När jag läste på rektorsprogrammet i Karlstad fick vi sista terminen läsa en bok som hette ”Konsten att leda” (Denhardt&Denhardt (Studentlitteratur 2008)) Många tyckte att den här boken var svår att ta till sig men för mig blev det nästan en religiös upplevelse att läsa den! Äntligen hade någon satt ord på mitt sätt att leda och jag fick klart för mig att det sättet inte var fel utan helt enkelt berodde på mitt sätt att se på tillvaron utifrån den bakgrund jag hade.
Jag var mellan 2 och 3 år när jag aktivt påbörjade ett musikintresse Det bestod i att lyssna på Gullan Bornemarks skivor. Jag lyssnade inte ”bara” på Sudda Sudda utan i mig hittar ni en expert på Gullans samtliga sånger. Jag minns hur jag redan som liten kunde fascineras av olika klanger och harmonier och hur vissa ackordsföljder kunde beröra mig trots att jag var så liten. Redan som 4-åring lekte jag dirigent och som 6-åring var mitt yrkesval klart: Musiklärare! Jag hade förmånen att under hela min skoltid möta lärare som hade höga förväntningar på mig och som tog mina drömmar på allvar. Min pianolärare kunder säga till mig när jag var i tio-årsåldern: ”Om du inte övar mer kommer du inte att kunna nå ditt mål att bli musiklärare” Jag hade lärare i skolan som trodde på mig som ledare, som bekräftade mitt ledarskap och som utmanade mig genom att tex. låta mig tillsammans med några klasskamrater ta hand om mellanstadiekören trots att vi själva bara var 14 år! Naturligtvis växte vi med ansvaret och flera av oss har idag ledarroller eller chefspositioner! Det här var långt innan Hatties studier om vad som ger framgång i ett klassrum och jag vill påstå att jag hade turen och förmånen att omges av skickliga pedagoger som förstod vad höga förväntningar och ett tydligt ledarskap kunde leda till.
När jag blev rektor var jag noga med att se till att samspelet mellan mina medarbetare fungerade, relationerna mellan dem var viktiga för mig. Jag såg dem nog som en orkester där det var viktigt att bastuborna inte dränkte de små flöjterna utan alla var viktiga och alla hade sin roll!
Jag hade lätt för ”ad hoc” lösningar och jag skrämdes aldrig av snabba förändringar. Jag gillade den emotionella delen av mitt ledarskap mycket bättre än den strukturella. Som ni förstår var detta inte bara något som mina medarbetare uppskattade! Man efterfrågade en långsiktighet och man uttryckte att man saknade struktur i vardagen.
Efter en tid kände jag mig som en misslyckad ledare som ”bara jobbade på känn” tills jag i boken ”Konsten att leda” fick bekräftelse på att mitt ledarskap faktiskt kunde vara riktigt framgångsrikt om man bara såg till att kombinera det med ett strukturellt arbete.
Hur kom det sig att jag arbetade så mycket ”ad hoc” och lyckades bra i de situationerna? Jo jag har redan sedan barnsben tränat mig i att uppträda och vetat att jag har bara denna enda chans att lyckas. Glömmer jag en strof i pianostycket eller sjunger jag fel så kan jag inte börja om utan jag måste hitta ett sätt att lösa situationen och gå vidare för att nå ett så bra resultat som det bara är möjligt. Jagkan inte heller ”bara” vara en tekniskt duktig pianist utan jag måste kunna förmedla en känsla till min publik! Jag har också min bakgrund som kördirigent och jag vet att jag kan ge instruktioner och vara mycket tydlig men jag vet också att jag måste lösa situationer i stunden utifrån att en musiker kan missa ett intro eller en korist kan tappa bort sin stämma. Jag är alltså tränad i att alltid vara beredd på överraskningar som jag måste göra något ”konstnärligt” av!
Det här sättet att arbeta fungerar mycket bra i ledarskapet MEN man behöver till detta foga den strukturella delen för att bli framgångsrik. Dirigenten måste sätta sig ner och gå igenom partituret och noterna bit för bit i sin ensamhet, hen måste kunna skapa sig en bild av hur hen vill att stycket ska låta – en vision av arbetet! Hen behöver noga tänka igenom vilka instrumentalister som behövs i just detta stycke eller vem som bäst passar att sjunga solodelen. Det blir helt enkelt mycket bättre om jag har förberett stycket vi ska spela och sett till att min orkester har fått noter att öva på och att jag har förmågan att ge dem en tydlig bild av hur stycket ska låta när vi är färdiga. Om jag är trygg i detta arbete blir jag en skicklig dirigent som kan få min orkester att nå oanade höjder och jag blir så trygg i min dirigentsroll så att jag också kan hantera att solisten glömmer en takt eller hoppar över en rad. Jag klarar av att ändå få publiken att uppleva något som berör.
Så här avslutar jag min uppsats:

”I min inledning skrev jag om mitt motto: Människan först! Min absoluta mening är att inga rutiner eller strukturer kan överbygga det ett mänskligt hjärta kan betyda.

