Kategoriarkiv: Uncategorized

Hur skapas bestående skolutveckling?

Då var det dags för ett blogginlägg igen! Jag har i ett tidigt skede lovat att bara skriva när jag har något viktigt att komma med. Jag vill inte belasta er med ytterligare ”en-gång-i-veckan”-måsten. Det räcker med att man ska träna, äta rätt, tiita på mello etc. etc. Min blogg kan man läsa när det passar – och jag skriver när det passar.

Än en gång återkommer jag till ledarskapet i skolan. Det upptar mycket av min tid att fundera över detta och jag är ständigt på väg i mitt eget ledarskap. Ibland famlande i dimma – ibland väldigt tydligt marscherandes framåt på en till synes ganska rak väg men ibland….väntandes, vilandes och förtröstandes.

Min tes idag är att ledarskapet i skolan måste tillåta sig att vila, vänta och förtrösta på att processer äger rum!

Jag tror att jag är en person som har valt ledarskapet utifrån en vilja att förändra och påverka. Jag har, som många andra av mina kollegor, varit aktiv i föreningsstyrelser, elevråd och alltid mer eller mindre ”råkat” hamna i beslutande position. Jag tror inte att jag ”råkat” hamna där! Jag trivs helt enkelt med att vara där.

Nu har jag också ett yrke där jag faktiskt har stor möjlighet att påverka! Ja, jag sa stor möjlighet att påverka för jag är fullständigt övertygad om att rektor har stor möjlighet att påverka om vi bara tar vara på den möjligheten och faktiskt tar den för given utan att först be om lov! Men jag vet – vis av min egen erfarenhet – att det jag tidigare fallerat på har varit min iver och min brist på tålamod!

Ni som har följt mig vet att jag påbörjat ett utvecklingsarbete på min, sedan två år, nya arbetsplats. Jag har låtit mig inspireras av Helen Timperley, Michael Fullan, Viviane Robertson, Dylan William, Hans-Åke Scherp, Ulf Blossing och inte minst av alla mina kollegor i sociala medier. Allra mest har jag inspirerats av mina medarbetare och deras vilja till förändring!

Vi började hos oss i augusti 2014 att prata om kultur och hur vi skapar ett bra klimat för utveckling. Då hade kag läst boken ”Salutogent ledarskap” av Anders Hansson (Gothia fortbildning,2010) som betytt mycket för mig. Jag arbetade aktivt med att under en hel termin kombinera pedagogiska konferenser som innehöll beskrivningar över mål och visioner, kombinerat med kollegiala samtal mellan medarbetarna såväl som enskilda samtal mellan mig och medarbetaren och lektionsbesök. Jag valde att fokusera på det friska och det som fungerade både i verksamheten och hos den enskilde individen. Jag har sedan starten besökt samtliga lärare 4 timmar per termin och jag fortsätter med det arbetet. Frågan kommer så här kommer svaret: jag har 27 lärare, 34 medarbetare och ca 600 elever inom grundläggande vuxenutbildning och SFI för akademiker.

Slottsbygge Maja Larsson.jpg

I början var arbetet ganska trevande inte minst från min sida för jag visste inte hur man gjorde. Det hände både en och två gånger att jag tänkte: ”Det här jobbet är för svårt för mig!”, men jag valde att fortsätta på den inslagna vägen och jag fick medarbetarna med mig. Jag väljer medvetet att skriva medarbetarna för skolans utveckling handlar inte ”bara” om lärarna utan om alla oss som arbetar i verksamheten. En viktig poäng för att lyckas med skolutveckling tror jag!

I december 2014 antog vi en arbetsplan som skulle gälla från den 1 januari 2015. Jag hade skrivit den efter att ha lyssnat in medarbetarna både i grupp och enskilt och sedan fick varje medarbetare reagera enskilt på den i form av en reflektion som lämnades in till mig.  Jag ville veta om man trodde att arbetsplanen var realistisk, hur man såg att man själv kunde utmanas och om man ville förändra något.

Sedan började ett långsiktigt arbete. Arbetsplanen har 4 områden: organisation och rutiner (d.v.s. allt det som ska få verksamheten att fungera och möjliggöra arbetet med skolutveckling. Det som helt enkelt måste fungera), kollegialt lärande, betyg och bedömning (vilket vi nu har bytt namn på till ”formativt förhållningssätt” som jag tycker är mycket bättre) och IKT.

När jag påbörjade lektionsbesöken använde jag mig av Skolinspektionens observationsschema där jag valt ut några områden och läraren fick välja några som skulle observeras. Efter två besök med ca 6 veckors mellanrum träffades vi och pratade om vad som skett. Den här terminen använder jag John Steinbergs modell för coachande klassrumsobservationer. Jag tror att det är bra att byta modell emellanåt för att bredda observationsområdet.

I juni 2015 följde vi upp arbetsplanen i grupp, och vars och ens enskilda utvecklingsplan i medarbetarsamtal. När vi sågs i augusti hade vi ett ”startsamtal” där jag åter träffade varje medarbetare och vi påmindes om utvecklingsplanen och vart vi är på väg. Så fortsatte arbetet med lektionsbesök och vi hade ett avslutande samtal i december för att se: ”Vad hände?”

Det här året startade med utvecklingssamtal med samtliga medarbetare och då fick vi åter chansen att titta på de tre viktiga frågorna: ”Vart ska vi?” Vart är vi nu och var kommer vi ifrån?” Tre viktiga frågor för all skolutveckling (och förmodligen all utveckling!)  Så arbetade jag om arbetsplanen och upptäckte för första gången i mitt yrkesverksamma liv som rektor att jag kunde ta bort flera saker som vi redan uppnått och att vi faktiskt hade kontroll på att vi rörde oss framåt och att tidsplanen höll! Detta förstärker min tro på att det lönar sig att inte ha för bråttom utan lita till att förändringen äger rum!

I augusti 2015 började vi också med något som påverkade utvecklingen mycket positivt.

Kollegialt lärande BUF Simrishamn

Mattelärarna hos mig (7 stycken) var anmälda till #malyft (mattelyftet) vilket innebär att även jag som rektor fick kompetensutveckling i kollegialt lärande. Jag insåg då att jag inte kunde hamna i en situation där mattelärarna fick extern handledning och arbetade efter en medveten modell i sitt kollegiala lärande samtidigt som jag ”lämnade övriga åt sitt öde”. Nej, här var det tvunget att ske saker på bred front om verksamheten skulle förändras och utvecklas. Jag ”anställde” en av mina kollegors förstelärare till mina övriga arbetslag. Detta för att även de skulle få en extern handledare som inte var en kollega. Jag tror nämligen på tanken att någon med ögon utifrån kommer in och leder samtalet så att vi kan flytta fokus från vardagliga detaljer till ett mer långsiktigt samtal om förändringsprocesser och elevers möjlighet till bättre resultat. En som kommer utifrån kan också ställa frågor om för oss ”självklara” saker som vi då tvingas förklara och kanske ompröva!

Under hösten handlade samtalen mycket om vad medarbetarna ville och hur de såg på processen och arbetet med vår arbetsplan och utifrån det har vi från januari arbetat med att alla läser ”Handbok i formativ bedömning” av Dylan William/Siobhan Leahy Natur och Kultur 2015). Dessutom träffar jag handledarna regelbundet ca var sjättevecka och de kan coacha mig utifrån vad de med sina ”utanförögon” ser kan vara nästa steg.

Arbetslagen träffas två timmar per vecka under två veckor för dessa pedagogiska samtal sedan har de två veckor för ordinarie arbetslagsarbete eller spontant arrangerade teach-meet och workshops som de själva dragit igång.

Nu har jag kommit till min poäng!

Jag hade kunnat bestämma att vi skulle ha dessa träffar varje vecka (det har mattelärarna som arbetar med mattelyftet) men jag kan också se att det finns risk för ett forcerande i processen och att den fördjupade kunskap som vi vill ska landa inte får tid till att göra det. Och det är nu min utmaning kommer: att vila, att lita till processen, att förtrösta på att utveckling äger rum!

