”Det var första gången jag träffade på en fystränare som inte klagade. Han bara peppade oss och sa att han såg att vi jobbade bra och att vi ville något och när vi var klara sa han att han var imponerad av hur vi jobbat och att han såg att vi verkligen gjorde vårt bästa”

Orden är min sons när han som 20-åring beskriver sin senaste fysträning med fotbollslaget. Laget består bara av vuxna.

Att få känna att någon tror på en, att få beröm, att få känna sig omtyckt är grunden för allt gott lärande. Spelar ingen roll om man är barn eller vuxen!

När mina barn gick i skolan så pratade man om ”lust att lära” Det gick ut på att om barn inte hade lust till saker kunde de inte lära sig och därför skulle hela skolan vara lustbaserad. Idag har man övergivit den tanken vilket är bra eftersom livet faktiskt handlar om att göra många saker som man inte alls har lust med endast för att man måste och för att man vet att alternativet leder till sämre resultat. Tex en sådan sak som att gå ut med soporna… Ganska få som har lust med det, de flesta gör det eftersom alternativet kommer att leda till något riktigt dåligt.

Idag pratar vi istället mycket om att vägen till lärande går genom relationen. Borta är den tid när man kunde ”kommendera” in kunskap. – där eleverna lärde sig och läste läxor av ren och skär rädsla för vad läraren skulle kunna vidta för åtgärder om man inte hade gjort det man skulle. Nu vet vi att en god psykosocial arbetsmiljö är den bästa grunden för lärande och att det är när vi har en relation som vi kan lära.

Vad skulle hända på våra skolor om vi varje dag la ner tid på att lära känna våra elever, berömma dem och uppmuntra dem? Vad skulle hända om vi bemötte de tuffa situationerna när vi vill ta ett steg fram i konfrontation med eleven med att istället ta två steg bakåt? Vad skulle hända om vi lät elevens eget centrala innehåll få ta första platsen och Skolverkets centrala innehåll komma sedan – när vi tagit till oss kunskapen om elevens eget centrala innehåll?

”Do you know enough about me to teach me?” är kanske den viktigaste frågan som våra elever ska ställa till oss. Man kan tänka att det är omöjligt för jag kommer aldrig att hinna med kursplanen om jag först ska lära känna varje elev – men tänk om – jag säger bara ”om” – det skulle vara så att den tiden det tar för dig att veta mer om eleverna istället visar sig vara en investering. Tänk om det visar sig att resultaten blir bättre för att du tog tid att tex låta eleverna skriva ett brev till dig och berätta om sina drömmar eller om du tog en lektion för att låta dem prata om hur deras vardag ser ut. Eller om en lektion får gå åt till att prata om hur de ska kunna vara riktigt bra kompisar och skapa en bra skola för varandra.

Ibland ser vi inte skogen för alla träd och ibland handlar det om att vi i vår iver att vilja hinna med alla mål i kursplanen och i det centrala innehållet tappar bort eleven och människan som vi har framför oss.

Jag vet inte vad som kommer att hända, men jag vill utmana er att den här veckan (och kanske alla veckor) ska få bli ”vänliga veckan” när du – likt min sons fystränare – uppmuntrar och bara talar om den goda utveckling som du ser och låter dig själv fyllas av höga – men rimliga – förväntningar. Att du nästa termin planerar in tillfällen där du medvetet arbetar för att lära känna dina elever. Så att du sedan kan undervisa dem… Eller där du medvetet arbetar för att lära känna dina medarbetare…

Vi är vuxna på skolan men vi behöver också beröm och bekräftelse och vi behöver bli sedda så därför vill jag också utmana er att ”vänliga veckan” också ska gälla mellan oss vuxna. När vi möts i korridorer eller i arbetsrum så kan vi tänka på att ha ett vänligt ord och när vi jobbar kan vi tänka extra på att uppmuntra varandra nu när vi går in i de mörkaste (och mysigaste) veckorna på hela året. Jag är övertygad om att det kommer bidra till att skolans resultat ökar än mer. När vi vågar se människan bakom kollegan och människan bakom ”bänklocket”…

Kunskap bygger man från grunden och grunden är våra relationer till varandra och till våra elever.

Med det önskar jag dig en fin vecka – full av bekräftelse och vänlighet och där du får lära känna människan bakom dina elever och medarbetare!

Elsemarie

Sista semesterdagen!

Relaterar till det området jag kan: musik och konserter. Just nu är känslan densamma som när man ska in på en konsert. Man repeterar, memorerar, laddar hjärnan för att den ska prestera som bäst, kontrollerar att kroppen är med och ”fit for fight”. Känner ett lagom pirr i magen av nervositet. Man är tillräckligt nervös för att känna sig ”på tårna” men inte så nervös så att man blir blockerad.

Jag gillar den här känslan för den hjälper mig att skärpa min sinnen för en sak är säker: skolutvecklingen börjar här. Inte här i Sverige, inte här i Göteborg, inte här i Angered, inte här i Hammarkullen, inte här i Nytorpsskolan utan här i mig! För den enda jag med säkerhet kan förändra är mig själv och då kan jag förhoppningsvis bli en förebild och ett föredöme och bidra til att andra också förändrar sig precis som jag har föredömen som hjälper mig att växa.

Grunden för ett lyckosamt utvecklingsarbete är att förstå att man bara kan ändra sig själv och att inte ens som lärare kan man ändra på någon annan. Du kan alltså inte ens ändra på dina elever eller dina medarbetare. Men man kan möta sina medmänniskor på ett sådant sätt att lärande och förändring uppstår. Detta lärande och denna förändring och utveckling kan uppstå överallt där människor möts om viljan finns och insikten att den jag förändrar är mig själv.

Min förhoppning är att jag ska förändra mig själv på olika sätt som i sin tur underlättar för mina medarbetare att bli sitt bästa jag så att de kan förändras och utvecklas och i sin tur hjälpa eleverna att bli sitt bästa jag.

Nummer ett är att jag ska kunna förändra min egen tidsoptimism så att jag ger mig själv och mina medarbetare något längre startsträckor och att det finns lite mer utrymme för dialog och diskussion innan beslut. Tex ska jag redan nu påbörja den keynote och loop som jag ska använda när vi alla möts den 14 augusti. Jag ska alltså INTE påbörja den sent på kvällen den 13 eller i värsta fall på morgonen den 14…. Kan låta som en självklarhet för många att man inte gör så men för mig handlar det om att bryta ett mönster och att gå emot min impuls att skjuta upp saker tills det inte finns någon marginal. Jag startar skolutveckling….och börjar med mig själv!

