Kategoriarkiv: Formativt förhållningssätt

Mina tre grundpelare för ett gott ledarskap

Chef eller ledare – det är frågan!

Många av oss har en tendens att  ”rygga” för ordet chef. Man vill hellre vara en ”ledare”. Det är mer PK. På samma sätt kan ordet ”auktoritär” ge en del kalla kårar. Ingen vill vara ”bossig” eller dominant utan man vill vara mer av en ”herde”. Hörde tillexempel Jonas Hallberg i spanarna som nu sa sig vilja vara en språkherde istället för en språkpolis. Tidens tecken!

Då är frågan: Hur ska man vara skolledare i en organisation som utsätts för ständig kritik i media och med det faktum att alla människor har erfarenheter av verksamheten och därmed anser sig ha rätt att ha synpunkter som man dessutom – förstås – tycker är relevanta då de bygger på ”beprövade erfarenheter” (även om det bara är de egna).

8372821004_c9bebb9830_n
Bild  Flick’r CC /Christer

Hade jag svaret på ovan ställda fråga skulle jag förmodligen försörja mig på föreläsningar vid det här laget men jag tror att jag har en del tankar som kanske kan vara till hjälp. För mig handlar det om tre grundpelare:

Formativt förhållningssätt Det här är A och O. Inte bara i skolan utan jag skulle vilja påstå i livet. Det handlar om att ha höga förväntningar på dem som finns i din omgivning och att kunna leda en annan människa framåt i sin utveckling genom att ge konstruktiv feedback och motiverande feedforward. Här har vi rektorer en del att lära tror jag. Ställ dig frågan: Hur arbetar jag för att mina

1903050006_0d6f8c001c
Bild: Flick’r CC /Karl Horton

medarbetare ska nå sitt maximala? Hur hjälper jag dem att ta de steg som är nödvändiga för deras undervisning så att elevernas resultat förbättras? Hur följer jag upp medarbetarnas motivation och utveckling? Hur ser jag till att stödfunktionerna på skolan utvecklas för att elevernas vardagliga miljö ska förbättras? Hur säkerställer jag att vi tar steg i rätt riktning och nummer ett: Vet du – skolledare – vilken riktning ni ska ha? Har du tydliggjort den?

Salutogent förhållningssätt Att fokusera på det friska och förstärka det, är nästa del i skolledarskapet. Att förstå vikten av att en god kultur skapas på arbetsplatsen. Det är lätt att säga: ”På den här arbetsplatsen talar vi med varandra och inte om varandra” men hur säkerställer du som ledare att det faktiskt sker? Det hjälper inte i detta fall att sätta upp trevliga skyltar utan du måsta visa med ditt eget agerande vilken kultur du förväntar dig på arbetsplatsen. Hur pratar du om och med dina medarbetare? Hur pratar du om arbetsplatsen? Vilka beteenden förstärker du genom ditt agerande i det dagliga arbetet?

9365943178_aba063959f_b
Bild Flick’r CC/Blondinrikard Fröberg

Att få en grupp att fungera ger resultat oavsett om gruppen består av barn, unga eller vuxna. Att få en grupp att fungera kräver ett medvetet arbete av ledaren för att kunna ta tag i konflikter när de uppstår och att du ska kunna förmedla ett gott och kreativt sätt att lösa konflikterna. Att få fördjupade relationer kommer också att fördjupa det kollegiala lärandet eftersom det är först när vi litar på varandra som vi verkligen kan visa våra ”skuggsidor. Ett fördjupat lärande utifrån ett analyserande förhållningssätt kräver en hög grad av tillit i gruppen!

Här har skolan ett utvecklingsområde och lyckas du som ledare att skapa ett gott arbetsklimat som bygger på förtroende, tillit och höga förväntningar så har du den bästa grunden för att kunna arbeta med skolutveckling.

Den tredje grundpelaren handlar om det modellerande förhållningssättet. Vi har alla sett skylten ”Barn gör inte som du säger utan som du gör” Tyvärr glömmer vi att detta också gäller oss vuxna. Hur många gånger tar vi inte till ordstävet ”Kasta inte sten i glashus” eller enklare uttryckt: ”Ska du säga?” Vi förväntar oss helt enkelt att ledare ska agera som förebilder som lever som de lär.

