Nu börjar det…igen…

Sista semesterdagen!

Relaterar till det området jag kan: musik och konserter. Just nu är känslan densamma som när man ska in på en konsert. Man repeterar, memorerar, laddar hjärnan för att den ska prestera som bäst, kontrollerar att kroppen är med och ”fit for fight”. Känner ett lagom pirr i magen av nervositet. Man är tillräckligt nervös för att känna sig ”på tårna” men inte så nervös så att man blir blockerad.

Jag gillar den här känslan för den hjälper mig att skärpa min sinnen för en sak är säker: skolutvecklingen börjar här. Inte här i Sverige, inte här i Göteborg, inte här i Angered, inte här i Hammarkullen, inte här i Nytorpsskolan utan här i mig! För den enda jag med säkerhet kan förändra är mig själv och då kan jag förhoppningsvis bli en förebild och ett föredöme och bidra til att andra också förändrar sig precis som jag har föredömen som hjälper mig att växa.

Grunden för ett lyckosamt utvecklingsarbete är att förstå att man bara kan ändra sig själv och att inte ens som lärare kan man ändra på någon annan. Du kan alltså inte ens ändra på dina elever eller dina medarbetare. Men man kan möta sina medmänniskor på ett sådant sätt att lärande och förändring uppstår. Detta lärande och denna förändring och utveckling kan uppstå överallt där människor möts om viljan finns och insikten att den jag förändrar är mig själv.

Min förhoppning är att jag ska förändra mig själv på olika sätt som i sin tur underlättar för mina medarbetare att bli sitt bästa jag så att de kan förändras och utvecklas och i sin tur hjälpa eleverna att bli sitt bästa jag.

Nummer ett är att jag ska kunna förändra min egen tidsoptimism så att jag ger mig själv och mina medarbetare något längre startsträckor och att det finns lite mer utrymme för dialog och diskussion innan beslut. Tex ska jag redan nu påbörja den keynote och loop som jag ska använda när vi alla möts den 14 augusti. Jag ska alltså INTE påbörja den sent på kvällen den 13 eller i värsta fall på morgonen den 14…. Kan låta som en självklarhet för många att man inte gör så men för mig handlar det om att bryta ett mönster och att gå emot min impuls att skjuta upp saker tills det inte finns någon marginal. Jag startar skolutveckling….och börjar med mig själv!

En annan förhoppning och utmaning är att jag ska kunna hålla målet i sikte och inte lockas av allt runt omkring som vill stjäla min uppmärksamhet och sedan bidra till att vi tappar siktet på målet för att det verkar vara några andra spännande vägar som vill att vi svänger åt alla möjliga håll. Vi kommer att fortsätta vårt målmedvetna arbete med BFL – formativ bedömning och fortsätta träna oss i att använda olika modeller på ett fördjupat sätt. Dvs att de inte bara blir just modeller som t.ex ”no-hands-up”. Något som många säger sig använda men som kanske få har en fördjupad förståelse för varför man ska använda. Eftersom skolutvecklingen börjar hos mig själv så kommer jag att använda mig av ”no-hands-up” vid alla möten med medarbetarna. Jag bidrar till att vi vid våra möten får till ett samtal och en dialog istället för att jag ”levererar” och den som vill reagera räcker upp handen. Genom att även bland oss vuxna arbeta med ett samtalsklimat där alla förväntas delta så tror jag att vi kan förändra en kultur ända ut i klassrummen – men vi börjar med oss själva. Jag kommer också att se till att det första långa ”lektionspasset” för medarbetarna ,när vi ses första dagen, är tidsbestämt i olika delar och jag måste se till att jag har funderat över att vi ska ha olika moment i mötet så att man ibland får lyssna, ibland samtala med någon, ibland gå runt och ibland reflektera för sig själv. Det här är nya sätt för mig att arbeta för jag plockar också gärna fram ”det gamla invanda” ur ryggsäcken och står framför gruppen och pratar och tittar på dem som ser engagerade ut och lurar mig själv att alla är med och lyssnar 🙂 Vi kommer också att fortsätta utveckla arbetet med digitaliseringen så att våra elever är väl förberedda för den framtid som varken de eller vi kan veta hur den ser ut, men där vi ska se till att de har med sig de verktyg som vi bedömer att de kommer att behöva och att de är väl förtrogna med hur dessa ska användas. Det är en utmaning för både mig och mina medarbetare och för våra elever!

Det sista som jag vill ta upp där jag börjar med att utmana mig själv är att ha höga förväntningar. Också något som är så lätt att säga att andra ska göra men ganska svårt att tillämpa. Jag vill att Nytorpsskolan ska vara en plats där alla får utrymme och möjlighet att bli sitt bästa jag. Det betyder att jag måste ha höga förväntningar på alla medarbetare, alla elever och alla föräldrar (ja, jag vet att vi ska prata vårdnadshavare men det är ett mycket tråkigt ord tycker jag). MEN nu kommer min utmaning: det handlar om att jag ska ha höga förväntningar på min förvaltning, på mina kollegor, på mina chefer, på mina politiker…..Oj, nu ställs det på sin spets! Tror jag verkligen att höga förväntningar bidrar till ett bättre resultat? Tror jag verkligen att om jag talar gott om dem i min närhet på jobbet så kommer de att växa? Tror jag verkligen att jag hjälper människor att lyckas om jag visar förtroende för dem och tror jag verkligen att det innefattar även dem som till det yttersta styr min verksamhet?

Om jag tror det så måste jag….börja med mig själv! Det innebär att jag ska sluta tänka: ”om bara det där ändrades” eller ”om bara den personen fick ett annat jobb” eller ”om bara de där eleverna slutade”. Jag kan nämligen inte påverka det men jag kan utmana mig själv och tänka: hur kan jag agera på ett sätt så att jag skapar en miljö av höga förväntningar och tillit? Hur kan jag bli mitt bästa jag så att jag bidrar till att andra påverkas positivt så att vi alla drar åt samma håll och har samma mål och att alla får utrymme att bidra? En utmaning som heter duga för jag envisas med att tro att ”alla” verkligen kan betyda ”alla”!

Nej, jag pratar inte om en sockervaddstillvaro där vi bara säger snälla saker till varandra och ni som känner mig vet att jag emellanåt får riktiga utbrott och kan bli riktigt arg i diskussioner av olika slag både IRL och på sociala medier. Det jag menar är att vi ska ha en grund byggd på höga förväntningar och tillit för den grunden tål nämligen att vi tycker olika, att vi kan diskutera så det ”står härliga till” och att vi ibland kan hitta minsta gemensamma nämnare men ibland får nöja oss med att ”vi är överens om att vi tycker olika”.

Jag trivs i sammanhang där jag utmanas av min omgivning och där jag vet att de säger emot eller markerar ibland för att de litar på mig och har förtroende för mig och för min förmåga att förändras och utvecklas. De kan inte förändra mig men de kan hjälpa mig att vilja förändras och det är där…….skolutvecklingen börjar – hos mig!

Med det önskar jag er alla ett riktigt gott nytt läsår för vet ni…. ”NU BÖRJAR DET!”