En annan förhoppning och utmaning är att jag ska kunna hålla målet i sikte och inte lockas av allt runt omkring som vill stjäla min uppmärksamhet och sedan bidra till att vi tappar siktet på målet för att det verkar vara några andra spännande vägar som vill att vi svänger åt alla möjliga håll. Vi kommer att fortsätta vårt målmedvetna arbete med BFL – formativ bedömning och fortsätta träna oss i att använda olika modeller på ett fördjupat sätt. Dvs att de inte bara blir just modeller som t.ex ”no-hands-up”. Något som många säger sig använda men som kanske få har en fördjupad förståelse för varför man ska använda. Eftersom skolutvecklingen börjar hos mig själv så kommer jag att använda mig av ”no-hands-up” vid alla möten med medarbetarna. Jag bidrar till att vi vid våra möten får till ett samtal och en dialog istället för att jag ”levererar” och den som vill reagera räcker upp handen. Genom att även bland oss vuxna arbeta med ett samtalsklimat där alla förväntas delta så tror jag att vi kan förändra en kultur ända ut i klassrummen – men vi börjar med oss själva. Jag kommer också att se till att det första långa ”lektionspasset” för medarbetarna ,när vi ses första dagen, är tidsbestämt i olika delar och jag måste se till att jag har funderat över att vi ska ha olika moment i mötet så att man ibland får lyssna, ibland samtala med någon, ibland gå runt och ibland reflektera för sig själv. Det här är nya sätt för mig att arbeta för jag plockar också gärna fram ”det gamla invanda” ur ryggsäcken och står framför gruppen och pratar och tittar på dem som ser engagerade ut och lurar mig själv att alla är med och lyssnar 🙂 Vi kommer också att fortsätta utveckla arbetet med digitaliseringen så att våra elever är väl förberedda för den framtid som varken de eller vi kan veta hur den ser ut, men där vi ska se till att de har med sig de verktyg som vi bedömer att de kommer att behöva och att de är väl förtrogna med hur dessa ska användas. Det är en utmaning för både mig och mina medarbetare och för våra elever!

Det sista som jag vill ta upp där jag börjar med att utmana mig själv är att ha höga förväntningar. Också något som är så lätt att säga att andra ska göra men ganska svårt att tillämpa. Jag vill att Nytorpsskolan ska vara en plats där alla får utrymme och möjlighet att bli sitt bästa jag. Det betyder att jag måste ha höga förväntningar på alla medarbetare, alla elever och alla föräldrar (ja, jag vet att vi ska prata vårdnadshavare men det är ett mycket tråkigt ord tycker jag). MEN nu kommer min utmaning: det handlar om att jag ska ha höga förväntningar på min förvaltning, på mina kollegor, på mina chefer, på mina politiker…..Oj, nu ställs det på sin spets! Tror jag verkligen att höga förväntningar bidrar till ett bättre resultat? Tror jag verkligen att om jag talar gott om dem i min närhet på jobbet så kommer de att växa? Tror jag verkligen att jag hjälper människor att lyckas om jag visar förtroende för dem och tror jag verkligen att det innefattar även dem som till det yttersta styr min verksamhet?

Om jag tror det så måste jag….börja med mig själv! Det innebär att jag ska sluta tänka: ”om bara det där ändrades” eller ”om bara den personen fick ett annat jobb” eller ”om bara de där eleverna slutade”. Jag kan nämligen inte påverka det men jag kan utmana mig själv och tänka: hur kan jag agera på ett sätt så att jag skapar en miljö av höga förväntningar och tillit? Hur kan jag bli mitt bästa jag så att jag bidrar till att andra påverkas positivt så att vi alla drar åt samma håll och har samma mål och att alla får utrymme att bidra? En utmaning som heter duga för jag envisas med att tro att ”alla” verkligen kan betyda ”alla”!

Nej, jag pratar inte om en sockervaddstillvaro där vi bara säger snälla saker till varandra och ni som känner mig vet att jag emellanåt får riktiga utbrott och kan bli riktigt arg i diskussioner av olika slag både IRL och på sociala medier. Det jag menar är att vi ska ha en grund byggd på höga förväntningar och tillit för den grunden tål nämligen att vi tycker olika, att vi kan diskutera så det ”står härliga till” och att vi ibland kan hitta minsta gemensamma nämnare men ibland får nöja oss med att ”vi är överens om att vi tycker olika”.

Jag trivs i sammanhang där jag utmanas av min omgivning och där jag vet att de säger emot eller markerar ibland för att de litar på mig och har förtroende för mig och för min förmåga att förändras och utvecklas. De kan inte förändra mig men de kan hjälpa mig att vilja förändras och det är där…….skolutvecklingen börjar – hos mig!

Med det önskar jag er alla ett riktigt gott nytt läsår för vet ni…. ”NU BÖRJAR DET!”

Ni vet när man har fått en ny cykel eller när man är ute och kör båt eller när man kör på autobahn…man vill prova hur fort man kan köra. Man vill njuta av vinden i håret och känna hur farten gör att man kommer fort fram mot målet. På samma sätt tror jag att ni känner igen känslan av stress som kan infinna sig när man sitter i en bilkö. Även om man just då inte har bråttom så är det något stressande med att inte få köra i 100 km i timmen om det är den tillåtna hastigheten. Få människor tar sig tid att njuta av omgivningarna när man står i en bilkö….

Ibland drabbas vi av samma längtan efter fart i skolan också. Vi vill se snabba resultat, vi vill se snabba lösningar och snabba effekter av vårt arbete. Vi har svårt att vänta in effekterna av ett igångsatt utvecklingsarbete. Ibland tror jag till och med att vi lurar oss själva genom att titta okritiskt på våra resultat och bara glädjas åt ”vinden i håret” och så lurar vi oss själva att tro att vi har målet inom räckhåll. När det sedan visar sig att vi hade en längre väg att gå så fins det dem av oss som byter jobb eller organiserar om elller hakar på någon ny utvecklingstrend för att få känna ”farten” igen. Och så finns det dem av oss som vänjer sig vid tempot i bilkön så mycket så att vi sedan ”nöjer” oss med att ligga i 50 fast att allt är förberett för att man ska kunna köra i 100…

Nu har jag snart genomfört mitt första hela läsår på Nytorpsskolan. Full av energi gick jag in i arbetet och ville lösa allt för alla på en enda gång. Tiden går och till slut finner man sig själv som pappan i ”Vi hade i alla fall tur med vädret” som inte har tid att stanna upp för att fika och som blir stressad av att bli ”omkörd” och sedan blir stressad av att inte kunna köra om.

I min värld handlar det om att jag ställer orimliga krav på mig själv: jag ska vara en rektor som löser allt hela tiden för alla: elever, medarbetare, föräldrar och förvaltning. Jag blir fartblind så trots att vi har ett pågående utvecklingsarbete som jag ser ger resultat så är jag ändå jättesnabb att ”lösa” frågor som dyker upp och ser jag det som att vi bygger något tillsammans så är jag den som hela tiden sätter in nya kugghjul som jag hoppas ska lösa just detta problem och snart har jag tappat kontrollen på vilka hjul som sköter vad och hur det var vi hade tänkt från början.