FörebildHur är du ett föredöme när det handlar om digitala verktyg? Använder du dig av digitala verktyg? Förebildar du på konferenser och möten? Använder du dig av ”flippade möten” eller olika hjälpmedel som ”todaysmeet” och ”padlets”? Hur hanterar du din egen och dina medarbetares telefoner? Accepterar du att det ringer i tid och otid eller att telefonen vibrerar? Om du gör det vill jag att du funderar över varför ni eventuellt har en annan policy när det handlar om elevernas telefoner och digitala verktyg? För mig handlar det om att visa med mitt agerande att jag kan kontrollera min telefon och mina digitala verktyg även om jag har dem med på möten. Jag vet när de ska stängas av men… jag vet också när de är tillgångar och när jag faktiskt behöver dem för att kunna utföra mitt arbete på ett bättre sätt. Detta är jag övertygad om att även våra elever kan lära sig men de behöver goda förebilder. Digitala verktyg är fantastiska och oersättliga om de används på rätt sätt. Om jag hade fått twittra mig igenom föreläsningar under min skoltid hade jag lärt mig dubbelt så mycket. Det är jag övertygad om för interagerandet fördjupar mitt lärande. Så fungerar jag!

I anställningsintervjuer frågar jag om den sökande är aktiv på sociala medier. Den frågan ställer till det, för ofta blir den sökande osäker på vilket svar jag vill ha. Jag har det inte som ett krav att man är med på Facebook eller twittrar om man söker jobb hos oss men om man inte är aktiv där vill jag att man beskriver hur man tar del av aktuell forskning, vilka nätverk man deltar i med andra lärare samt hur man håller sig ajour med skolutvecklingen både nationellt och internationellt. Jag är själv aktiv och försöker att också etiskt vara ett föredöme genom att hålla isär arbete och privatliv och hålla en god ton i de diskussioner där jag deltar. Självklart misslyckas jag emellanåt men jag försöker och ett misslyckande är ett lärande!

Exit
Bild Flick’r CC/Phil Hilfiker

Använder du som skolledare dig av ”no hands up” eller ”exit ticket” när ni har konferenser eller möten? Har du tydliga förväntningar på dina medarbetare inför medarbetarsamtalen och följer du i så fall upp dem på samma sätt som du förväntar dig att de gör med den grupp de leder?

Enkelt uttryckt: Ser du på ditt eget ledarskap på samma sätt som du ser på dina medarbetares ledarskap? Är du ett föredöme – en modellerande ledare?

De här frågorna tror jag att vi skolledare behöver ställa oss emellanåt och varför inte nu…på väg in i 2016. Jag citerar en sång av Pennti Varg i Fablernas värld ”Mitt nästa år ska bli mitt bästa år”  Varför då? För elevernas skull!

Önskar er ett gott slut och ett gott nytt skolutvecklande 2016!

Elsemarie

 

Annonser

Att arbeta formativt i hela skolan

”I’m starting with the man In the mirror 

I’m asking him to change his ways

and no message could have been any clearer:

If you wanna make the world a better place

Take a look at yourself, and then make a change” 

(Writers: Siedah Garrett, Glen Ballard)

Det här är en text som jag tycker är så viktig i så många av livets situationer. Det kan handla om att man har synpunkter på huruvida andra människor delar med sig av sitt överflöd, hur andra agerar mot sina medmänniskor, hur andra behandlar mig eller…hur andra arbetar för att utveckla skolan?

Ta en titt på dig själv och se sedan till att få till stånd en förändring!

I många fall har vi som arbetar i skolan en tro på att vi vilken dag som helst ska finna den rätta metoden eller det rätta sättet eller den generella lösningen för att få våra elever att lyckas bättre. Någon kommer på något riktigt bra och det prövas och delas – vilket är fantastiskt – men alltför ofta blir resultatet inte det önskade. Vad beror det på?

(Bild från Flickr Fotograf: Hartwig HKD)

Jag tror att det beror på att vi alltför sällan tittar på vårt eget lärande. I vår iver att ”lära ut” glömmer vi att första steget faktiskt handlar om att vi själva ska ”lära in”! 

Som jag ser det gäller det här inte minst skolledare och rektorer. Det är oerhört lätt att hamna i ett ekorrhjul där allting rullar på. Ibland hjälper vi till och med ekorrhjulet på plats genom att skaffa oss ytterligare årshjul, rutiner och fasta organisationer som ska hjälpa oss att göra allting enligt ett fastställt mönster. Det här hjälper oss i mångt och mycket men det får inte ta kraften ur en levande organisation som skolan faktiskt är. Det går heller inte i en föränderlig värld att skapa alltför fasta strukturer och rutiner då skolan idag handlar om att vara en skola för eleverna i tiden! Vi måste istället skapa en organisation som är föränderlig till sin karkaktär. Hur gör man det då?

