Nu kommer ett väldigt annorlunda inlägg för att vara från mig. Det kommer inte att handla om kollegialt lärande för lärare utan om…. Dataspel!

Jag läser digitaliseringskommissionens delrapport Om Sverige i framtiden – en antologi om digitaliseringens möjligheter (SOU 2015:65) I kapitlet ”Vilken effekt har spelandet haft för Sveriges digitalisering?” skriver Johanna Koljonen om hur dataspelandet har utvecklats och hur det hänger samman med kultur och demokratisering likväl som matematiskt beräknande och känsla för sannolikhetslära. Som av en händelse handlar det inte om att det har haft till effekt att pojkarna blivit sämre på matte eller läsförståelse! Det kanske inte är ”pojkarnas fel”. Kanske inte ens dataspelens fel utan kanske skolans fel som inte har kunnat möta den nya kunskapen dessa elever har.

Den stora utmaningen för oss i skolan måste vara ”Hur kan vi använda de kunskaper dessa elever får med sig från spelen så att de kan överföra både kunskaperna och motivationen till arbetet i skolan?” Tyvärr har jag inte sett mycket av den diskussionen utan de inom skolvärlden som redan tidigare ”fruktade” 1:1- satsningar och digitalisering fick vatten på sin kvarn och vi som har varit positiva stod som fågelholkar när rapporten kom och funderade på hur vi nu skulle ”försvara vår magkänsla att vi är på rätt väg med en ökad digitalisering”.  

Återigen är dilemmat för eller emot och låt mig säga det direkt: det handlar inte om emot för 2015 kan man inte tillåtas vara emot digital utveckling och arbeta med utveckling och utbildning av det framtida Sverige! Okunnig får man vara och i en lärande process får man vara men emot? Nej! Om du frågar mig alltså! 

Mina tankar går så här: hur arbetar vi i skolan med våra kunskaper om motivationshöjning, läroplaner, kursplaner och betygskriterier på ett sådant sätt så att det medverkar till att våra elever är redo för ett framtida samhälle? Hur kan vi agera i förhållande till våra ”spelande elever” så att vi värderar deras specialkunskaper och förmår att ”översätta” dem till de kunskaper skolan frågar efter? Jag tänker mig på samma sätt som det vi gör inom vuxenutbildning när vi hela tiden påminner oss om att våra elever har oerhört mycket kunskap med sig men inte i det svenska språket och det är vår uppgift att ta tillvara den kunskapen så att den bidrar till det ökade lärande vi vill att de ska få.

I en annan rapport ”En digital agenda i människans tjänst – den ljusnande framtid kan bli vår” från samma kommission talas om rektors upplevelse av 

Här

En riktig fälla för rektorer idag är ”hoppjärkans” ledarskap Det kommer den här bloggen att handla om.

Det viktigaste för rektor i sitt ledarskap är att ha en egen vision och ett eget mål. Naturligtvis ska denna överensstämma med våra styrdokument men jag måste också ha arbetat om styrdokumenten till en vision och en tanke om ledarskapet som påverkar min vardag och som är min egen och som jag kommunicerat med och gjort mina medarbetare delaktig i. Om jag inte gör det blir jag bara en budbärare. Om jag tror på mitt yrke som en möjlighet att påverka måste jag utnyttja det ”frirum” jag har och ta vara på det. 

En vision för en skola måste bottna hos ledaren. Det är ledaren som ska bära visionen när ingen annan orkar, det är ledaren som ska driva visionen när resurserna är små och man måste prioritera. Det är nu det är så viktigt med ”håll i och håll ut”

Ett av skolans problem tror jag är att man har gett upp för tidigt för att hoppa på ”nästa tåg” i tron på att det tåget ska nå slutstationen snabbare. Vi ska inte glömma att detta hoppande mellan tåg kostar mycket energi och också gör att uppföljningsarbetet och utvärderingen försvåras. Dessutom riskerar du att ”tappa” medarbetare i varje hopp för att de upplever att det inte finns en tydlig ledning och riktning! Det har du inte råd med idag när duktiga och engagerade lärare snart är en bristvara.

I ledarskapet kommer du alltid uppleva att du står i en högtrafikerad korsning full av alla typer av trafikanter inklusive utryckningsfordon men ditt jobb är just att avgöra vilken väg du och din verksamhet ska ta och vilka fordon ni ska använda för att nå målen. Om inte du fattar dessa beslut kommer någon annan att göra det och då får vi en skola som blir en vindflöjel. Den kan styras av politiker, högre tjänstemän eller informella ledare i verksamheten men den styrs inte av den vars jobb är att styra: rektor! 

Dina medarbetare behöver att du är den som har siktet framåt och vet vart ni ska och du behöver dem för att ni ska komma framåt. 

Vilka planer har du som ledare för att dina elever ska nå högre måluppfyllelse? Vilka områden behöver utvecklas i din verksamhet och hur kan du konkretisera dem? Jag tror att man kan behöva plocka ut tre områden för att det ska vara hanterligt, överblickbart och utvärderingsbart. 

I mitt fall handlar det om 1:1 och IKT-arbetet, arbetet med elever i behov av särskilt stöd och arbetet med att arbeta fram tydliga rutiner i skolan för att lärarnas mesta tid ska gå till undervisning.

I min verksamhet tror jag att ovanstående områden är nyckelområden.

Vi börjar med arbetet med 1:1 Det är jättelätt att luras i fällan: ”Nu har alla fått sin dator och många lärare använder den i lektionsarbetet så nu kan vi börja fokusera på nästa utvecklingsområde” Det är precis här jag tror att en modig ledare vågar hålla i och hålla ut…

Vi går inte in på nästa utvecklingsområde förrän än vi nått dit där vi satte målet. En modig ledare ger sig inte förrän målet är mått.  Jag skulle tro att du som rektor och ledare måste ge 1:1 arbetet minst 4 år innan du kan utvärdera verksamheten och avgöra om utbildningsinsatserna ska läggas på nästa fokusområde eller om ni behöver ytterligare tid för att nå till de mål du som ledare har. Att i det läget plocka bort IKT-pedagoger och låta kompetensutvecklingen gå till andra områden gör att man lätt blir en ”hoppjärka”. Innan du beslutar dig för att ta bort någonting måste du som ledare ställa dig frågan: har vi nått dit vi skulle? Har vi sett resultat i elevernas måluppfyllnad? Om inte kanske du ska förändra arbetet men inte ”hoppa på nästa tåg”. Då krävs det mod för du kanske kommer behöva försvara din IKT-pedagog eller våga säga nej till andra utbildningsinsatser för att ni ska få tid till arbetet med 1:1. Om du inte vet varför du säger nej kommer ditt nej att eka tomt och ihåligt!

