Kategoriarkiv: IKT

”Gamers” och hur lite jag vet

Nu kommer ett väldigt annorlunda inlägg för att vara från mig. Det kommer inte att handla om kollegialt lärande för lärare utan om…. Dataspel!

Jag läser digitaliseringskommissionens delrapport Om Sverige i framtiden – en antologi om digitaliseringens möjligheter (SOU 2015:65) I kapitlet ”Vilken effekt har spelandet haft för Sveriges digitalisering?” skriver Johanna Koljonen om hur dataspelandet har utvecklats och hur det hänger samman med kultur och demokratisering likväl som matematiskt beräknande och känsla för sannolikhetslära. Som av en händelse handlar det inte om att det har haft till effekt att pojkarna blivit sämre på matte eller läsförståelse! Det kanske inte är ”pojkarnas fel”. Kanske inte ens dataspelens fel utan kanske skolans fel som inte har kunnat möta den nya kunskapen dessa elever har.

Den stora utmaningen för oss i skolan måste vara ”Hur kan vi använda de kunskaper dessa elever får med sig från spelen så att de kan överföra både kunskaperna och motivationen till arbetet i skolan?” Tyvärr har jag inte sett mycket av den diskussionen utan de inom skolvärlden som redan tidigare ”fruktade” 1:1- satsningar och digitalisering fick vatten på sin kvarn och vi som har varit positiva stod som fågelholkar när rapporten kom och funderade på hur vi nu skulle ”försvara vår magkänsla att vi är på rätt väg med en ökad digitalisering”.  

Återigen är dilemmat för eller emot och låt mig säga det direkt: det handlar inte om emot för 2015 kan man inte tillåtas vara emot digital utveckling och arbeta med utveckling och utbildning av det framtida Sverige! Okunnig får man vara och i en lärande process får man vara men emot? Nej! Om du frågar mig alltså! 

Mina tankar går så här: hur arbetar vi i skolan med våra kunskaper om motivationshöjning, läroplaner, kursplaner och betygskriterier på ett sådant sätt så att det medverkar till att våra elever är redo för ett framtida samhälle? Hur kan vi agera i förhållande till våra ”spelande elever” så att vi värderar deras specialkunskaper och förmår att ”översätta” dem till de kunskaper skolan frågar efter? Jag tänker mig på samma sätt som det vi gör inom vuxenutbildning när vi hela tiden påminner oss om att våra elever har oerhört mycket kunskap med sig men inte i det svenska språket och det är vår uppgift att ta tillvara den kunskapen så att den bidrar till det ökade lärande vi vill att de ska få.

I en annan rapport ”En digital agenda i människans tjänst – den ljusnande framtid kan bli vår” från samma kommission talas om rektors upplevelse av 

sin digitala förmåga och kunskap för att kunna leda arbetet med digitalisering. Där visar det sig att 2/3 av rektorerna på gymnasiet upplever att de har tillräcklig kunskap för att kunna arbeta med en medveten IT-strategi. Tillåt mig att ödmjukt ifrågasätta den siffran! Jag t.ex. anser INTE att jag har tillräcklig kunskap men jag gör mitt bästa för att arbeta efter en medveten IT-strategi. En gång sa en lärare till en nära vän till mig som är rektor ”Du vet så lite om mitt ämne att du inte förstår hur lite du vet”. Det var mycket klokt sagt, och jag tror att det är där många av oss skolledare befinner oss. Vi kan så lite om digitalisering, programmering eller spelkulturer att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför överskattar vi vår egen kompetens och förmåga på området. 
Jag har bett mina egna medarbetare att likt Pippi Långstrump säga ”Det här har jag aldrig provat så det klarar jag säkert!” Så önskar jag att vi skolledare också ska arbeta, men lära handlar också om att veta var man ska söka kunskap och att ta reda på vilken kunskap man behöver.

Jag har deltagit i rektorsutbildningar av olika slag där man vid första tillfället – ibland på huvudmannens uppdrag – deltagit med liv och lust. Vid andra tillfället har det varit lite mindre entusiasm och färre deltagare och till slut är det de ”sista entusiasterna” som samlas. I sämsta fall renderar denna typ av agerande inte ens i en reaktion hos huvudmannen eller arrangören av utbildningen. Jag skulle tro att de som arbetar med utbildning i digital kompetens kan känna igen det jag beskriver. 

Hur kan vi då tro att något ska hända på våra skolor? Frågan är om jag som rektor ens vet vilken utbildning jag ska på eller varför jag förväntas vara där. När det handlar om digitalisering av skolan är jag rädd för att det ibland är så att vi rektorer faktiskt inte vet vad det är vi behöver lära oss. Kanske är många av oss också lite rädda och osäkra för allt negativt digitalisering kan medföra så att vi inte ser allt det positiva. Här kan man ju säga att media hjälper oss med att få ta del av negativ information! 