Häromdagen hörde jag en intervju med en kollega där det beskrevs att när kollegan lämnade sin arbetsplats efter tre år sjönk elevresultaten till den nivå de hade innan kollegan påbörjade ett förändringsarbete och de blev till och med sämre än utgångsläget. För mig är detta ett varnande exempel i dagens Skolsverige!

Trollslända Roine Johansson

Vi måste sluta vara dagsländor och faktiskt förstå att ett medvetet förändringsarbete tar tid och att processer måste få landa för att ett fördjupat lärande ska äga rum. D.v.s. ett lärande och ett förändringsarbete som inte är beroende av en enskild rektor eller enskild lärare. Ett förändringsarbete som såsmåningom mynnar ut i att man tänker: ”Nej, men så här har vi alltid gjort” Det här har Ulf Blossing tagit upp i sin bok ”Kompetens för samspelande skolor” (Studentlitteratur 2008) där han beskriver skolutveckling men tyvärr har vi alltför ofta sett skolor, huvudmän, politiker som tror att man kan ”gena” sig fram till bestående skolutveckling.

 

Nej, man kan inte ”gena”. Dagens PISA-resultat och olika nedslående rapporter om de dåliga resultaten i skolan är alla bevis på försök att ”gena”. Det kan vara via nya reformer, nya ”metoder” både beprövade och obeprövade eller olika ekonomiska mål som fått göra nödvändigheten till en dygd.

Jag tror att skolutveckling bygger på andra, långsiktiga metoder: Man måste vara en mycket medveten skolledare med tydliga mål, man måste skapa goda relationer till sina medarbetare, man måste tro på sina medarbetare och utifrån ett salutogent förhållningssätt förstärka det friska och sedan dag ut och dag in strävsamt röra sig framåt mot målet. Man måste framförallt förvissa sig om att alla på arbetsplatsen verkligen har samma mål och att alla är medvetna om vad dessa mål innebär för mig som enskild individ i mitt eget klassrum! Det är ingen dans på rosor, man skapar sig inga sensationella rubriker i olika pedagogiska magasin men jag vet att man skapar en förändring och en utveckling som gagnar eleverna. Man skapar en förändring som INTE är beroende av vem man har som skolledare eller vem som är förstelärare eller utvecklingsledare utan man har skapat en kultur av skolutveckling!

Vasaloppsmål Henry Hagnäs

Ja, våra resultat har gått upp! Ja, samtliga medarbetare visar på utveckling(som jag ju faktiskt ser genom mina täta lektionsbesök och mina fyra medarbetarsamtal varje år) och ja, vi har en bra arbetsmiljö där pedagogisk och skolutveckling nog är det vanligaste förekommande samtalsämnet vid de, för verksamheten, så viktiga kaffebordssamtalen.

 

Nej, det är inte enkelt! Det är svårt! Det är ibland tråkigt – för mig som vill att det ska hända nya saker hela tiden – men jag tror att det är en riktig väg att gå och jag är övertygad om att det innebär att skolan utvecklas som en helhet.Inte bara inom fomativ bedömning eller bara inom IKT Utan just inom pedagogik – det är ju faktiskt det vi arbetar med! Det andra är våra verktyg.

Just nu pågår processerna för fullt, jag står vid rodret, månar om att vi inte tappar siktet på målet och ser till att förutsättningarna för att processerna ska fortsätta finns. Jag kallar det att vara rektor!

Med det vill jag önska er alla en bra vecka och jag hoppas få se er som är kollegor på Nordisk skolledarkongress eller kanske på #afkörebro16 framöver

Elsemarie

 

Slottsbygge Maja Larsson.jpg

Annonser

Att utmana sig själv och inte bara verksamheten

Som rektor är det ofta man pratar om att utmana sina medarbetare eller så pratar man med medarbetarna om vikten av att utmana eleverna men när utmanar vi oss själva? När gjorde du senast något som du tyckte var svårt, kändes lite obekvämt och där du var lite rädd för att göra fel? 

När mina barn skulle lära sig åka slalom frågade jag dem alltid om de hade ramlat. Om de svarade ja sa jag att det var väldigt bra för då hade de utmanat sig själva att prova någonting som de inte visste att de skulle klara av. Tyvärr utmanar jag mig själv alldeles för sällan!


Som rektor i en skola där vi startat upp en 1:1 satsning är det gott om tillfällen att utmana sig själv. Jag började twittra för första gången för ca två år sedan. I början förstod jag ingenting av trådar eller chattar och eftersom jag avskyr att läsa manualer tog det mig ett tag att komma på hur det fungerade. Idag tycker jag twitter är en ovärderlig källa till kunskap och utveckling i mitt yrke! 


När jag skulle sammanställa vår budget för skolan började jag utmana mig själv i excel och se trots att jag inte läste manualen fick jag till en ganska avancerad excelfil med olika funktioner och ekvationer.


Jag har utmanat mig själv i att undvika att använda papper och penna för att istället uteslutande använda digitala verktyg. Den utmaningen var inte jättesvår men ibland kräver den lite mod när omgivningen ifrågasätter varför man alltid har telefonen eller paddan framme.


Idag har jag utmanat mig själv i att ”städa på internet” Jag har tagit hjälp av en av vår förvaltnings IKT-pedagoger Emil Jansson (@emiljansson) som har visat mig tre vägar till att få ordning på det jag jobbar med på internet. Nu har jag konto på Delicious, Buffer och IFTTT Det här var en utmaning som heter duga och eftersom jag fortfarande inte utmanat mig själv i att läsa manualer så provar jag mig fram. Jag lyckas inte ikväll, inte imorgon heller förmodligen men jag ska inte ge upp! Jag kommer att bli bättre! 


Utmaningen med att utmana sig själv ligger just i att släppa kanten och simma. Att ta bort stödhjulen och cykla. När jag lärde mig cykla ramlade jag på en grusväg och fick in flera stenar i läppen men inte lät jag bli att cykla för det! Nej, jag cyklar fortfarande och har blivit bättre och bättre! 


Som rektor är det viktigt att inse att allt det jag vill att mina medarbetare ska göra måste jag själv vara delaktig i. Jag kan inte förvänta mig att skolan ska utveckla sitt arbete med IKT om jag inte själv tar aktiv del i det arbetet och leder arbetet. Jag måste inte vara bäst på det vi gör men jag måste också utmana mig själv! 


Som barn är det tillåtet att göra fel men om vi ska utveckla skolan måste vi också tillåta varandra att göra fel! Jag som rektor måste visa att jag törs prova nya saker inom tex. IKT även om jag inte gör allt rätt från början. Jag som rektor måste acceptera att mina lärare och medarbetare utmanas och kanske gör fel (eller förhoppningsvis gör fel så de säkert vet att de har utmanat sig)! 


Allt detta kräver att vi har en tillåtande atmosfär på arbetsplatsen där vi inte ser ett fall i skidbacken som ett misslyckande utan som ett bevis på att vi utmanat oss själva till och med så mycket så att det blev lite för svårt men nästa gång…. Då ska vi klara det!


Önskar er alla en bra vecka

Tid för reflektion

Mitt i sommaren kommer ett blogginlägg! Den här sommaren är speciell för mig då jag står mellan två jobb. Jag avslutade mitt jobb på Karolinska skolans estetiska program i juni och i augusti börjar jag på Komvux. Jag har haft förmånen att arbeta som skoledare inom alla skolformer såväl i åldrar (förskolan borträknad) som huvudmannamässigt och därför också fått fokusera på skolledarskapet. Att vara skolledare är detsamma oavsett ålder på eleverna Det handlar om utbildning och att nå våra mål! Målen är desamma oavsett skolform: vi ska se till att eleverna når sitt maximala lärande och att de klarar målen!

Den här sommaren har jag förmånen att kunna förbereda mig genom tankar, reflektion och läsning. Ingen kommer att förvänta sig att jag ska veta allt när jag kommer ny till jobbet men alla kommer ha förväntningar på att en ny rektor ska innebära förändringar.


Jag tror att det är viktigt att alla vi som arbetar i skolan tar tid för reflektion! Vi behöver inte bara reflektera över hur vi ska nå högre måluppfyllelse utan också vilken miljö vi vill att våra elever ska vistas i!