Ett annat område som jag anser är viktigt för skolan idag är arbetet med de svagaste eleverna. Här är det också lätt att fastna i fällan ”vi sparar in på personal Det är ju ändå det som belastar budgeten och vi kan inte ta bort lärare” 

Det underlättar för dig som ledare om du har en plan för ditt arbete och en tanke med vart du vill med verksamheten inom detta område. Inte minst hjälper du dig själv att bli kreativ för att ditt mål är tydligt. Du blir modig nog att våga hitta nya lösningar och du blir modig nog att våga vara kreativ. För mig är det viktigt att komma ihåg att det som är bra för våra svagaste elever är bra för alla Då kan jag också vara tydlig imin kommunikation med mina chefer och med de politiker som styr verksamheten varför jag vill att vi arbetar på ett visst sätt eller efter en viss modell. Om jag är tydlig kommer jag också få medarbetare som blir tydliga och vi kommer tillsammans få se resultat av arbetet.

Det viktigaste av allt är att du som ledare ständigt tydliggör din vision för dina medarbetare så att alla ständigt påminns om vart ni ska och varför. Skaffa dig ord som du alltid använder när du pratar om visionen Det gör att medarbetarna känner igen sig i kommunikationen och att de påminns om den målbild ni har och som ni jobbar för att nå. Gör medarbetarna delaktiga och visa dem att du litar på att det är de som bäst vet hur själva hantverket i klassrummet ska utföras och det är de som ska vara idébärarna i vardagen. Ditt jobb är att spana så att ni hela tiden har målet i sikte Ditt jobb är att minnas: Håll i och håll ut! Även när andra vindar blåser Stormen kommer att göra era rötter starkare och kronan högre så att ni lättare når målen!

Sverige behöver modiga rektorer som har en tydlig vision och tydliga mål! 

Önskar er alla en bra vecka och hoppas vi ses på #SETT2014

Så var vi där igen! Dags att fira nyår!

En klar fördel med att arbeta i skolans värld är att man får fira nyår två gånger om året. I augusti och i december. Passar mig perfekt eftersom man då också måste stanna upp och reflektera två gånger om året och ställa sig frågor som ”vadan och varthän?” tillsammans med ett ”varför?”.

För ett år sedan var det lite klurigt för mig att besvara dessa frågor eftersom jag bytte jobb och verksamhetsform. Jag bestämde mig dock för att inte ”vila på hanen” utan ta till mig av det jag lärt genom litteratur som jag läst över sommaren. Ni som har följt mig vet att jag gick ut ganska hårt. Jag genomförde 8 timmars lektionsbesök hos var och en av mina ca 25 lärare. Jag hade tre medarbetarsamtal på minst 90 minuter med varje medarbetare (jag har 32) och jag försökte att sätta igång ett arbete med kollegialt lärande och kollegaskuggning. Jag var trött – riktigt, riktigt trött – när semestern kom. Jag var också tvungen att reflektera en hel del över ”vadan och varthän?”.

Det var ganska lätt att sätta igång någonting men att ”hålla i och hålla ut” är en stor utmaning för mig som är en ”starter”.

Över sommaren har jag funderat en hel del över hur arbetet nu ska fortskrida och till min hjälp har jag tagit den utvärdering som alla mina medarbetare har genomfört i skiftet mellan två läsår. 

Vi kommer att arbeta med mattelyftet för mattelärarna och där har vi en handledare från kommunen och jag får delta i Skolverkets utbildning för rektorer. Mitt problem var dock att jag arbetar efter parollen ”alla ska med” och då har jag inte råd att ”tappa” de grupper som inte hör till mattelärargruppen. Jag var helt enkelt tvungen att hitta något motsvarande för lärarna i språk (svas och engelska) samt lärarna på SFI akademiker. 

Lösningen blev att en förstelärare får som uppdrag att tillsammans med mig arbeta aktivt med ett ”språklyft” efter samma idé som mattelyftet. Försteläraren är inte kollega med mina medarbetare och har inte mig som chef vilket jag tror kommer göra att arbetet fungerar så som jag vill. Jag vill nämligen ha någon som också kan se på mitt arbete att leda verksamheten från en annan horisont och chansen att jag ska få konstruktiv kritik tror jag ökar om den som är handledare inte har mig som chef. 

Nu kommer vi att arbeta enligt följande: alla arbetslag (ämneslag) har två timmars pedagogisk konferens med handledare varannan vecka och varannan vecka har man två timmar för inläsningstid, kollegaskuggning eller uppföljande samtal. Jag deltar i de pedagogiska konferenserna efter ett rullande schema och de konferenser vi har tillsammans blir endast APT. Det här är en utmaning för mig som kan vara lite snabb för nu handlar det om att våga låta utvecklingen ta tid och arbeta medvetet med ”en sak i taget”.

Förra året inledde jag med ett antal pedagogiska konferenser där jag träffade alla medarbetare men nu kommer modellen alltså att se annorlunda ut. Det här arbetsåret kommer att vara inriktat på vars och ens aktiva delaktighet på ett helt annat sätt och det känns så spännande. Jag har sett under förra året att jag har förmånen att arbeta med ett gäng medarbetare som vill utmanas och som antar de utmaningar de får och det bådar verkligen gott inför det kommande årets arbete.

