Så var det dags för ett blogginlägg igen. Sedan jag skrev sist har saker och ting förändrats. Jag är numer verksamhetschef för högstadiet och gymnasiet i Katrineholms kommun och borde förstås egentligen byta namn på den här bloggen, men jag har vant mig vid ”Rektor Elsemarie” så det får hänga med ett tag till…

Jag har nu gjort en resa i ledarskapets underbara värld. Jag har varit lärare från årskurs 4 till årskurs 9, jag har varit biträdande rektor på grundskolan, jag har varit rektor på vuxenutbildningen, jag har varit rektor på gymnasiet och nu är jag alltså verksamhetschef och därmed chef för åtta rektorer. Jag har också ansvar för sju SYV:ar och projektet #jagmed.

När jag bytte jobb var det någon som sa till mig: ”Lycka till med karriären”. Orden fick mig att tänka till, reflektera och rannsaka mig själv. Är det karriären som driver mig eller varför gör jag det jag gör? Jag kom ganska snart fram till att det som driver mig är möjligheten att få påverka och att dessutom få påverka det som jag anser vara det viktigaste i vårt samhälle – nämligen utbildning – är oemotståndligt!

Jag har fått se ledarskapet i så många olika skepnader, från att vara rektor, lärare, biträdande rektor och verksamhetschef, och det har gett mig en förståelse för vilken kraft som ligger i ledarskapet. Visst är jag oerhört glad över mina ”10000 timmar” med musiken och visst är jag glad över den ämneskompetens jag har som musiklärare, men det som har varit avgörande för om någon utveckling ska äga rum har varit ledarskapet! Det spelar ingen roll om du är lärare i ett klassrum med tio-åringar, om du är rektor på SFI, om du är verksamhetschef eller biträdande rektor men det som spelar roll är hur du hanterar ledarskapet.

Ju mer jag har förflyttat mig i organisationer – såväl fristående som kommunala – desto mer har jag förstått vikten av ett samverkande och modellerande ledarskap. Du kommer aldrig att få någon att gå åt det ena eller andra hållet om du inte är beredd att gå med och att emellanåt visa vägen – inte genom att peka ut den utan genom att gå före. Oavsett om det handlar om salutogent förhållningssätt, formativt förhållningssätt, arbetet med IKT eller vad det än må vara så handlar resultatet om ditt eget sätt att leda och ditt eget sätt att ”visa vägen”. Utbildningar, föreläsningar och litteratur i all ära men utan ett fungerande och modellerande ledarskap blir resultatet klent.

Jag tror att många skolorganisationen förlorar på att man inte förstår vikten av ett gott ledarskap. Man organiserar sin förvaltning som att dess huvudansvar var just att administrera olika gemensamma intressen för sakens skull, och glömmer att det handlar om att skapa så goda förutsättningar som bara är möjligt för att möjliggöra för rektor och lärare att vara pedagogiska ledare och bidra till att elevernas resultat förbättras. Man bjuder in till möten av olika slag, ibland beordrar man rektorer att komma, men syftet med mötet är många gånger otydligt och det är svårt att se hur just det här mötet ska kunna påverka arbetet i klassrummet för den skilda läraren så att varje elev når målen.

Jag är övertygad om att ju ”högre upp” du kommer på ”karriärstegen” (om det nu finns någon sådan i en värld där läraren är den viktigaste aktören) desto mer ödmjuk måste du
vara inför ditt uppdrag och desto mer fokus måste du ha på kärnverksamhetens individ nämligen eleven! Varför? Just därför att du är så långt borta så att det är oerhört lätt att glömma bort varför du har det jobb du har och vad som är syftet med allt det du gör.
Om alla förvaltningar eller andra huvudmannaorganisationer i alla beslut framför sig såg den enskilda elevens behov och värnade om varje individs rätt att lyckas så skulle vi arbeta på ett annat sätt.

Min önskan och förhoppning är att jag ska fungera som ett stöd för mina rektorer så att de får möjlighet att utvecklas i sitt pedagogiska ledarskap. Jag vill vara en coachande ledare som man kan ha som bollplank och som man kan få tänka och växa tillsammans med. Jag vill också vara den som vågar utmana och som kanske får rektor att våga ta ett steg till. Som får rektor att i sin tur våga utmana lärarna att tro på sig själva och att våga ett steg till så att eleverna får möjlighet att tro på sig själva och ta ett steg till mot sina mål.

Jag vill arbeta modellerande med ett formativt och salutogent förhållningssätt och jag vill ha höga förväntningar på att ”mina” rektorer ska lyckas i sina så utmanande uppdrag. Ibland vill jag vara den stöttande ledaren som man kan få energi av och få luta sig emot men ibland vill jag vara den utmanande ledaren som säger: ”Jo, du fixar det! Jag tror på dig! Pröva så ska du se att du klarar det!”

Så hur kan jag jobba för att det här ska bli verklighet? Genom att försöka se till att de möten jag kallar till är meningsfulla. Ibland kanske de handlar om att lösa praktiska saker eller lära nytt. Ibland kan det handla om professionellt kollegialt lärande där vi tillsammans tar oss an en svårighet och försöker utmana oss tillsammans. Andra gånger kan det handla om att vi läser något tillsammans och får ett gemensamt samtal och sedan tid för egen reflektion. Det kan också handla om att låta varje rektor få skriva sin egen utvecklingsplan och sedan vara med och bidra till att planen förverkligas och att rektor når sina mål. En viktig del är att huvudmannen inte skriver sina planer och visioner först… De ska förstås ha sitt ursprung så nära den enskilde individen som möjligt! När rektor är klar med sin plan för att eleverna ska nå sina mål så är det dags för huvudmannen att titta på planen och fundera på vilket stöd som organisationen ska ge för att rektor ska nå sina mål och elevernas resultat öka. Hur många gånger har jag inte varit med om att man gör tvärtom? Först skriver huvudmannen en verksamhetsplan och en vision och sedan får rektor utgå från den och förhoppningsvis kan elevens behov mötas av det som huvudmannen tänkt…  Låter det rätt?? Nej, jag tycker att det är bakvänt; vi måste utgå från den som vi är till för och lyssna på dem som står närmast våra elever!

Om vi i förvaltningar och huvudmannaorganisationer glömmer varför och för vem vi finns till tappar vi fokus och blir inte det stöd vi ska vara. Vi sviker rektor och rektor blir ensam i sitt uppdrag att se till att eleverna når målen. Om vi inte är den stödorganisation som vi ska vara och om vi inte utgår från ett pedagogiskt ledarskap i vårt arbete kommer vi att signalera att ekonomi, byråkrati och oändliga möten är viktigare än att den enskilda individen i klassrummet får den bästa undervisningen av den bästa läraren som leds av en skicklig pedagogisk ledare med stöd hos sin huvudman. Det här är ingen raketforskning! Det är elementärt!

Min fasta övertygelse är att om jag jobbar på det sättet och hela tiden har bilden framför mig av den enskilda eleven i klassrummet som ska erbjudas alla möjligheter att nå sina mål, ja då kommer vi i organisationen sprida ett arbetssätt som bygger på höga förväntningar där vi fokuserar på det friska och där vi aldrig, aldrig glömmer vem vi är till för! Vi gör det för elevernas skull! Oavsett var i organisationen vi befinner oss!