En av böckerna jag läst i sommar heter Salutogent ledarskap (författare Anders Hansson utgiven av Gothia fortbildning) Boken tar upp det hela livet handlar om: hur ska vi bemöta varandra för att samhället ska utvecklas och hela människan känna meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet. Den här boken lyfter vårt arbete till en högre nivå. 

Det handlar inte om enskilda resultat på prov eller ens i ett ämne eller under ett skolår Det handlar om att förstå sitt sammanhang så att det blir begripligt och därmed hanterbart.


Jag har reflekterat över hur jag som ledare ska kunna göra tillvaron meningsfull, begriplig 

och hanterbar för mina medarbetare så att de får möjlighet att göra detsamma för våra elever.


Det här är vad reflektion handlar om tycker jag: att få tillfälle att lyfta blicken och se på verksamheten uppifrån som den helhet det faktiskt är. 


Min fundering nu handlar om vilka tre mål jag ska sätta upp för verksamheten och presentera, vi ska arbeta fram det tillsammans men för att vi ska nå den tror jag att jag som ledare måste tydliggöra mina delmål. 

Kanske kommer jag att säga att jag vill att samtliga på något sätt har provat ”flippat” Kanske kommer jag säga att jag vill att alla ska kunna dela med sig av ett gott exempel där 

en elev nådde längre än vad läraren trodde var möjligt från början. 


Jag kommer vara noga med att ha pedagogiska konferenser och låta information vara just det: information och alltså möjlig att framföra skriftligt. Jag kommer visa att jag prioriterar de pedagogiska samtalen och att medarbetarsamtalen ska ha fokus på vår måluppfyllelse utifrån konkreta vardagsaktiviteter. Låter det som en utopi? Inte alls men en rejäl utmaning för mig själv!


Jag är övertygad om att helikopterperspektivet är nödvändigt för att vi ska kunna se detaljerna och hur de samverkar! Min stora utmaning som ledare är att behålla det perspektivet och våga säga nej när detaljerna håller på att ta över. Detaljerna kommer inte var för sig att hjälpa oss att lyfta men om jag tillsammans med medarbetarna kan få detaljerna att samverka ja då kommer ni rätt som det är få se oss flyga över Örebro!


Nu utmanar jag dig som jobbar i skolan att våga ge dig tid att reflektera! 


Våga utmana dig själv: vad har du för elevsyn? Vad får det för konsekvenser i din vardag när du säger att alla har lika värde? Hur kommer dina elever se att du faktiskt vill att ni tillsammans ska lyfta? Vad kommer du som lärare eller skolledare ha gjort när det här läsåret är slut där du på riktigt utmanade dig själv? 


Rädd för att misslyckas? Då kommer du heller aldrig att lyfta! 


Tillåt dig att reflektera, tydliggör dina värderingar för dig själv, brottas med ditt inre och tillåt dig själv och andra att göra fel Då lovar jag dig att det här läsåret kommer att bli det bästa läsåret! 


Önskar dig sköna dagar med tid för reflektion!

”Gamers och hur lite jag vet!

Nu kommer ett väldigt annorlunda inlägg för att vara från mig. Det kommer inte att handla om kollegialt lärande för lärare utan om…. Dataspel!


Jag läser digitaliseringskommissionens delrapport Om Sverige i framtiden – en antologi om digitaliseringens möjligheter (SOU 2015:65) I kapitlet ”Vilken effekt har spelandet haft för Sveriges digitalisering?” skriver Johanna Koljonen om hur dataspelandet har utvecklats och hur det hänger samman med kultur och demokratisering likväl som matematiskt beräknande och känsla för sannolikhetslära. Som av en händelse handlar det inte om att det har haft till effekt att pojkarna blivit sämre på matte eller läsförståelse! Det kanske inte är ”pojkarnas fel”. Kanske inte ens dataspelens fel utan kanske skolans fel som inte har kunnat möta den nya kunskapen dessa elever har.

Den stora utmaningen för oss i skolan måste vara ”Hur kan vi använda de kunskaper dessa elever får med sig från spelen så att de kan överföra både kunskaperna och motivationen till arbetet i skolan?” Tyvärr har jag inte sett mycket av den diskussionen utan de inom skolvärlden som redan tidigare ”fruktade” 1:1- satsningar och digitalisering fick vatten på sin kvarn och vi som har varit positiva stod som fågelholkar när rapporten kom och funderade på hur vi nu skulle ”försvara vår magkänsla att vi är på rätt väg med en ökad digitalisering”.  


Återigen är dilemmat för eller emot och låt mig säga det direkt: det handlar inte om emot för 2015 kan man inte tillåtas vara emot digital utveckling och arbeta med utveckling och utbildning av det framtida Sverige! Okunnig får man vara och i en lärande process får man vara men emot? Nej! Om du frågar mig alltså! 


Mina tankar går så här: hur arbetar vi i skolan med våra kunskaper om motivationshöjning, läroplaner, kursplaner och betygskriterier på ett sådant sätt så att det medverkar till att våra elever är redo för ett framtida samhälle? Hur kan vi agera i förhållande till våra ”spelande elever” så att vi värderar deras specialkunskaper och förmår att ”översätta” dem till de kunskaper skolan frågar efter? Jag tänker mig på samma sätt som det vi gör inom vuxenutbildning när vi hela tiden påminner oss om att våra elever har oerhört mycket kunskap med sig men inte i det svenska språket och det är vår uppgift att ta tillvara den kunskapen så att den bidrar till det ökade lärande vi vill att de ska få.

I en annan rapport ”En digital agenda i människans tjänst – den ljusnande framtid kan bli vår” från samma kommission talas om rektors upplevelse av 

sin digitala förmåga och kunskap för att kunna leda arbetet med digitalisering. Där visar det sig att 2/3 av rektorerna på gymnasiet upplever att de har tillräcklig kunskap för att kunna arbeta med en medveten IT-strategi. Tillåt mig att ödmjukt ifrågasätta den siffran! Jag t.ex. anser INTE att jag har tillräcklig kunskap men jag gör mitt bästa för att arbeta efter en medveten IT-strategi. En gång sa en lärare till en nära vän till mig som är rektor ”Du vet så lite om mitt ämne att du inte förstår hur lite du vet”. Det var mycket klokt sagt, och jag tror att det är där många av oss skolledare befinner oss. Vi kan så lite om digitalisering, programmering eller spelkulturer att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför överskattar vi vår egen kompetens och förmåga på området. 


Jag har bett mina egna medarbetare att likt Pippi Långstrump säga ”Det här har jag aldrig provat så det klarar jag säkert!” Så önskar jag att vi skolledare också ska arbeta, men lära handlar också om att veta var man ska söka kunskap och att ta reda på vilken kunskap man behöver.


Jag har deltagit i rektorsutbildningar av olika slag där man vid första tillfället – ibland på huvudmannens uppdrag – deltagit med liv och lust. Vid andra tillfället har det varit lite mindre entusiasm och färre deltagare och till slut är det de ”sista entusiasterna” som samlas. I sämsta fall renderar denna typ av agerande inte ens i en reaktion hos huvudmannen eller arrangören av utbildningen. Jag skulle tro att de som arbetar med utbildning i digital kompetens kan känna igen det jag beskriver. 


Hur kan vi då tro att något ska hända på våra skolor? Frågan är om jag som rektor ens vet vilken utbildning jag ska på eller varför jag förväntas vara där. När det handlar om digitalisering av skolan är jag rädd för att det ibland är så att vi rektorer faktiskt inte vet vad det är vi behöver lära oss. Kanske är många av oss också lite rädda och osäkra för allt negativt digitalisering kan medföra så att vi inte ser allt det positiva. Här kan man ju säga att media hjälper oss med att få ta del av negativ information! 


När vi pratar om skolutveckling gör vi gärna det genom att i siffror beskriva det vi misslyckas med. Inte det vi lyckas med vilket vi vill att våra lärare ska göra med eleverna på ett formativt sätt eftersom vi vet att höga förväntningar och feed forward fungerar. Men inte på oss! Vi blir tydligen bättre ju mer någon talar om för oss att vi misslyckas eller… Kanske är det därför vi vill säga att vi kan mer än vi kan eftersom ingen annan säger att vi kan!


