Alla inlägg av Rektorelsemarie

”Gamers och hur lite jag vet!

Nu kommer ett väldigt annorlunda inlägg för att vara från mig. Det kommer inte att handla om kollegialt lärande för lärare utan om…. Dataspel!


Jag läser digitaliseringskommissionens delrapport Om Sverige i framtiden – en antologi om digitaliseringens möjligheter (SOU 2015:65) I kapitlet ”Vilken effekt har spelandet haft för Sveriges digitalisering?” skriver Johanna Koljonen om hur dataspelandet har utvecklats och hur det hänger samman med kultur och demokratisering likväl som matematiskt beräknande och känsla för sannolikhetslära. Som av en händelse handlar det inte om att det har haft till effekt att pojkarna blivit sämre på matte eller läsförståelse! Det kanske inte är ”pojkarnas fel”. Kanske inte ens dataspelens fel utan kanske skolans fel som inte har kunnat möta den nya kunskapen dessa elever har.

Den stora utmaningen för oss i skolan måste vara ”Hur kan vi använda de kunskaper dessa elever får med sig från spelen så att de kan överföra både kunskaperna och motivationen till arbetet i skolan?” Tyvärr har jag inte sett mycket av den diskussionen utan de inom skolvärlden som redan tidigare ”fruktade” 1:1- satsningar och digitalisering fick vatten på sin kvarn och vi som har varit positiva stod som fågelholkar när rapporten kom och funderade på hur vi nu skulle ”försvara vår magkänsla att vi är på rätt väg med en ökad digitalisering”.  


Återigen är dilemmat för eller emot och låt mig säga det direkt: det handlar inte om emot för 2015 kan man inte tillåtas vara emot digital utveckling och arbeta med utveckling och utbildning av det framtida Sverige! Okunnig får man vara och i en lärande process får man vara men emot? Nej! Om du frågar mig alltså! 


Mina tankar går så här: hur arbetar vi i skolan med våra kunskaper om motivationshöjning, läroplaner, kursplaner och betygskriterier på ett sådant sätt så att det medverkar till att våra elever är redo för ett framtida samhälle? Hur kan vi agera i förhållande till våra ”spelande elever” så att vi värderar deras specialkunskaper och förmår att ”översätta” dem till de kunskaper skolan frågar efter? Jag tänker mig på samma sätt som det vi gör inom vuxenutbildning när vi hela tiden påminner oss om att våra elever har oerhört mycket kunskap med sig men inte i det svenska språket och det är vår uppgift att ta tillvara den kunskapen så att den bidrar till det ökade lärande vi vill att de ska få.

I en annan rapport ”En digital agenda i människans tjänst – den ljusnande framtid kan bli vår” från samma kommission talas om rektors upplevelse av 

sin digitala förmåga och kunskap för att kunna leda arbetet med digitalisering. Där visar det sig att 2/3 av rektorerna på gymnasiet upplever att de har tillräcklig kunskap för att kunna arbeta med en medveten IT-strategi. Tillåt mig att ödmjukt ifrågasätta den siffran! Jag t.ex. anser INTE att jag har tillräcklig kunskap men jag gör mitt bästa för att arbeta efter en medveten IT-strategi. En gång sa en lärare till en nära vän till mig som är rektor ”Du vet så lite om mitt ämne att du inte förstår hur lite du vet”. Det var mycket klokt sagt, och jag tror att det är där många av oss skolledare befinner oss. Vi kan så lite om digitalisering, programmering eller spelkulturer att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför överskattar vi vår egen kompetens och förmåga på området. 


Jag har bett mina egna medarbetare att likt Pippi Långstrump säga ”Det här har jag aldrig provat så det klarar jag säkert!” Så önskar jag att vi skolledare också ska arbeta, men lära handlar också om att veta var man ska söka kunskap och att ta reda på vilken kunskap man behöver.


Jag har deltagit i rektorsutbildningar av olika slag där man vid första tillfället – ibland på huvudmannens uppdrag – deltagit med liv och lust. Vid andra tillfället har det varit lite mindre entusiasm och färre deltagare och till slut är det de ”sista entusiasterna” som samlas. I sämsta fall renderar denna typ av agerande inte ens i en reaktion hos huvudmannen eller arrangören av utbildningen. Jag skulle tro att de som arbetar med utbildning i digital kompetens kan känna igen det jag beskriver. 


Hur kan vi då tro att något ska hända på våra skolor? Frågan är om jag som rektor ens vet vilken utbildning jag ska på eller varför jag förväntas vara där. När det handlar om digitalisering av skolan är jag rädd för att det ibland är så att vi rektorer faktiskt inte vet vad det är vi behöver lära oss. Kanske är många av oss också lite rädda och osäkra för allt negativt digitalisering kan medföra så att vi inte ser allt det positiva. Här kan man ju säga att media hjälper oss med att få ta del av negativ information! 


