Ett läsår har avslutats och innan man vet ordet av står ett nytt för dörren. Så oerhört lätt det är att bara ”trava på” och fortsätta i invanda hjulspår. Fortsätta med det som fungerade och vara överseende med det som inte fungerade. Eller så arbetar man på ett annat sätt. Jag är mycket för förebilder och så här i sommartider är min förebild professor Baltazar. Ja, du läste rätt! Professor Baltazar Vad i hela världen kan en tecknad figur från ett barnprogram lära en skolledare tänker du kanske…. Ganska mycket faktiskt. Professor Baltazar svarade aldrig: ”Det går inte” eller ”Det är för svårt”. Nej, professor Baltazar funderade och funderade tills han hittade en lösning. Så tog han hjälp av maskineriet och tänk: han lyckades varje gång. Där någonstans släpper jag barnets oskyldiga tro på att allt går att lösa på första försöket men själva arbetsgången gillar jag.
Under våren har jag funderat och funderat. Tillsammans med min biträdande rektor, med utvecklingsgruppen, med schemaläggare, med styrgrupp och med elever och enskilda lärare över varför det blev som det blev när vi gjorde som vi gjorde. Och då innefattar det både det som blev bra och det som vi inte lyckades med fullt ut. Utifrån det har vi dragit slutsatser som visat sig i tjänstefördelning, anställningar, budgetplanering och schemaläggning och nu har vi faktiskt gjort stora förändringar.
Från höstterminen 2019 kommer långraster att vara ett minne blott på Nytorpsskolan. Varför då undrar ni kanske. Därför att när folkskolan blev obligatorisk 1842 fungerade allt jättebra till första långrasten. Då hamnade Kim i slagsmål. Nu – 150 år senare – har vi fortfarande vissa problem. På långrasten. För Kim hamnar i slagsmål… Ändå fortsätter vi i mer än 150 år att envisas med att tro att långrast är något nödvändigt och bra. Ovanstående exempel är inte mitt. Det kommer från en föreläsning med Bo Heljskov och när jag hörde det tänkte jag efter som professor Baltazar: Hur ska vi kunna lösa detta? Jag funderade och funderade och samtalade med andra och så beslöt jag att vi tar bort långrasten för alla elever. Man får 20 minuter för att äta och 10 minuters rast. De yngre eleverna får dock 20 minuters rast men då med vuxenledda aktiviteter.
Nästa sak som jag funderade på var utifrån mina lektionsbesök. Vilken klass eller vilket ämne jag än kom till så kunde jag nästan ställa klockan efter elevernas koncentration. Efter 25 minuter var den borta, de började skruva på sig, bläddra i boken, prata med kompisar etc. Alltså tänkte jag att vi kortar ner lektionerna till 25 minuter eller…. Nej, tvärtom. Våra elever behöver långa men varierade arbetspass. De behöver landa, komma igång, fördjupa arbetet, runda av och sedan avsluta. Det hinner de inte på 40 eller 50 minuter. Eftersom lektionsbesöket är kort blir även läraren stressad och när de 25 minuterna av koncentrerade elever är borta fortsätter man gärna som lärare att ”jobba på” än mer intensivt, för man har ju kanske bara 15-20 minuter kvar.
Från höstterminen 2019 är i stort sett ingen lektion på vår skolakortare än 60 minuter och många är upp till 80 minuter. Ja, det gäller även årskurs 4 och ja, det gäller även i moderna språk och ja, det gäller även i matematik för 10-åringar.
Det är nu som ”professor Baltazar-liknelsen” blir än tydligare. Jag har tillsammans med olika grupper och individer funderat. Jag har använt min egen iakttagelse i klassrummet och använt min egen erfarenhet. Jag har tagit del av andras erfarenhet och lyssnat på vad forskningen säger och sedan har jag funderat och funderat och kommit fram till att våra elever får bättre förutsättningar att lära om de får förra inputs per dag och om de får längre tid på sig att skapa en relation till den vuxne. Men det är nu som nästa moment kommer in! För att jag ska kunna använda professorns ”maskin” -som i det här fallet är alla medarbetare och våra lärmiljö och läromedel – måste jag se till att den får rätt förutsättningar. Jag måste ha förståelse för att ”maskinen” ska arbeta på nya sätt och också ”lära nytt” och jag måste ha med i beräkningen att ”maskinen” kommer att få nya erfarenheter och redan har massor av erfarenhet och kunskap som ska läggas till för att produkten ska bli optimal.
Jag måste alltså se till att lärarna får möjlighet att resonera om hur man kan dela upp ett 80-minuterspass så att elevernas arbetsinsats kan förväntas vara optimal. Jag måste använda mig av elevhälsans kunskaper om hur barn lär och hur barn i behov av särskilt stöd lär och hur man lägger upp ett längre arbetspass så att det är optimalt för alla våra elever. Jag måste själv vara beredd på att maskinen kan hosta och hacka lite i början – eftersom verkligheten inte är som sagans värld där Baltazar bara löser allt på första försöket – och jag måste framför allt visa att jag som ledare står där, lyssnar, är beredd att förändra men att jag har en långsiktig plan som vi ska ge en ärlig chans. Jag måste visa att jag finns ute i klassrummen så att jag själv kan se var svårigheterna dyker upp och utifrån det planera in vår kompetensutveckling och våra olika möten. Detta för att vi ska dra åt samma håll och ha en gemensam bild av målet.
