Ni vet när man har fått en ny cykel eller när man är ute och kör båt eller när man kör på autobahn…man vill prova hur fort man kan köra. Man vill njuta av vinden i håret och känna hur farten gör att man kommer fort fram mot målet. På samma sätt tror jag att ni känner igen känslan av stress som kan infinna sig när man sitter i en bilkö. Även om man just då inte har bråttom så är det något stressande med att inte få köra i 100 km i timmen om det är den tillåtna hastigheten. Få människor tar sig tid att njuta av omgivningarna när man står i en bilkö….

Ibland drabbas vi av samma längtan efter fart i skolan också. Vi vill se snabba resultat, vi vill se snabba lösningar och snabba effekter av vårt arbete. Vi har svårt att vänta in effekterna av ett igångsatt utvecklingsarbete. Ibland tror jag till och med att vi lurar oss själva genom att titta okritiskt på våra resultat och bara glädjas åt ”vinden i håret” och så lurar vi oss själva att tro att vi har målet inom räckhåll. När det sedan visar sig att vi hade en längre väg att gå så fins det dem av oss som byter jobb eller organiserar om elller hakar på någon ny utvecklingstrend för att få känna ”farten” igen. Och så finns det dem av oss som vänjer sig vid tempot i bilkön så mycket så att vi sedan ”nöjer” oss med att ligga i 50 fast att allt är förberett för att man ska kunna köra i 100…

Nu har jag snart genomfört mitt första hela läsår på Nytorpsskolan. Full av energi gick jag in i arbetet och ville lösa allt för alla på en enda gång. Tiden går och till slut finner man sig själv som pappan i ”Vi hade i alla fall tur med vädret” som inte har tid att stanna upp för att fika och som blir stressad av att bli ”omkörd” och sedan blir stressad av att inte kunna köra om.

I min värld handlar det om att jag ställer orimliga krav på mig själv: jag ska vara en rektor som löser allt hela tiden för alla: elever, medarbetare, föräldrar och förvaltning. Jag blir fartblind så trots att vi har ett pågående utvecklingsarbete som jag ser ger resultat så är jag ändå jättesnabb att ”lösa” frågor som dyker upp och ser jag det som att vi bygger något tillsammans så är jag den som hela tiden sätter in nya kugghjul som jag hoppas ska lösa just detta problem och snart har jag tappat kontrollen på vilka hjul som sköter vad och hur det var vi hade tänkt från början.

Då är det dags att även som rektor och skolledare säga till sig själv och sina medarbetare att nu måste jag lugna ner tempot och jag måste fundera på den här saken och nu får vi stå ut med att under en period leva i lite ovisshet och lita till att vår erfarenhet kan ta oss framåt i en takt så att vi samtidigt hinner att se över maskineriet.

Ibland behöver rektor ta sig tid att reflektera och likt en kapten på upptäcktsresa sätta sig ner och studera kartan i lugn och ro. Jag tror också att man som rektor ibland behöver markera sin egen profession att vara den strategiska ledaren. Allting kan inte beslutas av alla och när det handlar om att ta ut riktningen och se till att kugghjulen fungerar på ett enat sätt så att de samverkar till att vi kommer framåt så har rektor en särskild roll och särskilda kunskaper genom sitt helhetsperspektiv. Här vill jag dock tillägga att det bygger på att rektor befinner sig i verksamheten och känner sina medarbetare och är delaktig i vardagen men det får bli ett annat blogginlägg.

Jag kan själv upptäcka att jag ibland väjer för den rollen. Det ger en bättre ”känsla” att ta upp allting i ledningsgruppen direkt  och låta alla vara med och få säga sitt på en gång. En sådan organisation framstår som demokratisk och transparent.

Min poäng är dock att rektorer och skolledare också måste förbereda beslut i sin ensamhet emellanåt. Att sitta ner och tänka över vart vi ska, var vi befinner oss och hur vi ska göra för att ta nästa steg är en uppgift som är unik för rektor. Det är rektor som känner sina medarbetares styrkor och utmaningar och det är rektor som har till uppgift att se till helhetens utmaningar och svårigheter och ställa in kursen utifrån de kunskaperna.

Det är också rektor som bör ägna sig åt spaning för att ha en aning om vad tex forskningen säger om elevers inlärning och hur elevers resultat ska förbättras. Det är ju faktiskt så att rektor är ansvarig för samtliga ämnen och verksamheter på en skola medan den enskilde medarbetaren är ansvarig för sitt ämne i sin klass eller för sin verksamhet i sin grupp.

Jag skulle vilja uppmuntra dig som rektor att våga ta dig tid att reflektera över vart ni är på väg och hur ni ska nå ert mål. När du har tänkt och reflekterat presenterar du dina tankar för ledningsgruppen, andra som du har förtroende för bland dina medarbetare och kanske någon utanför organisationen. Sedan kan du ta tillbaka frågan igen och fatta ett beslut. På så sätt kan man få en organisation som både är transparent men också leds med en tydlighet vilket i sig skapar trygghet och tillit. Det är också ett arbetssätt som kräver att du själv befinner dig i rörelse och att du ser till att det är du som är i fronten och spanar och verkligen leder och fördelar arbetet utifrån vart ni ska!

Jag är övertygad om att en lyckad och långvarig skolutveckling bygger på att rektor har ett långsiktigt perspektiv och har förmåga att under arbetets gång stanna upp när det behövs och gasa när det finns möjlighet till det just för att vi ska nå det mål som vi satt upp och att vi ska nå det på bästa möjliga sätt där varje kugge fungerar optimalt.

Med det önskar jag er en fin vecka och ett gott slut på en vårtermin för ni vet ju att det som inte gjorts före påsk blir inte gjort eller…