Att utmana sig själv och inte bara verksamheten

Som rektor är det ofta man pratar om att utmana sina medarbetare eller så pratar man med medarbetarna om vikten av att utmana eleverna men när utmanar vi oss själva? När gjorde du senast något som du tyckte var svårt, kändes lite obekvämt och där du var lite rädd för att göra fel? 

När mina barn skulle lära sig åka slalom frågade jag dem alltid om de hade ramlat. Om de svarade ja sa jag att det var väldigt bra för då hade de utmanat sig själva att prova någonting som de inte visste att de skulle klara av. Tyvärr utmanar jag mig själv alldeles för sällan!


Som rektor i en skola där vi startat upp en 1:1 satsning är det gott om tillfällen att utmana sig själv. Jag började twittra för första gången för ca två år sedan. I början förstod jag ingenting av trådar eller chattar och eftersom jag avskyr att läsa manualer tog det mig ett tag att komma på hur det fungerade. Idag tycker jag twitter är en ovärderlig källa till kunskap och utveckling i mitt yrke! 


När jag skulle sammanställa vår budget för skolan började jag utmana mig själv i excel och se trots att jag inte läste manualen fick jag till en ganska avancerad excelfil med olika funktioner och ekvationer.


Jag har utmanat mig själv i att undvika att använda papper och penna för att istället uteslutande använda digitala verktyg. Den utmaningen var inte jättesvår men ibland kräver den lite mod när omgivningen ifrågasätter varför man alltid har telefonen eller paddan framme.


Idag har jag utmanat mig själv i att ”städa på internet” Jag har tagit hjälp av en av vår förvaltnings IKT-pedagoger Emil Jansson (@emiljansson) som har visat mig tre vägar till att få ordning på det jag jobbar med på internet. Nu har jag konto på Delicious, Buffer och IFTTT Det här var en utmaning som heter duga och eftersom jag fortfarande inte utmanat mig själv i att läsa manualer så provar jag mig fram. Jag lyckas inte ikväll, inte imorgon heller förmodligen men jag ska inte ge upp! Jag kommer att bli bättre! 


Utmaningen med att utmana sig själv ligger just i att släppa kanten och simma. Att ta bort stödhjulen och cykla. När jag lärde mig cykla ramlade jag på en grusväg och fick in flera stenar i läppen men inte lät jag bli att cykla för det! Nej, jag cyklar fortfarande och har blivit bättre och bättre! 


Som rektor är det viktigt att inse att allt det jag vill att mina medarbetare ska göra måste jag själv vara delaktig i. Jag kan inte förvänta mig att skolan ska utveckla sitt arbete med IKT om jag inte själv tar aktiv del i det arbetet och leder arbetet. Jag måste inte vara bäst på det vi gör men jag måste också utmana mig själv! 


Som barn är det tillåtet att göra fel men om vi ska utveckla skolan måste vi också tillåta varandra att göra fel! Jag som rektor måste visa att jag törs prova nya saker inom tex. IKT även om jag inte gör allt rätt från början. Jag som rektor måste acceptera att mina lärare och medarbetare utmanas och kanske gör fel (eller förhoppningsvis gör fel så de säkert vet att de har utmanat sig)! 


Allt detta kräver att vi har en tillåtande atmosfär på arbetsplatsen där vi inte ser ett fall i skidbacken som ett misslyckande utan som ett bevis på att vi utmanat oss själva till och med så mycket så att det blev lite för svårt men nästa gång…. Då ska vi klara det!


Önskar er alla en bra vecka

Annons

Tid för reflektion

Mitt i sommaren kommer ett blogginlägg! Den här sommaren är speciell för mig då jag står mellan två jobb. Jag avslutade mitt jobb på Karolinska skolans estetiska program i juni och i augusti börjar jag på Komvux. Jag har haft förmånen att arbeta som skoledare inom alla skolformer såväl i åldrar (förskolan borträknad) som huvudmannamässigt och därför också fått fokusera på skolledarskapet. Att vara skolledare är detsamma oavsett ålder på eleverna Det handlar om utbildning och att nå våra mål! Målen är desamma oavsett skolform: vi ska se till att eleverna når sitt maximala lärande och att de klarar målen!

