Medarbetarskap och pedagogiskt ledarskap

Nej, jag kommer inte blogga varje dag men just nu händer det mycket som är bra att få reflektera runt.


Idag ska jag skriva om pedagogiskt ledarskap och hur jag ser på detta så populära uttryck. I december 2012 avslutade jag rektorsprogrammet vid Karlstads universitet. Under de tre år vi studerade samtalade vi en hel del om pedagogiskt ledarskap. Många gånger upplevde jag att jag fastnade i att pedagogiskt ledarskap var detsamma som att röra sig i korridorerna och göra lektionsbesök. Lite naivt kanske men många gånger tyckte jag nog att det var så det presenterades för oss ”studenter”. När jag nu har lite egna perspektiv på det pedagogiska ledarskapet har jag börjat ompröva synen på vad det är. Jag kommer säkert ompröva detta igen och igen….


En pedagogisk ledare är en ledare med en stark vision för sin verksamhet

Det innebär att man har en tydlig riktning mot ett mål som man nu bara kan skönja långt bort i horisonten eller kanske ser man bara platsen i sin fantasi. Ledarens uppgift är att tydliggöra bilden och se till att alla medarbetare har samma förförståelse för hur visionen ser ut. När jag började jobba på den skola jag är nu gick jag ut med följande: ”om fem år ska vi vara Mellansveriges bästa estetiska program!” Det visade sig ganska snart att vi inte hade gemensam förförståelse ens för ordet ”bästa” En pedagogisk ledare måste då förtydliga vad betyder ordet bästa och hur ser det ut.


En pedagogisk ledare är en ledare som kan visa på ett tydligt mål som är möjligt att uppnå

Det innebär att man visar på något tydligt mål som vi måste uppnå för att kunna fortsätta drömma om visionen. En sak som jag började med direkt var att säga till lärarna att samtliga inom ett år skulle vara klara med PIM3 Jag ansåg att det var ett viktigt steg för oss att ta för att kunna ta oss närmre visionen. Andra mål kan vara att arbeta med tydliga rutiner och en bra organisation för att föra oss närmre visionen eller kanske är det föräldrasamarbetet som måste förändras….


En pedagogisk ledare är en ledare som i samtal med medarbetarna fokuserar på läraruppdraget och vågar utmana.

Det är i samtalen med den enskilda läraren som du som ledare har störst möjlighet att påverka din verksamhet. Naturligtvis ska ledaren vara ute i verksamheten, men utan samtalet har besöket i klassrummet minimalt värde. Att möta sina medarbetare i ett enskilt samtal är verkligen ett lärande samtal Här får jag ta del av hur läraren tänker runt sin undervisning och runt mentorskapet och jag kan fungera som en coach  Det första samtalet kan äga rum när läsåret startat. Vi stämmer av hur terminsstarten varit, hur tjänsten ser ut och vi resonerar om vilka utmaningar som läsåret kan ha. Nästa samtal är ett samtal utifrån läraruppdraget och mentorsuppdraget. Här ställs frågor tex om hur man använder digitala verktyg, hur man arbetar med formativ bedömning, hur man kommunicerar med sina elever och kollegor och hur man utvärderar sitt arbete. Det här har varit fantastiskt givande samtal och jag har fått möjlighet att ta del av det enorma arbete som görs på vår skola varje dag. Jag får också möjlighet att utifrån vars och ens uppdrag utmana, ställa följdfrågor och resonera om hur vi kan utveckla verksamheten ytterligare. Jag menar att det är här man som pedagogisk ledare ska lägga krutet. Här ska man våga utmana, våga lyssna på de goda exemplen för att sedan kunna använda dem till övriga medarbetare och våga möta det som den enskilde medarbetaren kan uppleva som svårt. Här kan jag också lägga upp min egen plan för hur verksamheten ska fortsätta utvecklas och jag får en bra möjlighet att avgöra om vi har en gemensam bild av var vi är och vart vi är på väg! Vi är absolut inte framme än men jag tror att vi är på rätt väg och för första gången upplever jag att vi pratat om vad uppdraget i skolan verkligen handlar om. Det sista samtalet kan vara ett läsårsavslutande samtal där man får summera och reflektera över året som gått och vad man ska ta med sig in i nästa läsår. Det här har jag inte provat än men ska försöka komma igång i vår.


Klassrumsbesök då….