Då är det dags att även som rektor och skolledare säga till sig själv och sina medarbetare att nu måste jag lugna ner tempot och jag måste fundera på den här saken och nu får vi stå ut med att under en period leva i lite ovisshet och lita till att vår erfarenhet kan ta oss framåt i en takt så att vi samtidigt hinner att se över maskineriet.

Ibland behöver rektor ta sig tid att reflektera och likt en kapten på upptäcktsresa sätta sig ner och studera kartan i lugn och ro. Jag tror också att man som rektor ibland behöver markera sin egen profession att vara den strategiska ledaren. Allting kan inte beslutas av alla och när det handlar om att ta ut riktningen och se till att kugghjulen fungerar på ett enat sätt så att de samverkar till att vi kommer framåt så har rektor en särskild roll och särskilda kunskaper genom sitt helhetsperspektiv. Här vill jag dock tillägga att det bygger på att rektor befinner sig i verksamheten och känner sina medarbetare och är delaktig i vardagen men det får bli ett annat blogginlägg.

Jag kan själv upptäcka att jag ibland väjer för den rollen. Det ger en bättre ”känsla” att ta upp allting i ledningsgruppen direkt  och låta alla vara med och få säga sitt på en gång. En sådan organisation framstår som demokratisk och transparent.

Min poäng är dock att rektorer och skolledare också måste förbereda beslut i sin ensamhet emellanåt. Att sitta ner och tänka över vart vi ska, var vi befinner oss och hur vi ska göra för att ta nästa steg är en uppgift som är unik för rektor. Det är rektor som känner sina medarbetares styrkor och utmaningar och det är rektor som har till uppgift att se till helhetens utmaningar och svårigheter och ställa in kursen utifrån de kunskaperna.

Det är också rektor som bör ägna sig åt spaning för att ha en aning om vad tex forskningen säger om elevers inlärning och hur elevers resultat ska förbättras. Det är ju faktiskt så att rektor är ansvarig för samtliga ämnen och verksamheter på en skola medan den enskilde medarbetaren är ansvarig för sitt ämne i sin klass eller för sin verksamhet i sin grupp.

Jag skulle vilja uppmuntra dig som rektor att våga ta dig tid att reflektera över vart ni är på väg och hur ni ska nå ert mål. När du har tänkt och reflekterat presenterar du dina tankar för ledningsgruppen, andra som du har förtroende för bland dina medarbetare och kanske någon utanför organisationen. Sedan kan du ta tillbaka frågan igen och fatta ett beslut. På så sätt kan man få en organisation som både är transparent men också leds med en tydlighet vilket i sig skapar trygghet och tillit. Det är också ett arbetssätt som kräver att du själv befinner dig i rörelse och att du ser till att det är du som är i fronten och spanar och verkligen leder och fördelar arbetet utifrån vart ni ska!

Jag är övertygad om att en lyckad och långvarig skolutveckling bygger på att rektor har ett långsiktigt perspektiv och har förmåga att under arbetets gång stanna upp när det behövs och gasa när det finns möjlighet till det just för att vi ska nå det mål som vi satt upp och att vi ska nå det på bästa möjliga sätt där varje kugge fungerar optimalt.

Med det önskar jag er en fin vecka och ett gott slut på en vårtermin för ni vet ju att det som inte gjorts före påsk blir inte gjort eller…

 

Ettårsjubileum…. I fredags var det ett år sedan jag för första gången besökte Nytorpsskolan. Den skola som tog mitt hjärta och min själ redan första dagen. Nu har det gått ett år och det är dags att så sakteliga ta sig ut från hamnen eller perrongen eller vilken metafor ni helst föredrar. För mig känns metaforen av ett skepp mest relevant för det här är stort på riktigt…

På ett år har medarbetarna och eleverna tillsammans med oss i skolledningen lyckats att få till en skola som man återvänder till. En skola dit man kan gå och känna sig trygg. En skola som har sina egna rutiner och traditioner och en skola där vi samarbetar mot ett gemensamt mål: att alla elever ska få betyg i alla ämnen.

Jaha tänker ni…. Gick det så fort? Nej det gjorde det inte. Det är faktiskt just nu som resan börjar. Det vi har gjort det här året är att se till att vi alla reser efter samma karta, att vi är överens om vilka regler som gäller på resan och så har vi städat upp och pimpat skeppet så att det är redo för avfärd.

Den här biten är inte alls ovanlig att skolor klarar av. Många är de skolledare, lärare och medarbetare som har lyckats skapa arbetsro, som har vänt en skolas rykte, som har fått en skola att bli attraktiv igen och bli en skola där elever trivs och mår bra men…. De skolor som över tid har lyckats förändra elevernas resultat är dessvärre inte så många.

Jag har gått ut med att vi om fem år ska ha minst 80% av eleverna med betyg i alla ämnen och då menar vi förstås betyget E eller högre. Resan från dagens 38% är som ni förstår svår. Den kommer att kräva att vi vänder på alla stenar, att vi hittar nya vägar och att vi alla är benägna att förändras och lära nytt.

Inom skolan brukar man ofta prata om lärarens första hundår. Det är det året när man är ny i yrket och måste upptäcka allt från början. Det är lite synd att vi uttrycker oss så för det kan lätt ge oss en bild av att det sedan ska ”rulla på”. Det fungerar kanske om man har för avsikt att låta skeppet resa genom Göta Kanal med betongmurar på var sida om kanalen så man inte kommer ”ur kurs”. Vår resa ser nog dessvärre inte ut så. Vi ska ge oss ut på Atlanten och göra en världsomsegling och det finns inte så många som vi kan fråga om hur de gjorde. Hur förändrade ni en skola så att elevernas resultat förbättrades och sedan låg konstant på en näst intill 100% nivå? Det är den resan vi har för avsikt att göra. Dvs att det ska inte bero på vem som är rektor, det ska inte bero på enskilda lärare och det ska definitivt inte bero på vilka elever vi har. Det ska bero på att vi hittar ett sätt att arbeta,ett sätt att utmana oss själva, ett sätt att bedöma varje lektion så att den blir startpunkten för nästa och att vara varandras lärresurser på ett sådant sätt så att man verkligen kan säga att det  ”sitter i väggarna”.

Jag vet inte hur detta ska gå till! Jag har inte gjort det förut. Mina medarbetare vet inte hur detta ska gå till. De har inte gjort det förut men tillsammans har vi grundförutsättningen: vi vill.

Vad är det då som krävs i det läge vi befinner oss nu? Jo det handlar om mod, mod och åter mod. Det krävs att medarbetarna är modiga och vågar prova sådant de inte har provat och att de vågar att sluta med sådant de gjort länge för att prova något som kan fungera bättre. Det handlar om mod från elever och föräldrar att våga lita på att vi vet vart vi är på väg och att vi förankrar det vi gör i forskning och beprövad erfarenhet. Det kräver mod av mig som rektor. Mod att våga visa att jag inte är het säker på hur vägen framåt ser ut. Mod att våga tala om vad som förväntas för att man ska vara med på resan. Mod att våga utmana alla medarbetare så att de blir sitt bästa jag. Mod att ta all hjälp jag kan få för att jag ska bli den goda ledare som de förtjänar och som de behöver för att klara resan. Mod att våga se mina egna brister och tillkortakommanden.