Den här sommaren har jag förmånen att kunna förbereda mig genom tankar, reflektion och läsning. Ingen kommer att förvänta sig att jag ska veta allt när jag kommer ny till jobbet men alla kommer ha förväntningar på att en ny rektor ska innebära förändringar.


Jag tror att det är viktigt att alla vi som arbetar i skolan tar tid för reflektion! Vi behöver inte bara reflektera över hur vi ska nå högre måluppfyllelse utan också vilken miljö vi vill att våra elever ska vistas i!


En av böckerna jag läst i sommar heter Salutogent ledarskap (författare Anders Hansson utgiven av Gothia fortbildning) Boken tar upp det hela livet handlar om: hur ska vi bemöta varandra för att samhället ska utvecklas och hela människan känna meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet. Den här boken lyfter vårt arbete till en högre nivå. 

Det handlar inte om enskilda resultat på prov eller ens i ett ämne eller under ett skolår Det handlar om att förstå sitt sammanhang så att det blir begripligt och därmed hanterbart.


Jag har reflekterat över hur jag som ledare ska kunna göra tillvaron meningsfull, begriplig 

och hanterbar för mina medarbetare så att de får möjlighet att göra detsamma för våra elever.


Det här är vad reflektion handlar om tycker jag: att få tillfälle att lyfta blicken och se på verksamheten uppifrån som den helhet det faktiskt är. 


Min fundering nu handlar om vilka tre mål jag ska sätta upp för verksamheten och presentera, vi ska arbeta fram det tillsammans men för att vi ska nå den tror jag att jag som ledare måste tydliggöra mina delmål. 

Kanske kommer jag att säga att jag vill att samtliga på något sätt har provat ”flippat” Kanske kommer jag säga att jag vill att alla ska kunna dela med sig av ett gott exempel där 

en elev nådde längre än vad läraren trodde var möjligt från början. 


Jag kommer vara noga med att ha pedagogiska konferenser och låta information vara just det: information och alltså möjlig att framföra skriftligt. Jag kommer visa att jag prioriterar de pedagogiska samtalen och att medarbetarsamtalen ska ha fokus på vår måluppfyllelse utifrån konkreta vardagsaktiviteter. Låter det som en utopi? Inte alls men en rejäl utmaning för mig själv!


Jag är övertygad om att helikopterperspektivet är nödvändigt för att vi ska kunna se detaljerna och hur de samverkar! Min stora utmaning som ledare är att behålla det perspektivet och våga säga nej när detaljerna håller på att ta över. Detaljerna kommer inte var för sig att hjälpa oss att lyfta men om jag tillsammans med medarbetarna kan få detaljerna att samverka ja då kommer ni rätt som det är få se oss flyga över Örebro!


Nu utmanar jag dig som jobbar i skolan att våga ge dig tid att reflektera! 


Våga utmana dig själv: vad har du för elevsyn? Vad får det för konsekvenser i din vardag när du säger att alla har lika värde? Hur kommer dina elever se att du faktiskt vill att ni tillsammans ska lyfta? Vad kommer du som lärare eller skolledare ha gjort när det här läsåret är slut där du på riktigt utmanade dig själv? 


Rädd för att misslyckas? Då kommer du heller aldrig att lyfta! 


Tillåt dig att reflektera, tydliggör dina värderingar för dig själv, brottas med ditt inre och tillåt dig själv och andra att göra fel Då lovar jag dig att det här läsåret kommer att bli det bästa läsåret! 


Önskar dig sköna dagar med tid för reflektion!

”Gamers och hur lite jag vet!