Ja, jag kan säga helt ärligt att jag vet inte – men jag har en idé!

Om vi menar allvar med att prata om skolan som en lärande organisation i en föränderlig värld måste vi börja med den enda funktion vi faktiskt kan påverka till 100%: oss själva!

Detta gäller oavsett vilken din roll i skolan är. Om du tror på att skolan i Sverige behöver förändras och utvecklas så måste du vara beredd på att förändra dig själv. Du måste, som sångförfattaren har skrivit, se dig själv i spegeln och börja med den som möter dig där!

Hur många av oss är beredda att göra det? Hur ofta arbetar vi formativt med oss själva? Hur ofta ställer du dig frågor som: Varför gör jag det jag gör? Hur vet jag att det fungerar? Hur skulle jag vilja att det fungerade i min vardagssituation? Hur ska jag komma dit?

Hur många av oss ledare ställer regelbundet dessa frågor till våra medarbetare? Oavsett om du är förvaltningschef eller politiker eller rektor eller områdeschef eller ”what so ever” så måste du fråga dig själv och dina medarbetare: Hur vet du att det du gör ger resultat och hur ska du nå dina mål? 

Här har vi en stor utmaning för detta arbete måste ske på bred front. Det handlar både om att agera i det enskilda samtalet men också i den kollegiala gruppen. Du måste vara beredd på att ledsaga den du möter på väg mot målet. Oavsett om du ledsagar en elev, en lärare eller en rektor! 

Som lärare, som rektor, som förvaltningschef… Ställ er frågan: Varför gör vi det vi gör? Hur vet vi att det ger resultat? Hur skulle vi önska att det såg ut i våra skolor? Och den viktigaste frågan av dem alla: Hur ser vägen ut? 

Jag skulle önska att alla rektorer och skolchefer av alla de slag inte bara utvärderade det här året utan också stämde in i en gammal barnsång från Fablernas värld där Pentti Varg med full röst klämmer i ”Mitt nästa år ska bli mitt bästa år”. Vad tar du med dig från det du gjort i år? Vad har du lärt dig i din rektorsroll? Våga vara konkret och skriv ner några saker som du har lärt dig, någonting som du vill utveckla och glöm inte att fundera över varför du vill utveckla just det! Vad ska det leda till och hur vet du att du har börjat gå?

Det här arbetet behöver samtliga medarbetare i skolans värld göra men som rektor måste du också se till att dina medarbetare får möjligheten att göra detta i grupp – och att du själv får göra arbetet i din kollegiegrupp. 

Och om vi också menar allvar med att tro på det professionella lärandet måste vi ge våra medarbetare möjligheten och förutsättningarna att arbeta kollegialt. Det måste finnas utrymme för pedagogiska samtal som inte fokuserar på enskilda elever och klasser utan på det faktiska lärandet och vårt eget utvecklande av kunskapandet! 

Bild från Flickr Fotograf: Per Egervad

Om inte vi som ledare ger förutsättningar kommer ingen förändring att ske. Detta arbete måste göras i alla led. Vill du som skolpolitiker att dina rektorer ska lägga mer tid på utvärderingar, byggmöten, informationsmöten än på arbetet med det pedagogiska utvecklandet av skolverksamheten? Nej jag tror inte det men då måste du också ta ansvar för att ”rensa” i uppdragsbeskrivningen för rektor! Du som är politiker och du som är förvaltningschef måste stötta och uppmuntra arbetet formativt. Var är du nu? Vart ska du? Hur ser vägen ut? Och du måste börja med att ställa dessa frågor till ”the man in the mirror”. Efter det måste rektor ställa samma frågor till sina medarbetare. Vart vi är på väg är inte ett fritt val för var och en! Det är våra fastställda mål som vi ska nå men vägen dit bör rimligen se olika ut!

Min önskan och min strävan är att jag innan jag går på semester ska ha ställt frågorna till mig själv: Vad har jag lärt mig? Vad vill jag utveckla? Vart befinner jag mig i relation till våra mål? Vart vill jag vara om tre år? Hur ser vägen ut? Var ska jag vara om ett år?

Bild från Flickr: Megir förändringsstrategi

Om du inte börjar med att ställa dessa frågor till dig själv som skolpolitiker, övergripande skolledare, rektor, lärare eller annan medarbetare i skolans föränderliga värld kan du vara säker på en sak: ekorrhjulet kommer inte att ha flyttat sig en endaste millimeter om ett år! 

