Idag kommer mitt inlägg handla om en hjärtefråga för mig: alla människors lika värde och vad det får för konsekvenser för mig som skolledare!

Jag är uppvuxen i en familj som har haft ett motto: Människan först! Det har inneburit att det alltid funnits plats vid köksbordet för en till! Klasskamrater som i tonåren behövde någon att prata med var alltid välkomna hem till min mamma. Missbrukare av olika slag, luffare (ja det fanns även i början på 70-talet när jag var liten) och barn och ungdomar som behövt en familjehemsplacering var alla gäster och välkomna i vårt hem. Det som var kännetecknande för de samtal som skedde runt köksbordet var att de skedde mellan människor som var lika värda – lika värdiga! Jag upplevde aldrig att mina föräldrar ”tyckte synd om” dem som kom i deras väg utan det fanns en respekt för att livet faktiskt krävt väldigt olika saker av oss och i det fanns en respekt för att denna ibland så trasiga människa faktiskt satt här och sökte efter en mänsklig relation.

Jag brukar säga att jag samlar på människor och det är också ett utgångsläge för min syn på alla människors lika värde; om jag missar en enda människa som kommer i min väg så har jag förlorat en del av min samling!

Vad får då detta för konsekvenser i mitt dagliga arbete? När jag möter en upprörd förälder försöker jag alltid sätta mig i förälderns situation Jag går inte ifrån min egen profession men jag försöker att sätta mig in i vad som gör att föräldern eller eleven är så upprörd. Jag bekräftar att föräldern eller eleven har rätt till sin känsla samtidigt som jag förklarar varför vi i skolan har resonerat som vi har gjort. Jag använder mig ibland av följande fras: ”Du är förälder och som sådan ska du tänka med hjärtat för ingen annan gör det för ditt barn, men jag som rektor kan och ska inte göra det” Min erfarenhet är att detta ofta ”avväpnar” en upprörd förälder då man har bekräftat att föräldern t.o.m. kan göra rätt i sitt upprörda agerande. Min poäng är dock att det hela tiden är viktigt att jag som skolledare behåller professionen och påtalar att jag och mina pedagoger faktiskt kan vår verksamhet och vet vad vi gör och vi gör det vi gör utifrån ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Föräldern och jag har olika roller men är lika mycket värda och lika värdiga!

En annan del där detta synsätt får konsekvenser i min vardag är när det handlar om elever i behov av särskilt stöd. Här frågas ofta efter rättvisa eller vissa regler som ska vara lika för alla. I mitt arbete som chef för elevhälsan på min gymnasieskola arbetar vi efter att vara rättvisa och därför arbeta ”orättvist”. Det innebär att varje elev bemöts utifrån sin situation, sin förmåga och sina behov. Då kan elever bemötas på olika sätt, men de har alla samma värde – är lika värdiga!

För en elev kan det bästa vara att man avslutar gymnasiestudierna för att gå vidare med något annat. För en annan kan det rätta vara att erbjudas ett extra år för att kunna bli färdig med så många kurser som möjligt. För en tredje kan det bästa vara att gå om ett år. Här måste jag som skolledare våga vara ”orättvis” och våga utgå just från att alla människor är lika mycket värda och lika värdiga. I många av dessa elevsamtal med ungdomar som har varit med om saker som jag aldrig varit i närheten av trots att min livstid är längre, upplever jag en omvänd situation av lärande. Jag brukar passa på att försöka få ta del av dessa ungdomars erfarenhet, att ”samla på dem” och lära mig ännu mer om människans enorma förmåga att trots allt leva vidare och kunna nå sina mål även om allt pekar på att man inte skulle kunna klara av det. 

Jag skulle vilja utmana dig som är skolledare: hur påverkar det din vardag om du verkligen menar att alla människor har lika värde – är lika värdiga?

Önskar er alla en fortsatt bra vecka! Själv styr jag kosan mot Varberg och #afkrektor imorgon!