Bild från Flickr Foto: Arien Kraak

Dessutom är det ju medarbetarnas kompetens och profession som är grunden för vårt arbete och mitt uppdrag är att se till att leda dem på ett utvecklande sätt. Inte att tala om hur de ska göra! 

Så vad har jag för förväntningar på vad som ska ske? Jag förväntar mig att arbetslagen ska bli de pedagogiska mötesplatser som krävs för att det kollegiala lärandet ska komma till stånd. Jag förväntar mig att vi tillsammans ska hitta våra utvecklingsområden och sedan omedelbart ”ta itu” med dem utifrån all den profession och kunskap som mina medarbetare redan besitter. Jag förväntar mig att jag själv ska utvecklas både i min kunskap om verksamheten och i mitt ledarskap. Till min hjälp har jag inte ”bara” de handledare som finns för medarbetarna utan också en grupp av rektorer som kommer att träffas regelbundet för att lyfta våra  utvecklingsområden utifrån ett rektorsperspektiv. Denna grupp har vi startat själva och vi kommer från olika verksamhetsformer och har alla olika bakgrund. Jag hoppas och tror att vi där ska kunna utmana varandra och stötta och lyfta varandra att bära verksamheterna framåt.

Och vilka resultat förväntar jag mig att eleverna ska se av att vi arbetar på detta sätt? Ja framför allt att fler av dem går vidare i studier eller kommer ut i arbete. Det är ju så man i min verksamhet kan bedöma att verksamheten ger resultat, men naturligtvis också att fler elever lär sig läsa, skriva och räkna så att att de får del av sina demokratiska rättigheter. Först när alla får del av dessa grundläggande baskunskaper vågar jag hoppas på ett integrerat samhälle där alla har samma värde!

Mitt eget arbete kommer att ha fokus på fortsatta lektionsbesök i samma utsträckning som förra året, jag kommer delta aktivt i de pedagogiska konferenserna som sker i arbetslagen och jag kommer att arbeta medvetet med vår arbetsplan och se till att vi ”håller kursen”. Till det kommer det att läggas arbete med elevhälsan, rutiner och organisationsförbättringar och just ja: vi ska ju flytta hela verksamheten också men jag lovar att inte prioritera byggmöten framför det pedagogiska arbetet! Hoppas verkligen att jag om ett år kan säga att jag höll det löftet! Även om vi ska flytta ska det för våra elever vara ”business as usual”.

Så ser året ut och våra fyra områden vi arbetar med är organisation och rutiner, formativ bedömning, kollegialt lärande och IKT. 

Varför är det nu igen vi gör det här? 

Jo, för elevernas skull för vi har nämligen ett av Sveriges viktigaste jobb och det är vi stolta över!

Med det vill jag önska er alla välkomna tillbaka till ett fantastiskt år i Sveriges skola! 

Elevsamtal som väntar, telefonen ringer, medarbetarsamtal som ska förberedas, pedagogisk konferens som ska förberedas, elev som behöver någon att prata med, fakturor som ska betalas, mail som ska besvaras, möten jag ska delta i, medarbetare som behöver uppmuntras, böcker som ska beställas, krisplan som ska läsas…..

Bild från Flickr Fotograf: Traveller_40

Det är som att befinna sig mitt i stormens öga. Man tillbringar mer och mer tid på och med jobbet men allt bara snurrar på…. Ja, de dagarna och veckorna kommer för oss alla. Då när man undrar om det verkligen var så att jag hade valt att arbeta som karusellskötare…. Var det inte skolledare jag skulle vara…. 

Det är i dessa stunder det är så oerhört viktigt att behålla sin inre kompass inställd på samma mål som den var inställd på när solen sken och havet var lugnt! 

Ni som har följt mig här och på sociala medier vet att jag har utmanat mig själv ganska mycket. jag har tex. lagt upp utvecklingssamtalen med medarbetarna på samma formativa sätt som lärarna förväntas göra med eleverna och då har även jag insett att det är inte lätt. Jag funderar över hur mycket jag egentligen vet om medarbetaren. Vad kan jag egentligen bidra med för att föra någon framåt?  Hur kan jag ge en formativ bedömning nu och skapa ett förtroende och om någon månad vara mer summativ än någonsin och göra en lönerevision? Helt enkelt: hur kan jag agera som en trovärdig ledare som har förmågan att driva och styra det här skeppet framåt på sin väg genom natten så att vi når vårt mål?

Det är lätt att vara kapten och stå på däck och se ut över solnedgången och njuta av utsikten, men när det åskar och stormar och man inte ser mer än en meter framför sig hur gör man då? Det ska den här bloggen handla om för de som skriver om hur man gör när allt fungerar är många men de som skriver om när man tappar sikten och har svårt att styra skeppet är färre!

Från Flickr Fotograf: Patrik Boström

Låt mig komma med några tips och råd från min verklighet:

1. Jag har sagt det förut – jag säger det igen – och det kommer upprepas: Det är inte farligt att misslyckas! Thomas Edison uttryckte det så här när andra människor påstod att han hade misslyckats: ”Nej, jag har inte misslyckats. Jag har kommit på tvåtusen sätt att inte göra en glödlampa”. Ibland behöver vi också komma på tvåtusen sätt som inte bidrar till skolutveckling för att vi ska nå det där sättet som verkligen bidrar till att elevernas måluppfyllelse ökar. Om Edison hade gett upp efter första misslyckandet …vad hade hänt då. Många gånger tenderar vi till att ge upp för snabbt: ”Nej jag provade det där med kamratbedömning men det funkade inte så jag gick tillbaka till det vi gjorde tidigare” eller ”Nej vi skulle börja med kollegialt lärande men det kom andra saker emellan och första träffen kändes inte så inspirerande så nu har vi vanliga arbetslag istället” Det här är inte en anklagelse – det är mänskligt! Vi gillar inte att misslyckas och vi gillar inte att utsätta oss för den risken gång efter gång men jag tror att det är precis det vi måste göra och här måste skolledaren våga ta det första klivet rakt ut i ”helvetesgapet”! När det inte blev som du tänkt dig, när du känner dig osäker, när du känner att stressen tvingar dig tillbaka in i ett vant och känt beteende – sätt dig ner! Andas, försök hitta tillbaka till den första inspirationen! Vad var det som fick igång dig från början? Vad var det som gjorde att du kände lusten att pröva något nytt? Vad var det som motiverade dig att våga utmana dig själv? Vad behöver du göra för att våga en gång till? Ställ frågorna till dig själv, våga redovisa svaren för dina medarbetare och låtsas för allt i världen inte att solen skiner när det åskar, regnar och stormar för du lurar ingen! Inte ens dig själv! ”Just nu blev det inte riktigt bra, jag jobbar som i ett ekorrhjul, jag arbetar på att ta mig ur det och så fort jag gjort det ska jag korrigera kursen och ta oss ut på de rätta farlederna igen!” Det medarbetarna, dina elever eller deras föräldrar behöver höra är att du istället för att tappa kontrollen vågar se stormen i vitögat och visa att du hanterar det! Du är medveten om riskerna och du agerar utifrån det!