När vi pratar om skolutveckling gör vi gärna det genom att i siffror beskriva det vi misslyckas med. Inte det vi lyckas med vilket vi vill att våra lärare ska göra med eleverna på ett formativt sätt eftersom vi vet att höga förväntningar och feed forward fungerar. Men inte på oss! Vi blir tydligen bättre ju mer någon talar om för oss att vi misslyckas eller… Kanske är det därför vi vill säga att vi kan mer än vi kan eftersom ingen annan säger att vi kan!


Det här beror inte på att vi rektorer är olydiga, ovilliga eller ens ointresserade utan jag tror att det är precis så som läraren beskrev det: 


Vi vet så lite att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför tror vi att vi redan kan och prioriterar annat.


Jag vill betona att jag inte ställer mig själv på en piedestal utan jag är i allra högsta grad den som tror mig kunna mycket och förstå ”allt” (det vet ni som har mött mig) MEN: jag är heller inte sämre än att jag kan ändra mig!


Vad skulle hända om du som skolledare gjorde en IKT-plan för dig själv? Hur skulle den se ut? Vad är det du redan kan?  Vad behöver du kunna mer av för att kunna leda en digitaliserad skola? Om du inte vet – hur kan du ta reda på det? Kanske i kollegialt lärande med andra rektorer? Hur ska du organisera verksamheten så att den motiverar de ”dataspelande pojkarna som blir sämre på matte”? Det kommer ju inte att hjälpa att säga till dem att de gör fel för det kommer inte bidra till att resultaten på din skola blir bättre. De kommer med största sannolikhet heller inte sluta och för Sveriges utveckling ska vi nog vara glada om de fortsätter med både spelandet och ”skolandet” i en fungerande symbios som Percy Nilegård skulle ha uttryckt det! 


Har du som rektor en plan för dig själv och får du fira dina framgångar och din utveckling?


Hur arbetar vi i skolan så att alla elever når målen och därmed blir anställningsbara och kan ta aktiv del i ett samhälle som blir alltmer digitaliserat? Hur ser vi till att kombinera de mjuka värdena med de hårda och hur ser vi till att eleverna verkligen får med sig de kunskaper vi idag tror att de kommer att behöva om 10-20 år och hur vet vi vad de behöver?


Är det någon som har en utmaning framför sig så är det vi skolledare! Vi (läs jag) använder ofta metaforen av en båt när vi ska beskriva vår verksamhet men kanske är det dags att vi börjar använda metaforen rymdraket eller prata om att vi ska skapa ett samhälle på Mars för att vi ska ge varandra en bild av vilken framtid vår verksamhet förväntas möta! Det handlar inte om att komma till en liten öde ö med natur som vi känner igen- det handlar om att komma till en ny planet, kanske i ett nytt solsystem. Spännande – eller hur?


Så hur gör vi? Hur tänker IT-enheten hos huvudmannen att de ska arbeta för att ge oss förutsättningar att hantera vårt uppdrag? Hur hanterar förvaltningar och politiker insikten om att de också vet så lite att de inte ens förstår hur lite de vet…? Vilken plan har huvudmännen för att se digitaliseringen som en möjlighet och ta vara på den? 


Här ska betonas att det är mycket bra att Skolverket nu har ett uppdrag att arbeta med digitaliseringen av skolan och att arbeta med kompetensutveckling på alla plan. Blir det lika bra som #malyft så är det fantastiskt! 

För att möta dessa utmaningar måste vi börja med att inse hur lite vi vet! Vi måste möta våra elever där de är och ta tillvara det de kan även om de inte har läst sina läxor eller kan det ”språk” vi lär ut i skolan. Vi måste respektera det gamers gör som lika viktigt som det den elev gör som spelar i ett ungdomslandslag i fotboll (de ordnar vi ju skolgången för så att det passar fritidsverksamheten och har till och med särskilda inriktningar av typ NIU och de eleverna lyckas också många gånger! De kan till och med få läsa gymnasiet på fyra år för att lyckas med sitt fritidsintresse).


Vi måste helt enkelt vara fasta i vårt uppdrag att utbilda människor för att fungera i ett demokratiskt samhälle – som vi inte vet hur det kommer att se ut – där de alla behövs och förväntas bidra med sina olika allmänna kunskaper och sina specialistkunskaper. Även de som spelar, som kanske blir spelutvecklare, programmerare eller något annat som inte ens finns än, om de får rätt utbildning av oss! 


Med det vill jag önska er alla en bra vecka och tänk så mycket vi kan lära oss när vi börjar förstå hur lite vi vet! Jag börjar imorgon med nytt lärande!


(noterar att om man söker på bilder och kunskap på Google kommer det upp bilder på böcker, äpplen och griffeltavlor! 2015! Just saying!)


Elsemarie

Håll i och håll ut!

En riktig fälla för rektorer idag är ”hoppjärkans” ledarskap Det kommer den här bloggen att handla om.