Att ta sig tid när någon kommer för att prata, att lyssna ”bakom” det som egentligen sägs, att fråga efter sådant som inte handlar om arbetet eller skolan för att visa att man förstår att livet ibland handlar om större frågor än resultatet på det senaste nationella provet. Att vara mån om att vardagen ska fungera med alla de rutiner som hör vardagen till och på så sätt medverka till att medarbetarna får de bästa förutsättningarna för att bidra till utvecklingen av verksamheten utan att behöva bekymra sig om eller känna sig stressade av att inte veta vem som gör vad eller när olika saker äger rum, det är att ta ledarskapet till en ny nivå och göra det till en konst. Du kan inte bara spela tekniskt snabbt, du kan också skapa musik som berör!”

Om du har tid och lust får du gärna läsa min uppsats! Det är en ärlig bekännelse av hur jag har arbetat med mitt ledarskap och jag tror att jag nu har kommit en bit på väg när det handlar om att kombinera det emotionella ledarskapet med det strukturella! Jag försöker att både vara en tekniskt skicklig instrumentalist samtidigt som jag vill beröra min publik! Du hittar uppsatsen här

Önskar er alla en fortsatt bra vecka och du som arbetar i skolan: Glöm inte att du gör skillnad!

Det har gått ett par dagar sedan jag lämnade Varberg… Jag åkte dit full av förväntan och jag åkte därifrån med alla förväntningarna uppfyllda!!

Vad var det som påverkade mig mest? Det var känslan av att vi kan klara av det, att vi är många som vill och att vi har både orken och kraften att göra det! Jag åkte därifrån med en känsla av att finnas i ett sammanhang. Ett sammanhang av människor som också vill se att vi går från ord till handling!

Vad resonerade vi om under 48 timmar?

Vi började i en föreläsning om vilken tid vi lever i just nu och vart vi kan tänkas vara på väg. Det är viktigt att man börjar med att ta reda på var man är för att veta vilka steg man ska ta för att komma dit man vill. Mer än en gång under dagarna citerades Alice i Underlandet där hon frågar efter vägen men inte kan få svar om hon inte vet vart hon ska. Vi i Varberg började med att fastställa vart vi var och därefter skulle jag vilja beskriva det som att flera olika typer av samtal och diskussioner följde för att vi skulle enas om målet.

Dagarna avslutades med att en av dem som vi arbetar för – en av våra elever  föreläste för oss! Så rätt! Om vi inte lyssnar på dem som idag är 17-18 år kommer vi aldrig att kunna korrigera vår kompass!

Efter dessa dagar är det med skräckblandad förtjusning man går till jobbet. På resan hem blev jag utmanad av en av mina konferenskamrater: ”Hur kommer det märkas på ditt jobb imorgon att du har varit i Varberg på #afkrektor14?” Det tål att tänkas på…. Hur kommer det att märkas…?

Jag hoppas att mina medarbetare märker att jag är engagerad och har blivit ”påfylld” i min tro på vårt arbete

Jag hoppas att mina rektorskollegor märker att jag blivit modigare därför att jag så tydligt fått klart för mig att jag är på rätt väg och att jag inte är ensam

Jag hoppas att mina elever märker att jag ställer mer konkreta frågor till dem om hur vi ska nå vårt mål att ha en skola som förbereder eleverna för den verklighet de faktiskt ska möta – inte den som skolan byggdes för 1842….

Imorgon är det måndag och det jag fruktar mest är att jag ska falla in i alla dessa vardagsproblem som har en tendens att ta all min uppmärksamhet och flytta fokus från framtiden till nuet. Jag måste nog flera gånger om dagen påminna mig om att min roll som kapten på båten är att hålla bilden av målet levande för medarbetare och elever och att ständigt visa på vikten av att vi kommer dit!

Det viktigaste i mitt pedagogiska ledarskap är att hålla fokus på vart vi ska och se till att medarbetarna har de verktyg och de kunskaper som de behöver för att vi ska ta oss dit!