Från Flickr Fotograf: Karl Baron

2. Ta hjälp! Det är nu du ska använda dina kollegor! Våga fråga: ”Hur gör du?” ”Hur hanterar du en situation som den här?” ”Vad skulle du ha gjort?” Genom att ställa dessa frågor öppnar du upp för ett professionellt lärande där du bjuder in till ett samtal om hur vi ska nå vårt mål att öka elevernas måluppfyllelse! Att våga stanna upp och säga ”Jag behöver hjälp!” är bästa sättet för att skapa en miljö för utveckling! Många gånger kan man som ledare tro att man tappar i respekt genom att visa sitt behov av hjälp men idag är skolan så komplex att ingen av oss klarar sig ensam. Detsamma gäller för läraren i klassrummet. Ibland måste man be eleverna om hjälp. Det finns saker som de kan som inte jag kan och genom att hjälpas åt skapar vi lärande! Att be om hjälp är inte att vara svag! Att be om hjälp är att visa för sig själv och andra att vi behöver varandra!

Från Flickr Fotograf: Guillaume Baviere

3. Våga backa, vila och ta ny fart! När du backar några steg, tar ut siktet igen och vilar så korrigerar du också dina tankebanor. Om du liksom jag har lätt för att springa på alla bollar kan det ibland ske på bekostnad av strategin. Plötsligt upptäcker man att på handbollsplanen är det fyra-fem bollar i spel och ingen vet vilken som är den som man ska använda! Då krävs det att en ledare går in och plockar bort några bollar, återställer fokus på den riktiga bollen , samlar spelarna och repeterar strategin. I sportens värld kallas det för ”Time out” I företagsvärlden har det begreppet använts när någon misslyckats och bör kliva av men jag vill använda det som i sportens värld. Jag samlar mina spelare, jag repeterar strategin för mig själv och dem, jag ser till att både de och jag hämtar andan, dricker vatten, fyller på med energi för att sedan ge oss ut i matchen igen. I vår värld kan det handla om att man säger: Nu tar vi det lugnt ett tag, jobbar på med saker vi känner oss trygga med, reflekterar över vad nästa steg ska bli och hämtar ny energi.

4. Var tydlig! I stormen är ledarens tydlighet ännu viktigare. Därför måste du våga erkänna både för dig själv och medarbetarna att just nu har det blivit lite mycket och gått lite fort men jag har ändå läget under kontroll och jag är medveten om vad som händer. Jag kommer att klara oss ur den här stormen och jag är fortfarande fast förvissad om att vi ska ta oss framåt. Nej! Jag kommer inte att backa och återvända till den bryggan vi lämnade innan vi gav oss ut på vår resa! Genom att benämna att du också ser att karusellen snurrar för fort visar du att du är en ledare som ser faror och kan hantera dem. Du har en strategi även för detta och det är inget misslyckande! Det är bara ytterligare ett sätt att upptäcka hur man INTE bedriver skolutveckling 🙂 Nästa gång kommer vi att hitta ett sätt som leder till skolutveckling. 

Alltför många har gett upp när det börjat storma och återvänt till ”hemmahamnen”. Många har blivit desillusionerade. En del har bytt yrke av ren uppgivenhet. Andra har lagt sig till med ett mantra ”Det där provade vi tidigare och det går inte”. Någon har valt att arbeta på egen hand för att inte riskera att dras med i de andras eventuella fall och andra hittar sin energi hos kollegor i cyberrymden som ger dem eld till sin tynande låga men kollegorna på arbetsplatsen har de tappat förtroendet för! Det – mina vänner – bidrar INTE till elevernas måluppfyllelse. Det bidrar till en skola som stagnerar och som inte utvecklas. Att stå mitt i stormen och fortfarande ha kvar bilden av det fantastiska målet för vår resa… Att stå ut med regn, hagel och drivis för att man vet att det kommer något bättre där framme i horisonten… Att våga en gång till – ja det skapar skolutveckling. Det skapar en tillåtande miljö där både elever, medarbetare och skolledare tillåts att misslyckas, men vi ligger inte kvar och slickar våra sår nej vi reser oss upp igen och igen och igen och ger oss inte förrän vi står högst upp på prispallen och ropar ”Alla elever klarade skolan!” 

Önskar er alla en riktigt bra resa!

Elsemarie

Från Flickr Fotograf: Patrik Nygren

Gott nytt år!

Nu är det dags att ta tag i 2015 och alla utmaningar som det för med sig! Som ni ser i rubriken har jag valt att inte skriva Nytt år – nya möjligheter utan Nytt år – fortsatta möjligheter. Detta är mycket medvetet för vi i skolan måste sluta börja om och istället fortsätta! Mer av Håll i och håll ut och om detta handlar dagens inlägg.

Jag har verkligen kopplat av skolan under helgerna. Jag har ägnat mig åt att titta på serier jag missat, filmer jag inte sett, varianter på Spindelharpan jag inte har spelat etc. och nu står jag här som en formel 1 bil med laddade batterier.

Från Flickr Creative Commons Foto: Axion23

Känner nästan hur jag rusar motorn lite idag för att kunna ge mig av med full kraft från och med imorgon.

