tåget ska nå slutstationen snabbare. Vi ska inte glömma att detta hoppande mellan tåg kostar mycket energi och också gör att uppföljningsarbetet och utvärderingen försvåras. Dessutom riskerar du att ”tappa” medarbetare i varje hopp för att de upplever att det inte finns en tydlig ledning och riktning! Det har du inte råd med idag när duktiga och engagerade lärare snart är en bristvara.


I ledarskapet kommer du alltid uppleva att du står i en högtrafikerad korsning full av alla typer av trafikanter inklusive utryckningsfordon men ditt jobb är just att avgöra vilken väg du och din verksamhet ska ta och vilka fordon ni ska använda för att nå målen. Om inte du fattar dessa beslut kommer någon annan att göra det och då får vi en skola som blir en vindflöjel. Den kan styras av politiker, högre tjänstemän eller informella ledare i verksamheten men den styrs inte av den vars jobb är att styra: rektor! 


Dina medarbetare behöver att du är den som har siktet framåt och vet vart ni ska och du behöver dem för att ni ska komma framåt. 


Vilka planer har du som ledare för att dina elever ska nå högre måluppfyllelse? Vilka områden behöver utvecklas i din verksamhet och hur kan du konkretisera dem? Jag tror att man kan behöva plocka ut tre områden för att det ska vara hanterligt, överblickbart och utvärderingsbart. 


I mitt fall handlar det om 1:1 och IKT-arbetet, arbetet med elever i behov av särskilt stöd och arbetet med att arbeta fram tydliga rutiner i skolan för att lärarnas mesta tid ska gå till undervisning.

I min verksamhet tror jag att ovanstående områden är nyckelområden.


Vi börjar med arbetet med 1:1 Det är jättelätt att luras i fällan: ”Nu har alla fått sin dator och många lärare använder den i lektionsarbetet så nu kan vi börja fokusera på nästa utvecklingsområde” Det är precis här jag tror att en modig ledare vågar hålla i och hålla ut…

Vi går inte in på nästa utvecklingsområde förrän än vi nått dit där vi satte målet. En modig ledare ger sig inte förrän målet är mått.  Jag skulle tro att du som rektor och ledare måste ge 1:1 arbetet minst 4 år innan du kan utvärdera verksamheten och avgöra om utbildningsinsatserna ska läggas på nästa fokusområde eller om ni behöver ytterligare tid för att nå till de mål du som ledare har. Att i det läget plocka bort IKT-pedagoger och låta kompetensutvecklingen gå till andra områden gör att man lätt blir en ”hoppjärka”. Innan du beslutar dig för att ta bort någonting måste du som ledare ställa dig frågan: har vi nått dit vi skulle? Har vi sett resultat i elevernas måluppfyllnad? Om inte kanske du ska förändra arbetet men inte ”hoppa på nästa tåg”. Då krävs det mod för du kanske kommer behöva försvara din IKT-pedagog eller våga säga nej till andra utbildningsinsatser för att ni ska få tid till arbetet med 1:1. Om du inte vet varför du säger nej kommer ditt nej att eka tomt och ihåligt!


Ett annat område som jag anser är viktigt för skolan idag är arbetet med de svagaste eleverna. Här är det också lätt att fastna i fällan ”vi sparar in på personal Det är ju ändå det som belastar budgeten och vi kan inte ta bort lärare” 

Det underlättar för dig som ledare om du har en plan för ditt arbete och en tanke med vart du vill med verksamheten inom detta område. Inte minst hjälper du dig själv att bli kreativ för att ditt mål är tydligt. Du blir modig nog att våga hitta nya lösningar och du blir modig nog att våga vara kreativ. För mig är det viktigt att komma ihåg att det som är bra för våra svagaste elever är bra för alla Då kan jag också vara tydlig imin kommunikation med mina chefer och med de politiker som styr verksamheten varför jag vill att vi arbetar på ett visst sätt eller efter en viss modell. Om jag är tydlig kommer jag också få medarbetare som blir tydliga och vi kommer tillsammans få se resultat av arbetet.