Nu kommer ett väldigt annorlunda inlägg för att vara från mig. Det kommer inte att handla om kollegialt lärande för lärare utan om…. Dataspel!


Jag läser digitaliseringskommissionens delrapport Om Sverige i framtiden – en antologi om digitaliseringens möjligheter (SOU 2015:65) I kapitlet ”Vilken effekt har spelandet haft för Sveriges digitalisering?” skriver Johanna Koljonen om hur dataspelandet har utvecklats och hur det hänger samman med kultur och demokratisering likväl som matematiskt beräknande och känsla för sannolikhetslära. Som av en händelse handlar det inte om att det har haft till effekt att pojkarna blivit sämre på matte eller läsförståelse! Det kanske inte är ”pojkarnas fel”. Kanske inte ens dataspelens fel utan kanske skolans fel som inte har kunnat möta den nya kunskapen dessa elever har.

Den stora utmaningen för oss i skolan måste vara ”Hur kan vi använda de kunskaper dessa elever får med sig från spelen så att de kan överföra både kunskaperna och motivationen till arbetet i skolan?” Tyvärr har jag inte sett mycket av den diskussionen utan de inom skolvärlden som redan tidigare ”fruktade” 1:1- satsningar och digitalisering fick vatten på sin kvarn och vi som har varit positiva stod som fågelholkar när rapporten kom och funderade på hur vi nu skulle ”försvara vår magkänsla att vi är på rätt väg med en ökad digitalisering”.  


Återigen är dilemmat för eller emot och låt mig säga det direkt: det handlar inte om emot för 2015 kan man inte tillåtas vara emot digital utveckling och arbeta med utveckling och utbildning av det framtida Sverige! Okunnig får man vara och i en lärande process får man vara men emot? Nej! Om du frågar mig alltså! 


Mina tankar går så här: hur arbetar vi i skolan med våra kunskaper om motivationshöjning, läroplaner, kursplaner och betygskriterier på ett sådant sätt så att det medverkar till att våra elever är redo för ett framtida samhälle? Hur kan vi agera i förhållande till våra ”spelande elever” så att vi värderar deras specialkunskaper och förmår att ”översätta” dem till de kunskaper skolan frågar efter? Jag tänker mig på samma sätt som det vi gör inom vuxenutbildning när vi hela tiden påminner oss om att våra elever har oerhört mycket kunskap med sig men inte i det svenska språket och det är vår uppgift att ta tillvara den kunskapen så att den bidrar till det ökade lärande vi vill att de ska få.

I en annan rapport ”En digital agenda i människans tjänst – den ljusnande framtid kan bli vår” från samma kommission talas om rektors upplevelse av 

sin digitala förmåga och kunskap för att kunna leda arbetet med digitalisering. Där visar det sig att 2/3 av rektorerna på gymnasiet upplever att de har tillräcklig kunskap för att kunna arbeta med en medveten IT-strategi. Tillåt mig att ödmjukt ifrågasätta den siffran! Jag t.ex. anser INTE att jag har tillräcklig kunskap men jag gör mitt bästa för att arbeta efter en medveten IT-strategi. En gång sa en lärare till en nära vän till mig som är rektor ”Du vet så lite om mitt ämne att du inte förstår hur lite du vet”. Det var mycket klokt sagt, och jag tror att det är där många av oss skolledare befinner oss. Vi kan så lite om digitalisering, programmering eller spelkulturer att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför överskattar vi vår egen kompetens och förmåga på området. 


Jag har bett mina egna medarbetare att likt Pippi Långstrump säga ”Det här har jag aldrig provat så det klarar jag säkert!” Så önskar jag att vi skolledare också ska arbeta, men lära handlar också om att veta var man ska söka kunskap och att ta reda på vilken kunskap man behöver.