Det du kan göra är att börja med ”the man in the mirror”. Jag lovar att det kommer ha effekt på alla de elever som befinner sig i våra skolor och deras resultat kommer att bli bättre. För ”the man in the mirror” har du 100% ansvar för och maximal möjlighet att påverka!

Med det arbetet önskar jag dig lycka till och låt detta ge dig energi inför de sista veckorna och om ett kommande år: 

If you wanna make the world a better place

Take a look at yourself, and then make a change”

Elsemarie

Fortsatt arbete med det professionella lärandets inneboende krafter!

Så var det dags för ytterligare ett inlägg om vårt arbete med det kollegiala professionella lärandet.


Ni som har följt mig vet att vi i min verksamhet arbetar med det professionella kollegiala lärandet och att jag som ledare har haft för avsikt att göra detta mycket systematiskt och grundläggande. Vi har nu kommit ytterligare en bit på väg och det här blogginlägget beskriver vårt arbete fram till dags dato och lite vad vi har framför oss.

När jag läste Helen Timperleys bok ”Det professionella lärandets inneboende kraft” var det en sak som fick mig att reflektera över ledarens funktion och det var hur hon poängterade vikten av att alla är med! Att man som ledare måste arbeta efter principen ”noone left behind”. Det här har jag tagit fasta på eftersom jag under mina år i skolan alltför många gånger medverkat i utvecklingsarbeten som engagerat några i kollegiet och eventuellt någon skolledare men som efter en tid minskats ner till att handla bara om dessa enskilda lärare och senare har det runnit ut i sanden. För de engagerade lärarna har det kunnat betyda att man förändrat sitt arbete men inte för verksamheten som helhet. Därför har jag nu som ett mantra ”Noone left behind” Det som är bra med detta mantra är också att det fokuserar på min roll som ledare att se till att få med alla! Det kommer inte an på mina medarbetare att ansvara för det utan det är faktiskt mitt uppdrag och mitt jobb!

Bild från Flickr CC Fotograf: Patricia Mellin

När jag läste vidare i boken insåg jag också att för att komma till ett gemensamt kollegialt professionellt lärande måste vi ha ett samtalsklimat och en kunskap om varandra som tillåter kritiskt granskande av varandras arbete och samtal som tillåter misslyckande. Här tror jag att vi många gånger havererar i vår iver att utveckla skolan just för att detta tar tid. Vi vill gärna hoppa över den här fasen och gå direkt på att börja arbeta med att analysera vilka områden vi ska utveckla men så enkelt är det inte! Det går inte att säga ”dela in er grupper och samtala om hur ni vill arbeta med kollegialt lärande”. Nej, här krävs ett mycket medvetet, strategiskt ledarskap som betonar vikten av att gruppen utvecklas i sin förmåga till dialog och jag påstår också att ledaren måste ha en ganska god kännedom om gruppdynamik och hur man får grupper att växa.


Så hur har jag tänkt att lösa denna ganska tuffa utmaning?

I vår verksamhet har vi arbetat fram en treårig arbetsplan. Den innehåller kollegialt lärande som en del i vår utveckling men också det formativa bedömandet och arbetet med IKT. Jag ser att dessa tre områden kompletterar varandra och de tre områdena bidrar tillsammans till att utveckla det professionella lärandet hos oss. 


För att utveckla samtalet och dialogen i våra arbetslag ska vi arbeta utifrån en av Skolverkets böcker: ”Kunskapsbedömning i skolan” Denna är uppdelad i kapitel med efterföljande frågor och inför varje pedagogisk konferens vi har ska arbetslagen ha läst ett kapitel, sedan i sin reflektionsbok skrivit ner egna reflektioner och sedan i laget diskutera frågorna. Frågorna berör t.ex. vad man lägger i ordet förmåga, kunskap och hur man ser på bedömning etc. Min förhoppning är att detta ska leda till att vi får en gemensam syn på arbetet i klassrummen och elevernas måluppfyllelse och utvecklar det formativa synsättet samtidigt som vi tränar oss i att samtala om viktiga klassrumsnära frågor. Det är också viktigt att vi tar fram spelregler för hur man agerar när man tycker olika för om vi ska nå utveckling måste vi ibland tycka olika annars kommer vi bara stå och trampa vatten tillsammans! 