Det viktigaste för rektor i sitt ledarskap är att ha en egen vision och ett eget mål. Naturligtvis ska denna överensstämma med våra styrdokument men jag måste också ha arbetat om styrdokumenten till en vision och en tanke om ledarskapet som påverkar min vardag och som är min egen och som jag kommunicerat med och gjort mina medarbetare delaktig i. Om jag inte gör det blir jag bara en budbärare. Om jag tror på mitt yrke som en möjlighet att påverka måste jag utnyttja det ”frirum” jag har och ta vara på det. 


En vision för en skola måste bottna hos ledaren. Det är ledaren som ska bära visionen när ingen annan orkar, det är ledaren som ska driva visionen när resurserna är små och man måste prioritera. Det är nu det är så viktigt med ”håll i och håll ut”


Ett av skolans problem tror jag är att man har gett upp för tidigt för att hoppa på ”nästa tåg” i tron på att det tåget ska nå slutstationen snabbare. Vi ska inte glömma att detta hoppande mellan tåg kostar mycket energi och också gör att uppföljningsarbetet och utvärderingen försvåras. Dessutom riskerar du att ”tappa” medarbetare i varje hopp för att de upplever att det inte finns en tydlig ledning och riktning! Det har du inte råd med idag när duktiga och engagerade lärare snart är en bristvara.


I ledarskapet kommer du alltid uppleva att du står i en högtrafikerad korsning full av alla typer av trafikanter inklusive utryckningsfordon men ditt jobb är just att avgöra vilken väg du och din verksamhet ska ta och vilka fordon ni ska använda för att nå målen. Om inte du fattar dessa beslut kommer någon annan att göra det och då får vi en skola som blir en vindflöjel. Den kan styras av politiker, högre tjänstemän eller informella ledare i verksamheten men den styrs inte av den vars jobb är att styra: rektor! 


Dina medarbetare behöver att du är den som har siktet framåt och vet vart ni ska och du behöver dem för att ni ska komma framåt. 


Vilka planer har du som ledare för att dina elever ska nå högre måluppfyllelse? Vilka områden behöver utvecklas i din verksamhet och hur kan du konkretisera dem? Jag tror att man kan behöva plocka ut tre områden för att det ska vara hanterligt, överblickbart och utvärderingsbart. 


I mitt fall handlar det om 1:1 och IKT-arbetet, arbetet med elever i behov av särskilt stöd och arbetet med att arbeta fram tydliga rutiner i skolan för att lärarnas mesta tid ska gå till undervisning.

I min verksamhet tror jag att ovanstående områden är nyckelområden.


Vi börjar med arbetet med 1:1 Det är jättelätt att luras i fällan: ”Nu har alla fått sin dator och många lärare använder den i lektionsarbetet så nu kan vi börja fokusera på nästa utvecklingsområde” Det är precis här jag tror att en modig ledare vågar hålla i och hålla ut…

Vi går inte in på nästa utvecklingsområde förrän än vi nått dit där vi satte målet. En modig ledare ger sig inte förrän målet är mått.  Jag skulle tro att du som rektor och ledare måste ge 1:1 arbetet minst 4 år innan du kan utvärdera verksamheten och avgöra om utbildningsinsatserna ska läggas på nästa fokusområde eller om ni behöver ytterligare tid för att nå till de mål du som ledare har. Att i det läget plocka bort IKT-pedagoger och låta kompetensutvecklingen gå till andra områden gör att man lätt blir en ”hoppjärka”. Innan du beslutar dig för att ta bort någonting måste du som ledare ställa dig frågan: har vi nått dit vi skulle? Har vi sett resultat i elevernas måluppfyllnad? Om inte kanske du ska förändra arbetet men inte ”hoppa på nästa tåg”. Då krävs det mod för du kanske kommer behöva försvara din IKT-pedagog eller våga säga nej till andra utbildningsinsatser för att ni ska få tid till arbetet med 1:1. Om du inte vet varför du säger nej kommer ditt nej att eka tomt och ihåligt!


Ett annat område som jag anser är viktigt för skolan idag är arbetet med de svagaste eleverna. Här är det också lätt att fastna i fällan ”vi sparar in på personal Det är ju ändå det som belastar budgeten och vi kan inte ta bort lärare” 

Det underlättar för dig som ledare om du har en plan för ditt arbete och en tanke med vart du vill med verksamheten inom detta område. Inte minst hjälper du dig själv att bli kreativ för att ditt mål är tydligt. Du blir modig nog att våga hitta nya lösningar och du blir modig nog att våga vara kreativ. För mig är det viktigt att komma ihåg att det som är bra för våra svagaste elever är bra för alla Då kan jag också vara tydlig imin kommunikation med mina chefer och med de politiker som styr verksamheten varför jag vill att vi arbetar på ett visst sätt eller efter en viss modell. Om jag är tydlig kommer jag också få medarbetare som blir tydliga och vi kommer tillsammans få se resultat av arbetet.