Det här beror inte på att vi rektorer är olydiga, ovilliga eller ens ointresserade utan jag tror att det är precis så som läraren beskrev det: 


Vi vet så lite att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför tror vi att vi redan kan och prioriterar annat.


Jag vill betona att jag inte ställer mig själv på en piedestal utan jag är i allra högsta grad den som tror mig kunna mycket och förstå ”allt” (det vet ni som har mött mig) MEN: jag är heller inte sämre än att jag kan ändra mig!


Vad skulle hända om du som skolledare gjorde en IKT-plan för dig själv? Hur skulle den se ut? Vad är det du redan kan?  Vad behöver du kunna mer av för att kunna leda en digitaliserad skola? Om du inte vet – hur kan du ta reda på det? Kanske i kollegialt lärande med andra rektorer? Hur ska du organisera verksamheten så att den motiverar de ”dataspelande pojkarna som blir sämre på matte”? Det kommer ju inte att hjälpa att säga till dem att de gör fel för det kommer inte bidra till att resultaten på din skola blir bättre. De kommer med största sannolikhet heller inte sluta och för Sveriges utveckling ska vi nog vara glada om de fortsätter med både spelandet och ”skolandet” i en fungerande symbios som Percy Nilegård skulle ha uttryckt det! 


Har du som rektor en plan för dig själv och får du fira dina framgångar och din utveckling?


Hur arbetar vi i skolan så att alla elever når målen och därmed blir anställningsbara och kan ta aktiv del i ett samhälle som blir alltmer digitaliserat? Hur ser vi till att kombinera de mjuka värdena med de hårda och hur ser vi till att eleverna verkligen får med sig de kunskaper vi idag tror att de kommer att behöva om 10-20 år och hur vet vi vad de behöver?


Är det någon som har en utmaning framför sig så är det vi skolledare! Vi (läs jag) använder ofta metaforen av en båt när vi ska beskriva vår verksamhet men kanske är det dags att vi börjar använda metaforen rymdraket eller prata om att vi ska skapa ett samhälle på Mars för att vi ska ge varandra en bild av vilken framtid vår verksamhet förväntas möta! Det handlar inte om att komma till en liten öde ö med natur som vi känner igen- det handlar om att komma till en ny planet, kanske i ett nytt solsystem. Spännande – eller hur?


Så hur gör vi? Hur tänker IT-enheten hos huvudmannen att de ska arbeta för att ge oss förutsättningar att hantera vårt uppdrag? Hur hanterar förvaltningar och politiker insikten om att de också vet så lite att de inte ens förstår hur lite de vet…? Vilken plan har huvudmännen för att se digitaliseringen som en möjlighet och ta vara på den? 


Här ska betonas att det är mycket bra att Skolverket nu har ett uppdrag att arbeta med digitaliseringen av skolan och att arbeta med kompetensutveckling på alla plan. Blir det lika bra som #malyft så är det fantastiskt! 

För att möta dessa utmaningar måste vi börja med att inse hur lite vi vet! Vi måste möta våra elever där de är och ta tillvara det de kan även om de inte har läst sina läxor eller kan det ”språk” vi lär ut i skolan. Vi måste respektera det gamers gör som lika viktigt som det den elev gör som spelar i ett ungdomslandslag i fotboll (de ordnar vi ju skolgången för så att det passar fritidsverksamheten och har till och med särskilda inriktningar av typ NIU och de eleverna lyckas också många gånger! De kan till och med få läsa gymnasiet på fyra år för att lyckas med sitt fritidsintresse).


Vi måste helt enkelt vara fasta i vårt uppdrag att utbilda människor för att fungera i ett demokratiskt samhälle – som vi inte vet hur det kommer att se ut – där de alla behövs och förväntas bidra med sina olika allmänna kunskaper och sina specialistkunskaper. Även de som spelar, som kanske blir spelutvecklare, programmerare eller något annat som inte ens finns än, om de får rätt utbildning av oss! 


Med det vill jag önska er alla en bra vecka och tänk så mycket vi kan lära oss när vi börjar förstå hur lite vi vet! Jag börjar imorgon med nytt lärande!


(noterar att om man söker på bilder och kunskap på Google kommer det upp bilder på böcker, äpplen och griffeltavlor! 2015! Just saying!)


Elsemarie

Håll i och håll ut!

En riktig fälla för rektorer idag är ”hoppjärkans” ledarskap Det kommer den här bloggen att handla om.


Det viktigaste för rektor i sitt ledarskap är att ha en egen vision och ett eget mål. Naturligtvis ska denna överensstämma med våra styrdokument men jag måste också ha arbetat om styrdokumenten till en vision och en tanke om ledarskapet som påverkar min vardag och som är min egen och som jag kommunicerat med och gjort mina medarbetare delaktig i. Om jag inte gör det blir jag bara en budbärare. Om jag tror på mitt yrke som en möjlighet att påverka måste jag utnyttja det ”frirum” jag har och ta vara på det. 


En vision för en skola måste bottna hos ledaren. Det är ledaren som ska bära visionen när ingen annan orkar, det är ledaren som ska driva visionen när resurserna är små och man måste prioritera. Det är nu det är så viktigt med ”håll i och håll ut”


Ett av skolans problem tror jag är att man har gett upp för tidigt för att hoppa på ”nästa tåg” i tron på att det tåget ska nå slutstationen snabbare. Vi ska inte glömma att detta hoppande mellan tåg kostar mycket energi och också gör att uppföljningsarbetet och utvärderingen försvåras. Dessutom riskerar du att ”tappa” medarbetare i varje hopp för att de upplever att det inte finns en tydlig ledning och riktning! Det har du inte råd med idag när duktiga och engagerade lärare snart är en bristvara.


I ledarskapet kommer du alltid uppleva att du står i en högtrafikerad korsning full av alla typer av trafikanter inklusive utryckningsfordon men ditt jobb är just att avgöra vilken väg du och din verksamhet ska ta och vilka fordon ni ska använda för att nå målen. Om inte du fattar dessa beslut kommer någon annan att göra det och då får vi en skola som blir en vindflöjel. Den kan styras av politiker, högre tjänstemän eller informella ledare i verksamheten men den styrs inte av den vars jobb är att styra: rektor! 


Dina medarbetare behöver att du är den som har siktet framåt och vet vart ni ska och du behöver dem för att ni ska komma framåt. 


Vilka planer har du som ledare för att dina elever ska nå högre måluppfyllelse? Vilka områden behöver utvecklas i din verksamhet och hur kan du konkretisera dem? Jag tror att man kan behöva plocka ut tre områden för att det ska vara hanterligt, överblickbart och utvärderingsbart. 


I mitt fall handlar det om 1:1 och IKT-arbetet, arbetet med elever i behov av särskilt stöd och arbetet med att arbeta fram tydliga rutiner i skolan för att lärarnas mesta tid ska gå till undervisning.

I min verksamhet tror jag att ovanstående områden är nyckelområden.


Vi börjar med arbetet med 1:1 Det är jättelätt att luras i fällan: ”Nu har alla fått sin dator och många lärare använder den i lektionsarbetet så nu kan vi börja fokusera på nästa utvecklingsområde” Det är precis här jag tror att en modig ledare vågar hålla i och hålla ut…

Vi går inte in på nästa utvecklingsområde förrän än vi nått dit där vi satte målet. En modig ledare ger sig inte förrän målet är mått.  Jag skulle tro att du som rektor och ledare måste ge 1:1 arbetet minst 4 år innan du kan utvärdera verksamheten och avgöra om utbildningsinsatserna ska läggas på nästa fokusområde eller om ni behöver ytterligare tid för att nå till de mål du som ledare har. Att i det läget plocka bort IKT-pedagoger och låta kompetensutvecklingen gå till andra områden gör att man lätt blir en ”hoppjärka”. Innan du beslutar dig för att ta bort någonting måste du som ledare ställa dig frågan: har vi nått dit vi skulle? Har vi sett resultat i elevernas måluppfyllnad? Om inte kanske du ska förändra arbetet men inte ”hoppa på nästa tåg”. Då krävs det mod för du kanske kommer behöva försvara din IKT-pedagog eller våga säga nej till andra utbildningsinsatser för att ni ska få tid till arbetet med 1:1. Om du inte vet varför du säger nej kommer ditt nej att eka tomt och ihåligt!