Ja, klassrumsbesök är naturligtvis jätteviktiga för att jag som ledare ska ha en bild av verksamheten jag leder men jag tror att de ska ses som en ögonblicksbild som visar det som händer i klassrummet just den stunden med just de människor som finns i rummet just då och med de sinnesstämningar som människorna i rummet har med sig just i den stunden. Klassrumsbesöken är också viktiga för eleverna men min poäng är att om jag inte kan besöka varje lärare vid flera tillfällen per termin så kan jag inte räkna med att jag ska få del av något annat än just ögonblicksbilder men det kanske är gott nog! Det finns säkert många skolledare som har en annan bild och jag kan mycket väl tänka mig att det kan bero på vilket stadie man jobbar på och hur många medarbetare man har.


Att vara pedagogisk ledare handlar om att själv drivas av en vision och idé om hur den verksamhet man leder ska kunna utvecklas och sakta men säkert steg för steg ta sig däråt. Då måste jag veta att jag och mina medarbetare har samma bild av vårt utgångsläge och att vi har samma bild av vad målet är och hur visionen ser ut och jag måste ha en respekt för att mina medarbetare har en profession och en vardagskunskap som jag inte har! Jag som ledare ska styra skeppet i hamn, jag är fullt medveten om att skeppet har många medarbetare med olika funktioner men jag måste inte vara med och påverka i detalj för att kunna styra rätt! Jag måste lita på mina medarbetare, veta att de och jag har samma mål och vision och se till att jag själv alltid har blicken fäst vid målet!


Är det någon som tror att jag har lyckats med det jag beskrivit ovan? Tvungen att göra er besvikna men genom att jag själv börjar reflektera över denna så viktiga del i mitt uppdrag tror jag att jag kommit ett steg närmre mitt mål och min vision

Lika värde – lika värdiga

Idag kommer mitt inlägg handla om en hjärtefråga för mig: alla människors lika värde och vad det får för konsekvenser för mig som skolledare!

Jag är uppvuxen i en familj som har haft ett motto: Människan först! Det har inneburit att det alltid funnits plats vid köksbordet för en till! Klasskamrater som i tonåren behövde någon att prata med var alltid välkomna hem till min mamma. Missbrukare av olika slag, luffare (ja det fanns även i början på 70-talet när jag var liten) och barn och ungdomar som behövt en familjehemsplacering var alla gäster och välkomna i vårt hem. Det som var kännetecknande för de samtal som skedde runt köksbordet var att de skedde mellan människor som var lika värda – lika värdiga! Jag upplevde aldrig att mina föräldrar ”tyckte synd om” dem som kom i deras väg utan det fanns en respekt för att livet faktiskt krävt väldigt olika saker av oss och i det fanns en respekt för att denna ibland så trasiga människa faktiskt satt här och sökte efter en mänsklig relation.

Jag brukar säga att jag samlar på människor och det är också ett utgångsläge för min syn på alla människors lika värde; om jag missar en enda människa som kommer i min väg så har jag förlorat en del av min samling!

Vad får då detta för konsekvenser i mitt dagliga arbete? När jag möter en upprörd förälder försöker jag alltid sätta mig i förälderns situation Jag går inte ifrån min egen profession men jag försöker att sätta mig in i vad som gör att föräldern eller eleven är så upprörd. Jag bekräftar att föräldern eller eleven har rätt till sin känsla samtidigt som jag förklarar varför vi i skolan har resonerat som vi har gjort. Jag använder mig ibland av följande fras: ”Du är förälder och som sådan ska du tänka med hjärtat för ingen annan gör det för ditt barn, men jag som rektor kan och ska inte göra det” Min erfarenhet är att detta ofta ”avväpnar” en upprörd förälder då man har bekräftat att föräldern t.o.m. kan göra rätt i sitt upprörda agerande. Min poäng är dock att det hela tiden är viktigt att jag som skolledare behåller professionen och påtalar att jag och mina pedagoger faktiskt kan vår verksamhet och vet vad vi gör och vi gör det vi gör utifrån ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Föräldern och jag har olika roller men är lika mycket värda och lika värdiga!

En annan del där detta synsätt får konsekvenser i min vardag är när det handlar om elever i behov av särskilt stöd. Här frågas ofta efter rättvisa eller vissa regler som ska vara lika för alla. I mitt arbete som chef för elevhälsan på min gymnasieskola arbetar vi efter att vara rättvisa och därför arbeta ”orättvist”. Det innebär att varje elev bemöts utifrån sin situation, sin förmåga och sina behov. Då kan elever bemötas på olika sätt, men de har alla samma värde – är lika värdiga!