Det viktigaste av allt är att du som ledare ständigt tydliggör din vision för dina medarbetare så att alla ständigt påminns om vart ni ska och varför. Skaffa dig ord som du alltid använder när du pratar om visionen Det gör att medarbetarna känner igen sig i kommunikationen och att de påminns om den målbild ni har och som ni jobbar för att nå. Gör medarbetarna delaktiga och visa dem att du litar på att det är de som bäst vet hur själva hantverket i klassrummet ska utföras och det är de som ska vara idébärarna i vardagen. Ditt jobb är att spana så att ni hela tiden har målet i sikte Ditt jobb är att minnas: Håll i och håll ut! Även när andra vindar blåser Stormen kommer att göra era rötter starkare och kronan högre så att ni lättare når målen!


Sverige behöver modiga rektorer som har en tydlig vision och tydliga mål! 


Önskar er alla en bra vecka och hoppas vi ses på #SETT2014




Mina tre grundpelare för ett gott ledarskap

Chef eller ledare – det är frågan!

Många av oss har en tendens att  ”rygga” för ordet chef. Man vill hellre vara en ”ledare”. Det är mer PK. På samma sätt kan ordet ”auktoritär” ge en del kalla kårar. Ingen vill vara ”bossig” eller dominant utan man vill vara mer av en ”herde”. Hörde tillexempel Jonas Hallberg i spanarna som nu sa sig vilja vara en språkherde istället för en språkpolis. Tidens tecken!

Då är frågan: Hur ska man vara skolledare i en organisation som utsätts för ständig kritik i media och med det faktum att alla människor har erfarenheter av verksamheten och därmed anser sig ha rätt att ha synpunkter som man dessutom – förstås – tycker är relevanta då de bygger på ”beprövade erfarenheter” (även om det bara är de egna).

8372821004_c9bebb9830_n
Bild  Flick’r CC /Christer

Hade jag svaret på ovan ställda fråga skulle jag förmodligen försörja mig på föreläsningar vid det här laget men jag tror att jag har en del tankar som kanske kan vara till hjälp. För mig handlar det om tre grundpelare:

Formativt förhållningssätt Det här är A och O. Inte bara i skolan utan jag skulle vilja påstå i livet. Det handlar om att ha höga förväntningar på dem som finns i din omgivning och att kunna leda en annan människa framåt i sin utveckling genom att ge konstruktiv feedback och motiverande feedforward. Här har vi rektorer en del att lära tror jag. Ställ dig frågan: Hur arbetar jag för att mina

1903050006_0d6f8c001c
Bild: Flick’r CC /Karl Horton

medarbetare ska nå sitt maximala? Hur hjälper jag dem att ta de steg som är nödvändiga för deras undervisning så att elevernas resultat förbättras? Hur följer jag upp medarbetarnas motivation och utveckling? Hur ser jag till att stödfunktionerna på skolan utvecklas för att elevernas vardagliga miljö ska förbättras? Hur säkerställer jag att vi tar steg i rätt riktning och nummer ett: Vet du – skolledare – vilken riktning ni ska ha? Har du tydliggjort den?

Salutogent förhållningssätt Att fokusera på det friska och förstärka det, är nästa del i skolledarskapet. Att förstå vikten av att en god kultur skapas på arbetsplatsen. Det är lätt att säga: ”På den här arbetsplatsen talar vi med varandra och inte om varandra” men hur säkerställer du som ledare att det faktiskt sker? Det hjälper inte i detta fall att sätta upp trevliga skyltar utan du måsta visa med ditt eget agerande vilken kultur du förväntar dig på arbetsplatsen. Hur pratar du om och med dina medarbetare? Hur pratar du om arbetsplatsen? Vilka beteenden förstärker du genom ditt agerande i det dagliga arbetet?

9365943178_aba063959f_b
Bild Flick’r CC/Blondinrikard Fröberg

Att få en grupp att fungera ger resultat oavsett om gruppen består av barn, unga eller vuxna. Att få en grupp att fungera kräver ett medvetet arbete av ledaren för att kunna ta tag i konflikter när de uppstår och att du ska kunna förmedla ett gott och kreativt sätt att lösa konflikterna. Att få fördjupade relationer kommer också att fördjupa det kollegiala lärandet eftersom det är först när vi litar på varandra som vi verkligen kan visa våra ”skuggsidor. Ett fördjupat lärande utifrån ett analyserande förhållningssätt kräver en hög grad av tillit i gruppen!

Här har skolan ett utvecklingsområde och lyckas du som ledare att skapa ett gott arbetsklimat som bygger på förtroende, tillit och höga förväntningar så har du den bästa grunden för att kunna arbeta med skolutveckling.

Den tredje grundpelaren handlar om det modellerande förhållningssättet. Vi har alla sett skylten ”Barn gör inte som du säger utan som du gör” Tyvärr glömmer vi att detta också gäller oss vuxna. Hur många gånger tar vi inte till ordstävet ”Kasta inte sten i glashus” eller enklare uttryckt: ”Ska du säga?” Vi förväntar oss helt enkelt att ledare ska agera som förebilder som lever som de lär.