Ett annat område som jag anser är viktigt för skolan idag är arbetet med de svagaste eleverna. Här är det också lätt att fastna i fällan ”vi sparar in på personal Det är ju ändå det som belastar budgeten och vi kan inte ta bort lärare” 

Det underlättar för dig som ledare om du har en plan för ditt arbete och en tanke med vart du vill med verksamheten inom detta område. Inte minst hjälper du dig själv att bli kreativ för att ditt mål är tydligt. Du blir modig nog att våga hitta nya lösningar och du blir modig nog att våga vara kreativ. För mig är det viktigt att komma ihåg att det som är bra för våra svagaste elever är bra för alla Då kan jag också vara tydlig imin kommunikation med mina chefer och med de politiker som styr verksamheten varför jag vill att vi arbetar på ett visst sätt eller efter en viss modell. Om jag är tydlig kommer jag också få medarbetare som blir tydliga och vi kommer tillsammans få se resultat av arbetet.


Det viktigaste av allt är att du som ledare ständigt tydliggör din vision för dina medarbetare så att alla ständigt påminns om vart ni ska och varför. Skaffa dig ord som du alltid använder när du pratar om visionen Det gör att medarbetarna känner igen sig i kommunikationen och att de påminns om den målbild ni har och som ni jobbar för att nå. Gör medarbetarna delaktiga och visa dem att du litar på att det är de som bäst vet hur själva hantverket i klassrummet ska utföras och det är de som ska vara idébärarna i vardagen. Ditt jobb är att spana så att ni hela tiden har målet i sikte Ditt jobb är att minnas: Håll i och håll ut! Även när andra vindar blåser Stormen kommer att göra era rötter starkare och kronan högre så att ni lättare når målen!


Sverige behöver modiga rektorer som har en tydlig vision och tydliga mål! 


Önskar er alla en bra vecka och hoppas vi ses på #SETT2014




Nyårsafton!

Så var vi där igen! Dags att fira nyår!

En klar fördel med att arbeta i skolans värld är att man får fira nyår två gånger om året. I augusti och i december. Passar mig perfekt eftersom man då också måste stanna upp och reflektera två gånger om året och ställa sig frågor som ”vadan och varthän?” tillsammans med ett ”varför?”.


För ett år sedan var det lite klurigt för mig att besvara dessa frågor eftersom jag bytte jobb och verksamhetsform. Jag bestämde mig dock för att inte ”vila på hanen” utan ta till mig av det jag lärt genom litteratur som jag läst över sommaren. Ni som har följt mig vet att jag gick ut ganska hårt. Jag genomförde 8 timmars lektionsbesök hos var och en av mina ca 25 lärare. Jag hade tre medarbetarsamtal på minst 90 minuter med varje medarbetare (jag har 32) och jag försökte att sätta igång ett arbete med kollegialt lärande och kollegaskuggning. Jag var trött – riktigt, riktigt trött – när semestern kom. Jag var också tvungen att reflektera en hel del över ”vadan och varthän?”.

Det var ganska lätt att sätta igång någonting men att ”hålla i och hålla ut” är en stor utmaning för mig som är en ”starter”.

Över sommaren har jag funderat en hel del över hur arbetet nu ska fortskrida och till min hjälp har jag tagit den utvärdering som alla mina medarbetare har genomfört i skiftet mellan två läsår. 

Vi kommer att arbeta med mattelyftet för mattelärarna och där har vi en handledare från kommunen och jag får delta i Skolverkets utbildning för rektorer. Mitt problem var dock att jag arbetar efter parollen ”alla ska med” och då har jag inte råd att ”tappa” de grupper som inte hör till mattelärargruppen. Jag var helt enkelt tvungen att hitta något motsvarande för lärarna i språk (svas och engelska) samt lärarna på SFI akademiker. 

Lösningen blev att en förstelärare får som uppdrag att tillsammans med mig arbeta aktivt med ett ”språklyft” efter samma idé som mattelyftet. Försteläraren är inte kollega med mina medarbetare och har inte mig som chef vilket jag tror kommer göra att arbetet fungerar så som jag vill. Jag vill nämligen ha någon som också kan se på mitt arbete att leda verksamheten från en annan horisont och chansen att jag ska få konstruktiv kritik tror jag ökar om den som är handledare inte har mig som chef. 

Nu kommer vi att arbeta enligt följande: alla arbetslag (ämneslag) har två timmars pedagogisk konferens med handledare varannan vecka och varannan vecka har man två timmar för inläsningstid, kollegaskuggning eller uppföljande samtal. Jag deltar i de pedagogiska konferenserna efter ett rullande schema och de konferenser vi har tillsammans blir endast APT. Det här är en utmaning för mig som kan vara lite snabb för nu handlar det om att våga låta utvecklingen ta tid och arbeta medvetet med ”en sak i taget”.

Förra året inledde jag med ett antal pedagogiska konferenser där jag träffade alla medarbetare men nu kommer modellen alltså att se annorlunda ut. Det här arbetsåret kommer att vara inriktat på vars och ens aktiva delaktighet på ett helt annat sätt och det känns så spännande. Jag har sett under förra året att jag har förmånen att arbeta med ett gäng medarbetare som vill utmanas och som antar de utmaningar de får och det bådar verkligen gott inför det kommande årets arbete.

Bild från Flickr Foto: Arien Kraak


Dessutom är det ju medarbetarnas kompetens och profession som är grunden för vårt arbete och mitt uppdrag är att se till att leda dem på ett utvecklande sätt. Inte att tala om hur de ska göra! 

Så vad har jag för förväntningar på vad som ska ske? Jag förväntar mig att arbetslagen ska bli de pedagogiska mötesplatser som krävs för att det kollegiala lärandet ska komma till stånd. Jag förväntar mig att vi tillsammans ska hitta våra utvecklingsområden och sedan omedelbart ”ta itu” med dem utifrån all den profession och kunskap som mina medarbetare redan besitter. Jag förväntar mig att jag själv ska utvecklas både i min kunskap om verksamheten och i mitt ledarskap. Till min hjälp har jag inte ”bara” de handledare som finns för medarbetarna utan också en grupp av rektorer som kommer att träffas regelbundet för att lyfta våra  utvecklingsområden utifrån ett rektorsperspektiv. Denna grupp har vi startat själva och vi kommer från olika verksamhetsformer och har alla olika bakgrund. Jag hoppas och tror att vi där ska kunna utmana varandra och stötta och lyfta varandra att bära verksamheterna framåt.

Och vilka resultat förväntar jag mig att eleverna ska se av att vi arbetar på detta sätt? Ja framför allt att fler av dem går vidare i studier eller kommer ut i arbete. Det är ju så man i min verksamhet kan bedöma att verksamheten ger resultat, men naturligtvis också att fler elever lär sig läsa, skriva och räkna så att att de får del av sina demokratiska rättigheter. Först när alla får del av dessa grundläggande baskunskaper vågar jag hoppas på ett integrerat samhälle där alla har samma värde!

Mitt eget arbete kommer att ha fokus på fortsatta lektionsbesök i samma utsträckning som förra året, jag kommer delta aktivt i de pedagogiska konferenserna som sker i arbetslagen och jag kommer att arbeta medvetet med vår arbetsplan och se till att vi ”håller kursen”. Till det kommer det att läggas arbete med elevhälsan, rutiner och organisationsförbättringar och just ja: vi ska ju flytta hela verksamheten också men jag lovar att inte prioritera byggmöten framför det pedagogiska arbetet! Hoppas verkligen att jag om ett år kan säga att jag höll det löftet! Även om vi ska flytta ska det för våra elever vara ”business as usual”.

Så ser året ut och våra fyra områden vi arbetar med är organisation och rutiner, formativ bedömning, kollegialt lärande och IKT. 

Varför är det nu igen vi gör det här? 


Jo, för elevernas skull för vi har nämligen ett av Sveriges viktigaste jobb och det är vi stolta över!

