”Gamers och hur lite jag vet!

Nu kommer ett väldigt annorlunda inlägg för att vara från mig. Det kommer inte att handla om kollegialt lärande för lärare utan om…. Dataspel!


Jag läser digitaliseringskommissionens delrapport Om Sverige i framtiden – en antologi om digitaliseringens möjligheter (SOU 2015:65) I kapitlet ”Vilken effekt har spelandet haft för Sveriges digitalisering?” skriver Johanna Koljonen om hur dataspelandet har utvecklats och hur det hänger samman med kultur och demokratisering likväl som matematiskt beräknande och känsla för sannolikhetslära. Som av en händelse handlar det inte om att det har haft till effekt att pojkarna blivit sämre på matte eller läsförståelse! Det kanske inte är ”pojkarnas fel”. Kanske inte ens dataspelens fel utan kanske skolans fel som inte har kunnat möta den nya kunskapen dessa elever har.

Den stora utmaningen för oss i skolan måste vara ”Hur kan vi använda de kunskaper dessa elever får med sig från spelen så att de kan överföra både kunskaperna och motivationen till arbetet i skolan?” Tyvärr har jag inte sett mycket av den diskussionen utan de inom skolvärlden som redan tidigare ”fruktade” 1:1- satsningar och digitalisering fick vatten på sin kvarn och vi som har varit positiva stod som fågelholkar när rapporten kom och funderade på hur vi nu skulle ”försvara vår magkänsla att vi är på rätt väg med en ökad digitalisering”.  


Återigen är dilemmat för eller emot och låt mig säga det direkt: det handlar inte om emot för 2015 kan man inte tillåtas vara emot digital utveckling och arbeta med utveckling och utbildning av det framtida Sverige! Okunnig får man vara och i en lärande process får man vara men emot? Nej! Om du frågar mig alltså! 


Mina tankar går så här: hur arbetar vi i skolan med våra kunskaper om motivationshöjning, läroplaner, kursplaner och betygskriterier på ett sådant sätt så att det medverkar till att våra elever är redo för ett framtida samhälle? Hur kan vi agera i förhållande till våra ”spelande elever” så att vi värderar deras specialkunskaper och förmår att ”översätta” dem till de kunskaper skolan frågar efter? Jag tänker mig på samma sätt som det vi gör inom vuxenutbildning när vi hela tiden påminner oss om att våra elever har oerhört mycket kunskap med sig men inte i det svenska språket och det är vår uppgift att ta tillvara den kunskapen så att den bidrar till det ökade lärande vi vill att de ska få.

I en annan rapport ”En digital agenda i människans tjänst – den ljusnande framtid kan bli vår” från samma kommission talas om rektors upplevelse av 

sin digitala förmåga och kunskap för att kunna leda arbetet med digitalisering. Där visar det sig att 2/3 av rektorerna på gymnasiet upplever att de har tillräcklig kunskap för att kunna arbeta med en medveten IT-strategi. Tillåt mig att ödmjukt ifrågasätta den siffran! Jag t.ex. anser INTE att jag har tillräcklig kunskap men jag gör mitt bästa för att arbeta efter en medveten IT-strategi. En gång sa en lärare till en nära vän till mig som är rektor ”Du vet så lite om mitt ämne att du inte förstår hur lite du vet”. Det var mycket klokt sagt, och jag tror att det är där många av oss skolledare befinner oss. Vi kan så lite om digitalisering, programmering eller spelkulturer att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför överskattar vi vår egen kompetens och förmåga på området. 


Jag har bett mina egna medarbetare att likt Pippi Långstrump säga ”Det här har jag aldrig provat så det klarar jag säkert!” Så önskar jag att vi skolledare också ska arbeta, men lära handlar också om att veta var man ska söka kunskap och att ta reda på vilken kunskap man behöver.


Jag har deltagit i rektorsutbildningar av olika slag där man vid första tillfället – ibland på huvudmannens uppdrag – deltagit med liv och lust. Vid andra tillfället har det varit lite mindre entusiasm och färre deltagare och till slut är det de ”sista entusiasterna” som samlas. I sämsta fall renderar denna typ av agerande inte ens i en reaktion hos huvudmannen eller arrangören av utbildningen. Jag skulle tro att de som arbetar med utbildning i digital kompetens kan känna igen det jag beskriver. 


Hur kan vi då tro att något ska hända på våra skolor? Frågan är om jag som rektor ens vet vilken utbildning jag ska på eller varför jag förväntas vara där. När det handlar om digitalisering av skolan är jag rädd för att det ibland är så att vi rektorer faktiskt inte vet vad det är vi behöver lära oss. Kanske är många av oss också lite rädda och osäkra för allt negativt digitalisering kan medföra så att vi inte ser allt det positiva. Här kan man ju säga att media hjälper oss med att få ta del av negativ information! 