FörebildHur är du ett föredöme när det handlar om digitala verktyg? Använder du dig av digitala verktyg? Förebildar du på konferenser och möten? Använder du dig av ”flippade möten” eller olika hjälpmedel som ”todaysmeet” och ”padlets”? Hur hanterar du din egen och dina medarbetares telefoner? Accepterar du att det ringer i tid och otid eller att telefonen vibrerar? Om du gör det vill jag att du funderar över varför ni eventuellt har en annan policy när det handlar om elevernas telefoner och digitala verktyg? För mig handlar det om att visa med mitt agerande att jag kan kontrollera min telefon och mina digitala verktyg även om jag har dem med på möten. Jag vet när de ska stängas av men… jag vet också när de är tillgångar och när jag faktiskt behöver dem för att kunna utföra mitt arbete på ett bättre sätt. Detta är jag övertygad om att även våra elever kan lära sig men de behöver goda förebilder. Digitala verktyg är fantastiska och oersättliga om de används på rätt sätt. Om jag hade fått twittra mig igenom föreläsningar under min skoltid hade jag lärt mig dubbelt så mycket. Det är jag övertygad om för interagerandet fördjupar mitt lärande. Så fungerar jag!

I anställningsintervjuer frågar jag om den sökande är aktiv på sociala medier. Den frågan ställer till det, för ofta blir den sökande osäker på vilket svar jag vill ha. Jag har det inte som ett krav att man är med på Facebook eller twittrar om man söker jobb hos oss men om man inte är aktiv där vill jag att man beskriver hur man tar del av aktuell forskning, vilka nätverk man deltar i med andra lärare samt hur man håller sig ajour med skolutvecklingen både nationellt och internationellt. Jag är själv aktiv och försöker att också etiskt vara ett föredöme genom att hålla isär arbete och privatliv och hålla en god ton i de diskussioner där jag deltar. Självklart misslyckas jag emellanåt men jag försöker och ett misslyckande är ett lärande!

Exit
Bild Flick’r CC/Phil Hilfiker

Använder du som skolledare dig av ”no hands up” eller ”exit ticket” när ni har konferenser eller möten? Har du tydliga förväntningar på dina medarbetare inför medarbetarsamtalen och följer du i så fall upp dem på samma sätt som du förväntar dig att de gör med den grupp de leder?

Enkelt uttryckt: Ser du på ditt eget ledarskap på samma sätt som du ser på dina medarbetares ledarskap? Är du ett föredöme – en modellerande ledare?

De här frågorna tror jag att vi skolledare behöver ställa oss emellanåt och varför inte nu…på väg in i 2016. Jag citerar en sång av Pennti Varg i Fablernas värld ”Mitt nästa år ska bli mitt bästa år”  Varför då? För elevernas skull!

Önskar er ett gott slut och ett gott nytt skolutvecklande 2016!

Elsemarie

 

Skolan en lärande organisation!

För att rektor ska kunna följa och stödja lärarens utveckling behöver bedömningen vara en integrerad del i vardagsarbetet. Då kan den enskilda läraren fortlöpande få återkoppling på vad hon eller han hittills har utvecklat och behöver utveckla för att nå verksamhetens mål. Ett sådant arbetssätt kan även ge rektor återkoppling på hur arbetet med det pedagogiska ledarskapet fungerar och vad hon eller han behöver ändra eller utveckla för att nå bättre resultat. Rektor behöver därför med jämna mellanrum se tillbaka, sammanfatta och synliggöra lärarnas lärande.”

(Ur Skolverkets allmänna råd för bedömning i vuxenutbildning. Jag har bytt ut lärare mot rektor och elev mot lärare och lektion mot vardagsarbete liksom undervisning mot pedagogiskt ledarskap)


Under hösten har just det pedagogiska ledarskapet ifrågasatts och man har i en del debattatiklar i olika tidningar problematiserat runt själva begreppet pedagogisk ledare. Begreppet har ställts i relation till att vara ”teknisk ledare” inom industrin eller ”medicinsk ledare” inom vården. För mig är det inte en korrekt uppfattning av begreppet. Jag tror att vi behöver vara pedagogiska ledare i skolan – inte för att vi leder pedagoger utan för att vi arbetar i en lärande organisation. Lärande hänger alltid samman med pedagogik (läran om utbildning främst av barn) eller andragogik (läran om utbildning av vuxna). 

Learning is fun

För ett år sedan tog vi i vårt rektorsområde fram en arbetsplan som sträckte sig över tre år. Jag satte samman den efter individuella samtal och gruppsamtal där vi resonerat om verksamhetens behov.

 

Jag anser att det är viktigt att rektor som ska leda och fördela arbetet också har tagit ansvar för arbetsplanen men att den tas fram i ett samförstånd. Hur ska rektor kunna leda arbetet om arbetsplanen är framtagen av någon annan? Om rektor inte har en plan, vision och ett mål för det pedagogiska arbetet hur ska det kunna nås? Hur ska man kunna organisera så att utvecklingen går åt det håll man tänkt sig om någon annan tagit fram kartan?