Jag har utmanat mig själv nästan så att jag känner att det blir för svårt! Jag har föresatt mig att vår skola och vår verksamhet ska förflytta sig märkbart under de kommande åren och jag har försökt att ta till mig det jag läst och hört de senaste åren för att gå från hörande till görande.

Nu är det dags att fortsätta det medvetna arbetet.

På min skola har alla lärare semestertjänst från och med i somras och för många var det första gången som man skulle fundera över hur man skulle planera sina semesterdagar under julen. Jag kom överens med medarbetarna om att en av dagarna skulle vara en fortbildningsdag med eget arbete. Från början hade jag tänkt att var och en skulle få välja fritt hur dagen skulle användas men sedan började jag fundera över begreppet tid i allmänhet och tid för skolutveckling i synnerhet.

Hur många av oss har inte deltagit i alla möjliga kompetensutvecklingsdagar som på olika sätt har haft som mål att driva verksamheten framåt men där resultatet har varit svårt för att inte säga omöjligt att upptäcka? Många gånger beror detta på att kompetensutvecklingen inte är medveten utan faktiskt ganska omedveten. Helen Timperley beskriver det som att man likt en känguru hoppar från en utbildningsidé till en annan utifrån vad som är ”inne just nu” men utan förankring till den egna verksamheten. 

Bild från Flickr Creative commons Foto: Chris Samuel

Därför valde jag nu en annan modell: Här finns länken till det dokument som mina medarbetare fick inför kompetensutvecklingsdagen.

Dagen innehöll två delar. En utifrån vår gemensamma arbetsplan och en del utifrån två områden som jag tillsammans med övrig skolledning ser som utvecklingsområden – formativ bedömning och kollegialt lärande.

Del 1

Alla fick i uppdrag att läsa igenom vår arbetsplan och komma med synpunkter både utifrån sin egen utveckling och insats men också utifrån verksamhetens utveckling och hur vi tillsammans ska arbeta för att nå våra mål. 

I december skrev jag en arbetsplan för de kommande tre åren utifrån de samtal jag haft med medarbetarna på olika sätt (i medarbetarsamtal, när de sökt upp mig, i informella möten vid fikabord etc.) och denna presenterades för medarbetarna vid vår sista APT innan helgerna. Alla ska ha lämnat in sina synpunkter i en mapp i vår lärplattform senast den 19 januari. Detta blir mitt avstamp för att kunna avgöra om vi alla har samma förförståelse för arbetsplanen, om det är saker som jag behöver korrigera utifrån att medarbetarna har en annan syn på verksamheten än jag, om det är områden som jag behöver arbeta mer med när det gäller fortbildning för att vi ska dra åt samma håll. Det här blir alltså som en kompass för mitt arbete som ledare. Jag vet vart vi ska men jag måste ju avgöra var vi befinner oss nu för att kunna staka ut den bästa vägen mot målet. På det här sättet blir också alla medarbetare involverade och allas synpunkter och åsikter blir lika viktiga.

Bild från Flickr Creative commons Foto: Jon Marshall

Detta tror jag är en grundbult i arbetet med skolutveckling. Alltför ofta har skolledare rusat iväg tillsammans med dem som springer lika snabbt och kvar i startblocken står medarbetare som aldrig ens hann med att fråga vart vi skulle! På det sättet skapas inte skolutveckling! Så skapas utanförskap och forum för informella ledare!

Del 2

Denna del handlade om kollegialt lärande och formativ bedömning. Jag ville att alla skulle läsa en sammanfattning som kommunförbundet i Skåne gett ut utifrån Helen Timperleys forskning om professionellt lärande . För mig är det viktigt att alla har tagit del av samma material för att vi ska kunna föra effektiva samtal. Om jag har läst och ska berätta vad jag har läst vet jag inte vad de andra hör eller uppfattar. Genom att alla läser och dessutom skriver ner sina reflektioner får jag även här en uppfattning om var vi som grupp befinner oss. Återigen: det är viktigt att du som ledare eller lärare vet var din grupp befinner dig så att du kan arbeta utifrån de individer du möter. Inte utifrån någon slags gissat ”medelvärde” utan utifrån faktisk kunskap av var din grupp befinner sig!

Det var väldigt bra att boken fanns som sammanfattning då det kan vara omfattande att ta till sig hela boken med dess komplexa innehåll och jag vet att mina medarbetares tid är värdefull och begränsad.

I del 2 ingick också att se mindre sammanfattningar i form av föreläsningar om Timperleys forskning och längre föreläsningar av Dr Christian Lundahl om formativ bedömning.

Och nu då?

Under våren ska jag hinna med utvecklingssamtal, två lektionsbesök per lärare och ett avslutande samtal där jag utvärderar året med varje medarbetare och sätter upp mål inför kommande arbetsår. Det här är det första jag planerar in i min kalender efter att jag lagt ut fasta mötestider som ledningsgrupp och möten med EHT. På så sätt vet jag att utrymme finns och jag har också anledning att säga nej till andra aktiviteter som vill ta min uppmärksamhet men som faktiskt inte är lika viktiga för verksamhetens utveckling.

Jag tror att det rektorer och skolledare idag behöver är mod att våga säga nej till det som vill ta vår uppmärksamhet från den egna verksamhetens utveckling. En enkel väg kan vara att vänta in alla andra möten och sedan sakna tid för skolutvecklingsarbete och då skylla på att man blev kallad på andra möten men jag vill vända på det: Mitt uppdrag är att utveckla min verksamhet tillsammans med mina medarbetare. Då är det också mitt ansvar att se till att både jag och de får tid till detta arbete. Ett annat agerande är i mina ögon lite fegt och undflyende.

Jag säger inte att det är enkelt – jag har inte ens kunnat visa att jag klarar det! Jag har sällan tidigare utmanat mig själv på detta sätt som jag nu gör. Jag har aldrig tidigare utmanat mina medarbetare på det sätt som jag nu gör och jag vet inte om vi klarar det MEN: jag har grymt höga förväntningar på både dem och mig. Jag är i mitt inre övertygad om att vi ska kunna ta oss framåt och att vi ska utveckla verksamheten så att våra elever når ännu högre med sina mål! 