När vi pratar om skolutveckling gör vi gärna det genom att i siffror beskriva det vi misslyckas med. Inte det vi lyckas med vilket vi vill att våra lärare ska göra med eleverna på ett formativt sätt eftersom vi vet att höga förväntningar och feed forward fungerar. Men inte på oss! Vi blir tydligen bättre ju mer någon talar om för oss att vi misslyckas eller… Kanske är det därför vi vill säga att vi kan mer än vi kan eftersom ingen annan säger att vi kan!


Det här beror inte på att vi rektorer är olydiga, ovilliga eller ens ointresserade utan jag tror att det är precis så som läraren beskrev det: 


Vi vet så lite att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför tror vi att vi redan kan och prioriterar annat.


Jag vill betona att jag inte ställer mig själv på en piedestal utan jag är i allra högsta grad den som tror mig kunna mycket och förstå ”allt” (det vet ni som har mött mig) MEN: jag är heller inte sämre än att jag kan ändra mig!


Vad skulle hända om du som skolledare gjorde en IKT-plan för dig själv? Hur skulle den se ut? Vad är det du redan kan?  Vad behöver du kunna mer av för att kunna leda en digitaliserad skola? Om du inte vet – hur kan du ta reda på det? Kanske i kollegialt lärande med andra rektorer? Hur ska du organisera verksamheten så att den motiverar de ”dataspelande pojkarna som blir sämre på matte”? Det kommer ju inte att hjälpa att säga till dem att de gör fel för det kommer inte bidra till att resultaten på din skola blir bättre. De kommer med största sannolikhet heller inte sluta och för Sveriges utveckling ska vi nog vara glada om de fortsätter med både spelandet och ”skolandet” i en fungerande symbios som Percy Nilegård skulle ha uttryckt det! 


Har du som rektor en plan för dig själv och får du fira dina framgångar och din utveckling?


Hur arbetar vi i skolan så att alla elever når målen och därmed blir anställningsbara och kan ta aktiv del i ett samhälle som blir alltmer digitaliserat? Hur ser vi till att kombinera de mjuka värdena med de hårda och hur ser vi till att eleverna verkligen får med sig de kunskaper vi idag tror att de kommer att behöva om 10-20 år och hur vet vi vad de behöver?


Är det någon som har en utmaning framför sig så är det vi skolledare! Vi (läs jag) använder ofta metaforen av en båt när vi ska beskriva vår verksamhet men kanske är det dags att vi börjar använda metaforen rymdraket eller prata om att vi ska skapa ett samhälle på Mars för att vi ska ge varandra en bild av vilken framtid vår verksamhet förväntas möta! Det handlar inte om att komma till en liten öde ö med natur som vi känner igen- det handlar om att komma till en ny planet, kanske i ett nytt solsystem. Spännande – eller hur?


Så hur gör vi? Hur tänker IT-enheten hos huvudmannen att de ska arbeta för att ge oss förutsättningar att hantera vårt uppdrag? Hur hanterar förvaltningar och politiker insikten om att de också vet så lite att de inte ens förstår hur lite de vet…? Vilken plan har huvudmännen för att se digitaliseringen som en möjlighet och ta vara på den? 


Här ska betonas att det är mycket bra att Skolverket nu har ett uppdrag att arbeta med digitaliseringen av skolan och att arbeta med kompetensutveckling på alla plan. Blir det lika bra som #malyft så är det fantastiskt! 

För att möta dessa utmaningar måste vi börja med att inse hur lite vi vet! Vi måste möta våra elever där de är och ta tillvara det de kan även om de inte har läst sina läxor eller kan det ”språk” vi lär ut i skolan. Vi måste respektera det gamers gör som lika viktigt som det den elev gör som spelar i ett ungdomslandslag i fotboll (de ordnar vi ju skolgången för så att det passar fritidsverksamheten och har till och med särskilda inriktningar av typ NIU och de eleverna lyckas också många gånger! De kan till och med få läsa gymnasiet på fyra år för att lyckas med sitt fritidsintresse).


Vi måste helt enkelt vara fasta i vårt uppdrag att utbilda människor för att fungera i ett demokratiskt samhälle – som vi inte vet hur det kommer att se ut – där de alla behövs och förväntas bidra med sina olika allmänna kunskaper och sina specialistkunskaper. Även de som spelar, som kanske blir spelutvecklare, programmerare eller något annat som inte ens finns än, om de får rätt utbildning av oss! 


Med det vill jag önska er alla en bra vecka och tänk så mycket vi kan lära oss när vi börjar förstå hur lite vi vet! Jag börjar imorgon med nytt lärande!


(noterar att om man söker på bilder och kunskap på Google kommer det upp bilder på böcker, äpplen och griffeltavlor! 2015! Just saying!)


Elsemarie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s