Året inleddes sedan med medarbetarsamtal i januari. Där tog vi tillsammans fram en utvecklingsplan för varje enskild medarbetare och den utgick från våra tre huvudmål: IKT, formativ bedömning (eller formativt förhållningssätt) och kollegialt lärande. 

I juni följdes samtalet upp och i det samtalet påmindes både jag och medarbetaren om vad som stod i utvecklingsplanen och hur vi skulle arbeta vidare. I augusti var det dags igen! En påminnelse inför det nya läsåret om de utmaningar man hade men också med en ”Pippi Långstrump”: ”Det här har jag aldrig provat så det klarar jag säkert” 

Varje medarbetare skulle utse en sak som man skulle satsa extra på och utmana sig i. Så avslutades året med att alla fick ett samtal utifrån lektionsbesöken som jag gjort.

LektionDessa samtal kombinerades med fyra lektionsbesök hos varje lärare. Två på våren och två på hösten. Under förra läsåret utgick vi från observationsområden som skolinspektionen använder sig av men under hösten har jag tittat på variationer i undervisningen, arbetssätt, start och avslut på lektioner och hur man kopplar samman mål, syfte och aktiviteter. 

Från augusti skulle lärarna i matematik delta i mattelyftet och det blev en utmaning att hitta sätt för lärarna i de andra arbetslagen att utmanas på samma sätt. Vi har nu hittat en modell som vi börjat arbeta efter där en förstelärare från ett annat rektorsområde fungerar som handledare och man utgår från diskussioner om ett formativt förhållningssätt. Man arbetar också med kollegaobservationer för att kunna fördjupa det professionella lärandet i arbetslagen. A och O i skolutveckling är att det måste hända i det enskilda klassrummet eller hos den enskilda stödfunktionen för att elevernas resultat ska bli bättre. 

Det hjälper inte att jag som rektor ”pratar” om att något ska hända och att man svara mig att det händer. Vi måste våga att kritiskt granska varandra och se om ”det som vi tror händer faktiskt händer eller om det bara är sannolikt att det händer” Det gäller både mig och medarbetarna. Hur vet jag att det jag säger och menar är det som medarbetarna uppfattar? Det vet jag först om jag ser att det händer något i klassrummen!

När jag tänker skolutveckling anser jag att man måste börja med kulturen på arbetsplatsen och den psykosociala arbetsmiljön.

Det handlar om att som pedagogisk ledare – dvs den som ska leda ett arbete som handlar om lärande och själv vara en del av det – skapa en miljö som främjar lärande.

Här tror jag att många går vilse. Vi tänker inte på att alla vi som arbetar i skolan är människor. Det innebär t.ex. att tid för samtal måste finnas och dessa samtal behöver ledas. Det går inte bara att skriva på ett schema: ”Pedagogisk konferens” eller”arbetslag”. Det måste finnas en struktur, ett mål och en samtalsledare som kan se till att samtalen leder verksamheten framåt. Det här är en utmaning och jag kan inte säga att vi har hittat helt rätt men vi jobbar på att få fram bra modeller för våra pedagogiska konferenser. Det innebär också att jag som ledare måste förstå att jag ska fokusera på det som fungerar hos mina medarbetare och förstärka det. Då kan vi också prata om utvecklingsområden eftersom vi är överens om att det finns mycket gott att bygga på. Det handlar också om min inställning Hur ser jag på mina medarbetare? Är jag stolt över dem? Respekterar jag deras kompetens? Har jag förtroende för deras arbete?
Det är väldigt viktigt att skapa en kultur som bygger på ett ömsesidigt förtroende. Det handlar om förtroende kollegor emellan men också mellan rektor och medarbetare. Det förtroendet bygger man upp genom att vara en närvarande chef som finns med i med- och motgång. Först när det förtroendet finns kan utveckling ske. Vi kan inte vara varandras kritiskt vänner om vi inte har ett ömsesidigt förtroende och utan konstruktiv kritik kommer inte skolan att utvecklas. Jag älskar när jag har lärare som säger: ”Du skulle komma till mig på lektionsbesök imorgon men då gör jag något som är ganska lätt. Jag skulle vilja att du kommer nästa vecka för då ska jag göra något jag tycker är riktigt svårt och jag vill gärna ha din feedback på det!” Då har vi lyckats att skapa en kultur av lärande!

Vi vågar att ha en kritisk vän på besök när vi utmanar oss för att vi vet att det leder till utveckling och vi har ett gemensamt mål att utvecklas mot.

Genom att jag är ute på många lektionsbesök och deltar i pedagogiska konferenser och arbetslag bygger jag också upp ett förtroende. Numer upplever jag det inte som så svårt att prata med medarbetare om utvecklingsområden och jag upplever inte heller att någon tar det som personlig kritik utan det här är vårt gemensamma uppdrag där vi alla behöver lära, utvecklas och utmanas för att verksamheten ska utvecklas. Det gäller oss alla! Det är en lärande organisation och den behöver en pedagogisk ledare som för arbetet framåt. För min egen del ska jag utveckla arbetet med återkopplingen och deltagandet i de pedagogiska konferenserna. Här kan jag vässa mig! 