Och vad behöver vi tänka på? Att se till att få regelbundna perioder av vila, återhämtning och laddning av batterierna! Att ibland köra in i depån och bli ”ompysslade” på olika sätt. Det här handlar om att som skolledare arbeta individualiserat, att se och möta sina medarbetare och elever, att se vem som behöver in i depån lite tidigare än de övriga för att orka hela vägen och att vara observant på dem som bara kör på utan att märka att bensinen är på väg att ta slut. 

Bild från Flickr Creative Commons Foto: Morten Oddvik

Kommer jag att klara det här? Kommer mina medarbetare att vilja följa med på den här resan? Kommer jag att kunna ge dem det stöd och den inspiration de behöver? Jag vet inte – det är inte utan att jag är lite rädd – men jag är tvungen att försöka! För elevernas skull! 

Önskar er alla en fin skolstart de närmsta dagarna och glöm inte att du liksom jag har ett av samhällets allra viktigaste jobb!

Elsemarie

Så går en höst ifrån vår tid och kommer aldrig åter…

Ja då var det dags att summera min höst på nytt jobb med utgångspunkt från skolutveckling!

När jag kom till nytt jobb i augusti hade jag bestämt mig för att inte vila mig i form  eller spana i tysthet utan sätta igång att arbeta med skolutveckling från dag 1. Jag presenterade för mina medarbetare hur planen såg ut och jag tog mycket tid i anspråk av vår gemensamma konferenstid för att presentera mina tankar och få ta del av deras kunskaper om en verksamhet som var ny för mig.

Nu är det dags att summera vad som har hänt och vad som har gjorts och vad som ska ta oss framåt!

Jag har den här terminen besökt alla lärare vid två tillfällen på lektioner. Varje besök har varit på ca två timmar. Vid första besöket presenterade jag mig själv för eleverna och deltog i samtal men vid det andra satt jag som observatör. Vid det besöket hade lärarna fått välja områden som de ville att jag särskilt skulle observera och jag hade förberett dem på att jag särskilt skulle titta på start och slut av lektionen. Allt utgick från Skolinspektionens observationsschema.

Efter det första lektionsbesöket fick varje lärare en skriftlig kortare återkoppling och efter det andra besöket har de fått ett uppföljningsmöte på en halvtimme. Jag har också träffat 

varje medarbetare i ett medarbetarsamtal en timme. Jag har i min verksamhet totalt 32 medarbetare varav 27 lärare. 

Vi började terminen med att arbeta med att ta fram vad ett mål är och vad en vision är och vi har fört många både formella och informella samtal om skolutveckling och vilka styrkor vi ser i verksamheten. Alla har fått möjlighet att beskriva vilka styrkor och vilka utvecklingsområden de ser i verksamheten. 

Nu har det utkristalliserats fyra områden som vi kommer att arbeta vidare med:

Vi har en arbetsplan med kortsiktiga mål i för kommande år och långsiktiga mål för de närmsta tre åren.

Nästa termin kommer jag att fortsätta arbetet med lektionsbesök och jag ska utgå från samma områden som jag gjort vid det senaste klassrumsbesöket. Tanken är att varje lärare ska få två besök även nästa termin. Genom att jag observerar samma områden får varje lärare möjlighet att ta till sig det vi pratat om i uppföljningssamtalen och man kan prova en del nya arbetssätt och få utvärdera dem tillsammans med mig så att utvecklingen i undervisningen får landa. Många gånger stressar vi fram utveckling inom skolan och det är sällan som lärare får någon som helst möjlighet till ”trial and error” och därför blir heller inte utvecklingen bestående. Hur ska man kunna göra något nytt om man aldrig får tid eller möjlighet att ”misslyckas”och föra ett kreativt samtal om detta?

För att utveckla undervisningen och det kollegiala lärandet ska vi också arbeta med kollegieskuggning. Även det är ett långsiktigt arbete. 

De första gångerna man besöker varandra som lärare handlar det om att bekräfta kollegan och också se om det finns saker i kollegans sätt att undervisa som man själv kan ta till sig. 

När lärarna är trygga i detta arbetssätt ska vi i

Helen Timperley’s anda ta oss till att komma till ett stadie där vi kan vara varandras kritiska vänner och se varandra som resurser i vår egen yrkesutveckling. Då kommer vi också behöva ta hjälp av extern handledning för att hålla fokus på de utvecklingsområden som arbetslagen tagit fram. 

Handledningen blir också en hjälp i det professionella lärandet så att vi tränas i att vara varandras kritiska vänner på ett sätt som utvecklar individen som kollega och kollektivet som arbetslaget. 

Min stora utmaning som rektor blir att hitta mina kritiska vänner bland rektorskollegor och att få till en lärande organisation bland ledare men jag är på väg tack vare mötet i ”Ledare lär” En grupp skolledare som har träffats via twitter i syfte att arbeta utifrån Timperleys tankar om kollegialt lärande i alla led. Att arbeta med en lärande organisation kräver att rektor tar sitt eget lärande och sin egen utveckling på allvar och vågar uppleva sina egna ”trial and error”. Om rektor ska bli trovärdig måste hen alltid börja hos sig själv!

Det har varit en enorm förmån att få göra lektionsbesök och ha uppföljningssamtal med lärarna efteråt. Vi har diskuterat olika lektionsmodeller, vi har pratat om elevernas aktivitet på lektioner, vi har resonerat om vad vi behöver göra för att våra elever ska kunna nå ännu bättre resultat och det som är så fantastiskt roligt är att se det engagemang som finns hos lärarna för att utveckla verksamheten och den vilja som finns till förändring.

Jag tror att det viktigaste redskapet en ledare har i en förändringsfas är förmågan att skapa förtroende! Om ledaren skapar ett ömsesidigt förtroende mellan sig själv och medarbetarna och om ledaren har höga förväntningar på sina medarbetare så skapas en god jordmån för skolutveckling att växa i. Det här är en ren viljehandling! 