Jag vill och jag kan! Kommer inte att ge upp! 

Önskar er alla en riktigt bra vecka och kom ihåg: Du gör skillnad!

Vill också passa på att skicka lite extra energi till er i Skolsmedjan som möjliggjorde för mig och alla andra att få två dagar så fulla av inspiration! TACK för ert enorma engagemang!

Elsemarie

Nej, jag kommer inte blogga varje dag men just nu händer det mycket som är bra att få reflektera runt.

Idag ska jag skriva om pedagogiskt ledarskap och hur jag ser på detta så populära uttryck. I december 2012 avslutade jag rektorsprogrammet vid Karlstads universitet. Under de tre år vi studerade samtalade vi en hel del om pedagogiskt ledarskap. Många gånger upplevde jag att jag fastnade i att pedagogiskt ledarskap var detsamma som att röra sig i korridorerna och göra lektionsbesök. Lite naivt kanske men många gånger tyckte jag nog att det var så det presenterades för oss ”studenter”. När jag nu har lite egna perspektiv på det pedagogiska ledarskapet har jag börjat ompröva synen på vad det är. Jag kommer säkert ompröva detta igen och igen….

En pedagogisk ledare är en ledare med en stark vision för sin verksamhet

Det innebär att man har en tydlig riktning mot ett mål som man nu bara kan skönja långt bort i horisonten eller kanske ser man bara platsen i sin fantasi. Ledarens uppgift är att tydliggöra bilden och se till att alla medarbetare har samma förförståelse för hur visionen ser ut. När jag började jobba på den skola jag är nu gick jag ut med följande: ”om fem år ska vi vara Mellansveriges bästa estetiska program!” Det visade sig ganska snart att vi inte hade gemensam förförståelse ens för ordet ”bästa” En pedagogisk ledare måste då förtydliga vad betyder ordet bästa och hur ser det ut.

En pedagogisk ledare är en ledare som kan visa på ett tydligt mål som är möjligt att uppnå

Det innebär att man visar på något tydligt mål som vi måste uppnå för att kunna fortsätta drömma om visionen. En sak som jag började med direkt var att säga till lärarna att samtliga inom ett år skulle vara klara med PIM3 Jag ansåg att det var ett viktigt steg för oss att ta för att kunna ta oss närmre visionen. Andra mål kan vara att arbeta med tydliga rutiner och en bra organisation för att föra oss närmre visionen eller kanske är det föräldrasamarbetet som måste förändras….

En pedagogisk ledare är en ledare som i samtal med medarbetarna fokuserar på läraruppdraget och vågar utmana.

Det är i samtalen med den enskilda läraren som du som ledare har störst möjlighet att påverka din verksamhet. Naturligtvis ska ledaren vara ute i verksamheten, men utan samtalet har besöket i klassrummet minimalt värde. Att möta sina medarbetare i ett enskilt samtal är verkligen ett lärande samtal Här får jag ta del av hur läraren tänker runt sin undervisning och runt mentorskapet och jag kan fungera som en coach  Det första samtalet kan äga rum när läsåret startat. Vi stämmer av hur terminsstarten varit, hur tjänsten ser ut och vi resonerar om vilka utmaningar som läsåret kan ha. Nästa samtal är ett samtal utifrån läraruppdraget och mentorsuppdraget. Här ställs frågor tex om hur man använder digitala verktyg, hur man arbetar med formativ bedömning, hur man kommunicerar med sina elever och kollegor och hur man utvärderar sitt arbete. Det här har varit fantastiskt givande samtal och jag har fått möjlighet att ta del av det enorma arbete som görs på vår skola varje dag. Jag får också möjlighet att utifrån vars och ens uppdrag utmana, ställa följdfrågor och resonera om hur vi kan utveckla verksamheten ytterligare. Jag menar att det är här man som pedagogisk ledare ska lägga krutet. Här ska man våga utmana, våga lyssna på de goda exemplen för att sedan kunna använda dem till övriga medarbetare och våga möta det som den enskilde medarbetaren kan uppleva som svårt. Här kan jag också lägga upp min egen plan för hur verksamheten ska fortsätta utvecklas och jag får en bra möjlighet att avgöra om vi har en gemensam bild av var vi är och vart vi är på väg! Vi är absolut inte framme än men jag tror att vi är på rätt väg och för första gången upplever jag att vi pratat om vad uppdraget i skolan verkligen handlar om. Det sista samtalet kan vara ett läsårsavslutande samtal där man får summera och reflektera över året som gått och vad man ska ta med sig in i nästa läsår. Det här har jag inte provat än men ska försöka komma igång i vår.

