Gott nytt år!

Nu är det dags att ta tag i 2015 och alla utmaningar som det för med sig! Som ni ser i rubriken har jag valt att inte skriva Nytt år – nya möjligheter utan Nytt år – fortsatta möjligheter. Detta är mycket medvetet för vi i skolan måste sluta börja om och istället fortsätta! Mer av Håll i och håll ut och om detta handlar dagens inlägg.

Jag har verkligen kopplat av skolan under helgerna. Jag har ägnat mig åt att titta på serier jag missat, filmer jag inte sett, varianter på Spindelharpan jag inte har spelat etc. och nu står jag här som en formel 1 bil med laddade batterier.

Från Flickr Creative Commons Foto: Axion23

Känner nästan hur jag rusar motorn lite idag för att kunna ge mig av med full kraft från och med imorgon.

Jag har utmanat mig själv nästan så att jag känner att det blir för svårt! Jag har föresatt mig att vår skola och vår verksamhet ska förflytta sig märkbart under de kommande åren och jag har försökt att ta till mig det jag läst och hört de senaste åren för att gå från hörande till görande.

Nu är det dags att fortsätta det medvetna arbetet.

På min skola har alla lärare semestertjänst från och med i somras och för många var det första gången som man skulle fundera över hur man skulle planera sina semesterdagar under julen. Jag kom överens med medarbetarna om att en av dagarna skulle vara en fortbildningsdag med eget arbete. Från början hade jag tänkt att var och en skulle få välja fritt hur dagen skulle användas men sedan började jag fundera över begreppet tid i allmänhet och tid för skolutveckling i synnerhet.

Hur många av oss har inte deltagit i alla möjliga kompetensutvecklingsdagar som på olika sätt har haft som mål att driva verksamheten framåt men där resultatet har varit svårt för att inte säga omöjligt att upptäcka? Många gånger beror detta på att kompetensutvecklingen inte är medveten utan faktiskt ganska omedveten. Helen Timperley beskriver det som att man likt en känguru hoppar från en utbildningsidé till en annan utifrån vad som är ”inne just nu” men utan förankring till den egna verksamheten. 

Bild från Flickr Creative commons Foto: Chris Samuel

Därför valde jag nu en annan modell: Här finns länken till det dokument som mina medarbetare fick inför kompetensutvecklingsdagen.

Dagen innehöll två delar. En utifrån vår gemensamma arbetsplan och en del utifrån två områden som jag tillsammans med övrig skolledning ser som utvecklingsområden – formativ bedömning och kollegialt lärande.

Del 1

Alla fick i uppdrag att läsa igenom vår arbetsplan och komma med synpunkter både utifrån sin egen utveckling och insats men också utifrån verksamhetens utveckling och hur vi tillsammans ska arbeta för att nå våra mål. 

I december skrev jag en arbetsplan för de kommande tre åren utifrån de samtal jag haft med medarbetarna på olika sätt (i medarbetarsamtal, när de sökt upp mig, i informella möten vid fikabord etc.) och denna presenterades för medarbetarna vid vår sista APT innan helgerna. Alla ska ha lämnat in sina synpunkter i en mapp i vår lärplattform senast den 19 januari. Detta blir mitt avstamp för att kunna avgöra om vi alla har samma förförståelse för arbetsplanen, om det är saker som jag behöver korrigera utifrån att medarbetarna har en annan syn på verksamheten än jag, om det är områden som jag behöver arbeta mer med när det gäller fortbildning för att vi ska dra åt samma håll. Det här blir alltså som en kompass för mitt arbete som ledare. Jag vet vart vi ska men jag måste ju avgöra var vi befinner oss nu för att kunna staka ut den bästa vägen mot målet. På det här sättet blir också alla medarbetare involverade och allas synpunkter och åsikter blir lika viktiga.

Bild från Flickr Creative commons Foto: Jon Marshall

Detta tror jag är en grundbult i arbetet med skolutveckling. Alltför ofta har skolledare rusat iväg tillsammans med dem som springer lika snabbt och kvar i startblocken står medarbetare som aldrig ens hann med att fråga vart vi skulle! På det sättet skapas inte skolutveckling! Så skapas utanförskap och forum för informella ledare!