Det viktigaste av allt är att du som ledare ständigt tydliggör din vision för dina medarbetare så att alla ständigt påminns om vart ni ska och varför. Skaffa dig ord som du alltid använder när du pratar om visionen Det gör att medarbetarna känner igen sig i kommunikationen och att de påminns om den målbild ni har och som ni jobbar för att nå. Gör medarbetarna delaktiga och visa dem att du litar på att det är de som bäst vet hur själva hantverket i klassrummet ska utföras och det är de som ska vara idébärarna i vardagen. Ditt jobb är att spana så att ni hela tiden har målet i sikte Ditt jobb är att minnas: Håll i och håll ut! Även när andra vindar blåser Stormen kommer att göra era rötter starkare och kronan högre så att ni lättare når målen!


Sverige behöver modiga rektorer som har en tydlig vision och tydliga mål! 


Önskar er alla en bra vecka och hoppas vi ses på #SETT2014




Mina tre grundpelare för ett gott ledarskap

Chef eller ledare – det är frågan!

Många av oss har en tendens att  ”rygga” för ordet chef. Man vill hellre vara en ”ledare”. Det är mer PK. På samma sätt kan ordet ”auktoritär” ge en del kalla kårar. Ingen vill vara ”bossig” eller dominant utan man vill vara mer av en ”herde”. Hörde tillexempel Jonas Hallberg i spanarna som nu sa sig vilja vara en språkherde istället för en språkpolis. Tidens tecken!

Då är frågan: Hur ska man vara skolledare i en organisation som utsätts för ständig kritik i media och med det faktum att alla människor har erfarenheter av verksamheten och därmed anser sig ha rätt att ha synpunkter som man dessutom – förstås – tycker är relevanta då de bygger på ”beprövade erfarenheter” (även om det bara är de egna).

8372821004_c9bebb9830_n
Bild  Flick’r CC /Christer

Hade jag svaret på ovan ställda fråga skulle jag förmodligen försörja mig på föreläsningar vid det här laget men jag tror att jag har en del tankar som kanske kan vara till hjälp. För mig handlar det om tre grundpelare:

Formativt förhållningssätt Det här är A och O. Inte bara i skolan utan jag skulle vilja påstå i livet. Det handlar om att ha höga förväntningar på dem som finns i din omgivning och att kunna leda en annan människa framåt i sin utveckling genom att ge konstruktiv feedback och motiverande feedforward. Här har vi rektorer en del att lära tror jag. Ställ dig frågan: Hur arbetar jag för att mina

1903050006_0d6f8c001c
Bild: Flick’r CC /Karl Horton

medarbetare ska nå sitt maximala? Hur hjälper jag dem att ta de steg som är nödvändiga för deras undervisning så att elevernas resultat förbättras? Hur följer jag upp medarbetarnas motivation och utveckling? Hur ser jag till att stödfunktionerna på skolan utvecklas för att elevernas vardagliga miljö ska förbättras? Hur säkerställer jag att vi tar steg i rätt riktning och nummer ett: Vet du – skolledare – vilken riktning ni ska ha? Har du tydliggjort den?

Salutogent förhållningssätt Att fokusera på det friska och förstärka det, är nästa del i skolledarskapet. Att förstå vikten av att en god kultur skapas på arbetsplatsen. Det är lätt att säga: ”På den här arbetsplatsen talar vi med varandra och inte om varandra” men hur säkerställer du som ledare att det faktiskt sker? Det hjälper inte i detta fall att sätta upp trevliga skyltar utan du måsta visa med ditt eget agerande vilken kultur du förväntar dig på arbetsplatsen. Hur pratar du om och med dina medarbetare? Hur pratar du om arbetsplatsen? Vilka beteenden förstärker du genom ditt agerande i det dagliga arbetet?

