Kvalitetsarbete och kollegialt lärande med ett formativt arbetssätt

Ibland går det långt mellan mina blogginlägg och ibland kommer de tätt! Nu kommer de tätt!

Jag har skrivit mycket om utvecklingsarbetet i den verksamhet där jag arbetar som rektor. För ett år sedan började vi vår resa tillsammans och det känns som att vårt skepp har börjat ge sig ut på sin resa. Många har skrivit till mig att de vill följa vår resa och därför kommer nu en lägesrapport.

Förra året inleddes med att vi hade ett flertal pedagogiska konferenser som jag höll i men där vi också hade många samtal i olika grupper. Vi hade medarbetarsamtal vid ett flertal tillfällen och där försökte jag att vara konkret och utmanande. Vi satte också igång med lektionsbesök – jag besökte alla lärare vid två tillfällen per termin och lärarna gjorde ett besök hos varandra.

Många funderar över hur man ser att verksamheten utvecklas och att det inte bara blir en massa nya aktiviteter som inte leder framåt. Det är vad jag vill att mitt blogginlägg ska handla om denna gång. 

Inspirationen denna vecka fick jag från min FB-vän Michael Rystad som skriver mycket klokt och delar med sig av mycket inspiration. Den här gången hade han delat ett blogginlägg från Cornelia Falkentoft. Inlägget handlade om vikten av att ha rätt attityd och hur vår attityd faktiskt påverkar vår vardag.

Det här sammanfaller med hur jag kan se att utveckling äger rum i verksamheten. Jag vill påstå att nummer ett är attityden. Jag kan ärligt säga att bland mina medarbetare finns ingen som har en dålig attityd utan alla går in i sina klassrum med höga förväntningar på sina elever och – kanske det viktigaste – höga förväntningar på sig själva! De tror sig om att kunna göra underverk och de gör det! Hur vet jag det? Därför att jag regelbundet besöker deras lektioner, jag fikar tillsammans med dem, jag äter lunch med dem, jag finns regelbundet med på deras a-lagskonferenser och jag träffar dem enskilt i samtal. De skulle kanske kunna spela vid ett eller några av dessa tillfällen men inte hela tiden. De ser ständigt sina lektioner och sina möten med eleverna som nya utmaningar och de arbetar hela tiden med att hitta nya sätt för att övervinna svårigheterna. Hur har vi nått hit?

Jag tror att det handlar om att som ledare hela tiden medvetandegöra verksamheten om vikten av vilken attityd vi har och vikten av att vi påminner oss om att vi är varandras arbetsmiljö. Det handlar också om att jag som ledare är ett föredöme i att kunna stå ut med raka samtal. Det här har varit ett utvecklingsområde för mig. Jag har oerhört lätt att gå i försvar när jag blir kritiserad men jag försöker jobba med det och jag hoppas att mina medarbetare känner att de kan komma till mig och påpeka sådant de tycker behöver bli bättre. Även här måste man som ledare gå före och visa på att det inte är farligt att göra fel och det är inte heller farligt att säga: ”Förlåt, jag hade fel! Jag får försöka igen!” 

Genom att skapa en kultur där vi har höga förväntningar på varandra och där vi utgår från att alla vill göra ett gott jobb så skapar vi också utrymme för att få göra fel och också för att vi får tycka olika. Vi skapar en kultur där vi har ett enda mål: att utveckla verksamheten så att den ska bli ännu bättre för våra elever. Om det ska ske måste vi också våga låta våra olika synsätt och åsikter, erfarenheter och synsätt få konfronteras.

