Det är längesedan jag skrev. Det beror på att jag väljer att skriva när jag tror att jag har något att dela som också andra kan ha funderat på. Så är fallet nu!

Under den senaste tiden har jag då och då sett att människor som jag följer i sociala medier väljer att avsluta sina konton, talar om att man blockerar andra, tackar för sig i blogginlägg etc. Allt i en ganska uppgiven och desillusionerad ton. Detta gör mig bedrövad och mycket oroad.

För två år sedan hittade jag många vänner på twitter Jag kallar dem twänner (Detta trots att jag förstått att det är ett uttryck som kritiseras. För mig är det ett uttryck för människor som jag inte träffat IRL men ändå räknar som mina vänner.) Jag inspirerades, hittade till olika artiklar, fora, och grupper där jag fick ta del av debatter och inlägg som rörde den skolutveckling som jag själv så starkt längtade efter. Jag fick höra talas om #afkvarberg 2013. Anmälde mig men kom inte iväg. Fick en ny chans på #afkrektor14 och deltog sedan i #afkvarberg14, #afkrektor15 och nu ska jag till #afkvarberg15. Allt tack vare sociala medier! Jag har fått ta del av lektionstips som jag har delat till mina medarbetare, jag har ifrågasatt och blivit ifrågasatt. Jag har fått kontakt med forskare som hjälper mig att arbeta evidensbaserat, jag har kontakt med våra styrande organ såsom Skolverket och Skolinspektionen. Jag har kunnat delta i konferenser som jag inte varit närvarande fysiskt vid tack vare mina twänner! Allt detta är en enorm källa till kunskap och utveckling för mig och det har bidragit till att jag utvecklats som skolledare och jag hoppas att det också har bidragit till att de verksamheter jag funnits i har utvecklats. 

Via sociala medier kunde vi starta Pedagogisk Pub i Örebro som regelbundet har 30-50 besökare av pedagoger och skolledare från alla skolformer och vi kan ha utbyte IRL.

Via sociala medier har jag varje vecka kunnat delta i både #skolchatt och #rektorschatt som på ett föredömligt sätt har modererats av olika personer så att den pedagogiska diskussionen har hållits vid liv.

Via sociala medier kunde jag få hjälp när jag bytte inriktning helt och gick från att vara skolledare på estetiska programmet på gymnasiet till att arbeta med vuxenstudenter med annat modersmål. Jag hade aldrig kunnat be @anna_kaya om råd om jag inte träffat på henne här.

Men nu har något börjat hända…. Alltfler tillåter sig en högre ton i tweeten, alltfler tillåter sig att angripa person istället för åsikt och det är alltfler som tystnar. För vems skull?

Handen på hjärtat: för vems skull gav du dig in i skoldebatten från början? För att skaffa dig en egen plattform, göra dig ett namn eller för elevernas skull? 

Jag tror att vi alla som rör oss i dessa fora behöver ställa oss denna fråga. Vart vill jag med mitt engagemang? Vad är det jag längtar efter? Vad är det jag saknar? Varför gör jag det jag gör? Hur ser jag att mitt eget agerande bidrar till skolutvecklingen?

Jag har själv haft en hög ton i vissa inlägg och fått kritik för det. Svårt att ta kritiken i första läget som det ju alltid är men efter några nätters bearbetande och några dagars reflektioner så kan man korrigera sig och tänka: ja, det låg ju faktiskt något i den kritik jag fick! Det är då utveckling äger rum! Det är inte meningen att vi ska tycka lika och stryka varandra medhårs men kritiken ska vara konstruktiv och den ska vara sprungen ur ett uppsåt att vi vill förändra skolan för elevernas skull!

Jag är rädd för att det vi nu ser är början till en disillusion som kan vara förödande för våra elever och jag känner mig nästan desperat inför tanken på vad som då ska hända.

