Utmaningen i skolledarskapet

Idag kommer bloggen att handla om skolledarskapets stora utmaningar och svårigheten i att bemästra dessa på egen hand.


Det händer rätt som det är att jag säger till mig själv: ”Det här uppdraget är för svårt för mig! Jag klarar det inte” 

Det som är för svårt är sällan att lämna delårsrapporter eller att rapportera in något till SCB. Det är heller inte problemet att lösa lokaler eller tjänstefördelningar som jag känner utmanar mig över min förmåga. Nej det är just det pedagogiska ledarskapet. Jag och mina medarbetare vill så mycket men ibland har jag så ruskigt svårt att se vägen för att jag kan leda verksamheten rätt.


Jag tror inte att jag är ensam om denna känsla. Det är inte bara en känsla av att inte räcka till utan också av ensamhet. Om jag behöver hjälp med delårsrapporten vet jag vart jag ska vända mig. Likaså om jag har ett personalärende som jag behöver hjälp med. Men om jag behöver hjälp med att utveckla lärarnas kompetens i att analysera hur elevernas resultat ska förbättras och att därefter planera deras kompetensutveckling…. Vart vänder jag mig för att få hjälp med det?


Vart ska rektor vända sig för att få hjälp med att organisera verksamheten så att den möjliggör arbetet med formativ bedömning? Uppdraget har nog de flesta skolledare men ”huret”? Varför har vi en bild av hur elever lär men arrangerar vårt eget och våra lärares lärande på ett traditionellt sätt i form av föreläsningar ofta utan efterföljande reflektioner och  diskussioner?


I mitt fall har det blivit att jag sökt stöd i litteraturen och i sociala medier. Jag har läst mycket det här året och det är bra men jag skulle faktiskt behöva en handledare tror jag! Någon som ”skuggade” mig och kunde säga: ”Har du tänkt på att du skulle kunna pröva det här?” eller ”Vad skulle hända om du gjorde på det här sättet?” Jag har gått så långt i min iver att hitta detta att jag kontaktat flera universitet för att fråga om någon är intresserad av att arbeta med ett forskningsprojekt tillsammans med vår verksamhet. Tyvärr inget napp där heller.


Min bild är att vi har ett problem här! 
Vi pratar så mycket om skolledarskapet och vikten av det pedagogiska ledarskapet men vi famlar när det handlar om vilket stöd rektorer kan få. 

Ja, jag vet att Skolverket erbjuder Rektorslyftet och det är bra och ett mycket gott initiativ men jag avslutade Rektorsprogrammet (som en mycket nöjd student) i Karlstad i december 2012 och då känns inte Rektorslyftet helt aktuellt – än!

Min farhåga är att om rektor känner sig ensam och dessutom rejält utmanad i det pedagogiska ledarskapet men saknar handledning så är risken stor att man vänder tillbaka till det som är tryggt. ”Nej men just det! Jag måste ju skriva ett årshjul för våra evenemang och rutiner” eller ”Ooops nu är det nog bäst att börja jobba ordentligt med tjänstefördelningen och schemaläggningen” eller ”Ohhh byggmöte igen! Viktigt att jag är med på det så jag vet hur ventilationen fungerar i de nya husen” Det pedagogiska strategiska arbetet får läggas åt sidan för det är ytterst sällan rektor blir kallad till sådana planeringsmöten.

Ja, jag raljerar men det får mig att tänka till…. Är det så att vi skolledare ibland ”gömmer oss” i det som är tryggt, invant och tydligt i ledarskapet för att vi inte vågar utmana oss? Är det därför vi så lätt tackar ja till ett byggmöte och har så svårt att planera in lektionsbesök? Är det därför vi först av allt lägger in APT och om det eventuellt blir någon konferenstid över bjuder in till pedagogiska konferenser med våra medarbetare där vi pratar om strategier för att eleverna ska nå målen?
Handen på hjärtat: vad har du gjort detta år för att utveckla din verksamhets pedagogiska arbete så att elevernas resultat förbättrades? Något som utmanade dig så mycket att du till och med funderade över om du var rätt person för uppdraget?

Om vi ska få det pedagogiska ledarskapet att fungera på allvar tror jag att vi rektorer måste söka oss till varandra och på allvar stötta men också utmana varandra. Jag har förmånen att få delta i en grupp av rektorer som tillsammans diskuterar det professionella lärandet och det pedagogiska ledarskapet och förhoppningen är att vi ska kunna ”skugga” varandra och utmana varandra i det viktiga arbete vi har. Den här gruppen har vi startat på eget initiativ och vi upplevde alla när vi träffades första gången att behovet var stort!

Jag har precis läst en bok som jag varmt rekommenderar för alla skolledare och alla andra som har en form av ledarfunktion i skolan. (t.ex. förvaltningschefer och skolpolitiker) Boken heter ”Elevnära skolledarskap” och är skriven av Viviane Robinson (Lärarförlaget, 2015). Det är en mycket handfast bok med konkreta råd hur man ska kunna arbeta med det professionella lärandet så att det faktiskt påverkar elevernas resultat. Den här boken kommer finnas nära mig på jobbet. Jag vill ha den ”till hands” för den hjälper mig att fokusera på mitt egentliga uppdrag och hur jag ska kunna utföra det. Tillsammans med Helen Timperleys bok om det professionella lärandet kan den ge mig många tankar på hur jag ska utveckla det pedagogiska ledarskapet både hos mig själv och hos dem i verksamheten som har ledarfunktioner. 


Det jag funderar över och vill problematisera kring är hur huvudmän och politiker ska kunna hjälpa till att skapa en sådan miljö att det är tillåtet för rektor att prioritera det pedagogiska arbetet och att orka stå fast vid det. För det är inget ettårsprojekt som sedan kan utvärderas. Det är ett långsiktigt arbete men som på sikt kommer att förändra skolan i grunden! Hur kan rektor få hjälp med att sätta upp vision och mål för verksamheten? Jag menar inte genom att skickas på utbildning i kvalitetsarbete. Jag menar i vardagen. Hur ser relationen mellan antalet skoladministratörer (ekonomer, administrativa assistenter, personalare) och skolutvecklare ut i våra kommuner? Vad säger det om vårt fokus och våra prioriteringar? Är det dags att vi tar till oss av vad forskning, t.ex. i ovan nämnda böcker, säger om vad som faktiskt påverkar elevernas resultat och alltså meningen med själva skolan?

Den här bloggen problematiserar men jag vill visa på att rektorsuppdraget är ensamt och ska vi få till en förändring i rektors pedagogiska ledarskap handlar det om professionellt lärande även för rektor. Det innebär att utbildningar – hur bra de än är – på annan ort under kortare tid inte kommer få den långsiktiga förändring som vi väl är ute efter. 

Vi behöver få till ett vardagsnära arbete för att stärka rektorer i deras så viktiga uppdrag för att de i sin tur ska kunna fungera som det stöd och det bollplank och den utvecklare som våra lärare – det vill säga våra viktigaste aktörer – behöver.

Jag vill utmana huvudmän, kommunala skolpolitiker, skolledarnas fackliga organisationer, Skolverk och utbildningsdepartement att ta denna fråga på allvar. Våga stanna upp och fundera över hur vi på djupet ska kunna arbeta för rektors möjlighet att utveckla sitt pedagogiska ledarskap så att det påverkar elevernas resultat och hjälp oss för vi behöver er och ni behöver oss. 

Tillsamman är vi starka – för elevernas skull


Önskar er alla med detta en bra vecka och glöm inte att ni i skolan har et av Sveriges absolut viktigaste jobb!

Elsemarie



Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s