Med det vill jag önska er alla välkomna tillbaka till ett fantastiskt år i Sveriges skola! 

Evangelium enligt en oroad rektor!

Det är längesedan jag skrev. Det beror på att jag väljer att skriva när jag tror att jag har något att dela som också andra kan ha funderat på. Så är fallet nu!


Under den senaste tiden har jag då och då sett att människor som jag följer i sociala medier väljer att avsluta sina konton, talar om att man blockerar andra, tackar för sig i blogginlägg etc. Allt i en ganska uppgiven och desillusionerad ton. Detta gör mig bedrövad och mycket oroad.

För två år sedan hittade jag många vänner på twitter Jag kallar dem twänner (Detta trots att jag förstått att det är ett uttryck som kritiseras. För mig är det ett uttryck för människor som jag inte träffat IRL men ändå räknar som mina vänner.) Jag inspirerades, hittade till olika artiklar, fora, och grupper där jag fick ta del av debatter och inlägg som rörde den skolutveckling som jag själv så starkt längtade efter. Jag fick höra talas om #afkvarberg 2013. Anmälde mig men kom inte iväg. Fick en ny chans på #afkrektor14 och deltog sedan i #afkvarberg14, #afkrektor15 och nu ska jag till #afkvarberg15. Allt tack vare sociala medier! Jag har fått ta del av lektionstips som jag har delat till mina medarbetare, jag har ifrågasatt och blivit ifrågasatt. Jag har fått kontakt med forskare som hjälper mig att arbeta evidensbaserat, jag har kontakt med våra styrande organ såsom Skolverket och Skolinspektionen. Jag har kunnat delta i konferenser som jag inte varit närvarande fysiskt vid tack vare mina twänner! Allt detta är en enorm källa till kunskap och utveckling för mig och det har bidragit till att jag utvecklats som skolledare och jag hoppas att det också har bidragit till att de verksamheter jag funnits i har utvecklats. 

Via sociala medier kunde vi starta Pedagogisk Pub i Örebro som regelbundet har 30-50 besökare av pedagoger och skolledare från alla skolformer och vi kan ha utbyte IRL.


Via sociala medier har jag varje vecka kunnat delta i både #skolchatt och #rektorschatt som på ett föredömligt sätt har modererats av olika personer så att den pedagogiska diskussionen har hållits vid liv.

Via sociala medier kunde jag få hjälp när jag bytte inriktning helt och gick från att vara skolledare på estetiska programmet på gymnasiet till att arbeta med vuxenstudenter med annat modersmål. Jag hade aldrig kunnat be @anna_kaya om råd om jag inte träffat på henne här.

Men nu har något börjat hända…. Alltfler tillåter sig en högre ton i tweeten, alltfler tillåter sig att angripa person istället för åsikt och det är alltfler som tystnar. För vems skull?

Handen på hjärtat: för vems skull gav du dig in i skoldebatten från början? För att skaffa dig en egen plattform, göra dig ett namn eller för elevernas skull? 

Jag tror att vi alla som rör oss i dessa fora behöver ställa oss denna fråga. Vart vill jag med mitt engagemang? Vad är det jag längtar efter? Vad är det jag saknar? Varför gör jag det jag gör? Hur ser jag att mitt eget agerande bidrar till skolutvecklingen?

Jag har själv haft en hög ton i vissa inlägg och fått kritik för det. Svårt att ta kritiken i första läget som det ju alltid är men efter några nätters bearbetande och några dagars reflektioner så kan man korrigera sig och tänka: ja, det låg ju faktiskt något i den kritik jag fick! Det är då utveckling äger rum! Det är inte meningen att vi ska tycka lika och stryka varandra medhårs men kritiken ska vara konstruktiv och den ska vara sprungen ur ett uppsåt att vi vill förändra skolan för elevernas skull!

Jag är rädd för att det vi nu ser är början till en disillusion som kan vara förödande för våra elever och jag känner mig nästan desperat inför tanken på vad som då ska hända.

För att se vad som kan göras behöver vi se vad som har hänt: Så här tolkar jag skeendet:

Vi var många entusiaster som när skolan och vi själva så hårt kritiserades i media ville visa att vi faktiskt trodde på den egna verksamheten men att vi villigt erkände att vi behövde förändras. Debatten levde överallt, vi hade en utbildningsminister som bidrog till att hålla debatten vid liv och gav den ny glöd så fort elden verkade falna. Då kom en ny reform eller ett nytt lagförslag och vi kunde återigen stå upp för det vi trodde på. Allt nådde sin kulmen i valrörelsen där skolan debatterades dag ut och dag in. Vi satt i TV-soffor, det skrevs debattinlägg, det gjordes uttalanden etc. etc. men sen….

Det blev alldeles tyst…. Skolan försvann i samma stund som andra ämnen och händelser tog över mediaflödet. Ingen var längre intresserad av att ha lärare eller skolledare i TV-soffan. Allt färre debattinlägg i våra dagstidningar kom att handla om skolutveckling. Allt färre pratade om PISA eller OECD för nu var det annat som var på tapeten.

Kvar stod vi med all vår kämpaglöd och all vår entusiasm och all vår iver för att få våra elever att nå målen, för resultaten i skolan hade ju faktiskt inte alls blivit bättre bara för att debatten tystnade….

Det är då risken är stor att fajterna sker inbördes. Vem har den mest framgångsrika undervisningen? Vilken skolledare är hippast och mest populär? Vilken skola är mest lämpad för framtiden? Och i den sämsta av världar är vi mer måna om att vara någon av de bästa, främsta, största än att måna om de elever som sitter där varje dag och förväntar sig något stort av oss. Att vi ska göra det för deras skull!


Mitt upprop idag lyder: skolledare på alla nivåer förenen eder! D.v.s. utbildningsministrar, politiker, styrorgan, generaldirektörer,  huvudmän, förvaltningar, rektorer! Var det stöd som en skolutvecklande lärare behöver! Låt oss bidra till en verksamhet där man får tänka fel 999 gånger för den tusende gången kanske det blir ”en glödlampa”! Låt oss bidra till en verksamhet som lyfter dem som försöker och som längtar efter utveckling. Se till att de får det utrymme de behöver för att tänka de stora tankarna! Ja, det kan bli fel ibland men vi arbetar trots allt inte med akut livsuppehållande verksamhet! Tro på dem du har omkring dig – de som står närmast eleverna- och visa att du gör det och att du litar på dem! 


Lärare på alla nivåer: förenen eder! Låt inte media bestämma vilken debatt som ska föras. Se till att föra den så viktiga skoldebatten för dina elevers skull. För deras rätt att lyckas! Kriga inte mot dem som du delar ansvaret för eleverna med! Kriga mot de krafter som vill tillintetgöra skolan och oss som finns där!


Föräldrar till någon som har gått i skolan eller går i skolan: förenen eder! Ge oss ert stöd och er tillit så lovar vi att göra vårt bästa för att ditt barn eller ditt barnbarn eller någon vuxen som är elev ska få den bästa och mest framgångsrika utbildningen! Våga vara den som säger: jag har fullt förtroende för elevernas lärare och skolledare! Jag litar på att de för det allra mesta gör sitt bästa!


Elever i alla klasser: förenen eder! Förvänta er stordåd av era lärare och skolledare Vi kan men vi behöver även er tillit och vi ska visa er att vi tror på er! Ingen människa är född till att misslyckas!


Vi är i ett läge där vi inte har råd att slåss mot varandra: skolledare, politiker, huvudmän, lärare, föräldrar och – förstås – elever. Vi är i ett läge där vi måste fortsätta strida mot de hinder vi möter på vägen och där vi behöver varandra som de resurser för skolutveckling vi vill vara!


Leve skolutvecklingen! Skolutvecklingen lever!


Önskar er alla en bra vecka – både ni som har ledighet och ni som är i verksamhet!

…och när man är mitt i virvelvinden…

Elevsamtal som väntar, telefonen ringer, medarbetarsamtal som ska förberedas, pedagogisk konferens som ska förberedas, elev som behöver någon att prata med, fakturor som ska betalas, mail som ska besvaras, möten jag ska delta i, medarbetare som behöver uppmuntras, böcker som ska beställas, krisplan som ska läsas…..