Del 2

Denna del handlade om kollegialt lärande och formativ bedömning. Jag ville att alla skulle läsa en sammanfattning som kommunförbundet i Skåne gett ut utifrån Helen Timperleys forskning om professionellt lärande . För mig är det viktigt att alla har tagit del av samma material för att vi ska kunna föra effektiva samtal. Om jag har läst och ska berätta vad jag har läst vet jag inte vad de andra hör eller uppfattar. Genom att alla läser och dessutom skriver ner sina reflektioner får jag även här en uppfattning om var vi som grupp befinner oss. Återigen: det är viktigt att du som ledare eller lärare vet var din grupp befinner dig så att du kan arbeta utifrån de individer du möter. Inte utifrån någon slags gissat ”medelvärde” utan utifrån faktisk kunskap av var din grupp befinner sig!

Det var väldigt bra att boken fanns som sammanfattning då det kan vara omfattande att ta till sig hela boken med dess komplexa innehåll och jag vet att mina medarbetares tid är värdefull och begränsad.

I del 2 ingick också att se mindre sammanfattningar i form av föreläsningar om Timperleys forskning och längre föreläsningar av Dr Christian Lundahl om formativ bedömning.

Och nu då?

Under våren ska jag hinna med utvecklingssamtal, två lektionsbesök per lärare och ett avslutande samtal där jag utvärderar året med varje medarbetare och sätter upp mål inför kommande arbetsår. Det här är det första jag planerar in i min kalender efter att jag lagt ut fasta mötestider som ledningsgrupp och möten med EHT. På så sätt vet jag att utrymme finns och jag har också anledning att säga nej till andra aktiviteter som vill ta min uppmärksamhet men som faktiskt inte är lika viktiga för verksamhetens utveckling.

Jag tror att det rektorer och skolledare idag behöver är mod att våga säga nej till det som vill ta vår uppmärksamhet från den egna verksamhetens utveckling. En enkel väg kan vara att vänta in alla andra möten och sedan sakna tid för skolutvecklingsarbete och då skylla på att man blev kallad på andra möten men jag vill vända på det: Mitt uppdrag är att utveckla min verksamhet tillsammans med mina medarbetare. Då är det också mitt ansvar att se till att både jag och de får tid till detta arbete. Ett annat agerande är i mina ögon lite fegt och undflyende.

Jag säger inte att det är enkelt – jag har inte ens kunnat visa att jag klarar det! Jag har sällan tidigare utmanat mig själv på detta sätt som jag nu gör. Jag har aldrig tidigare utmanat mina medarbetare på det sätt som jag nu gör och jag vet inte om vi klarar det MEN: jag har grymt höga förväntningar på både dem och mig. Jag är i mitt inre övertygad om att vi ska kunna ta oss framåt och att vi ska utveckla verksamheten så att våra elever når ännu högre med sina mål! 

Och vad behöver vi tänka på? Att se till att få regelbundna perioder av vila, återhämtning och laddning av batterierna! Att ibland köra in i depån och bli ”ompysslade” på olika sätt. Det här handlar om att som skolledare arbeta individualiserat, att se och möta sina medarbetare och elever, att se vem som behöver in i depån lite tidigare än de övriga för att orka hela vägen och att vara observant på dem som bara kör på utan att märka att bensinen är på väg att ta slut. 

Bild från Flickr Creative Commons Foto: Morten Oddvik

Kommer jag att klara det här? Kommer mina medarbetare att vilja följa med på den här resan? Kommer jag att kunna ge dem det stöd och den inspiration de behöver? Jag vet inte – det är inte utan att jag är lite rädd – men jag är tvungen att försöka! För elevernas skull! 

Önskar er alla en fin skolstart de närmsta dagarna och glöm inte att du liksom jag har ett av samhällets allra viktigaste jobb!

Elsemarie