Att bestämma sig för att man tror på dem man arbetar tillsammans med och att man tror på vår förmåga att tillsammans förflytta berg! Ett medvetet arbete och en tydlig riktning och strategi är vad som kommer att förändra den svenska skolan om du frågar mig. Det handlar om ett hårt och medvetet arbete dag för dag. Det handlar om tid och energi som ska läggas på att läsa in litteratur, ta till sig aktuell forskning, omvärldsspana, aktivt delta i diskussioner och samtal om skolutveckling och varje dag tro på att det finns möjlighet till förändring och utveckling! 

Det är inget ”hokus-pokus” som handlar om att tänka på ett visst sätt eller säga de rätta sakerna eller ta de rätta föreläsarna till skolan! Nej det handlar om att arbeta strategiskt, målmedvetet och att utifrån beprövad erfarenhet och forskning leda verksamheten framåt. 

Framförallt handlar det om ”no teacher left behind”! Inte en enda medarbetare får bli lämnad. Alla ska med och det är ditt och mitt ansvar som skolledare att se till att så är fallet och att vi ger tid och möjligheter för alla att kunna följa med! Varför? För att i detta viktiga arbete behöver vi våra medarbetare! Utan dem är vi ingenting och kommer inte att förändra en enda elevs möjligheter att lyckas!

Med dessa rader vill jag tillönska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år! Kanske blir det året när du tar strategiska steg för att vara med och förändra den svenska skolan just där du står!

Elsemarie

Den här veckans blogg kommer att utgå mycket från de tankar jag har fått efter att ha läst Helen Timperleys bok ”Det professionella lärandets inneboende kraft” (Studentlitteratur, 2013) 

Den här boken har verkligen varit utmanande. Av den anledningen har det tagit tid för mig att läsa. Jag har helt enkelt varit tvungen att smälta en del i taget. Jag tror aldrig att jag har blivit så utmanad i mitt ledarskap som i denna bok. Jag har aldrig tidigare heller så ifrågasatt om jag verkligen har förmågan att vara skolledare. 

En förklaring till allt detta är naturligtvis att man inte har haft denna forskning att tillgå. Nu har vi det och jag ser inte att vi kan vända tillbaka! Det finns bara en väg och det är framåt!

En viktig utmaning för mig själv blir nu att som ett mantra upprepa: ”Hold your horses” för jag hjälper inte eleverna genom att stressa fram något efter en given modell. Nej detta måste växa fram utifrån vår vardag och vår verklighet. Det är det som är själva poängen: vi måste hitta våra egna fokusområden och utmanas utifrån dessa!

Många gånger klagar skolledare och lärare över det stora antal mål man översköljs med och alla dessa sidospår som vi förväntas engagera oss i. Jag tror att om vi som skolledare och lärare i skolan tar ansvar för vårt arbete, lägger upp tydliga planer som vi visar har evidens i forskning och som efter ett tag också visar sig ge resultat kommer vi att minska antalet ”sidospår” Varför då? Jo helt enkelt för att vi då tar på oss rollen som en professionell organisation som arbetar med professionellt lärande och tror på dess inneboende kraft. Då får vi tillit och förtroende från våra huvudmän och brukare för att vi visar att vi förtjänar det!

Om vi väl bestämt oss behöver vi fundera över hur vi ska kunna sätta våra planer i verket och det är nu vi måste tillåta utvecklingen att ta tid. 

Tidigare har jag varit inne på att vi i min verksamhet tillsammans ska hitta några mål som hela verksamheten ska arbeta för att nå. Det står fast men målen måste på ett tydligt sätt ha sitt ursprung i elevens resultat, engagemang och välbefinnande och de ska nås genom att vi arbetar utifrån ett professionellt lärande i alla led! 

För att vi ska nå resultat på just dessa områden måste vi hela vägen ha en förståelse för att det professionella lärandet inte sker genom att ”duktiga lärare” talar om och berättar för andra om hur de gör! Det kallas föreläsning! 

(läs gärna Karin Brånebäcks blogg där detta är beskrivet) 

Det professionella lärandet kan bara ske i samtal, dialog och gemensam utveckling utifrån gemensamt framtagna mål utifrån elevperspektivet. Det professionella lärandet äger rum när ledare (på alla nivåer! Från politiker via tjänstemän till skolledare) och lärare vågar utmana sina tidigare erfarenhetsbaserade teorier om hur inlärning går till med nya teorier och att man vågar befinna sig i dissonansen mellan dessa teorier där målet är att lösa konflikten mellan dessa teorier. 

Vad handlar då min egen utmaning om! För det första att skapa mod och lust hos mina medarbetare för att våga gå vidare med det professionella lärandet! För det andra att skapa en miljö där utmaningar är tillåtna för att miljön är präglad av respekt och förväntan! För det tredje att fundera över hur jag ska organisera verksamheten så att det främjar de pedagogiska samtalen och utmaningarna som krävs för att det professionella lärandets inneboende kraft ska frigöras!

Vidare måste jag fundera över hur jag ska kunna arbeta med handledning till lärare och ledning utifrån ett professionellt lärande och jag behöver göra en budget – över vår tid – så vi använder den effektivt!

Det här blir nästa steg i vår skolutveckling och jag har som ni förstått gett mig den på att om de kan i Nya Zeeland så kan vi på komvux i Örebro! Finns ingen anledning att backa! 

Mitt första steg blir att imorgon inleda en dialog med Skolverket om hur man kan utbilda handledare som är duktiga på professionellt lärande så att vi kan få de resurser vi behöver i form av mänsklig expertis! Mitt andra steg blir att samla några likasinnade rektorer och ha en ”lärandegrupp” där vi kan utveckla vårt professionella lärande utifrån professionella samtal där vi kan utmana oss själva och varandra. Tredje steget blir att involvera medarbetarna och tillsammans med dem fundera över hur vi på bästa sätt kan organisera oss och arbeta med professionellt lärande för att förbättra elevernas engagemang, resultat och välbefinnande! 