Jag har deltagit i rektorsutbildningar av olika slag där man vid första tillfället – ibland på huvudmannens uppdrag – deltagit med liv och lust. Vid andra tillfället har det varit lite mindre entusiasm och färre deltagare och till slut är det de ”sista entusiasterna” som samlas. I sämsta fall renderar denna typ av agerande inte ens i en reaktion hos huvudmannen eller arrangören av utbildningen. Jag skulle tro att de som arbetar med utbildning i digital kompetens kan känna igen det jag beskriver. 


Hur kan vi då tro att något ska hända på våra skolor? Frågan är om jag som rektor ens vet vilken utbildning jag ska på eller varför jag förväntas vara där. När det handlar om digitalisering av skolan är jag rädd för att det ibland är så att vi rektorer faktiskt inte vet vad det är vi behöver lära oss. Kanske är många av oss också lite rädda och osäkra för allt negativt digitalisering kan medföra så att vi inte ser allt det positiva. Här kan man ju säga att media hjälper oss med att få ta del av negativ information! 


När vi pratar om skolutveckling gör vi gärna det genom att i siffror beskriva det vi misslyckas med. Inte det vi lyckas med vilket vi vill att våra lärare ska göra med eleverna på ett formativt sätt eftersom vi vet att höga förväntningar och feed forward fungerar. Men inte på oss! Vi blir tydligen bättre ju mer någon talar om för oss att vi misslyckas eller… Kanske är det därför vi vill säga att vi kan mer än vi kan eftersom ingen annan säger att vi kan!


Det här beror inte på att vi rektorer är olydiga, ovilliga eller ens ointresserade utan jag tror att det är precis så som läraren beskrev det: 


Vi vet så lite att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför tror vi att vi redan kan och prioriterar annat.


Jag vill betona att jag inte ställer mig själv på en piedestal utan jag är i allra högsta grad den som tror mig kunna mycket och förstå ”allt” (det vet ni som har mött mig) MEN: jag är heller inte sämre än att jag kan ändra mig!


Vad skulle hända om du som skolledare gjorde en IKT-plan för dig själv? Hur skulle den se ut? Vad är det du redan kan?  Vad behöver du kunna mer av för att kunna leda en digitaliserad skola? Om du inte vet – hur kan du ta reda på det? Kanske i kollegialt lärande med andra rektorer? Hur ska du organisera verksamheten så att den motiverar de ”dataspelande pojkarna som blir sämre på matte”? Det kommer ju inte att hjälpa att säga till dem att de gör fel för det kommer inte bidra till att resultaten på din skola blir bättre. De kommer med största sannolikhet heller inte sluta och för Sveriges utveckling ska vi nog vara glada om de fortsätter med både spelandet och ”skolandet” i en fungerande symbios som Percy Nilegård skulle ha uttryckt det! 


Har du som rektor en plan för dig själv och får du fira dina framgångar och din utveckling?


Hur arbetar vi i skolan så att alla elever når målen och därmed blir anställningsbara och kan ta aktiv del i ett samhälle som blir alltmer digitaliserat? Hur ser vi till att kombinera de mjuka värdena med de hårda och hur ser vi till att eleverna verkligen får med sig de kunskaper vi idag tror att de kommer att behöva om 10-20 år och hur vet vi vad de behöver?


Är det någon som har en utmaning framför sig så är det vi skolledare! Vi (läs jag) använder ofta metaforen av en båt när vi ska beskriva vår verksamhet men kanske är det dags att vi börjar använda metaforen rymdraket eller prata om att vi ska skapa ett samhälle på Mars för att vi ska ge varandra en bild av vilken framtid vår verksamhet förväntas möta! Det handlar inte om att komma till en liten öde ö med natur som vi känner igen- det handlar om att komma till en ny planet, kanske i ett nytt solsystem. Spännande – eller hur?


Så hur gör vi? Hur tänker IT-enheten hos huvudmannen att de ska arbeta för att ge oss förutsättningar att hantera vårt uppdrag? Hur hanterar förvaltningar och politiker insikten om att de också vet så lite att de inte ens förstår hur lite de vet…? Vilken plan har huvudmännen för att se digitaliseringen som en möjlighet och ta vara på den? 