Men utmaningarna då? Ja, t.ex. finns en fallgrop att medarbetarna kan känna att man alltid ska bli bättre eftersom vi ska utvecklas och utmanas. Man får aldrig känna sig helt nöjd! Det är något som jag i min iver att skapa skolutveckling inte förutsåg. Här måste jag rannsaka mig själv och mitt ledarskap så att det både bidrar till att skapa självförtroende och stolthet över det man redan gör samtidigt som vi ska utmanas att gå vidare. Det är en utmaning för mig att föra de formativa samtalen på ett sådant sätt så att de både förstärker och utmanar. Bygger upp, skapar tillit och en längtan att komma vidare!

En annan utmaning är att få struktur på de pedagogiska konferenserna så att de bygger på en analys av elevernas behov och sedan ett kollegialt lärande för att kunna möta behoven. Här är vi inte framme utan vi tar ett steg i taget. Det handlar om att skapa en förtroendefull kultur i samtalsgruppen eller arbetslaget så att utveckling kan ske. Utveckling sker bara om det finns ett förtroendefullt klimat och det kan aldrig tvingas fram eller organiseras fram men man kan underlätta det genom ett medvetet arbete med gruppen. Fika

Underskatta inte den dagliga gemenskapen runt kaffeborden eller småpratet i arbetsrummen. En arbetsplats där man fikar och skrattar tillsammans är en arbetsplats där man också kan möta svårigheter och reda ut konflikter tillsammans! 

Ytterligare en utmaning är att jag ska hitta ett kollegialt lärande där jag blir observerad av en annan rektor och kan få en kritisk vän (eller flera). Om vi ska vara en lärande organisation måste lärandet, utmanandet och utvecklandet ske i alla led och det är viktigt att jag tar ansvar för att också jag går vidare. Jag måste våga ställa mig i ”skottgluggen” och bli korrigerad och inte ta det som personlig kritik utan se det som utveckling. Men då måste också min stolthet och tilliten till mitt arbete byggas upp samtidigt som jag utmanas. Här tror jag att många ledare ”tappar fart” Man glömmer helt enkelt sin egen del i den lärande organisationen.

GaloppbanaDen sista utmaningen jag vill ta upp är den tuffaste tycker jag: att hålla i och hålla ut! Om jag fick bestämma skulle vi vara ute på galoppbanan hela tiden och aldrig befinna oss inne i ett stall eller någon annanstans. Jag vill alltid vara ”där det händer”. Så fungerar det dock inte med utveckling. Därför behöver vi säga till varandra ibland: ”Hold your horses!” Våga backa, våga börja om, våga granska arbetet för att kunna göra justeringar och förfina det ni redan kan! Våga reflektera!

Det är här det är oerhört viktigt med just ett pedagogiskt ledarskap. Att kunna möta varje individ där hen befinner sig, utmana på rätt sätt, motivera och ge feedback i kombination med feed forward. Helt enkelt vara en ledare som arbetar med ett formativt förhållningssätt.

Inte minst handlar det om att hålla i och hålla ut när omvärlden drar åt andra håll. Därför är det så viktigt att du som pedagogisk ledare bygger din verksamhet på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet så att du vet varför ni gör som ni gör och varför ni ska fortsätta med det. Naturligtvis ska arbetet korrigeras men vi ska inte hoppa från ö till ö och stanna en stund där det är ”inne just nu” att befinna sig. Nej, vi ska arbeta långsiktigt, uthålligt och konstruktivt för att våra elever ska lyckas i än högre grad.

Jag ser fram mot att gå in i ytterligare ett år av skolutvecklingsarbete och jag har för avsikt att förbättra och förfina det pedagogiska ledarskapet så att jag kan vara precis det stöd och den ledare som medarbetarna behöver för att de ska kunna arbeta så att elevernas resultat förbättras. Det är nämligen för elevernas skull som vi är där!


Med det önskar jag er alla ett gott nytt arbetsår men först en riktigt god jul

Elsemarie

”Gamers” och hur lite jag vet

Nu kommer ett väldigt annorlunda inlägg för att vara från mig. Det kommer inte att handla om kollegialt lärande för lärare utan om…. Dataspel!

Jag läser digitaliseringskommissionens delrapport Om Sverige i framtiden – en antologi om digitaliseringens möjligheter (SOU 2015:65) I kapitlet ”Vilken effekt har spelandet haft för Sveriges digitalisering?” skriver Johanna Koljonen om hur dataspelandet har utvecklats och hur det hänger samman med kultur och demokratisering likväl som matematiskt beräknande och känsla för sannolikhetslära. Som av en händelse handlar det inte om att det har haft till effekt att pojkarna blivit sämre på matte eller läsförståelse! Det kanske inte är ”pojkarnas fel”. Kanske inte ens dataspelens fel utan kanske skolans fel som inte har kunnat möta den nya kunskapen dessa elever har.