Bild från Flickr CC Fotograf: Ulf Bodin

Parallellt med detta inleder vi ett arbete med kollegaskuggning där alla ska besöka en kollega och få besök av samma kollega. Efter besöken ska man ha ett uppföljande samtal. Jag har bestämt vem som ska besöka vem eftersom problemet med att någon eventuellt inte blir ”vald” faktiskt kan dyka upp även bland vuxna. 

I denna första kollegaskuggning ska man arbeta efter principen ”two star and a wish”. Genom detta tränar vi oss ytterligare på att ge varandra en konstruktiv kritik som för verksamheten framåt.


Vad gör jag som ledare då? 

Jag har precis genomfört medarbetarsamtal utifrån en kompetensmatris som bygger på områdena yrkeskompetens, kommunikation, förändringsförmåga och resultatorientering (områdena är fastställda av vår kommun). Inom dessa områden har både jag och medarbetaren innan vi ses för samtalet skrivit ner vad vi ser som styrkor och utvecklingsområden. Detta har vi sedan samtalat om och resultatet av samtalet har blivit en utvecklingsplan för varje medarbetare. I juni kommer varje medarbetare att ha uppföljningssamtal med mig för att stämma av var vi är nu och vilket som är nästa steg för att nå de individuella målen. Genom detta arbetssätt måste även jag som ledare arbeta formativt och ta aktiv del i det vardagliga arbetet. Jag kombinerar också detta arbete med kontinuerliga lektionsbesök (två gånger per temin) vilka följs av ett kortare reflektionssamtal med medarbetaren.


Eftersom det professionella lärandet först fungerar om även ledaren lär har jag bjudit in till en samtalsgrupp bestående av sju rektorer från olika stadier och med olika huvudmän. Vi ska regelbundet under terminerna  träffas och samtala utifrån Timperleys forskning och våra egna erfarenheter. Tanken är att vi ska kunna bli bollplank för varandra och min förhoppning är att vi också ska kunna arbeta med kollegaskuggning och kanske kan jag på nästa medarbetarsamtal ha med en annan rektor som skuggar mig för att reflektera över hur jag agerar i samtalen med mina medarbetare.


Min poäng är att detta arbete måste ske mycket strategiskt och inte för fort. Att bygga upp ett förtroende i en arbetsgrupp där vi genom att vara varandras kritiska vänner kan utveckla verksamheten tar tid och måste få ta tid Om du dessutom arbetar efter devisen ”noone left behind” kräver det att du som ledare vet var alla dina medarbetare befinner sig. Därför är det bra att var och en får reflektera så att ingen lockas att bara säga ja för att någon kollega som brukar säga bra saker sa ja utan för att man själv har funderat, tänkt till och kommit fram till att detta är värt att säga ja till! Ibland kommer det kräva att man tar ett steg tillbaka för att nästa gång ta två kliv framåt.

Från Flickr CC Fotograf: Niels Linneberg


Min roll som ledare kan jag likna vid dirigentens – ett område som ligger nära min bakgrund som musiklärare. Jag är helt beroende av alla mina olika medlemmar i orketstern med sina olika roller och sina olika instrument. Jag är helt beroende av att de alla är välrepeterade och de är helt beroende av att jag genom mitt ledarskap kan se till att föra oss i mål och att jag har tränat upp min förmåga att urskilja vart och ett av instrumenten när alla spelar tillsammans!



Behöver jag säga att jag känner stor bävan och att mina tankar när jag läste boken var: Det här är för svårt för mig? 


Jag vet att det är svårt. Jag känner gång efter annan att jag spänt bågen för hårt, att jag kanske inte klarar av det, att rektorsuppdraget är för tufft men vänta nu…. Vad var det som det handlade om? Just det: ett lärande! D.v.s. ”try end error and try again and error again and try again until you succeed!” Om jag vill att mina medarbetare ska finnas i en miljö där vi lär och får misslyckas och göra om måste jag som ledare gå före och visa att man får göra fel, göra om och göra rätt – eller göra fel igen och försöka ännu en gång och detta kräver att allt vad prestige heter läggs åt sidan.


Min poäng är alltså: Vill du arbeta med professionellt lärande? Var neredd på att det tar tid! Se till att ”noone is left behind”! Börja med dig själv och den första du ska göra slut med är prestigen!


Med detta vill jag önska er alla en riktigt bra vecka och jag hoppas att ni vill fortsätta att följa oss på vår färd mot ett professionellt kollegialt lärande!

Elsemarie