Här ska betonas att det är mycket bra att Skolverket nu har ett uppdrag att arbeta med digitaliseringen av skolan och att arbeta med kompetensutveckling på alla plan. Blir det lika bra som #malyft så är det fantastiskt! 

För att möta dessa utmaningar måste vi börja med att inse hur lite vi vet! Vi måste möta våra elever där de är och ta tillvara det de kan även om de inte har läst sina läxor eller kan det ”språk” vi lär ut i skolan. Vi måste respektera det gamers gör som lika viktigt som det den elev gör som spelar i ett ungdomslandslag i fotboll (de ordnar vi ju skolgången för så att det passar fritidsverksamheten och har till och med särskilda inriktningar av typ NIU och de eleverna lyckas också många gånger! De kan till och med få läsa gymnasiet på fyra år för att lyckas med sitt fritidsintresse).


Vi måste helt enkelt vara fasta i vårt uppdrag att utbilda människor för att fungera i ett demokratiskt samhälle – som vi inte vet hur det kommer att se ut – där de alla behövs och förväntas bidra med sina olika allmänna kunskaper och sina specialistkunskaper. Även de som spelar, som kanske blir spelutvecklare, programmerare eller något annat som inte ens finns än, om de får rätt utbildning av oss! 


Med det vill jag önska er alla en bra vecka och tänk så mycket vi kan lära oss när vi börjar förstå hur lite vi vet! Jag börjar imorgon med nytt lärande!


(noterar att om man söker på bilder och kunskap på Google kommer det upp bilder på böcker, äpplen och griffeltavlor! 2015! Just saying!)


Elsemarie

Håll i och håll ut!

En riktig fälla för rektorer idag är ”hoppjärkans” ledarskap Det kommer den här bloggen att handla om.


Det viktigaste för rektor i sitt ledarskap är att ha en egen vision och ett eget mål. Naturligtvis ska denna överensstämma med våra styrdokument men jag måste också ha arbetat om styrdokumenten till en vision och en tanke om ledarskapet som påverkar min vardag och som är min egen och som jag kommunicerat med och gjort mina medarbetare delaktig i. Om jag inte gör det blir jag bara en budbärare. Om jag tror på mitt yrke som en möjlighet att påverka måste jag utnyttja det ”frirum” jag har och ta vara på det. 


En vision för en skola måste bottna hos ledaren. Det är ledaren som ska bära visionen när ingen annan orkar, det är ledaren som ska driva visionen när resurserna är små och man måste prioritera. Det är nu det är så viktigt med ”håll i och håll ut”


Ett av skolans problem tror jag är att man har gett upp för tidigt för att hoppa på ”nästa tåg” i tron på att det tåget ska nå slutstationen snabbare. Vi ska inte glömma att detta hoppande mellan tåg kostar mycket energi och också gör att uppföljningsarbetet och utvärderingen försvåras. Dessutom riskerar du att ”tappa” medarbetare i varje hopp för att de upplever att det inte finns en tydlig ledning och riktning! Det har du inte råd med idag när duktiga och engagerade lärare snart är en bristvara.


I ledarskapet kommer du alltid uppleva att du står i en högtrafikerad korsning full av alla typer av trafikanter inklusive utryckningsfordon men ditt jobb är just att avgöra vilken väg du och din verksamhet ska ta och vilka fordon ni ska använda för att nå målen. Om inte du fattar dessa beslut kommer någon annan att göra det och då får vi en skola som blir en vindflöjel. Den kan styras av politiker, högre tjänstemän eller informella ledare i verksamheten men den styrs inte av den vars jobb är att styra: rektor! 


Dina medarbetare behöver att du är den som har siktet framåt och vet vart ni ska och du behöver dem för att ni ska komma framåt. 