Klassrumsbesök då….

Ja, klassrumsbesök är naturligtvis jätteviktiga för att jag som ledare ska ha en bild av verksamheten jag leder men jag tror att de ska ses som en ögonblicksbild som visar det som händer i klassrummet just den stunden med just de människor som finns i rummet just då och med de sinnesstämningar som människorna i rummet har med sig just i den stunden. Klassrumsbesöken är också viktiga för eleverna men min poäng är att om jag inte kan besöka varje lärare vid flera tillfällen per termin så kan jag inte räkna med att jag ska få del av något annat än just ögonblicksbilder men det kanske är gott nog! Det finns säkert många skolledare som har en annan bild och jag kan mycket väl tänka mig att det kan bero på vilket stadie man jobbar på och hur många medarbetare man har.

Att vara pedagogisk ledare handlar om att själv drivas av en vision och idé om hur den verksamhet man leder ska kunna utvecklas och sakta men säkert steg för steg ta sig däråt. Då måste jag veta att jag och mina medarbetare har samma bild av vårt utgångsläge och att vi har samma bild av vad målet är och hur visionen ser ut och jag måste ha en respekt för att mina medarbetare har en profession och en vardagskunskap som jag inte har! Jag som ledare ska styra skeppet i hamn, jag är fullt medveten om att skeppet har många medarbetare med olika funktioner men jag måste inte vara med och påverka i detalj för att kunna styra rätt! Jag måste lita på mina medarbetare, veta att de och jag har samma mål och vision och se till att jag själv alltid har blicken fäst vid målet!

Är det någon som tror att jag har lyckats med det jag beskrivit ovan? Tvungen att göra er besvikna men genom att jag själv börjar reflektera över denna så viktiga del i mitt uppdrag tror jag att jag kommit ett steg närmre mitt mål och min vision

Idag kommer mitt inlägg handla om en hjärtefråga för mig: alla människors lika värde och vad det får för konsekvenser för mig som skolledare!

Jag är uppvuxen i en familj som har haft ett motto: Människan först! Det har inneburit att det alltid funnits plats vid köksbordet för en till! Klasskamrater som i tonåren behövde någon att prata med var alltid välkomna hem till min mamma. Missbrukare av olika slag, luffare (ja det fanns även i början på 70-talet när jag var liten) och barn och ungdomar som behövt en familjehemsplacering var alla gäster och välkomna i vårt hem. Det som var kännetecknande för de samtal som skedde runt köksbordet var att de skedde mellan människor som var lika värda – lika värdiga! Jag upplevde aldrig att mina föräldrar ”tyckte synd om” dem som kom i deras väg utan det fanns en respekt för att livet faktiskt krävt väldigt olika saker av oss och i det fanns en respekt för att denna ibland så trasiga människa faktiskt satt här och sökte efter en mänsklig relation.

Jag brukar säga att jag samlar på människor och det är också ett utgångsläge för min syn på alla människors lika värde; om jag missar en enda människa som kommer i min väg så har jag förlorat en del av min samling!

Vad får då detta för konsekvenser i mitt dagliga arbete? När jag möter en upprörd förälder försöker jag alltid sätta mig i förälderns situation Jag går inte ifrån min egen profession men jag försöker att sätta mig in i vad som gör att föräldern eller eleven är så upprörd. Jag bekräftar att föräldern eller eleven har rätt till sin känsla samtidigt som jag förklarar varför vi i skolan har resonerat som vi har gjort. Jag använder mig ibland av följande fras: ”Du är förälder och som sådan ska du tänka med hjärtat för ingen annan gör det för ditt barn, men jag som rektor kan och ska inte göra det” Min erfarenhet är att detta ofta ”avväpnar” en upprörd förälder då man har bekräftat att föräldern t.o.m. kan göra rätt i sitt upprörda agerande. Min poäng är dock att det hela tiden är viktigt att jag som skolledare behåller professionen och påtalar att jag och mina pedagoger faktiskt kan vår verksamhet och vet vad vi gör och vi gör det vi gör utifrån ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Föräldern och jag har olika roller men är lika mycket värda och lika värdiga!