När vi pratar om skolutveckling gör vi gärna det genom att i siffror beskriva det vi misslyckas med. Inte det vi lyckas med vilket vi vill att våra lärare ska göra med eleverna på ett formativt sätt eftersom vi vet att höga förväntningar och feed forward fungerar. Men inte på oss! Vi blir tydligen bättre ju mer någon talar om för oss att vi misslyckas eller… Kanske är det därför vi vill säga att vi kan mer än vi kan eftersom ingen annan säger att vi kan!

Det här beror inte på att vi rektorer är olydiga, ovilliga eller ens ointresserade utan jag tror att det är precis så som läraren beskrev det: 

Vi vet så lite att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför tror vi att vi redan kan och prioriterar annat.

Jag vill betona att jag inte ställer mig själv på en piedestal utan jag är i allra högsta grad den som tror mig kunna mycket och förstå ”allt” (det vet ni som har mött mig) MEN: jag är heller inte sämre än att jag kan ändra mig!

Vad skulle hända om du som skolledare gjorde en IKT-plan för dig själv? Hur skulle den se ut? Vad är det du redan kan?  Vad behöver du kunna mer av för att kunna leda en digitaliserad skola? Om du inte vet – hur kan du ta reda på det? Kanske i kollegialt lärande med andra rektorer? Hur ska du organisera verksamheten så att den motiverar de ”dataspelande pojkarna som blir sämre på matte”? Det kommer ju inte att hjälpa att säga till dem att de gör fel för det kommer inte bidra till att resultaten på din skola blir bättre. De kommer med största sannolikhet heller inte sluta och för Sveriges utveckling ska vi nog vara glada om de fortsätter med både spelandet och ”skolandet” i en fungerande symbios som Percy Nilegård skulle ha uttryckt det! 

Har du som rektor en plan för dig själv och får du fira dina framgångar och din utveckling?

Hur arbetar vi i skolan så att alla elever når målen och därmed blir anställningsbara och kan ta aktiv del i ett samhälle som blir alltmer digitaliserat? Hur ser vi till att kombinera de mjuka värdena med de hårda och hur ser vi till att eleverna verkligen får med sig de kunskaper vi idag tror att de kommer att behöva om 10-20 år och hur vet vi vad de behöver?

Är det någon som har en utmaning framför sig så är det vi skolledare! Vi (läs jag) använder ofta metaforen av en båt när vi ska beskriva vår verksamhet men kanske är det dags att vi börjar använda metaforen rymdraket eller prata om att vi ska skapa ett samhälle på Mars för att vi ska ge varandra en bild av vilken framtid vår verksamhet förväntas möta! Det handlar inte om att komma till en liten öde ö med natur som vi känner igen- det handlar om att komma till en ny planet, kanske i ett nytt solsystem. Spännande – eller hur?

Så hur gör vi? Hur tänker IT-enheten hos huvudmannen att de ska arbeta för att ge oss förutsättningar att hantera vårt uppdrag? Hur hanterar förvaltningar och politiker insikten om att de också vet så lite att de inte ens förstår hur lite de vet…? Vilken plan har huvudmännen för att se digitaliseringen som en möjlighet och ta vara på den? 

Här ska betonas att det är mycket bra att Skolverket nu har ett uppdrag att arbeta med digitaliseringen av skolan och att arbeta med kompetensutveckling på alla plan. Blir det lika bra som #malyft så är det fantastiskt! 

För att möta dessa utmaningar måste vi börja med att inse hur lite vi vet! Vi måste möta våra elever där de är och ta tillvara det de kan även om de inte har läst sina läxor eller kan det ”språk” vi lär ut i skolan. Vi måste respektera det gamers gör som lika viktigt som det den elev gör som spelar i ett ungdomslandslag i fotboll (de ordnar vi ju skolgången för så att det passar fritidsverksamheten och har till och med särskilda inriktningar av typ NIU och de eleverna lyckas också många gånger! De kan till och med få läsa gymnasiet på fyra år för att lyckas med sitt fritidsintresse).

Vi måste helt enkelt vara fasta i vårt uppdrag att utbilda människor för att fungera i ett demokratiskt samhälle – som vi inte vet hur det kommer att se ut – där de alla behövs och förväntas bidra med sina olika allmänna kunskaper och sina specialistkunskaper. Även de som spelar, som kanske blir spelutvecklare, programmerare eller något annat som inte ens finns än, om de får rätt utbildning av oss! 

Med det vill jag önska er alla en bra vecka och tänk så mycket vi kan lära oss när vi börjar förstå hur lite vi vet! Jag börjar imorgon med nytt lärande!

(noterar att om man söker på bilder och kunskap på Google kommer det upp bilder på böcker, äpplen och griffeltavlor! 2015! Just saying!)