Det är exakt här jag tror att många har havererat och kommit ur kurs. För det är nu som det inte längre bara är roligt, trevligt och mysigt på resan. Det är nu som det faktiskt kommer att storma och då man ibland måste våga ta de tuffa samtalen och de svårare diskussionerna. Att inte bara säga: ”Vad bra allting blir” utan våga utmana varandra och fråga: ”Du har inte funderat på att prova något annat för att få dina lektioner att ge bättre resultat?” eller ”Vad tror du om att du som rektor gör så här istället för att vi ska lyckas?” Det är mod! När vi kan se bortom vårt egna jag och sätta elevernas resultat och arbetsplatsens framgång före vår egen trygghet och  bekvämlighet. Om det här hade varit enkelt så hade många många skolor lyckats med uppdraget men av naturen är människan obenägen att överge invanda mönster och man vill gärna ha förändring men är inte så pigg på att förändra sig själva… och ändå vet vi att den enda du faktiskt med säkerhet kan förändra och utveckla är just dig själv…

Det är ingen lätt resa vi ger oss ut på och det är inte säkert att alla vill följa med men jag är säker på att de som följer med till slutet och de som är beredda att säga ”Här är jag – inte perfekt men jag vill vara med på den här resan och jag är beredd på att utmana mig själv” kommer att stå där stolta som tuppar om fem år och säga: Vi gjorde det! Vi lyckades förbättra vår undervisning och vår skola så att alla elever kan få betyg i alla ämnen och vi är riktigt stolta över oss själva och våra elever! 

Det jag nu måste utmana mig själv i är att hela tiden utveckla mitt ledarskap och min fingertoppskänsla så att jag kan läsa av var varje enskild medarbetarna befinner sig och var vi befinner oss som grupp. Jag måste våga att förändra mig själv och lära nytt. Jag måste veta vilket steg som är det bästa att ta härnäst och att se när vi behöver vila och få njuta av det vi har gjort och lärt oss, och när det är dags att hugga i. För vi måste alla orka hela vägen. Och för det mina vänner krävs Mod!   (…och lite fika!) 

Samtliga bilder kommer från Flickr Fotografer: Eva Holm och Jechstra

Nu kommer ett blogginlägg som säkert kommer att irritera och uppröra en hel del människor men jag tar mod till mig och vågar skriva ändå.

Jag har precis deltagit i trådar på twitter om lärares arbetsmiljö och arbetstid inför ett stundande läsår. Jag blev ganska upprörd därför att jag upplever att jag står så långt från dem som ständigt vill peka på hur omöjligt och tufft och svårt det är att arbeta i skolan och som ser lösningar på detta i form av lärarassistenter, nya avtal, högre löner etc. De som kommer med nya reformer och snabba beslut och förändringar. De som ständigt kommer tillbaka till om det ska vara 40 timmar, 40+5 eller 35+10,5 eller…. Whatever! Som att det är detta som är grunden för skolans utveckling och förbättrade resultat.

Låt mig slå fast att det är inte i ett läraravtal som skolans utveckling kommer att äga rum. Det är heller inte först och främst med en ny lärarutbildning som våra elever kommer erbjudas större möjlighet att nå målen. Det är inte ens i ett riksdagsval som skolans framtid kommer att avgöras. Nej, det är genom Florence Nightingale, Moder Theresa, Nelson Mandela och Lorraine Monroe som detta kommer att ske.

Jag har arbetat i svensk skola i 30 år och dessutom tillbringat 15 år som elev i skolsystemet. Av många kan det anses som att jag är direkt olämplig för mitt jobb och att jag verkligen borde ha sett något annat än skolan under min livstid. Det är säkert sant men ändå fel. Lika fel som de hade som förfasade sig över att jag påbörjade min lärarutbildning blott 17 år gammal och alltså kom ut som färdig lärare när jag endast var 21 år. Hade någon 1984 på ”Ackis” sagt till mig att jag skulle bli rektor för grundvux, verksamhetschef för högstadiet och gymnasiet, chef för SYV:ar eller rektor för en 4-9 skola i ett av Sveriges mest utsatta områden hade jag förmodligen tagit det som en kränkning och sparkat bak-ut för det var ju nämligen musiken som var mitt fokus och allra helst skulle jag spela in skivor och arbeta som studiomusiker.

Livet – och min person – ville annorlunda. Det var något annat som drev mig än musiken. Det var en sorts kärlek och tro på människan och en vilja att påverka och förändra. Jag har många gånger återkommit till mitt motto som jag ärvt i rakt nedstigande led från min mamma: ”Människan först” och det är detta som drivit mig och det är här Florence, Teresa, Nelson och Lorraine kommer in i bilden.

För lyssna nu och fundera: Jag tror att ”Florence”, ”Teresa”, ”Nelson” och ”Lorraine” är nödvändiga för en riktigt god skolutveckling! Japp! Jag törs säga det: skolutveckling handlar inte bara om resurser, avtal, höjda löner och förbättrade villkor. Det handlar först och främst om hjärta, motivation och faktiskt: grit! Florence, Teresa, Nelson och Lorraine hade aldrig nått det de gjorde utan ”grit”. De kunde skapa sig en inre bild av ett framtida mål och de hade förmågan att tro på detta så starkt att de faktiskt lyckades nå det som för många sig omöjligt ut. Det jobbar många Florence, Teresa, Nelson och Lorraine i våra skolor och de har också nått sina mål och de har lyckats skapa skolutveckling! Hos en enskild elev, i en klass, i ett arbetslag, i en skola, i en kommun….

Jag är övertygad om att Lorraine Monroe inte först och främst drevs av bra avtal eller stora resurser eller fina verksamhetsbeskrivningar. Jag är övertygad om att det var tron på medmänniskans förmåga och alla människors rätt att nå sina mål som var hennes starkaste drivkraft. Både som chef för medarbetare och rektor för elever.

Dessvärre är detta något som i Västvärlden idag underskattas och nästan ses på med oblida ögon. Det är helt okej att åka som volontär till Colombia eller Tanzania och arbeta utifrån en vilja att göra skillnad men att se sig själv som en medmänniskoarbetare i en skola i Sverige är inte okej. Nej, då riskerar man att få höra saker som: ”Jaha så du menar att det är ett ”kall” att jobba i skolan och att det inte ska betala sig?” eller ”Så du menar att kvinnodominerade yrken inte ska löna sig?”. För mig är det ett ”kall” att arbeta i skolan och det är jag stolt över.