För att se vad som kan göras behöver vi se vad som har hänt: Så här tolkar jag skeendet:

Vi var många entusiaster som när skolan och vi själva så hårt kritiserades i media ville visa att vi faktiskt trodde på den egna verksamheten men att vi villigt erkände att vi behövde förändras. Debatten levde överallt, vi hade en utbildningsminister som bidrog till att hålla debatten vid liv och gav den ny glöd så fort elden verkade falna. Då kom en ny reform eller ett nytt lagförslag och vi kunde återigen stå upp för det vi trodde på. Allt nådde sin kulmen i valrörelsen där skolan debatterades dag ut och dag in. Vi satt i TV-soffor, det skrevs debattinlägg, det gjordes uttalanden etc. etc. men sen….

Det blev alldeles tyst…. Skolan försvann i samma stund som andra ämnen och händelser tog över mediaflödet. Ingen var längre intresserad av att ha lärare eller skolledare i TV-soffan. Allt färre debattinlägg i våra dagstidningar kom att handla om skolutveckling. Allt färre pratade om PISA eller OECD för nu var det annat som var på tapeten.

Kvar stod vi med all vår kämpaglöd och all vår entusiasm och all vår iver för att få våra elever att nå målen, för resultaten i skolan hade ju faktiskt inte alls blivit bättre bara för att debatten tystnade….

Det är då risken är stor att fajterna sker inbördes. Vem har den mest framgångsrika undervisningen? Vilken skolledare är hippast och mest populär? Vilken skola är mest lämpad för framtiden? Och i den sämsta av världar är vi mer måna om att vara någon av de bästa, främsta, största än att måna om de elever som sitter där varje dag och förväntar sig något stort av oss. Att vi ska göra det för deras skull!

Mitt upprop idag lyder: skolledare på alla nivåer förenen eder! D.v.s. utbildningsministrar, politiker, styrorgan, generaldirektörer,  huvudmän, förvaltningar, rektorer! Var det stöd som en skolutvecklande lärare behöver! Låt oss bidra till en verksamhet där man får tänka fel 999 gånger för den tusende gången kanske det blir ”en glödlampa”! Låt oss bidra till en verksamhet som lyfter dem som försöker och som längtar efter utveckling. Se till att de får det utrymme de behöver för att tänka de stora tankarna! Ja, det kan bli fel ibland men vi arbetar trots allt inte med akut livsuppehållande verksamhet! Tro på dem du har omkring dig – de som står närmast eleverna- och visa att du gör det och att du litar på dem! 

Lärare på alla nivåer: förenen eder! Låt inte media bestämma vilken debatt som ska föras. Se till att föra den så viktiga skoldebatten för dina elevers skull. För deras rätt att lyckas! Kriga inte mot dem som du delar ansvaret för eleverna med! Kriga mot de krafter som vill tillintetgöra skolan och oss som finns där!

Föräldrar till någon som har gått i skolan eller går i skolan: förenen eder! Ge oss ert stöd och er tillit så lovar vi att göra vårt bästa för att ditt barn eller ditt barnbarn eller någon vuxen som är elev ska få den bästa och mest framgångsrika utbildningen! Våga vara den som säger: jag har fullt förtroende för elevernas lärare och skolledare! Jag litar på att de för det allra mesta gör sitt bästa!

Elever i alla klasser: förenen eder! Förvänta er stordåd av era lärare och skolledare Vi kan men vi behöver även er tillit och vi ska visa er att vi tror på er! Ingen människa är född till att misslyckas!

Vi är i ett läge där vi inte har råd att slåss mot varandra: skolledare, politiker, huvudmän, lärare, föräldrar och – förstås – elever. Vi är i ett läge där vi måste fortsätta strida mot de hinder vi möter på vägen och där vi behöver varandra som de resurser för skolutveckling vi vill vara!

Leve skolutvecklingen! Skolutvecklingen lever!

Önskar er alla en bra vecka – både ni som har ledighet och ni som är i verksamhet!