Elsemarie

Annonser

IKT och ledarskap – när det blir tydligt

Det duggar tätt mellan blogginläggen nu! Det beror på att det jag sist skrev var så bra att jag blev inspirerad själv och det var precis vad jag behövde läsa för att komma igång igen 🙂 Fantastiskt att blogga för att motivera sig själv och så hoppas att det möjligen kan hjälpa någon mer att ta något steg framåt då och då!


Idag kommer ett inlägg om något som jag och många med mig har berört vid ett flertal tillfällen nämligen vikten av skolledarens delaktighet i den digitala utvecklingen på skolan. Eller ”Skolledarens gyllene regel” för den delen!


Anledningen till att jag vill skriva ett inlägg till trots att det finns så många är för att jag har upptäckt i min egen vardag hur viktigt det är att jag som skolledare är en del i denna utveckling och inte lämnar över hela ansvaret till medarbetarna!


I mitt fall är det så att jag inspireras och motiveras av nya saker och därför följer jag gärna med i utvecklingen på många sätt. Jag läser bloggar, jag deltar i FB-grupper, jag ser till att ha ett ”bra” twitterflöde. D.v.s. jag ser till att andra gör urvalsjobbet åt mig! Jag får sedan del av det människor som jag har förtroende för delar med sig av och så lär jag nytt och kan föra det vidare till mina medarbetare så att eleverna får del av nya arbetssätt.


T.ex. har jag på FB och twitter sett flera lärare som använder elevernas telefoner som digitala verktyg. Hos oss har vi inte en dator till varje elev, inte en platta heller men i stort sett samtliga elever har en smartphone. Jag uppmuntrar mina lärare att använda dessa t.ex. för att låta eleverna spela in sina arbeten, de kan använda dem som ”mentometrar”, de kan delta i olika quizz etc. Om jag inte hade vetat om detta hade drivkraften inte blivit lika stor. Så ser nämligen verkligheten ut: Det du som ledare och rektor säger får effekt! Om du dessutom visar att du menar det genom att du själv använder det så blir effekten ännu större!


Många gånger tror jag att vi rektorer hamnar i något sorts ”jante”-tänk: ”Det spelar väl ingen roll vem som säger saker, Varför skulle de bry sig mer om vad jag säger än det deras kollega sa?” Det är är ett förödande sätt att resonera och – ursäkta mig – det är inte att ta sitt uppdrag på allvar!


Du är ledaren! Det du säger har stor effekt på verksamheten! Det du visar med ditt agerande kommer andra att härma! Om du inte är bekväm med det kommer du att få problem med att få verksamheten att utvecklas.


Detta innebär inte att rektor kan allt. Jag har många lärare som kan mer än mig om digitala verktyg i allmänhet och undervisning av vuxna i synnerhet (där slår de alla mig på fingrarna!), men jag ser till att jag kan så pass mycket så att jag kan föra dialog med både dem som är nybörjare och de som kan väldigt mycket. Jag ser till att utmana mig själv (senast idag inom den digitala sfären med en så enkel sak som att ändra pixelformatet på en bild jag ville spara och använda). Jag deltar aktivt i kompetensutvecklingar och fortbildningsinsatser för att ständigt lära mig mer och jag ser till att jag vet var i min organisation jag har dem som kan mer så att jag kan använda dem i ett lärande kollegium. 


Det jag aldrig kan lära mig exakt är hur det faktiskt fungerar idag i klassrummet och där måste jag vara ödmjuk. Jag kan utmana lärarna att ta ett steg till för att jag kan ge dem konkreta tips. Om jag bara rent allmänt skulle säga ”Du måste bli bättre på IKT” så tror jag att medarbetaren – med all rätt – skulle uppfatta detta som ett gigantiskt berg att ta sig över och får de sedan rådet att ”Kolla med någon kollega som är intresserad. De kanske kan hjälpa dig” ja då underlättas inte utmaningen! I det läget skulle i alla fall inte jag uppleva att jag hade chefens stöd och att hen var mån om min utveckling!


Det jag har märkt i medarbetarsamtalen är att när jag försöker arbeta formativt genom att säga: ”Har du tänkt på att prova det här? Har du kollat in den här gruppen på FB? Tänk om du skulle testa det här tills vi samtalar nästa gång?” så börjar medarbetaren tro på sig själv och sina möjligheter och det är ju det bästa utgångsläget. Då dyker också medarbetarens egna idéer upp! Jag känner inte deras klasser eller grupper, jag kan inte avgöra exakt vad de ska göra men genom att väcka intresset så kan jag hjälpa till så att de använder sin fulla potential och då vet jag att det blir riktigt bra för lärare är en yrkeskår som vill att det ska bli bra! Känner ni igen arbetssättet? Tror det kallas formativ bedömning! 