Jag tycker att man ska ha betalt för det jobb man utför. Jag tycker att män och kvinnor ska ersättas utifrån det jobb de gör och inte utifrån vilket kön de har. Jag tycker att lärarutbildningar ska vara utmärkta och jag tycker att det är bra med avtal och styrdokument men: Jag tror att det är viktigare att man ställer sig själv frågan: ”Varför gör jag det här?” och att man är beredd på att svaret kanske gör att man bör fundera på om man är på rätt plats.

Det som driver mig är att få tillbringa varje dag med att göra skillnad för människor och att jag tvingas se dessa människor i ögonen både när jag gör bra saker och när jag gör sådant som är mindre bra. Att låta mig själv utmanas och påverkas av mina medarbetare och elever och att tvingas tänka om och tänka nytt för att vi ska nå ett bättre resultat. Det låter förmodligen otroligt naivt men jag vill förändra världen och jag tror att jag ska börja just där jag står och det är detta som driver mig mest!

Jag har suttit i styrelsen för Sveriges skolledarförbund i Örebro. Jag har bråkat med mina chefer när jag tycker att lönerevisionen varit orättvis. Jag har upprörts över politiska beslut som inte gått den väg jag har velat, men det är inte lönen eller politiska beslut som har fått mig att stanna. Det är just detta: ”Människan först!”.

Jag är så naiv att jag tror att de som lyckas bäst i skolan oavsett om det är som lärare, lokalvårdare, kostpersonal eller vad det än är för roll man har i skolans värld, är de som har något gemensamt med Florence, Teresa, Nelson och Lorraine. De som drivs av att de emellanåt sätter andra före sig själva. De som är övertygade om den lilla människans möjlighet att skapa stora förändringar för en annan medmänniska.

Samtidigt tror jag att det är dessa människor som riskerar att bränna ut sig om de inte har fler av samma ”skrot och korn” runt omkring sig. Dessa människor hämtar ofta energi hos andra likasinnade och finns inte det utan man är omgiven av besvikelse, bitterhet, klaganden och missnöje så tappar man sin energikälla och drivkraft och så småningom töms man på den energi som en gång var glöden och man kan behöva lång tid för att komma tillbaka och våga hitta den där gnistan igen.
Jag är alltså inte övertygad om att det är arbetstidsavtal eller styrdokument i sig som driver människor från läraryrket utan kanske avsaknaden av att få prata om och få möjlighet till det som egentligen driver de flesta: Att förändra en annan människas liv till det bättre!

Självklart ska man kunna leva på sin lön och självklart ska det löna sig att utbilda sig och självklart ska män och kvinnor ha samma lön för samma arbetsinsats men den dagen skolan befolkas av människor som söker sig dit för att det är välbetalt och bra arbetstidsavtal så kommer utvecklingen att avstanna. Japp! Du läste rätt!

Det är inte samma sak att arbeta på en reklambyrå som att ta hand om unga människors drömmar och vårda dem så att människan får växa till att så småningom stå på egna ben, lyckas och utvecklas. Det är därför vård, skola och omsorg är unika områden och måste behandlas som sådana.

Ingen löneökning i världen kan betala den glädje som en kram från Kerim ger mig eller den känsla av tillfredsställelse som jag får när jag kan säga till en trött medarbetare: ”Gå hem, köp en tidning och en chokladkaka och ta hand om dig!” eller ”Gå hem och ta hand om ditt eget barn och din familj först för vi behöver att du mår bra och du mår bra om de dina mår bra!”. Inget lönetillägg i världen kan mäta sig med när Haidar kommer in och säger: ”Jag har funderat på hur vi nior ska kunna ta hand om fyrorna på ett bra sätt så att de känner sig välkomna!” Det är vad det handlar om – att sätta människan först.

Det som skiljer vård, skola och omsorg från andra yrken är att man faktiskt valt ett jobb där det allt som oftast handlar om att sätta andras framgång och lycka före sin egen men det jag, och många med mig, vet är att det i slutänden innebär att man får än mer energi att möta en ny morgondag och att man får än större tro på en bättre värld där människor får möjlighet att leva, lyckas och nå sina drömmars mål! Det – i sin tur – innebär att jag blir bättre på mitt jobb, att jag utvecklas och att jag når mina mål.

Jag anser att lärarutbildningen ska ha en mycket hög kvalitet och att det ska krävas mycket för att ”få” bli lärare eftersom jag dessutom anser att det är ett av de viktigaste och finaste jobb någon människa kan ha.

Jag anser att vi ska ha bra arbetsmiljö för våra medarbetare i skolan just för att de är så oerhört viktiga och mår medarbetarna bra gör de ett bättre jobb för våra elever.

Jag anser att vi ska ha roligt på jobbet och att vi ska ha de resurser som faktiskt behövs för att eleverna ska nå målen. Dessutom ska vi fika ofta och länge!

Jag anser att det ska vara svårt att bli rektor och att det ska vara ett noggrant urval eftersom jag anser att rektorer är Sveriges viktigaste chefer.

Jag anser att huvudmän är oerhört viktiga och att vi måste ha skickliga verksamhetschefer som har stor förmåga att tänka strategiskt.

Jag anser att alla dessa jobb ska vara välbetalda därför att de som innehar jobben förtjänar det då de kanske har några av samhällets viktigaste arbeten!

Jag anser att ingenting av ovanstående bör vara det som driver arbetet i skolan.

Jag anser att min längtan efter att göra skillnad för mina medmänniskor och min längtan efter att göra världen till en bättre plats ska vara det som först och främst driver mig till att med glädje gå till jobbet en regnig, ruggig, mörk novembermorgon med riktigt blött snöslask. Och jag är övertygad om att det är denna inställning som kommer att ge resultat. Sådärja! Nu var det sagt!

Nu är det sagt och jag är övertygad om att det var den känslan av lust till att förändra och påverka världen som drev Florence, Teresa, Nelson och Lorraine och jag är så oerhört tacksam för att de gjorde det de gjorde. Kan jag i någon liten handling påminna om det de gjorde så kan jag dö lycklig och kanske har också någon skola utvecklats genom mitt och mina medarbetares jobb så att nya människor får större och bättre möjligheter att leva i en bättre värld!

Det här kräver att vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt: först arbeta för att våra elever ska nå sitt absolut maximala för att vi bryr oss om dem och deras rätt att lyckas sedan att vi har en bra arbetsmiljö med god löneutveckling så att våra elever får de lärare och skolpersonal som de förtjänar!

Idealist – javisst! Och en stolt sådan!

 

Så var det då dags igen. Efter ett långt, långt uppehåll skriver jag ett blogginlägg. Inte minst tar jag upp bloggandet igen för att kunna följa mina egna tankar och Nytorpssskolans arbete och resa mot att nå 100% måluppfyllelse. Alltså för elevernas skull!