Vilka planer har du som ledare för att dina elever ska nå högre måluppfyllelse? Vilka områden behöver utvecklas i din verksamhet och hur kan du konkretisera dem? Jag tror att man kan behöva plocka ut tre områden för att det ska vara hanterligt, överblickbart och utvärderingsbart. 


I mitt fall handlar det om 1:1 och IKT-arbetet, arbetet med elever i behov av särskilt stöd och arbetet med att arbeta fram tydliga rutiner i skolan för att lärarnas mesta tid ska gå till undervisning.

I min verksamhet tror jag att ovanstående områden är nyckelområden.


Vi börjar med arbetet med 1:1 Det är jättelätt att luras i fällan: ”Nu har alla fått sin dator och många lärare använder den i lektionsarbetet så nu kan vi börja fokusera på nästa utvecklingsområde” Det är precis här jag tror att en modig ledare vågar hålla i och hålla ut…

Vi går inte in på nästa utvecklingsområde förrän än vi nått dit där vi satte målet. En modig ledare ger sig inte förrän målet är mått.  Jag skulle tro att du som rektor och ledare måste ge 1:1 arbetet minst 4 år innan du kan utvärdera verksamheten och avgöra om utbildningsinsatserna ska läggas på nästa fokusområde eller om ni behöver ytterligare tid för att nå till de mål du som ledare har. Att i det läget plocka bort IKT-pedagoger och låta kompetensutvecklingen gå till andra områden gör att man lätt blir en ”hoppjärka”. Innan du beslutar dig för att ta bort någonting måste du som ledare ställa dig frågan: har vi nått dit vi skulle? Har vi sett resultat i elevernas måluppfyllnad? Om inte kanske du ska förändra arbetet men inte ”hoppa på nästa tåg”. Då krävs det mod för du kanske kommer behöva försvara din IKT-pedagog eller våga säga nej till andra utbildningsinsatser för att ni ska få tid till arbetet med 1:1. Om du inte vet varför du säger nej kommer ditt nej att eka tomt och ihåligt!


Ett annat område som jag anser är viktigt för skolan idag är arbetet med de svagaste eleverna. Här är det också lätt att fastna i fällan ”vi sparar in på personal Det är ju ändå det som belastar budgeten och vi kan inte ta bort lärare” 

Det underlättar för dig som ledare om du har en plan för ditt arbete och en tanke med vart du vill med verksamheten inom detta område. Inte minst hjälper du dig själv att bli kreativ för att ditt mål är tydligt. Du blir modig nog att våga hitta nya lösningar och du blir modig nog att våga vara kreativ. För mig är det viktigt att komma ihåg att det som är bra för våra svagaste elever är bra för alla Då kan jag också vara tydlig imin kommunikation med mina chefer och med de politiker som styr verksamheten varför jag vill att vi arbetar på ett visst sätt eller efter en viss modell. Om jag är tydlig kommer jag också få medarbetare som blir tydliga och vi kommer tillsammans få se resultat av arbetet.


Det viktigaste av allt är att du som ledare ständigt tydliggör din vision för dina medarbetare så att alla ständigt påminns om vart ni ska och varför. Skaffa dig ord som du alltid använder när du pratar om visionen Det gör att medarbetarna känner igen sig i kommunikationen och att de påminns om den målbild ni har och som ni jobbar för att nå. Gör medarbetarna delaktiga och visa dem att du litar på att det är de som bäst vet hur själva hantverket i klassrummet ska utföras och det är de som ska vara idébärarna i vardagen. Ditt jobb är att spana så att ni hela tiden har målet i sikte Ditt jobb är att minnas: Håll i och håll ut! Även när andra vindar blåser Stormen kommer att göra era rötter starkare och kronan högre så att ni lättare når målen!


Sverige behöver modiga rektorer som har en tydlig vision och tydliga mål! 


Önskar er alla en bra vecka och hoppas vi ses på #SETT2014