Det svåra samtalet och vikten av att lita till sin profession

Som rektor hamnar du ofta i svåra samtal. Det kan handla om elever och föräldrar som du behöver hantera för att elevens skolgång ska bli så bra som möjligt och det är inte alltid du, medarbetarna och elev och föräldrar är överens om vad som är bäst.


För mig har dessa samtal gått från att vara något jag undviker till något jag ser fram emot. Jag har hittat en strategi som kanske kan vara användbar för fler.


När jag började som lärare hade jag en tydlig tanke om att det var jag som bestämde i klassrummet. Jag kunde lyssna in eleverna men för trygghetens skull var det viktigt att alla visste att om det gällde så var det jag som bestämde. Det var viktigt för mig att kombinera tydlighet med hjärta. 

Jag hade elever som uttryckte: ”Det är vår strängaste men en bra lärare” och det var jag nöjd med. 


Som rektor är det viktigt att ha samma inställning. 


Jag som tränare och ledare måste ta mitt ansvar. När det handlar om det svåra samtalet så måste jag se till att jag känner mig trygg och också kan förmedla en trygghet till dem som ska delta i samtalet. Det är A och O! Många gånger kan mentorer eller medarbetare i EHT känna en osäkerhet inför möten med upprörda elever och deras föräldrar. Då är det min uppgift som chef och ledare att tala om att jag är trygg, jag har en tydlig plan med samtalet, jag har en uttänkt strategi och jag vet vart jag vill med samtalet och kommer se till att jag kommer dit. Detta för att jag är trygg med att min erfarenhet och min kompetens ger mig mandatet! 


Om jag kommer till läkaren vill jag inte att hen frågar mig om vad jag tror om vilken behandling som behövs. Jag vill att hen ska fråga mig om hur min situation ser ut och sedan litar jag på att hen utifrån sin erfarenhet och kompetens kan avgöra vad som är bäst för mig!


Jag tror att en del i skolans förbättrade resultat ligger i att vi tar tillbaka vår profession och vågar stå för den!


Antag att eleven Kim har fått flera F-varningar och har hög frånvaro. Kim kanske dessutom har bytt gymnasieprogram tidigare. Det viktiga i mitt samtal med Kim och hens föräldrar är att få Kim att börja hoppas och tro på sin egen förmåga. Ibland möter man Kim med föräldrar som uttrycker en besvikelse på Kim vilken ofta bottnar i en frustration.


Jag brukar inleda med att beskriva situationen rakt upp och ner: så här ser det ut! Jag talar om vilka F-varningar som ev finns, hur frånvaron ser ut etc. Jag låter mentor beskriva situationen men det är jag som rektor som håller i samtalet. Jag talar också om för Kim vilka konsekvenser det kan få om Kim fortsätter att ha hög frånvaro och inte tar emot hjälp som vi erbjuder. Det kan innebära att man får gå om en årskurs t.ex. eller att vi får reducera programmet med den konsekvensen att Kim inte har en gymnasieexamen. Det kommer förmodligen innebära att man blir av med CSN. 


Det är viktigt att man för Kim och föräldrarna lägger upp alla kort på bordet och visar: det här har hänt – dessa konsekvenser kan det få. Detta görs med övertygelsen att Kim inte vill att det ska se ut på det sätt som det gör. Kim vill någonting annat för ingen människa vill stanna upp! Man kan säga att jag möter Kim när hen står i ett vägskäl och min uppgift är att få hen att börja ta sig framåt!


När jag har klargjort för Kim vilka förutsättningarna är kan jag börja att arbeta för att få Kim att börja måla upp en målbild! Alla människor har drömmar! Jag ber Kim att berätta om sina drömmar för oss! När Kim gör det brukar det dyka upp ett annat ljus i ögonen, kanske hörs en annan ton i rösten. Det är nu jag måste hitta hantverket i rektorsjobbet. Nu handlar det om att få Kim att känna att det är hen, jag och medarbetarna som tillsammans ska hjälpas åt så att ”vi” når målet – och glöm inte att det är Kims mål vi pratar om – inte vårt!


Mitt hantverk består i att hitta hur våra mål i styrdokumenten kan sammanfalla med Kims mål och detta måste jag klara för att lyckas. Antag att Kim vill bli tatuerare. Då måste jag få Kim att acceptera att det kan vara väldigt bra att ha med sig historia utifrån de uppdrag som Kim kan komma att få. Det kan handla om att kunna i bild gestalta historiska händelser. Som tatuerare är det också bra att kunna matematik, engelska utifrån ev. uppdrag i andra länder eller med kunder med annat ursprung etc. etc.


Det som händer är att Kims dröm får förankring i skolan – inte tvärtom! Kim ska inte anpassa sina mål efter skolans utan vi anpassar oss för att samhället vinner på om Kim får ett mål att jobba mot!


På detta sätt bekräftar jag Kim också inför hens föräldrar och genom mitt agerande visar jag föräldrarna att jag tror på Kim och att hens drömmar är bra och värda att satsa på! 


Om Kim lämnar mötet med en förstärkt målbild och också en bild av att skolan faktiskt kan hjälpa till att nå målet har vi kommit en bra bit på vägen.


Alla samtal slutar inte lyckligt men mitt mål är att alla elever och föräldrar som lämnar ett samtal ska känna att jag – hens rektor – trodde på hen och hade höga förväntningar om hens förmåga att lyckas! 


Jag tror på ett samtal där grunden är en ömsesidig respekt för varandra och därför är det också viktigt att vi från skolan vet att vi sitter där utifrån att vi förväntas ha en profession och en kompetens som är vad Kim just nu behöver. Det är vi som är dem som tillsammans med Kim och ev. hens föräldrar kan staka ut vägen! 


Önskar er återigen en riktigt bra vecka och glöm inte att i nästa Kim du möter kan det bo en kommande Nobelpristagare! 




  

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s