En annan del där detta synsätt får konsekvenser i min vardag är när det handlar om elever i behov av särskilt stöd. Här frågas ofta efter rättvisa eller vissa regler som ska vara lika för alla. I mitt arbete som chef för elevhälsan på min gymnasieskola arbetar vi efter att vara rättvisa och därför arbeta ”orättvist”. Det innebär att varje elev bemöts utifrån sin situation, sin förmåga och sina behov. Då kan elever bemötas på olika sätt, men de har alla samma värde – är lika värdiga!

För en elev kan det bästa vara att man avslutar gymnasiestudierna för att gå vidare med något annat. För en annan kan det rätta vara att erbjudas ett extra år för att kunna bli färdig med så många kurser som möjligt. För en tredje kan det bästa vara att gå om ett år. Här måste jag som skolledare våga vara ”orättvis” och våga utgå just från att alla människor är lika mycket värda och lika värdiga. I många av dessa elevsamtal med ungdomar som har varit med om saker som jag aldrig varit i närheten av trots att min livstid är längre, upplever jag en omvänd situation av lärande. Jag brukar passa på att försöka få ta del av dessa ungdomars erfarenhet, att ”samla på dem” och lära mig ännu mer om människans enorma förmåga att trots allt leva vidare och kunna nå sina mål även om allt pekar på att man inte skulle kunna klara av det. 

Jag skulle vilja utmana dig som är skolledare: hur påverkar det din vardag om du verkligen menar att alla människor har lika värde – är lika värdiga?

Önskar er alla en fortsatt bra vecka! Själv styr jag kosan mot Varberg och #afkrektor imorgon!

Jaha så var det då dags! Har väntat på det – att den där starka lusten skulle infinna sig och idag var det dags! Lusten att börja blogga! Vad var det som hände? Det enkla att twittertecknen var för få! För en människa som älskar kommunikation kan twitter emellanåt vara en tuff prövning. Det leder också till att det ibland blir viktigare för mig att få till en riktigt bra tweet istället för att kunna säga det som jag egentligen tycker är viktigt!

Just idag handlar det viktiga om lärarutbildningen. Jag har liksom flera andra läst Björklunds senaste debattinlägg om hur han ska lösa den svenska skolans stora svårigheter. För er som inte har läst så finns debattartikeln här 

Jag är som rektor ganska trött på dessa ”quickfix”. Jag tror att man måste ta problematiken på mycket större allvar. Det handlar om vårt samhälles överlevnad – inte att plocka poäng ett valår. Jag skulle önska att man satte sig ner med de forskare, engagerade lärare och skolledare och aktiva skolpolitiker som finns i vårt land med en femårsplan för att utveckla vår skola. Efter det skulle man inte få ändra några reformer förrän efter nästa femårsperiod. Arbetet måste naturligtvis ske under hand genom att man studerar verksamheterna under reformarbetets gång,men innan något nytt planeras ska det naturligtvis – precis som undervisningen i skolan – bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet!

Att ge någon typ av ekonomisk kompensation för vilka ämnen man väljer att studera behöver verkligen inte betyda att man får de bästa lärarna till yrket. Däremot tror jag faktiskt att det finns de som skulle kunna tänka sig läraryrket som ett alternativ om det fanns en långsiktighet i arbetet och att arbetet var välavlönat. 

Häromdagen ställde jag en fråga till en av våra lokala politiker: ”Hur kommer det sig att politiker anser sig kunna vara med in i minsta detalj när det handlar om skolutveckling när man aldrig hör en politiker vilja fatta beslut om hur kirurgen ska gå tillväga vid operationen eller vilka verktyg han ska använda?” Redan här visar sig det låga förtroendet för skolan och vår utbildning. Man anser inte ens från politikerhåll att vi som arbetar i skolan och leder den är tillräckligt kvalificerade för att utveckla verksamheten eller avgöra vad som för verksamheten framåt. Ett förtroende som de flesta har för dem som arbetar inom vården såsom läkarkåren.

Jag efterlyser en samlad nationell skolutvecklingsgrupp som arbetar utifrån vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och som ska vara direkt rådgivande till beslutsfattarna Makten över skolan måste tillbaka till oss som har ägnat flera år av våra liv till att studera just pedagogik, inlärning och kunskaper om elevers utveckling!

Sådärja! Ett första blogginlägg från Rektorelsemarie!

Önskar er alla en skön söndag och jag hoppas att alla ni i skolan påminner er om att ni denna vecka kan göra skillnad för era medmänniskor som ni möter under deras viktigaste period i livet! Ansvarsfullt? Absolut! Roligt? Obeskrivligt!