Bild från Flickr Fotograf: Traveller_40


Det är som att befinna sig mitt i stormens öga. Man tillbringar mer och mer tid på och med jobbet men allt bara snurrar på…. Ja, de dagarna och veckorna kommer för oss alla. Då när man undrar om det verkligen var så att jag hade valt att arbeta som karusellskötare…. Var det inte skolledare jag skulle vara…. 


Det är i dessa stunder det är så oerhört viktigt att behålla sin inre kompass inställd på samma mål som den var inställd på när solen sken och havet var lugnt! 


Ni som har följt mig här och på sociala medier vet att jag har utmanat mig själv ganska mycket. jag har tex. lagt upp utvecklingssamtalen med medarbetarna på samma formativa sätt som lärarna förväntas göra med eleverna och då har även jag insett att det är inte lätt. Jag funderar över hur mycket jag egentligen vet om medarbetaren. Vad kan jag egentligen bidra med för att föra någon framåt?  Hur kan jag ge en formativ bedömning nu och skapa ett förtroende och om någon månad vara mer summativ än någonsin och göra en lönerevision? Helt enkelt: hur kan jag agera som en trovärdig ledare som har förmågan att driva och styra det här skeppet framåt på sin väg genom natten så att vi når vårt mål?

Det är lätt att vara kapten och stå på däck och se ut över solnedgången och njuta av utsikten, men när det åskar och stormar och man inte ser mer än en meter framför sig hur gör man då? Det ska den här bloggen handla om för de som skriver om hur man gör när allt fungerar är många men de som skriver om när man tappar sikten och har svårt att styra skeppet är färre!

Från Flickr Fotograf: Patrik Boström

Låt mig komma med några tips och råd från min verklighet:

1. Jag har sagt det förut – jag säger det igen – och det kommer upprepas: Det är inte farligt att misslyckas! Thomas Edison uttryckte det så här när andra människor påstod att han hade misslyckats: ”Nej, jag har inte misslyckats. Jag har kommit på tvåtusen sätt att inte göra en glödlampa”. Ibland behöver vi också komma på tvåtusen sätt som inte bidrar till skolutveckling för att vi ska nå det där sättet som verkligen bidrar till att elevernas måluppfyllelse ökar. Om Edison hade gett upp efter första misslyckandet …vad hade hänt då. Många gånger tenderar vi till att ge upp för snabbt: ”Nej jag provade det där med kamratbedömning men det funkade inte så jag gick tillbaka till det vi gjorde tidigare” eller ”Nej vi skulle börja med kollegialt lärande men det kom andra saker emellan och första träffen kändes inte så inspirerande så nu har vi vanliga arbetslag istället” Det här är inte en anklagelse – det är mänskligt! Vi gillar inte att misslyckas och vi gillar inte att utsätta oss för den risken gång efter gång men jag tror att det är precis det vi måste göra och här måste skolledaren våga ta det första klivet rakt ut i ”helvetesgapet”! När det inte blev som du tänkt dig, när du känner dig osäker, när du känner att stressen tvingar dig tillbaka in i ett vant och känt beteende – sätt dig ner! Andas, försök hitta tillbaka till den första inspirationen! Vad var det som fick igång dig från början? Vad var det som gjorde att du kände lusten att pröva något nytt? Vad var det som motiverade dig att våga utmana dig själv? Vad behöver du göra för att våga en gång till? Ställ frågorna till dig själv, våga redovisa svaren för dina medarbetare och låtsas för allt i världen inte att solen skiner när det åskar, regnar och stormar för du lurar ingen! Inte ens dig själv! ”Just nu blev det inte riktigt bra, jag jobbar som i ett ekorrhjul, jag arbetar på att ta mig ur det och så fort jag gjort det ska jag korrigera kursen och ta oss ut på de rätta farlederna igen!” Det medarbetarna, dina elever eller deras föräldrar behöver höra är att du istället för att tappa kontrollen vågar se stormen i vitögat och visa att du hanterar det! Du är medveten om riskerna och du agerar utifrån det!

Från Flickr Fotograf: Karl Baron

2. Ta hjälp! Det är nu du ska använda dina kollegor! Våga fråga: ”Hur gör du?” ”Hur hanterar du en situation som den här?” ”Vad skulle du ha gjort?” Genom att ställa dessa frågor öppnar du upp för ett professionellt lärande där du bjuder in till ett samtal om hur vi ska nå vårt mål att öka elevernas måluppfyllelse! Att våga stanna upp och säga ”Jag behöver hjälp!” är bästa sättet för att skapa en miljö för utveckling! Många gånger kan man som ledare tro att man tappar i respekt genom att visa sitt behov av hjälp men idag är skolan så komplex att ingen av oss klarar sig ensam. Detsamma gäller för läraren i klassrummet. Ibland måste man be eleverna om hjälp. Det finns saker som de kan som inte jag kan och genom att hjälpas åt skapar vi lärande! Att be om hjälp är inte att vara svag! Att be om hjälp är att visa för sig själv och andra att vi behöver varandra!

Från Flickr Fotograf: Guillaume Baviere

3. Våga backa, vila och ta ny fart! När du backar några steg, tar ut siktet igen och vilar så korrigerar du också dina tankebanor. Om du liksom jag har lätt för att springa på alla bollar kan det ibland ske på bekostnad av strategin. Plötsligt upptäcker man att på handbollsplanen är det fyra-fem bollar i spel och ingen vet vilken som är den som man ska använda! Då krävs det att en ledare går in och plockar bort några bollar, återställer fokus på den riktiga bollen , samlar spelarna och repeterar strategin. I sportens värld kallas det för ”Time out” I företagsvärlden har det begreppet använts när någon misslyckats och bör kliva av men jag vill använda det som i sportens värld. Jag samlar mina spelare, jag repeterar strategin för mig själv och dem, jag ser till att både de och jag hämtar andan, dricker vatten, fyller på med energi för att sedan ge oss ut i matchen igen. I vår värld kan det handla om att man säger: Nu tar vi det lugnt ett tag, jobbar på med saker vi känner oss trygga med, reflekterar över vad nästa steg ska bli och hämtar ny energi.


4. Var tydlig! I stormen är ledarens tydlighet ännu viktigare. Därför måste du våga erkänna både för dig själv och medarbetarna att just nu har det blivit lite mycket och gått lite fort men jag har ändå läget under kontroll och jag är medveten om vad som händer. Jag kommer att klara oss ur den här stormen och jag är fortfarande fast förvissad om att vi ska ta oss framåt. Nej! Jag kommer inte att backa och återvända till den bryggan vi lämnade innan vi gav oss ut på vår resa! Genom att benämna att du också ser att karusellen snurrar för fort visar du att du är en ledare som ser faror och kan hantera dem. Du har en strategi även för detta och det är inget misslyckande! Det är bara ytterligare ett sätt att upptäcka hur man INTE bedriver skolutveckling 🙂 Nästa gång kommer vi att hitta ett sätt som leder till skolutveckling. 


Alltför många har gett upp när det börjat storma och återvänt till ”hemmahamnen”. Många har blivit desillusionerade. En del har bytt yrke av ren uppgivenhet. Andra har lagt sig till med ett mantra ”Det där provade vi tidigare och det går inte”. Någon har valt att arbeta på egen hand för att inte riskera att dras med i de andras eventuella fall och andra hittar sin energi hos kollegor i cyberrymden som ger dem eld till sin tynande låga men kollegorna på arbetsplatsen har de tappat förtroendet för! Det – mina vänner – bidrar INTE till elevernas måluppfyllelse. Det bidrar till en skola som stagnerar och som inte utvecklas. Att stå mitt i stormen och fortfarande ha kvar bilden av det fantastiska målet för vår resa… Att stå ut med regn, hagel och drivis för att man vet att det kommer något bättre där framme i horisonten… Att våga en gång till – ja det skapar skolutveckling. Det skapar en tillåtande miljö där både elever, medarbetare och skolledare tillåts att misslyckas, men vi ligger inte kvar och slickar våra sår nej vi reser oss upp igen och igen och igen och ger oss inte förrän vi står högst upp på prispallen och ropar ”Alla elever klarade skolan!” 