För en elev kan det bästa vara att man avslutar gymnasiestudierna för att gå vidare med något annat. För en annan kan det rätta vara att erbjudas ett extra år för att kunna bli färdig med så många kurser som möjligt. För en tredje kan det bästa vara att gå om ett år. Här måste jag som skolledare våga vara ”orättvis” och våga utgå just från att alla människor är lika mycket värda och lika värdiga. I många av dessa elevsamtal med ungdomar som har varit med om saker som jag aldrig varit i närheten av trots att min livstid är längre, upplever jag en omvänd situation av lärande. Jag brukar passa på att försöka få ta del av dessa ungdomars erfarenhet, att ”samla på dem” och lära mig ännu mer om människans enorma förmåga att trots allt leva vidare och kunna nå sina mål även om allt pekar på att man inte skulle kunna klara av det. 

Jag skulle vilja utmana dig som är skolledare: hur påverkar det din vardag om du verkligen menar att alla människor har lika värde – är lika värdiga?

Önskar er alla en fortsatt bra vecka! Själv styr jag kosan mot Varberg och #afkrektor imorgon!

Idag det är första dan’ på resten av mitt liv

Jaha så var det då dags! Har väntat på det – att den där starka lusten skulle infinna sig och idag var det dags! Lusten att börja blogga! Vad var det som hände? Det enkla att twittertecknen var för få! För en människa som älskar kommunikation kan twitter emellanåt vara en tuff prövning. Det leder också till att det ibland blir viktigare för mig att få till en riktigt bra tweet istället för att kunna säga det som jag egentligen tycker är viktigt!

Just idag handlar det viktiga om lärarutbildningen. Jag har liksom flera andra läst Björklunds senaste debattinlägg om hur han ska lösa den svenska skolans stora svårigheter. För er som inte har läst så finns debattartikeln här 

Jag är som rektor ganska trött på dessa ”quickfix”. Jag tror att man måste ta problematiken på mycket större allvar. Det handlar om vårt samhälles överlevnad – inte att plocka poäng ett valår. Jag skulle önska att man satte sig ner med de forskare, engagerade lärare och skolledare och aktiva skolpolitiker som finns i vårt land med en femårsplan för att utveckla vår skola. Efter det skulle man inte få ändra några reformer förrän efter nästa femårsperiod. Arbetet måste naturligtvis ske under hand genom att man studerar verksamheterna under reformarbetets gång,men innan något nytt planeras ska det naturligtvis – precis som undervisningen i skolan – bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet!

Att ge någon typ av ekonomisk kompensation för vilka ämnen man väljer att studera behöver verkligen inte betyda att man får de bästa lärarna till yrket. Däremot tror jag faktiskt att det finns de som skulle kunna tänka sig läraryrket som ett alternativ om det fanns en långsiktighet i arbetet och att arbetet var välavlönat. 

Häromdagen ställde jag en fråga till en av våra lokala politiker: ”Hur kommer det sig att politiker anser sig kunna vara med in i minsta detalj när det handlar om skolutveckling när man aldrig hör en politiker vilja fatta beslut om hur kirurgen ska gå tillväga vid operationen eller vilka verktyg han ska använda?” Redan här visar sig det låga förtroendet för skolan och vår utbildning. Man anser inte ens från politikerhåll att vi som arbetar i skolan och leder den är tillräckligt kvalificerade för att utveckla verksamheten eller avgöra vad som för verksamheten framåt. Ett förtroende som de flesta har för dem som arbetar inom vården såsom läkarkåren.

Jag efterlyser en samlad nationell skolutvecklingsgrupp som arbetar utifrån vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och som ska vara direkt rådgivande till beslutsfattarna Makten över skolan måste tillbaka till oss som har ägnat flera år av våra liv till att studera just pedagogik, inlärning och kunskaper om elevers utveckling!

Sådärja! Ett första blogginlägg från Rektorelsemarie!


Önskar er alla en skön söndag och jag hoppas att alla ni i skolan påminner er om att ni denna vecka kan göra skillnad för era medmänniskor som ni möter under deras viktigaste period i livet! Ansvarsfullt? Absolut! Roligt? Obeskrivligt!