Svårt? Mycket! Omöjligt? Inte! Utmanande? Grymt! 

Ha en bra vecka! 

Imorgon är första dagen på resten av mitt liv! Det livet som tar sitt ursprung i det professionella lärandet!

Elsemarie

Rektor Elsemarie i Balder Läskigt men jag gjorde det!

Det här blogginlägget ska handla om rädsla och skolutveckling! Det är ingen bra kombination men ändå en oundviklig sådan. När man vill förändra hamnar man ”i otakt” i verksamheten. Det hör liksom till och det är ”en del av spelet”. Otakt är ganska obehagligt och kan framkalla rädsla och en längtan tillbaka till den tiden då vi ”gick i takt”och en del vill helst vända om.

När människan utvecklas och utvecklar börjar det gunga och allt det vi tidigare lutat oss mot och erfarit blir inte längre användbart utan vi måste lära nytt.

Jag ska i detta inlägg peka på en rädsla som jag tror är riktigt stor i våra verksamheter i skolvärlden: rädslan för sociala medier och kontakten med ”de osynliga”- de som bara finns på nätet (fast de allra flesta faktiskt finns i verkligheten också och nätet är verkligt!)

Vad menar jag med detta? 

Som rektor och ledare stöter jag ofta på en rädsla för vad som händer på sociala medier och vad det innebär om man ”lägger ut” något på sociala medier. För att hantera sin rädsla väljer en del att låta bli att delta i sociala medier. På så sätt tror man att man ”klarar sig”.

Till viss del gör man ju det. Den som inte går ut i vattnet riskerar ju inte att drunkna! Å andra sidan får hen aldrig uppleva den fantastiska känslan när man en sommarnatt kan simma i en alldeles svart sjö som man känner väl för att man vet att man kan hantera den och man vet att man har kunskaper som kan rädda om faran är framme! 

Bild av peasap Flickr

Som rektor måste du gå före och visa att du inte är rädd! Medveten om faror och avarter – visst – men inte rädd! Om du ska få detta att implementeras måste du också använda dig av sociala medier och visa att det inte är farligt om man vet hur man gör. Det räcker inte med att du säger: ”Titta på Kajsa och försök göra som hon gör! Hon har koll på hur man simmar!” Nej du måste själv kunna simma! Det är möjligt att Kajsa kan många fler simsätt än vad du kan och att hon simmar både snabbare och längre än vad du kan men du måste också simma och visa att det är bra att kunna! 

Jag blir besviken när jag gång på gång möter rektorer som arbetar i verksamheter där man satsat på 1:1 men rektor själv finns inte på sociala medier eller använder sig av digitala verktyg i sin vardag! Låt mig vara tydlig: Du kan ha hur många duktiga och innovativa Kajsor och Pellar som helst bland dina medarbetare men så länge du inte visar vägen och visar med ditt handlande att du tror på den inslagna vägen kommer ni aldrig att nå framåt som verksamhet! Enstaka medarbetare och klasser ja men inte hela verksamheten! 

Så länge du som rektor låter rädslan för det okända hindra dig istället för att lära dig att bemästra det skulle jag nästan vilja påstå att arbetet med IKT och digitala verktyg är dödfött och det är då vi får ogenomtänkta beslut som ”Låt oss låsa in alla digitala verktyg i elevskåpen så att de inte stör oss i vårt arbete!” eller att man är nöjd med att medarbetarna numer använder Power Point istället för OH-bilder. Jag är ledsen men det räcker inte för att utveckla verksamheten i en digital värld och förbereda eleverna för den verklighet som de möter varje dag!

Jag vill också påstå att du som rektor måste veta hur du hanterar sociala medier så att du står trygg när du blir ifrågasatt för du kommer och du ska bli ifrågasatt! En rektor som inte blir ifrågasatt har aldrig varit i närheten av en förflyttning! Detsamma gäller en rektor som aldrig möter motstånd för förändring och utveckling växer bara om det möter motstånd och ifrågasättandet Det är i ifrågasättandet som ogräset rensas bort så att den starka växten blir kvar!

Du som rektor måste använda dig av sociala medier och gå före och visa att det inte är farligt om man vet hur man ska hantera det. Du som rektor kanske ska hålla i utbildningen i hur man kan använda Twitter som kompetensutveckling istället för att låta Kajsa och Pelle ta hand om det även om de kan det bättre. Genom att du tar på dig kaptensmössan även denna gång visar du att det är du som styr verksamheten och inte något okänt ”internet” som ingen har koll på. Du har koll och du använder dig av alla dessa nya möjligheter för att utveckla dig själv, dina medarbetare och er verksamhet! Du bjuder er på allt som den digitala världen kan erbjuda och du lotsar dina medarbetare så att de också lär sig känna igen faror och kunna hantera dem! Hur börjar du då? Till exempel genom att skaffa dig ett twitterkonto, skaffa dig ett facebookkonto där du är i din professionella roll, använd dig av bloggar och lärplattformar när du kommunicerar med dina medarbetare, lägg upp filmklipp inför konferenser Ja, här sätter bara din egen fantasi gränsen! 

Bild fr 1895 Flickr

Så vad kan hindra dig? Rädslan! Vilken rädsla pratar vi nu om? Rädslan för att inte kunna, inte vara bäst, göra fel, göra misstag! Låt mig vara tydlig igen: om inte du vågar misslyckas och faktiskt misslyckas ibland kommer du heller aldrig att förflytta verksamheten framåt! Det är bara den som har ramlat i skidbacken som har utmanat sig själv på riktigt! Det kan göra ont att ramla men det är trots allt ganska ovanligt att man inte reser sig igen och får en ny chans med möjlighet till att rätta till sina misstag som gjorde att man föll! En ledare som vågar falla blir också tolerant när medarbetarna faller och de flesta fall är fall framåt! 

Så gör slut med rädslan! Det är inte ditt uppdrag som rektor att visa på farorna! Det är ditt uppdrag att lära alla att simma! 

Önskar er en bra vecka med många nya spännande möten i cyberspace! Vi ses där!

Elsemarie