Från september 2016 till februari 2018 arbetade jag som verksamhetschef i Katrineholms kommun. Ett jobb som var mycket lärorikt och givande. Inte minst för att det fick mig att inse att skolans värld inte har en rak ”karriärväg”. Dvs att det inte är självklart att man gör karriär genom att först bli lärare, sedan rektor, därefter verksamhetschef, förvaltningschef och sedan sluta som GD för Skolverket. Skolan är en så komplex verksamhet som kräver sina specialkompetenser och där gäller det att man hittar sin plats och att man är där man är bäst. Jag insåg att jag är bäst när jag är rektor. Arbetet som verksamhetschef var inte mitt. En insikt som jag är glad över att jag kom fram till. Arbetet som rektor kan jag lova är mitt – och som jag älskart’!

Jag har under ett par års tid sagt att jag någon gång i livet skulle vilja ha en riktig utmaning och nu var det dags. Nytorpsskolan är en utmaning och jag har bestämt mig för att ta mig an uppdraget att leda resan för skolans utveckling till att alla elever ska nå gymnasiebehörighet och alla elever ska få möjlighet att nå sina egna mål i sitt liv. Naturligtvis påverkar inte skolan allt, men en stor del och jag vill tillsammans med mina medarbetare göra allt som står i vår makt för att detta ska lyckas.

Jag påbörjade mitt nya jobb i februari och under våren har jag tagit tid för att lära känna verksamheten. Jag har gjort lektionsbesök och haft ”lära känna-samtal”. Jag har haft föräldrakontakter och kontakter med samarbetspartners såsom socialtjänst och polis. Jag har träffat politiker och jag har lyssnat in Nytorpsskolans historia. Våren har alltså varit som en förberedelse inför ett stort äventyr. Jag har försökt att analysera var vi befinner oss just nu!

Nu börjar ett nytt läsår och i och med det vår resa!

Jag har förmånen att ha en ledningsgrupp som verkligen är ett bra stöd och något att lita på. Den består av biträdande rektor och arbetslagsledare. Vi har på skolan ett elevhälsoteam som är beredda att täppa igen de maskor i nätet som kan uppstå för elever och som verkligen vill möta eleven där hen är och hjälpa till så att hen tar sig framåt. Sist men inte minst har vi också en engagerad IKT-pedagog som är min högra hand i arbetet med skolans digitalisering. Allt det här fanns naturligtvis även innan jag landade på Nytorpsskolan.

Det som blir min särskilda uppgift i detta är att berätta den goda historien om Nytorpsskolan. Berätta den för medarbetare och elever. Föräldrar och tjänstemän, politiker och boende i området tills alla tror på den.

Tills alla tror på att Nytorpsskolan är en bra skola där elevers kunskaper utvecklas och befästs och där barn får rätten och möjligheten att nå sina mål!

När berättelsen är på plats handlar det om att arbeta målmedvetet så att man ser att berättelsen inte var en saga utan faktiskt en dokumentär. Så hur gör man det?

Mitt främsta redskap är höga förväntningar. Jag har sagt det förut men säger det igen: Jag har de medarbetare jag har! Det är mitt jobb som rektor att se till att de utvecklas så att de når längre än de trodde själva att de skulle kunna nå.

Det är mitt jobb att i lagom mängd utmana, stötta, locka och ibland skjuta på. Det är mitt jobb att möta var och en individuellt samtidigt som jag ska se till att vi alla är på samma resa mot samma mål. Några vill springa fort – låt dem göra det men se till att de springer dit vi ska. Några vill bara ta ett litet steg i taget – låt dem göra det men se till att de inte stannar utan att de tränar upp sin ”kondition” så att de så småningom kan ta sig fram något snabbare.

Det är mitt jobb att vara tydlig med mina förväntningar. Hur ska vi kunna förändra vårt arbete i klassrummen så att vi faktiskt möter varje elev där hen befinner sig och förändra vår undervisning så att vi möter klassen där den är och arbetar så att alla tar steg framåt. Det kommer vi att göra genom att arbeta i sk TLC (teacher learning community). Där får man träffas var fjärde vecka för att prata just om det som händer i klassrummet. Man får besöka varandra, man får besök av skolledare och förstelärare och man arbetar efter ett material baserat på forskning. Just det: Handbok för formativ bedömning av Dylan Wiliam och Siobhan Leahy (Natur och kultur, 2015). Ingenting ska få störa detta arbete och det måste jag plantera in hos mig själv. Stäng alla fönster och dörrar för verksamhet som vill ta fokus från lärarnas samtal om vad som faktiskt händer i klassrummet för det är den enda vägen till framgång hos eleverna!

Hur ska vi implementera arbetet med digitala läromedel om jag ger möjlighet för någon att välja en annan väg? Nej, jag måste tydligt tala om vad jag förväntar mig och när jag förväntar mig att saker ska ske. Tex: termin 1 ska alla minst ha provat en del i vårt digitala läromedel. Termin 2 ska man ha använt ett helt arbetsområde. Termin 3 ska man förändrat en del och lagt in egna ”skapelser” för att slutligen termin 4 ha skapat ett eget arbetsområde till skolans digitala bibliotek. Detta gäller för alla och envar och ingen kan ta en annan väg. Det är också ett tempo som jag vet att alla klarar.

Nu handlar det om att ständigt följa upp arbetet genom att fråga: Var befinner du dig? Vad behöver du för att ta nästa steg? Vad är det som gör att du tvekar? Vilken stöttning kan jag och skolledningen ge?

Vi börjar vår resa den 20 augusti med att våra elever i årskurs 4 tillsammans med eleverna i årskurs 9 ska få gå in i skolan uppför den trappa där eleverna i årskurs nio går ner på avslutningsdagen. Vi ska fira skolstarten och vi ska ha en föräldrafest där vi äter tillsammans men också pratar om hur vi – skola och hem – tillsammans ska arbeta för att nå våra mål. Det finns nämligen inte en enda förälder som inte vill att barnet ska lyckas i skolan och det är mitt jobb att se till att de förväntningarna och förhoppningarna infrias.

Ja, vi behöver ett stoooort lycka till! Men jag är säker på att vi ska klara det! Tillsammans!

Då var det dags för ett blogginlägg igen! Jag har i ett tidigt skede lovat att bara skriva när jag har något viktigt att komma med. Jag vill inte belasta er med ytterligare ”en-gång-i-veckan”-måsten. Det räcker med att man ska träna, äta rätt, tiita på mello etc. etc. Min blogg kan man läsa när det passar – och jag skriver när det passar.

Än en gång återkommer jag till ledarskapet i skolan. Det upptar mycket av min tid att fundera över detta och jag är ständigt på väg i mitt eget ledarskap. Ibland famlande i dimma – ibland väldigt tydligt marscherandes framåt på en till synes ganska rak väg men ibland….väntandes, vilandes och förtröstandes.

Min tes idag är att ledarskapet i skolan måste tillåta sig att vila, vänta och förtrösta på att processer äger rum!

