Igår skrev jag om hur vi har strukturerat upp vårt arbete med Elevhälsan och stödet för elever som behöver det! Idag ska jag skriva om lite olika saker vi har arbetat med och vilka rutiner vi har sjösatt.

Så här går det till för eleven Kim om hen går hos oss:

Kims lärare i svenska är orolig för att Kim inte ska nå målen i kursen. Läraren skickar en F-varning till Kims mentor och till rektor. Kims lärare i religion är också orolig att Kim inte ska nå målen och skickar en likadan varning till mentor och rektor. Båda lärarna har också pratat med Kim!

Nu regerar Kims mentor och skickar en ”Utredning av elevs skolsituation” till rektor. I utredningen beskriver mentor situationen och där står också vilka kontakter som mentor haft med Kim och hens vårdnadshavare om Kim inte är myndig. I ett mentorsamtal gör mentor tillsammans med Kim en scanning av Kims skolsituation. Denna har våra kuratorer, skolsköterskor och specialpedagoger satt samman och den tar upp olika frågor om vad Kim själv tror påverkar skolarbetet. Det kan vara att hen har svårt att sova, att hen saknar kamrater, att det inte är arbetsro på lektionerna, att hen har svårt med att skriva eller läsa etc. Genom att mentor och Kim resonerar om situationen får mentor direkt en bild av hur Kim själv ser på skolan och delvis hur Kims fritid ser ut. Även detta dokument lämnas till rektor. 

Rektor tar med sig dokumenten till EHT-mötet och där resonerar man om hur Kim bäst ska få hjälp. 

Är det kost eller sömnbrist eller liknande så kanske Kim behöver träffa skolsköterskan. Är det problem hemma eller med kompisar kanske kurator är ett bra alternativ. Är det hög frånvaro måste Elevhälsoteamet och mentor tillsammans arbeta för att ta reda på varför Kim har hög frånvaro. Är det skrivandet och läsandet som är svårt eller att man ligger för mycket efter ja då är det specialpedagog och speciallärare som kan hjälpa Kim. 

På detta sätt får Kim den hjälp han behöver. Om det är sömnen som är problemet hjälper vi inte Kim genom att ge honom en tid hos specialläraren! Det här verkar självklart men min bild är att vi många gånger sätter igång ”en behandling” utan att ha ”ställt en diagnos” Tänk om vården skulle göra så! 

Varje termin har vi en uppföljningskonferens per årskurs och program. Då träffar rektor och EHT alla mentorer och de får berätta om sina elever. Även här kan vi upptäcka elever som är i behov av stöd och i och med att alla professioner är på plats kan vi direkt bestämma tid för tex. ett samtal tillsammans med eleven och elevens föräldrar. Jag som rektor är noga med att se till att endast de professioner jag bedömer behövs bokar in mötet. Återigen: är det problem med Kims hälsa kanske inte kuratorn måste vara med på mötet med Kim och vårdnadshavarna. Mentor är däremot alltid med liksom jag som rektor och specialpedagogen. Att specialpedagogen alltid är med hjälper oss att hålla koll på att det faktiskt är utbildning vi håller på med! Kan också tyckas självklart men ibland kan man tappa fokus och börja arbeta med delar som faktiskt inte är vårt uppdrag. Vid dessa konferenser kan det också vara så att vi bedömer att det Kim behöver är en tid hos skolsköterskan och då kan denne direkt ge ett tidsförslag till mentor som ser till att Kim får kallelsen. På så sätt blir vi effektiva också med varandras tid och sparar mycket mailkonversation! Ibland är det mänskliga mötet mer effektivt än ett mail! 

Jag har slopat klasskonferenserna eftersom jag upplevde att de ibland kunde bli ett forum för delande av information som kanske inte alla skulle ha. Det hände också att en del lärare uttryckte att de hade svårt med en klass eller en elev och då dröjde det inte länge innan en annan lärare förklarade att den inte hade några problem vare sig med klassen eller eleverna. Detta resulterade många gånger i att den första läraren gick från konferensen med en känsla av misslyckande och det var ingen hjälpt av. Jag behöver starka lärare som har en tro på sig själva! 

Numer kan vi också ta upp de svåra sakerna på en uppföljningskonferens då det bara är de som behöver ha den informationen som är på plats. Dessutom betyder detta att för den enskilda mentorn handlar det om ett möte på ca 20 minuter en gång per termin!

Ibland hamnar man i en situation där vi känner sådan oro för Kim att vi vill göra en anmälan till Socialtjänsten. Den anmälan görs alltid av mig som rektor! Detta för att Kim eller hens vårdnadshavare aldrig ska tappa förtroendet för sin mentor eller en undervisande lärare. Det är bättre att de eventuellt är riktigt arga på mig som rektor och det är också lättare för mentor att komma till mig med ett förslag om anmälan om de inte måste göra den själva. Jag tycker dessutom att det är en signal till alla om att det är jag som rektor som ansvarar även för denna ibland tuffa del av vårt myndighetsutövande! Naturligtvis händer det att kurator och skolsköterska gör anmälningar utifrån det de fått veta som kanske inte ens jag som rektor ska veta men de har en erfarenhet av detta och vet att det är en del av deras jobb.

Hur gör vi med dokumentationen då? Vi har en ”sekretessbrevlåda” på vår expedition. Där kan mentorer, lärare, jag eller andra lägga dokument som ska till elevakten. Lådan är låst och en av våra administratörer ansvarar för den. Hen ser till att dokumenten diarieförs och hamnar i elevakten. På detta sätt vet vi att alla elevakter på vår skola ser likadana ut och att diarieföringen är korrekt. För mig som rektor är det också bekvämt att där kunna lämna min utskrivna mailtrafik i elevärenden och veta att de hamnar i elevakten. 

Genom ovanstående rutiner tycker vi att vi har hittat stödprocesser som hjälper oss att möta varje elev utifrån hens behov. Vi lyckas inte i alla fall att få Kim att nå målen eller att komma till skolan men jag tror att de flesta ”Kimar” lämnar oss med en känsla av att vi brydde oss och att vi gjorde vårt bästa! Mer än så kräver vi varken av oss eller våra elever! 

I del 3 av mina elevhälsobloggar ska jag berätta hur vi arbetar med det främjande elevhälsoarbetet Hoppas att du orkar med den delen också 

Önskar dig en riktigt bra vecka och all lycka med att sätta eleverna först! Det är inte alltid lätt men viktigt!

Elsemarie