Ettårsjubileum…. I fredags var det ett år sedan jag för första gången besökte Nytorpsskolan. Den skola som tog mitt hjärta och min själ redan första dagen. Nu har det gått ett år och det är dags att så sakteliga ta sig ut från hamnen eller perrongen eller vilken metafor ni helst föredrar. För mig känns metaforen av ett skepp mest relevant för det här är stort på riktigt…

På ett år har medarbetarna och eleverna tillsammans med oss i skolledningen lyckats att få till en skola som man återvänder till. En skola dit man kan gå och känna sig trygg. En skola som har sina egna rutiner och traditioner och en skola där vi samarbetar mot ett gemensamt mål: att alla elever ska få betyg i alla ämnen.

Jaha tänker ni…. Gick det så fort? Nej det gjorde det inte. Det är faktiskt just nu som resan börjar. Det vi har gjort det här året är att se till att vi alla reser efter samma karta, att vi är överens om vilka regler som gäller på resan och så har vi städat upp och pimpat skeppet så att det är redo för avfärd.

Den här biten är inte alls ovanlig att skolor klarar av. Många är de skolledare, lärare och medarbetare som har lyckats skapa arbetsro, som har vänt en skolas rykte, som har fått en skola att bli attraktiv igen och bli en skola där elever trivs och mår bra men…. De skolor som över tid har lyckats förändra elevernas resultat är dessvärre inte så många.

Jag har gått ut med att vi om fem år ska ha minst 80% av eleverna med betyg i alla ämnen och då menar vi förstås betyget E eller högre. Resan från dagens 38% är som ni förstår svår. Den kommer att kräva att vi vänder på alla stenar, att vi hittar nya vägar och att vi alla är benägna att förändras och lära nytt.

Inom skolan brukar man ofta prata om lärarens första hundår. Det är det året när man är ny i yrket och måste upptäcka allt från början. Det är lite synd att vi uttrycker oss så för det kan lätt ge oss en bild av att det sedan ska ”rulla på”. Det fungerar kanske om man har för avsikt att låta skeppet resa genom Göta Kanal med betongmurar på var sida om kanalen så man inte kommer ”ur kurs”. Vår resa ser nog dessvärre inte ut så. Vi ska ge oss ut på Atlanten och göra en världsomsegling och det finns inte så många som vi kan fråga om hur de gjorde. Hur förändrade ni en skola så att elevernas resultat förbättrades och sedan låg konstant på en näst intill 100% nivå? Det är den resan vi har för avsikt att göra. Dvs att det ska inte bero på vem som är rektor, det ska inte bero på enskilda lärare och det ska definitivt inte bero på vilka elever vi har. Det ska bero på att vi hittar ett sätt att arbeta,ett sätt att utmana oss själva, ett sätt att bedöma varje lektion så att den blir startpunkten för nästa och att vara varandras lärresurser på ett sådant sätt så att man verkligen kan säga att det  ”sitter i väggarna”.

Jag vet inte hur detta ska gå till! Jag har inte gjort det förut. Mina medarbetare vet inte hur detta ska gå till. De har inte gjort det förut men tillsammans har vi grundförutsättningen: vi vill.

Vad är det då som krävs i det läge vi befinner oss nu? Jo det handlar om mod, mod och åter mod. Det krävs att medarbetarna är modiga och vågar prova sådant de inte har provat och att de vågar att sluta med sådant de gjort länge för att prova något som kan fungera bättre. Det handlar om mod från elever och föräldrar att våga lita på att vi vet vart vi är på väg och att vi förankrar det vi gör i forskning och beprövad erfarenhet. Det kräver mod av mig som rektor. Mod att våga visa att jag inte är het säker på hur vägen framåt ser ut. Mod att våga tala om vad som förväntas för att man ska vara med på resan. Mod att våga utmana alla medarbetare så att de blir sitt bästa jag. Mod att ta all hjälp jag kan få för att jag ska bli den goda ledare som de förtjänar och som de behöver för att klara resan. Mod att våga se mina egna brister och tillkortakommanden.

Det är exakt här jag tror att många har havererat och kommit ur kurs. För det är nu som det inte längre bara är roligt, trevligt och mysigt på resan. Det är nu som det faktiskt kommer att storma och då man ibland måste våga ta de tuffa samtalen och de svårare diskussionerna. Att inte bara säga: ”Vad bra allting blir” utan våga utmana varandra och fråga: ”Du har inte funderat på att prova något annat för att få dina lektioner att ge bättre resultat?” eller ”Vad tror du om att du som rektor gör så här istället för att vi ska lyckas?” Det är mod! När vi kan se bortom vårt egna jag och sätta elevernas resultat och arbetsplatsens framgång före vår egen trygghet och  bekvämlighet. Om det här hade varit enkelt så hade många många skolor lyckats med uppdraget men av naturen är människan obenägen att överge invanda mönster och man vill gärna ha förändring men är inte så pigg på att förändra sig själva… och ändå vet vi att den enda du faktiskt med säkerhet kan förändra och utveckla är just dig själv…

Det är ingen lätt resa vi ger oss ut på och det är inte säkert att alla vill följa med men jag är säker på att de som följer med till slutet och de som är beredda att säga ”Här är jag – inte perfekt men jag vill vara med på den här resan och jag är beredd på att utmana mig själv” kommer att stå där stolta som tuppar om fem år och säga: Vi gjorde det! Vi lyckades förbättra vår undervisning och vår skola så att alla elever kan få betyg i alla ämnen och vi är riktigt stolta över oss själva och våra elever! 

Det jag nu måste utmana mig själv i är att hela tiden utveckla mitt ledarskap och min fingertoppskänsla så att jag kan läsa av var varje enskild medarbetarna befinner sig och var vi befinner oss som grupp. Jag måste våga att förändra mig själv och lära nytt. Jag måste veta vilket steg som är det bästa att ta härnäst och att se när vi behöver vila och få njuta av det vi har gjort och lärt oss, och när det är dags att hugga i. För vi måste alla orka hela vägen. Och för det mina vänner krävs Mod!   (…och lite fika!) 

Samtliga bilder kommer från Flickr Fotografer: Eva Holm och Jechstra