Idag har jag läst en debattartikel  i DN  (söndag 1 juni 2014) om nationella prov skriven av skolledare. Artikeln fick snabbt gehör bland ”skoltwittrare” och den tar upp viktiga aspekter på provens utformning och genomförande.

Under våren har mina elever på gymnasiet endast haft nationella prov i tre ämnen: svenska, engelska och matematik. Det framstår som ”ingenting” i jämförelse med grundskolans situation. Jag har också upplevt åk 9 från föräldrahåll och förstått att undervisning med fokus på att lära nytt avstannade strax före sportlovet Efter det har varje vecka ägnats åt nationella prov. När nationella proven i SO kom till sist – efter nationella prov i svenska, matte, engelska, spanska och kemi – hade hen varken lust eller ork kvar. Förståelsen för varför hen ska göra nationella prov flera gånger i veckan vet jag inte om hen nånsin haft. När till och med eleverna börjar fundera över om åk 9 på våren endast är en sorts ”bilprovning” måste vi väl ändå reagera?

På min egen skola har vi som testskola fått prova att ta in tidigare lärare som har rättat prov. (Svenska 1) Det fungerar bra med de skriftliga proven men inte med de muntliga. Där måste fortfarande undervisande lärare ta av ordinarie lektionstid för att hinna lyssna på varje elev enskilt och ge var och en så mycket tid och stöd som behövs för att de ska kunna göra sitt bästa. Vi har fått ta konferenstid (dvs en del kompetensutvecklingstid), studiedagar (dvs ännu mer kompetensutvecklingstid) etc. för att ge lärarna möjlighet att rätta och bedöma. Vi har tagit in obehöriga lärare som vikarier för att ge lärarna möjlighet till sambedömning. Att proven sedan görs i slutet av maj och betygen ska vara inskrivna 4 juni underlättar inte arbetssituationen.

Har det inte gått snett någonstans?

Vad hände med att skolan skulle utveckla elevernas förmågor? Vad hände med professor John Hatties forskningsresultat  (www.skl.se söndag 1 juni 2014 11.35) som visar på lärarens betydelse för eleverna (sett i relation till att läraren ägnar allt mer tid åt prov)? Vad hände med uppdraget att lyfta alla elever och göra dem till demokratiska samhällsmedborgare som tror på sig själva och som har fått del av all den kunskap de behöver?

Hur kunde ovanstående hamna i skymundan för att vi var tvungna och ha ett prov till?

Jag kommer osökt att tänka på när mina barn var små och gjorde något roligt och sa: 

”Bara en gång till” Kan möjligen diskuteras om nationella prov upplevs som roligt av någon!

Enligt mitt sätt att se det handlar hela provkarusellen om ett starkt misstroende mot skolledare och lärare. Ingen kan lita på att vi gör vårt jobb så därför måste man testa oss in absurdum. Detta leder till mindre undervisningstid för eleverna, mindre tid med den så viktiga läraren, svårare för rektor att tjänstefördela då hänsyn måste tas till om tjänsten innehåller nationella prov… Detta i sin tur leder till sämre resultat och så har vi skapat vårt eget moment 22 i skolans värld.

Jag skulle önska att vi hade en tydlig bild av hur skolan ska styras och vem som gör vad och att vi sedan hade förtroende för att de som fått uppdraget också klarar av det!

Vi har en folkvald riksdag som utser en regering och därifrån styrs vårt samhälle. Dessa ska ge de stora riktlinjerna eller ramarna så vi andra vet var gränsen går.

Vi har folkvalda politiker i kommunerna som ska fundera över vad ramarna innebär i vår kommun med de förutsättningar vi har De ska alltså förtydliga ramarna men fortfarande inte detaljerna.

På Twitter och andra sociala medier anar man en lång djupgående frustration över dagens skolutveckling och jag vill påstå att diskrepansen mellan oss professionella och er som ska styra ramarna tyvärr ökar när den för elevernas skull borde minska. Jag oroas över att vi återigen ska hamna i att summan av energin bara blev en massa ordflöden men ingenting som påverkar elevens vardag. 

Vi har gott om professionella lärare och skolledare och alla som arbetar med stödfunktioner i skolan som finns här över tid. D.v.s. från den ena regeringen till den andra, från den ena forskningsrapporten till den andra, från den ena pedagogikvågen till den andra…. Dessa människor som dagligen finns i verksamheten har byggt upp en stor erfarenhetsbank men om de inte ges arbetsro kan de inte arbeta med långsiktig utveckling.Dessa människor ska styra över detaljerna i skolan. Dessa människors erfarenhet ska tas tillvara genom att man ger dem förtroende och utgår från att det är de som vet hur man bäst når resultat i skolan. Trots att alla människor i Sverige har erfarenhet av att vara elev kan de inte avgöra hur arbetet i detalj ska utföras. De kan ge oss målen och visionen men resten har vi faktiskt utbildat oss ytterligare minst fyra år för att klara! Det vi i skolan behöver från er politiker är att ni ska visa oss professionell ödmjukhet som öppnar upp för att vi som arbetar där ska kunna vara ödmjukt professionella! Där har vi ett gott underlag för dialog! Den dialog våra elever behöver mest av allt!

Önskar er alla en skön vecka och minns att idag har du 100 sommardagar kvar! Njut!

Elsemarie