Jag tror att jag är en person som har valt ledarskapet utifrån en vilja att förändra och påverka. Jag har, som många andra av mina kollegor, varit aktiv i föreningsstyrelser, elevråd och alltid mer eller mindre ”råkat” hamna i beslutande position. Jag tror inte att jag ”råkat” hamna där! Jag trivs helt enkelt med att vara där.

Nu har jag också ett yrke där jag faktiskt har stor möjlighet att påverka! Ja, jag sa stor möjlighet att påverka för jag är fullständigt övertygad om att rektor har stor möjlighet att påverka om vi bara tar vara på den möjligheten och faktiskt tar den för given utan att först be om lov! Men jag vet – vis av min egen erfarenhet – att det jag tidigare fallerat på har varit min iver och min brist på tålamod!

Ni som har följt mig vet att jag påbörjat ett utvecklingsarbete på min, sedan två år, nya arbetsplats. Jag har låtit mig inspireras av Helen Timperley, Michael Fullan, Viviane Robertson, Dylan William, Hans-Åke Scherp, Ulf Blossing och inte minst av alla mina kollegor i sociala medier. Allra mest har jag inspirerats av mina medarbetare och deras vilja till förändring!

Vi började hos oss i augusti 2014 att prata om kultur och hur vi skapar ett bra klimat för utveckling. Då hade kag läst boken ”Salutogent ledarskap” av Anders Hansson (Gothia fortbildning,2010) som betytt mycket för mig. Jag arbetade aktivt med att under en hel termin kombinera pedagogiska konferenser som innehöll beskrivningar över mål och visioner, kombinerat med kollegiala samtal mellan medarbetarna såväl som enskilda samtal mellan mig och medarbetaren och lektionsbesök. Jag valde att fokusera på det friska och det som fungerade både i verksamheten och hos den enskilde individen. Jag har sedan starten besökt samtliga lärare 4 timmar per termin och jag fortsätter med det arbetet. Frågan kommer så här kommer svaret: jag har 27 lärare, 34 medarbetare och ca 600 elever inom grundläggande vuxenutbildning och SFI för akademiker.

I början var arbetet ganska trevande inte minst från min sida för jag visste inte hur man gjorde. Det hände både en och två gånger att jag tänkte: ”Det här jobbet är för svårt för mig!”, men jag valde att fortsätta på den inslagna vägen och jag fick medarbetarna med mig. Jag väljer medvetet att skriva medarbetarna för skolans utveckling handlar inte ”bara” om lärarna utan om alla oss som arbetar i verksamheten. En viktig poäng för att lyckas med skolutveckling tror jag!

I december 2014 antog vi en arbetsplan som skulle gälla från den 1 januari 2015. Jag hade skrivit den efter att ha lyssnat in medarbetarna både i grupp och enskilt och sedan fick varje medarbetare reagera enskilt på den i form av en reflektion som lämnades in till mig.  Jag ville veta om man trodde att arbetsplanen var realistisk, hur man såg att man själv kunde utmanas och om man ville förändra något.

Sedan började ett långsiktigt arbete. Arbetsplanen har 4 områden: organisation och rutiner (d.v.s. allt det som ska få verksamheten att fungera och möjliggöra arbetet med skolutveckling. Det som helt enkelt måste fungera), kollegialt lärande, betyg och bedömning (vilket vi nu har bytt namn på till ”formativt förhållningssätt” som jag tycker är mycket bättre) och IKT.

När jag påbörjade lektionsbesöken använde jag mig av Skolinspektionens observationsschema där jag valt ut några områden och läraren fick välja några som skulle observeras. Efter två besök med ca 6 veckors mellanrum träffades vi och pratade om vad som skett. Den här terminen använder jag John Steinbergs modell för coachande klassrumsobservationer. Jag tror att det är bra att byta modell emellanåt för att bredda observationsområdet.

I juni 2015 följde vi upp arbetsplanen i grupp, och vars och ens enskilda utvecklingsplan i medarbetarsamtal. När vi sågs i augusti hade vi ett ”startsamtal” där jag åter träffade varje medarbetare och vi påmindes om utvecklingsplanen och vart vi är på väg. Så fortsatte arbetet med lektionsbesök och vi hade ett avslutande samtal i december för att se: ”Vad hände?”

Det här året startade med utvecklingssamtal med samtliga medarbetare och då fick vi åter chansen att titta på de tre viktiga frågorna: ”Vart ska vi?” Vart är vi nu och var kommer vi ifrån?” Tre viktiga frågor för all skolutveckling (och förmodligen all utveckling!)  Så arbetade jag om arbetsplanen och upptäckte för första gången i mitt yrkesverksamma liv som rektor att jag kunde ta bort flera saker som vi redan uppnått och att vi faktiskt hade kontroll på att vi rörde oss framåt och att tidsplanen höll! Detta förstärker min tro på att det lönar sig att inte ha för bråttom utan lita till att förändringen äger rum!

I augusti 2015 började vi också med något som påverkade utvecklingen mycket positivt.

Mattelärarna hos mig (7 stycken) var anmälda till #malyft (mattelyftet) vilket innebär att även jag som rektor fick kompetensutveckling i kollegialt lärande. Jag insåg då att jag inte kunde hamna i en situation där mattelärarna fick extern handledning och arbetade efter en medveten modell i sitt kollegiala lärande samtidigt som jag ”lämnade övriga åt sitt öde”. Nej, här var det tvunget att ske saker på bred front om verksamheten skulle förändras och utvecklas. Jag ”anställde” en av mina kollegors förstelärare till mina övriga arbetslag. Detta för att även de skulle få en extern handledare som inte var en kollega. Jag tror nämligen på tanken att någon med ögon utifrån kommer in och leder samtalet så att vi kan flytta fokus från vardagliga detaljer till ett mer långsiktigt samtal om förändringsprocesser och elevers möjlighet till bättre resultat. En som kommer utifrån kan också ställa frågor om för oss ”självklara” saker som vi då tvingas förklara och kanske ompröva!

Under hösten handlade samtalen mycket om vad medarbetarna ville och hur de såg på processen och arbetet med vår arbetsplan och utifrån det har vi från januari arbetat med att alla läser ”Handbok i formativ bedömning” av Dylan William/Siobhan Leahy Natur och Kultur 2015). Dessutom träffar jag handledarna regelbundet ca var sjättevecka och de kan coacha mig utifrån vad de med sina ”utanförögon” ser kan vara nästa steg.

Arbetslagen träffas två timmar per vecka under två veckor för dessa pedagogiska samtal sedan har de två veckor för ordinarie arbetslagsarbete eller spontant arrangerade teach-meet och workshops som de själva dragit igång.

Nu har jag kommit till min poäng!

Jag hade kunnat bestämma att vi skulle ha dessa träffar varje vecka (det har mattelärarna som arbetar med mattelyftet) men jag kan också se att det finns risk för ett forcerande i processen och att den fördjupade kunskap som vi vill ska landa inte får tid till att göra det. Och det är nu min utmaning kommer: att vila, att lita till processen, att förtrösta på att utveckling äger rum!

