Rektor Elsemarie i Balder Läskigt men jag gjorde det!

Det här blogginlägget ska handla om rädsla och skolutveckling! Det är ingen bra kombination men ändå en oundviklig sådan. När man vill förändra hamnar man ”i otakt” i verksamheten. Det hör liksom till och det är ”en del av spelet”. Otakt är ganska obehagligt och kan framkalla rädsla och en längtan tillbaka till den tiden då vi ”gick i takt”och en del vill helst vända om.

När människan utvecklas och utvecklar börjar det gunga och allt det vi tidigare lutat oss mot och erfarit blir inte längre användbart utan vi måste lära nytt.

Jag ska i detta inlägg peka på en rädsla som jag tror är riktigt stor i våra verksamheter i skolvärlden: rädslan för sociala medier och kontakten med ”de osynliga”- de som bara finns på nätet (fast de allra flesta faktiskt finns i verkligheten också och nätet är verkligt!)

Vad menar jag med detta? 

Som rektor och ledare stöter jag ofta på en rädsla för vad som händer på sociala medier och vad det innebär om man ”lägger ut” något på sociala medier. För att hantera sin rädsla väljer en del att låta bli att delta i sociala medier. På så sätt tror man att man ”klarar sig”.

Till viss del gör man ju det. Den som inte går ut i vattnet riskerar ju inte att drunkna! Å andra sidan får hen aldrig uppleva den fantastiska känslan när man en sommarnatt kan simma i en alldeles svart sjö som man känner väl för att man vet att man kan hantera den och man vet att man har kunskaper som kan rädda om faran är framme! 

Bild av peasap Flickr

Som rektor måste du gå före och visa att du inte är rädd! Medveten om faror och avarter – visst – men inte rädd! Om du ska få detta att implementeras måste du också använda dig av sociala medier och visa att det inte är farligt om man vet hur man gör. Det räcker inte med att du säger: ”Titta på Kajsa och försök göra som hon gör! Hon har koll på hur man simmar!” Nej du måste själv kunna simma! Det är möjligt att Kajsa kan många fler simsätt än vad du kan och att hon simmar både snabbare och längre än vad du kan men du måste också simma och visa att det är bra att kunna! 

Jag blir besviken när jag gång på gång möter rektorer som arbetar i verksamheter där man satsat på 1:1 men rektor själv finns inte på sociala medier eller använder sig av digitala verktyg i sin vardag! Låt mig vara tydlig: Du kan ha hur många duktiga och innovativa Kajsor och Pellar som helst bland dina medarbetare men så länge du inte visar vägen och visar med ditt handlande att du tror på den inslagna vägen kommer ni aldrig att nå framåt som verksamhet! Enstaka medarbetare och klasser ja men inte hela verksamheten! 

Så länge du som rektor låter rädslan för det okända hindra dig istället för att lära dig att bemästra det skulle jag nästan vilja påstå att arbetet med IKT och digitala verktyg är dödfött och det är då vi får ogenomtänkta beslut som ”Låt oss låsa in alla digitala verktyg i elevskåpen så att de inte stör oss i vårt arbete!” eller att man är nöjd med att medarbetarna numer använder Power Point istället för OH-bilder. Jag är ledsen men det räcker inte för att utveckla verksamheten i en digital värld och förbereda eleverna för den verklighet som de möter varje dag!

Jag vill också påstå att du som rektor måste veta hur du hanterar sociala medier så att du står trygg när du blir ifrågasatt för du kommer och du ska bli ifrågasatt! En rektor som inte blir ifrågasatt har aldrig varit i närheten av en förflyttning! Detsamma gäller en rektor som aldrig möter motstånd för förändring och utveckling växer bara om det möter motstånd och ifrågasättandet Det är i ifrågasättandet som ogräset rensas bort så att den starka växten blir kvar!

Du som rektor måste använda dig av sociala medier och gå före och visa att det inte är farligt om man vet hur man ska hantera det. Du som rektor kanske ska hålla i utbildningen i hur man kan använda Twitter som kompetensutveckling istället för att låta Kajsa och Pelle ta hand om det även om de kan det bättre. Genom att du tar på dig kaptensmössan även denna gång visar du att det är du som styr verksamheten och inte något okänt ”internet” som ingen har koll på. Du har koll och du använder dig av alla dessa nya möjligheter för att utveckla dig själv, dina medarbetare och er verksamhet! Du bjuder er på allt som den digitala världen kan erbjuda och du lotsar dina medarbetare så att de också lär sig känna igen faror och kunna hantera dem! Hur börjar du då? Till exempel genom att skaffa dig ett twitterkonto, skaffa dig ett facebookkonto där du är i din professionella roll, använd dig av bloggar och lärplattformar när du kommunicerar med dina medarbetare, lägg upp filmklipp inför konferenser Ja, här sätter bara din egen fantasi gränsen! 

Bild fr 1895 Flickr

Så vad kan hindra dig? Rädslan! Vilken rädsla pratar vi nu om? Rädslan för att inte kunna, inte vara bäst, göra fel, göra misstag! Låt mig vara tydlig igen: om inte du vågar misslyckas och faktiskt misslyckas ibland kommer du heller aldrig att förflytta verksamheten framåt! Det är bara den som har ramlat i skidbacken som har utmanat sig själv på riktigt! Det kan göra ont att ramla men det är trots allt ganska ovanligt att man inte reser sig igen och får en ny chans med möjlighet till att rätta till sina misstag som gjorde att man föll! En ledare som vågar falla blir också tolerant när medarbetarna faller och de flesta fall är fall framåt! 

Så gör slut med rädslan! Det är inte ditt uppdrag som rektor att visa på farorna! Det är ditt uppdrag att lära alla att simma! 

Önskar er en bra vecka med många nya spännande möten i cyberspace! Vi ses där!

Elsemarie