Det handlar om vikten av att ha höga förväntningar i kombination med att säga: Här är vi och det här behöver du för att ta nästa steg! Om jag inte vet ens vart vi ska så bör ju inte jag vara den som talar om vilka steg vi ska ta…

Min övertygelse är att om du själv som skolledare ger dig in på nya områden som att spela in youtube-klipp, skapa FB-grupper, delta i twittertrådar, läsa bloggar så kommer du lära dig en hel del om vad 

som kan hända i klassrummet och då är du med och bidrar till en lärande organisation.


Skicka inte lärare till #SETT om inte du som ledare vet vad du förväntar dig av dem när de kommer tillbaka! Skicka ingen att delta i något IKT-möte med huvudmannen om inte du – skolledaren – vet vad mötet ska leda till eller vad du vill få ut av det till din verksamhet. 


Och börja framförallt med detta: sätt dig ner och fundera över vad du vill ska hända, varför du vill att det ska hända och hur du vill att det ska hända! Ta sedan en diskussion med dina medarbetare och ni kommer alla att lära!


Dina medarbetare är mycket kloka, högutbildade och kritiskt tänkande människor. De kommer inte att köpa någonting utan att du kan motivera varför de ska göra det, hur elevernas resultat förväntas påverkas och vad som faktiskt kan bli bättre i deras vardag om de gör ”som du säger”. Detta kommer du aldrig någonsin att kunna delegera om du vill att verksamheten ska utvecklas! Dina medarbetare har nämligen förtroende för att du vet hur ni ska arbeta för att ta er framåt. Det är till och med ditt jobb! 🙂


Ta hjälp av alla dina duktiga lärare som redan har satt igång De är nog fler än du tror – så var det i alla fall för mig! Många fler! Se till att du skapar möjligheter för dem att dela sina erfarenheter och sina pedagogiska idéer. Se till att ni håller diskussionen på en pedagogisk nivå så att ni aldrig tappar fokus – elevernas måluppfyllelse ska öka!

Från Flickr Fotograf: One lucky guy

Om du förväntar dig att dina medarbetare ska våga prova nya saker och utvecklas – varför skulle det inte gälla dig? Det är så oerhört lätt att ”gömma sig” bakom ”hinner-inte” eller ”för-många-möten”-skölden när det egentligen handlar om ”vet-inte-hur-man-gör” eller ”vill-inte-visa-hur-lite-jag-kan”-filten man lindar in sig i för att skydda sig!


Min stora utmaning är att fundera över varför vi ska öka användandet av digitala verktyg så att jag kan motivera mina medarbetare så att de inspireras och får mod att prova nya saker. Alltså måste jag nu ge mig ut och söka och leta efter goda exempel, aktuell forskning och praktiska exempel som kan motivera och inspirera mina medarbetare. Jättejobbigt eller hur? Nej faktiskt inte! Jag använder mig av alla mina kollegor på twitter och FB. Det är lärare, skolledare, forskare, fackliga organisationer, författare etc. etc. som jag vet mer än gärna hjälper mig. De är bara ett klick borta från mig!


Idag har jag startat en FB-grupp för bara vår skolas lärare och skolledare. Det blir ett förhållandevis slutet forum där jag hoppas att vi ska våga ta våra första stapplande steg till #sharingiscaring och kanske törs vi så småningom visa även våra misslyckanden. Själv har jag ett youtube-klipp som jag har gjort för att visa hur man hanterar Google-kalendern. Problemet är bara att man måste ha maxvolym och lägga örat intill högtalaren för att höra vad jag säger. Inte perfekt men det var ett försök för mig att göra något som jag vill att andra ska göra. Till nästa klipp hoppas jag kunna hantera även mikrofonen. Om det inte går så får jag väl göra om ytterligare en gång tills jag klarar det! Det är nämligen inte förenat med livsfara att misslyckas i dessa sammanhang och det ska vi utnyttja!

Från Flickr Fotograf: Slava Murava Kiss

Min huvudpoäng är att den gyllene regeln gäller för skolledare inom samtliga områden men den får skrivas om lite: Allt vad du vill att andra ska lära och använda i verksamheten ska du lära dig själv! Det må gälla formativ bedömning (fungerar alldeles lysande i medarbetarsamtal men tar tid precis som det gör för lärare), kollegialt lärande (är svårt och utmanande – precis som det är för lärare) eller IKT (händer nya saker hela tiden och man behöver uppdatera sig – precis som för lärare!)


Med detta önskar jag dig lycka till och jag hoppas få möta dig på FB och Twitter för vi behöver varandra i det så viktiga arbetet att öka elevernas målupfyllelse och få alla elever att lyckas i skolan – oavsett om de är barn eller vuxna!


Önskar dig en skön helg och en bra vecka

Elsemarie