Önskar er alla en riktigt bra resa!

Elsemarie

Från Flickr Fotograf: Patrik Nygren






Nytt år – fortsatta möjligheter

Gott nytt år!

Nu är det dags att ta tag i 2015 och alla utmaningar som det för med sig! Som ni ser i rubriken har jag valt att inte skriva Nytt år – nya möjligheter utan Nytt år – fortsatta möjligheter. Detta är mycket medvetet för vi i skolan måste sluta börja om och istället fortsätta! Mer av Håll i och håll ut och om detta handlar dagens inlägg.


Jag har verkligen kopplat av skolan under helgerna. Jag har ägnat mig åt att titta på serier jag missat, filmer jag inte sett, varianter på Spindelharpan jag inte har spelat etc. och nu står jag här som en formel 1 bil med laddade batterier.

Från Flickr Creative Commons Foto: Axion23

Känner nästan hur jag rusar motorn lite idag för att kunna ge mig av med full kraft från och med imorgon.

Jag har utmanat mig själv nästan så att jag känner att det blir för svårt! Jag har föresatt mig att vår skola och vår verksamhet ska förflytta sig märkbart under de kommande åren och jag har försökt att ta till mig det jag läst och hört de senaste åren för att gå från hörande till görande.

Nu är det dags att fortsätta det medvetna arbetet.


På min skola har alla lärare semestertjänst från och med i somras och för många var det första gången som man skulle fundera över hur man skulle planera sina semesterdagar under julen. Jag kom överens med medarbetarna om att en av dagarna skulle vara en fortbildningsdag med eget arbete. Från början hade jag tänkt att var och en skulle få välja fritt hur dagen skulle användas men sedan började jag fundera över begreppet tid i allmänhet och tid för skolutveckling i synnerhet.


Hur många av oss har inte deltagit i alla möjliga kompetensutvecklingsdagar som på olika sätt har haft som mål att driva verksamheten framåt men där resultatet har varit svårt för att inte säga omöjligt att upptäcka? Många gånger beror detta på att kompetensutvecklingen inte är medveten utan faktiskt ganska omedveten. Helen Timperley beskriver det som att man likt en känguru hoppar från en utbildningsidé till en annan utifrån vad som är ”inne just nu” men utan förankring till den egna verksamheten. 

Bild från Flickr Creative commons Foto: Chris Samuel


Därför valde jag nu en annan modell: Här finns länken till det dokument som mina medarbetare fick inför kompetensutvecklingsdagen.


Dagen innehöll två delar. En utifrån vår gemensamma arbetsplan och en del utifrån två områden som jag tillsammans med övrig skolledning ser som utvecklingsområden – formativ bedömning och kollegialt lärande.


Del 1

Alla fick i uppdrag att läsa igenom vår arbetsplan och komma med synpunkter både utifrån sin egen utveckling och insats men också utifrån verksamhetens utveckling och hur vi tillsammans ska arbeta för att nå våra mål. 


I december skrev jag en arbetsplan för de kommande tre åren utifrån de samtal jag haft med medarbetarna på olika sätt (i medarbetarsamtal, när de sökt upp mig, i informella möten vid fikabord etc.) och denna presenterades för medarbetarna vid vår sista APT innan helgerna. Alla ska ha lämnat in sina synpunkter i en mapp i vår lärplattform senast den 19 januari. Detta blir mitt avstamp för att kunna avgöra om vi alla har samma förförståelse för arbetsplanen, om det är saker som jag behöver korrigera utifrån att medarbetarna har en annan syn på verksamheten än jag, om det är områden som jag behöver arbeta mer med när det gäller fortbildning för att vi ska dra åt samma håll. Det här blir alltså som en kompass för mitt arbete som ledare. Jag vet vart vi ska men jag måste ju avgöra var vi befinner oss nu för att kunna staka ut den bästa vägen mot målet. På det här sättet blir också alla medarbetare involverade och allas synpunkter och åsikter blir lika viktiga.

Bild från Flickr Creative commons Foto: Jon Marshall

Detta tror jag är en grundbult i arbetet med skolutveckling. Alltför ofta har skolledare rusat iväg tillsammans med dem som springer lika snabbt och kvar i startblocken står medarbetare som aldrig ens hann med att fråga vart vi skulle! På det sättet skapas inte skolutveckling! Så skapas utanförskap och forum för informella ledare!


Del 2

Denna del handlade om kollegialt lärande och formativ bedömning. Jag ville att alla skulle läsa en sammanfattning som kommunförbundet i Skåne gett ut utifrån Helen Timperleys forskning om professionellt lärande . För mig är det viktigt att alla har tagit del av samma material för att vi ska kunna föra effektiva samtal. Om jag har läst och ska berätta vad jag har läst vet jag inte vad de andra hör eller uppfattar. Genom att alla läser och dessutom skriver ner sina reflektioner får jag även här en uppfattning om var vi som grupp befinner oss. Återigen: det är viktigt att du som ledare eller lärare vet var din grupp befinner dig så att du kan arbeta utifrån de individer du möter. Inte utifrån någon slags gissat ”medelvärde” utan utifrån faktisk kunskap av var din grupp befinner sig!


Det var väldigt bra att boken fanns som sammanfattning då det kan vara omfattande att ta till sig hela boken med dess komplexa innehåll och jag vet att mina medarbetares tid är värdefull och begränsad.


I del 2 ingick också att se mindre sammanfattningar i form av föreläsningar om Timperleys forskning och längre föreläsningar av Dr Christian Lundahl om formativ bedömning.


Och nu då?

Under våren ska jag hinna med utvecklingssamtal, två lektionsbesök per lärare och ett avslutande samtal där jag utvärderar året med varje medarbetare och sätter upp mål inför kommande arbetsår. Det här är det första jag planerar in i min kalender efter att jag lagt ut fasta mötestider som ledningsgrupp och möten med EHT. På så sätt vet jag att utrymme finns och jag har också anledning att säga nej till andra aktiviteter som vill ta min uppmärksamhet men som faktiskt inte är lika viktiga för verksamhetens utveckling.

Jag tror att det rektorer och skolledare idag behöver är mod att våga säga nej till det som vill ta vår uppmärksamhet från den egna verksamhetens utveckling. En enkel väg kan vara att vänta in alla andra möten och sedan sakna tid för skolutvecklingsarbete och då skylla på att man blev kallad på andra möten men jag vill vända på det: Mitt uppdrag är att utveckla min verksamhet tillsammans med mina medarbetare. Då är det också mitt ansvar att se till att både jag och de får tid till detta arbete. Ett annat agerande är i mina ögon lite fegt och undflyende.


Jag säger inte att det är enkelt – jag har inte ens kunnat visa att jag klarar det! Jag har sällan tidigare utmanat mig själv på detta sätt som jag nu gör. Jag har aldrig tidigare utmanat mina medarbetare på det sätt som jag nu gör och jag vet inte om vi klarar det MEN: jag har grymt höga förväntningar på både dem och mig. Jag är i mitt inre övertygad om att vi ska kunna ta oss framåt och att vi ska utveckla verksamheten så att våra elever når ännu högre med sina mål! 


Och vad behöver vi tänka på? Att se till att få regelbundna perioder av vila, återhämtning och laddning av batterierna! Att ibland köra in i depån och bli ”ompysslade” på olika sätt. Det här handlar om att som skolledare arbeta individualiserat, att se och möta sina medarbetare och elever, att se vem som behöver in i depån lite tidigare än de övriga för att orka hela vägen och att vara observant på dem som bara kör på utan att märka att bensinen är på väg att ta slut. 

Bild från Flickr Creative Commons Foto: Morten Oddvik

Kommer jag att klara det här? Kommer mina medarbetare att vilja följa med på den här resan? Kommer jag att kunna ge dem det stöd och den inspiration de behöver? Jag vet inte – det är inte utan att jag är lite rädd – men jag är tvungen att försöka! För elevernas skull! 





Önskar er alla en fin skolstart de närmsta dagarna och glöm inte att du liksom jag har ett av samhällets allra viktigaste jobb!

Elsemarie