Det jag förväntar mig ska hända är att våra elever ska få ett lugn i sin vardag. Att det ska finnas utrymme för frågor och samtal i klassrummet. Att det ska utveckla medarbetarna att motivera eleverna och att det i slutänden ska innebära att resultaten förbättras. Både för att vi har gett utrymme för fördjupad kunskap men också för att vi minimerar start- och sluttid där våra elever ofta blir oroliga och där vi vet att vi tappar undervisningstid.
Just nu är jag alltså Professor Baltazar. Jag funderar och funderar över hur jag ska kunna bli den bästa ledaren för att skapa en miljö där medarbetarna utvecklas så att de i sin tur blir optimala i att utveckla våra elever och möta deras behov och tillsammans med dem höja varje enskild elevs resultat så att alla blir sitt bästa jag. Ja, jag vet att jag nu börjar tangera sagans värld men jag vill sikta mot stjärnorna och tro att vi i alla fall ska nå månen!
Jag lovar att ni ska få följa med på vår månrelaterade för nu börjar vår farkost att bli färdig. Farkosten kallar vi ”drömfabriken – där drömmar blir till verklighet”. Precis det som professor Baltazar gjorde.
Önskar er med det en skön sommar och nu ska jag resa vidare till Almedalen för att spana in så mycket jag kan för att göra farkosten och mig som dess kapten ännu bättre så elever och medarbetare får ännu bättre förutsättningar att lyckas och att bli sitt bästa jag!
Elsemarie
Ju mer jag har förflyttat mig i organisationer – såväl fristående som kommunala – desto mer har jag förstått vikten av ett samverkande och modellerande ledarskap. Du kommer aldrig att få någon att gå åt det ena eller andra hållet om du inte är beredd att gå med och att emellanåt visa vägen – inte genom att peka ut den utan genom att gå före. Oavsett om det handlar om salutogent förhållningssätt, formativt förhållningssätt, arbetet med IKT eller vad det än må vara så handlar resultatet om ditt eget sätt att leda och ditt eget sätt att ”visa vägen”. Utbildningar, föreläsningar och litteratur i all ära men utan ett fungerande och modellerande ledarskap blir resultatet klent.
nför ditt uppdrag och desto mer fokus måste du ha på kärnverksamhetens individ nämligen eleven! Varför? Just därför att du är så långt borta så att det är oerhört lätt att glömma bort varför du har det jobb du har och vad som är syftet med allt det du gör.
r vi tillsammans tar oss an en svårighet och försöker utmana oss tillsammans. Andra gånger kan det handla om att vi läser något tillsammans och får ett gemensamt samtal och sedan tid för egen reflektion. Det kan också handla om att låta varje rektor få skriva sin egen utvecklingsplan och sedan vara med och bidra till att planen förverkligas och att rektor når sina mål. En viktig del är att huvudmannen inte skriver sina planer och visioner först… De ska förstås ha sitt ursprung så nära den enskilde individen som möjligt! När rektor är klar med sin plan för att eleverna ska nå sina mål så är det dags för huvudmannen att titta på planen och fundera på vilket stöd som organisationen ska ge för att rektor ska nå sina mål och elevernas resultat öka. Hur många gånger har jag inte varit med om att man gör tvärtom? Först skriver huvudmannen en verksamhetsplan och en vision och sedan får rektor utgå från den och förhoppningsvis kan elevens behov mötas av det som huvudmannen tänkt… Låter det rätt?? Nej, jag tycker att det är bakvänt; vi måste utgå från den som vi är till för och lyssna på dem som står närmast våra elever!
Hur är du ett föredöme när det handlar om digitala verktyg? Använder du dig av digitala verktyg? Förebildar du på konferenser och möten? Använder du dig av ”flippade möten” eller olika hjälpmedel som ”todaysmeet” och ”padlets”? Hur hanterar du din egen och dina medarbetares telefoner? Accepterar du att det ringer i tid och otid eller att telefonen vibrerar? Om du gör det vill jag att du funderar över varför ni eventuellt har en annan policy när det handlar om elevernas telefoner och digitala verktyg? För mig handlar det om att visa med mitt agerande att jag kan kontrollera min telefon och mina digitala verktyg även om jag har dem med på möten. Jag vet när de ska stängas av men… jag vet också när de är tillgångar och när jag faktiskt behöver dem för att kunna utföra mitt arbete på ett bättre sätt. Detta är jag övertygad om att även våra elever kan lära sig men de behöver goda förebilder. Digitala verktyg är fantastiska och oersättliga om de används på rätt sätt. Om jag hade fått twittra mig igenom föreläsningar under min skoltid hade jag lärt mig dubbelt så mycket. Det är jag övertygad om för interagerandet fördjupar mitt lärande. Så fungerar jag!
Pedagogiska tankar ur ett ledarperspektiv 