Häromdagen hörde jag en intervju med en kollega där det beskrevs att när kollegan lämnade sin arbetsplats efter tre år sjönk elevresultaten till den nivå de hade innan kollegan påbörjade ett förändringsarbete och de blev till och med sämre än utgångsläget. För mig är detta ett varnande exempel i dagens Skolsverige!

Vi måste sluta vara dagsländor och faktiskt förstå att ett medvetet förändringsarbete tar tid och att processer måste få landa för att ett fördjupat lärande ska äga rum. D.v.s. ett lärande och ett förändringsarbete som inte är beroende av en enskild rektor eller enskild lärare. Ett förändringsarbete som såsmåningom mynnar ut i att man tänker: ”Nej, men så här har vi alltid gjort” Det här har Ulf Blossing tagit upp i sin bok ”Kompetens för samspelande skolor” (Studentlitteratur 2008) där han beskriver skolutveckling men tyvärr har vi alltför ofta sett skolor, huvudmän, politiker som tror att man kan ”gena” sig fram till bestående skolutveckling.

 

Nej, man kan inte ”gena”. Dagens PISA-resultat och olika nedslående rapporter om de dåliga resultaten i skolan är alla bevis på försök att ”gena”. Det kan vara via nya reformer, nya ”metoder” både beprövade och obeprövade eller olika ekonomiska mål som fått göra nödvändigheten till en dygd.

Jag tror att skolutveckling bygger på andra, långsiktiga metoder: Man måste vara en mycket medveten skolledare med tydliga mål, man måste skapa goda relationer till sina medarbetare, man måste tro på sina medarbetare och utifrån ett salutogent förhållningssätt förstärka det friska och sedan dag ut och dag in strävsamt röra sig framåt mot målet. Man måste framförallt förvissa sig om att alla på arbetsplatsen verkligen har samma mål och att alla är medvetna om vad dessa mål innebär för mig som enskild individ i mitt eget klassrum! Det är ingen dans på rosor, man skapar sig inga sensationella rubriker i olika pedagogiska magasin men jag vet att man skapar en förändring och en utveckling som gagnar eleverna. Man skapar en förändring som INTE är beroende av vem man har som skolledare eller vem som är förstelärare eller utvecklingsledare utan man har skapat en kultur av skolutveckling!

Ja, våra resultat har gått upp! Ja, samtliga medarbetare visar på utveckling(som jag ju faktiskt ser genom mina täta lektionsbesök och mina fyra medarbetarsamtal varje år) och ja, vi har en bra arbetsmiljö där pedagogisk och skolutveckling nog är det vanligaste förekommande samtalsämnet vid de, för verksamheten, så viktiga kaffebordssamtalen.

 

Nej, det är inte enkelt! Det är svårt! Det är ibland tråkigt – för mig som vill att det ska hända nya saker hela tiden – men jag tror att det är en riktig väg att gå och jag är övertygad om att det innebär att skolan utvecklas som en helhet.Inte bara inom fomativ bedömning eller bara inom IKT Utan just inom pedagogik – det är ju faktiskt det vi arbetar med! Det andra är våra verktyg.

Just nu pågår processerna för fullt, jag står vid rodret, månar om att vi inte tappar siktet på målet och ser till att förutsättningarna för att processerna ska fortsätta finns. Jag kallar det att vara rektor!

Med det vill jag önska er alla en bra vecka och jag hoppas få se er som är kollegor på Nordisk skolledarkongress eller kanske på #afkörebro16 framöver

Elsemarie

 

Som rektor är det ofta man pratar om att utmana sina medarbetare eller så pratar man med medarbetarna om vikten av att utmana eleverna men när utmanar vi oss själva? När gjorde du senast något som du tyckte var svårt, kändes lite obekvämt och där du var lite rädd för att göra fel? 

När mina barn skulle lära sig åka slalom frågade jag dem alltid om de hade ramlat. Om de svarade ja sa jag att det var väldigt bra för då hade de utmanat sig själva att prova någonting som de inte visste att de skulle klara av. Tyvärr utmanar jag mig själv alldeles för sällan!

Som rektor i en skola där vi startat upp en 1:1 satsning är det gott om tillfällen att utmana sig själv. Jag började twittra för första gången för ca två år sedan. I början förstod jag ingenting av trådar eller chattar och eftersom jag avskyr att läsa manualer tog det mig ett tag att komma på hur det fungerade. Idag tycker jag twitter är en ovärderlig källa till kunskap och utveckling i mitt yrke! 

När jag skulle sammanställa vår budget för skolan började jag utmana mig själv i excel och se trots att jag inte läste manualen fick jag till en ganska avancerad excelfil med olika funktioner och ekvationer.

Jag har utmanat mig själv i att undvika att använda papper och penna för att istället uteslutande använda digitala verktyg. Den utmaningen var inte jättesvår men ibland kräver den lite mod när omgivningen ifrågasätter varför man alltid har telefonen eller paddan framme.

Idag har jag utmanat mig själv i att ”städa på internet” Jag har tagit hjälp av en av vår förvaltnings IKT-pedagoger Emil Jansson (@emiljansson) som har visat mig tre vägar till att få ordning på det jag jobbar med på internet. Nu har jag konto på Delicious, Buffer och IFTTT Det här var en utmaning som heter duga och eftersom jag fortfarande inte utmanat mig själv i att läsa manualer så provar jag mig fram. Jag lyckas inte ikväll, inte imorgon heller förmodligen men jag ska inte ge upp! Jag kommer att bli bättre! 

Utmaningen med att utmana sig själv ligger just i att släppa kanten och simma. Att ta bort stödhjulen och cykla. När jag lärde mig cykla ramlade jag på en grusväg och fick in flera stenar i läppen men inte lät jag bli att cykla för det! Nej, jag cyklar fortfarande och har blivit bättre och bättre! 

Som rektor är det viktigt att inse att allt det jag vill att mina medarbetare ska göra måste jag själv vara delaktig i. Jag kan inte förvänta mig att skolan ska utveckla sitt arbete med IKT om jag inte själv tar aktiv del i det arbetet och leder arbetet. Jag måste inte vara bäst på det vi gör men jag måste också utmana mig själv! 

Som barn är det tillåtet att göra fel men om vi ska utveckla skolan måste vi också tillåta varandra att göra fel! Jag som rektor måste visa att jag törs prova nya saker inom tex. IKT även om jag inte gör allt rätt från början. Jag som rektor måste acceptera att mina lärare och medarbetare utmanas och kanske gör fel (eller förhoppningsvis gör fel så de säkert vet att de har utmanat sig)! 

Allt detta kräver att vi har en tillåtande atmosfär på arbetsplatsen där vi inte ser ett fall i skidbacken som ett misslyckande utan som ett bevis på att vi utmanat oss själva till och med så mycket så att det blev lite för svårt men nästa gång…. Då ska vi klara det!

Önskar er alla en bra vecka