Ett annat sätt när vi märker att verksamheten utvecklas är när medarbetarna uttrycker att de inte är nervösa för  lektionsbesök utan ser det som en möjlighet att få ha ett ”bollplank” på plats. Det här förvånade mig för det var en utveckling som jag ju kan förstå händer men ändå blev jag så glatt överraskad. Första gångerna jag kommer så uttrycker några medarbetare – och det är verkligen inte konstigt – en anspänning. Men nu märker jag att både de och eleverna ser fram mot mina besök. Att jag ser fram mot dem behöver jag kanske inte berätta 🙂 Även här handlar det om att arbeta med attityder. Attityden inför ett lektionsbesök får aldrig handla om kontroll eller rätt och fel utan det handlar om att titta på när en lerkruka skapas och kunna coacha på ett sådant sätt att krukan blir ännu bättre än tanken var från början! 

Ett tredje sätt som man kan se utvecklingen på är att de pedagogiska frågorna nu får vara i fokus och man arbetar mycket metodiskt i arbetslagen med att varje gång ha ett pedagogiskt dilemma och man håller sig till ämnet. Min erfarenhet av arbetslagsarbete är annars att man börjar i de pedagogiska diskussionerna men ganska snart går de över i konkreta praktiska vardagsproblem. Det behöver verkligen inte vara fel men man måste våga ha de ”högtflygande” diskussionerna och våga låta dem få ta tid. Resultatet måste inte skrivas in i ett protokoll efter första mötet!

Och betygsresultaten då? De har jag inte ens tittat på än för jag tror nämligen att utveckling tar tid och vi arbetar inte med något ”quick fix”.

Om betygsresultaten ska förändras och det ska vara ett bestående resultat så måste vi ha utvecklat verksamheten så att resultaten är oberoende av vilka elever vi har framför oss. Vi ska helt enkelt ha en så kvalitetssäkrad verksamhet att vi vet att den fungerar oavsett yttre omständigheter. 

Från Wikipedia Astrid Lindgrens värld

Det är precis detta som jag tror att Helen Timperley och Vivane Robinson menar när de pratar om systemskiften. Det handlar inte om att börja prata efter en viss modell eller på ett papper kalla till olika grupper som man kallar för ”kollegialt lärande” Nej, det handlar om ett strategiskt medvetet arbete från alla i verksamheten varje dag och jag tror också att det handlar om en syn på utveckling där det tillåts att få ta tid. Efter ett år har vi hos oss sett några områden där vi har gått framåt. Som ni ser handlar det mycket om att det har skapats en kultur fylld av förväntan, tron på min egen möjlighet att utvecklas och viljan att diskutera pedagogik med mina kollegor och att jag har förtroende för att de kan hjälpa mig att utvecklas. Det är i det klimatet som frön gror och det börjar växa. Vi har tagit ett uttryck från Pippi ”Det har jag aldrig provat så det klarar jag helt säkert!” Ett uttryck som kan användas t.ex. när man ska utmana sig inom digitala verktyg! 


I sin blogg frågade Cornelia Falkentoft vem som ska vara ansvarig för att attityden i klassrummet och på hela skolan är positiv och fylld av förväntan. Mitt svar på den frågan är tveklöst: rektors! Det är ledarens ansvar att vara ett föredöme, och att driva verksamheten på ett medvetet sätt så att goda kulturer skapas. Det bästa är att det kommer att smitta av sig ut i klassrummet och då har man arbetat med ytterligare en oerhört viktig sak nämligen att se till att vi har en likvärdighet i skolan. Den likvärdigheten börjar med att det är lika i grannklassrummen och det kan bara rektor garantera. Därför är det också viktigt att rektor håller sig till att alla ska med! Tillåt dig inte som rektor att ”värdera” dina medarbetare som några som är bättre eller sämre utan se till att du har höga förväntningar på alla dina medarbetare och att du strävar efter att möta var och en utifrån hens behov och förutsättningar. Utgå från att alla dina medarbetare faktiskt vill göra ett gott jobb och att de gör sitt bästa. Då kommer du sprida en attityd och ett arbetssätt som sedan eleverna kommer få möta från dina skickliga pedagoger och då kommer skolans resultat att lyfta! 

Låter det enkelt? Det är det inte men det är värt vartenda steg! För elevernas skull!

Med det önskar jag er en riktigt bra vecka!

Elsemarie



Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s