9365943178_aba063959f_b
Bild Flick’r CC/Blondinrikard Fröberg

Att få en grupp att fungera ger resultat oavsett om gruppen består av barn, unga eller vuxna. Att få en grupp att fungera kräver ett medvetet arbete av ledaren för att kunna ta tag i konflikter när de uppstår och att du ska kunna förmedla ett gott och kreativt sätt att lösa konflikterna. Att få fördjupade relationer kommer också att fördjupa det kollegiala lärandet eftersom det är först när vi litar på varandra som vi verkligen kan visa våra ”skuggsidor. Ett fördjupat lärande utifrån ett analyserande förhållningssätt kräver en hög grad av tillit i gruppen!

Här har skolan ett utvecklingsområde och lyckas du som ledare att skapa ett gott arbetsklimat som bygger på förtroende, tillit och höga förväntningar så har du den bästa grunden för att kunna arbeta med skolutveckling.

Den tredje grundpelaren handlar om det modellerande förhållningssättet. Vi har alla sett skylten ”Barn gör inte som du säger utan som du gör” Tyvärr glömmer vi att detta också gäller oss vuxna. Hur många gånger tar vi inte till ordstävet ”Kasta inte sten i glashus” eller enklare uttryckt: ”Ska du säga?” Vi förväntar oss helt enkelt att ledare ska agera som förebilder som lever som de lär.

FörebildHur är du ett föredöme när det handlar om digitala verktyg? Använder du dig av digitala verktyg? Förebildar du på konferenser och möten? Använder du dig av ”flippade möten” eller olika hjälpmedel som ”todaysmeet” och ”padlets”? Hur hanterar du din egen och dina medarbetares telefoner? Accepterar du att det ringer i tid och otid eller att telefonen vibrerar? Om du gör det vill jag att du funderar över varför ni eventuellt har en annan policy när det handlar om elevernas telefoner och digitala verktyg? För mig handlar det om att visa med mitt agerande att jag kan kontrollera min telefon och mina digitala verktyg även om jag har dem med på möten. Jag vet när de ska stängas av men… jag vet också när de är tillgångar och när jag faktiskt behöver dem för att kunna utföra mitt arbete på ett bättre sätt. Detta är jag övertygad om att även våra elever kan lära sig men de behöver goda förebilder. Digitala verktyg är fantastiska och oersättliga om de används på rätt sätt. Om jag hade fått twittra mig igenom föreläsningar under min skoltid hade jag lärt mig dubbelt så mycket. Det är jag övertygad om för interagerandet fördjupar mitt lärande. Så fungerar jag!

I anställningsintervjuer frågar jag om den sökande är aktiv på sociala medier. Den frågan ställer till det, för ofta blir den sökande osäker på vilket svar jag vill ha. Jag har det inte som ett krav att man är med på Facebook eller twittrar om man söker jobb hos oss men om man inte är aktiv där vill jag att man beskriver hur man tar del av aktuell forskning, vilka nätverk man deltar i med andra lärare samt hur man håller sig ajour med skolutvecklingen både nationellt och internationellt. Jag är själv aktiv och försöker att också etiskt vara ett föredöme genom att hålla isär arbete och privatliv och hålla en god ton i de diskussioner där jag deltar. Självklart misslyckas jag emellanåt men jag försöker och ett misslyckande är ett lärande!

Exit
Bild Flick’r CC/Phil Hilfiker

Använder du som skolledare dig av ”no hands up” eller ”exit ticket” när ni har konferenser eller möten? Har du tydliga förväntningar på dina medarbetare inför medarbetarsamtalen och följer du i så fall upp dem på samma sätt som du förväntar dig att de gör med den grupp de leder?

Enkelt uttryckt: Ser du på ditt eget ledarskap på samma sätt som du ser på dina medarbetares ledarskap? Är du ett föredöme – en modellerande ledare?

De här frågorna tror jag att vi skolledare behöver ställa oss emellanåt och varför inte nu…på väg in i 2016. Jag citerar en sång av Pennti Varg i Fablernas värld ”Mitt nästa år ska bli mitt bästa år”  Varför då? För elevernas skull!

Önskar er ett gott slut och ett gott nytt skolutvecklande 2016!

Elsemarie