Den stora utmaningen för oss i skolan måste vara ”Hur kan vi använda de kunskaper dessa elever får med sig från spelen så att de kan överföra både kunskaperna och motivationen till arbetet i skolan?” Tyvärr har jag inte sett mycket av den diskussionen utan de inom skolvärlden som redan tidigare ”fruktade” 1:1- satsningar och digitalisering fick vatten på sin kvarn och vi som har varit positiva stod som fågelholkar när rapporten kom och funderade på hur vi nu skulle ”försvara vår magkänsla att vi är på rätt väg med en ökad digitalisering”.  

Återigen är dilemmat för eller emot och låt mig säga det direkt: det handlar inte om emot för 2015 kan man inte tillåtas vara emot digital utveckling och arbeta med utveckling och utbildning av det framtida Sverige! Okunnig får man vara och i en lärande process får man vara men emot? Nej! Om du frågar mig alltså! 

Mina tankar går så här: hur arbetar vi i skolan med våra kunskaper om motivationshöjning, läroplaner, kursplaner och betygskriterier på ett sådant sätt så att det medverkar till att våra elever är redo för ett framtida samhälle? Hur kan vi agera i förhållande till våra ”spelande elever” så att vi värderar deras specialkunskaper och förmår att ”översätta” dem till de kunskaper skolan frågar efter? Jag tänker mig på samma sätt som det vi gör inom vuxenutbildning när vi hela tiden påminner oss om att våra elever har oerhört mycket kunskap med sig men inte i det svenska språket och det är vår uppgift att ta tillvara den kunskapen så att den bidrar till det ökade lärande vi vill att de ska få.

I en annan rapport ”En digital agenda i människans tjänst – den ljusnande framtid kan bli vår” från samma kommission talas om rektors upplevelse av 

sin digitala förmåga och kunskap för att kunna leda arbetet med digitalisering. Där visar det sig att 2/3 av rektorerna på gymnasiet upplever att de har tillräcklig kunskap för att kunna arbeta med en medveten IT-strategi. Tillåt mig att ödmjukt ifrågasätta den siffran! Jag t.ex. anser INTE att jag har tillräcklig kunskap men jag gör mitt bästa för att arbeta efter en medveten IT-strategi. En gång sa en lärare till en nära vän till mig som är rektor ”Du vet så lite om mitt ämne att du inte förstår hur lite du vet”. Det var mycket klokt sagt, och jag tror att det är där många av oss skolledare befinner oss. Vi kan så lite om digitalisering, programmering eller spelkulturer att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför överskattar vi vår egen kompetens och förmåga på området. 
Jag har bett mina egna medarbetare att likt Pippi Långstrump säga ”Det här har jag aldrig provat så det klarar jag säkert!” Så önskar jag att vi skolledare också ska arbeta, men lära handlar också om att veta var man ska söka kunskap och att ta reda på vilken kunskap man behöver.

Jag har deltagit i rektorsutbildningar av olika slag där man vid första tillfället – ibland på huvudmannens uppdrag – deltagit med liv och lust. Vid andra tillfället har det varit lite mindre entusiasm och färre deltagare och till slut är det de ”sista entusiasterna” som samlas. I sämsta fall renderar denna typ av agerande inte ens i en reaktion hos huvudmannen eller arrangören av utbildningen. Jag skulle tro att de som arbetar med utbildning i digital kompetens kan känna igen det jag beskriver. 

Hur kan vi då tro att något ska hända på våra skolor? Frågan är om jag som rektor ens vet vilken utbildning jag ska på eller varför jag förväntas vara där. När det handlar om digitalisering av skolan är jag rädd för att det ibland är så att vi rektorer faktiskt inte vet vad det är vi behöver lära oss. Kanske är många av oss också lite rädda och osäkra för allt negativt digitalisering kan medföra så att vi inte ser allt det positiva. Här kan man ju säga att media hjälper oss med att få ta del av negativ information! 

När vi pratar om skolutveckling gör vi gärna det genom att i siffror beskriva det vi misslyckas med. Inte det vi lyckas med vilket vi vill att våra lärare ska göra med eleverna på ett formativt sätt eftersom vi vet att höga förväntningar och feed forward fungerar. Men inte på oss! Vi blir tydligen bättre ju mer någon talar om för oss att vi misslyckas eller… Kanske är det därför vi vill säga att vi kan mer än vi kan eftersom ingen annan säger att vi kan!

Det här beror inte på att vi rektorer är olydiga, ovilliga eller ens ointresserade utan jag tror att det är precis så som läraren beskrev det: 

Vi vet så lite att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför tror vi att vi redan kan och prioriterar annat.

Jag vill betona att jag inte ställer mig själv på en piedestal utan jag är i allra högsta grad den som tror mig kunna mycket och förstå ”allt” (det vet ni som har mött mig) MEN: jag är heller inte sämre än att jag kan ändra mig!

Vad skulle hända om du som skolledare gjorde en IKT-plan för dig själv? Hur skulle den se ut? Vad är det du redan kan?  Vad behöver du kunna mer av för att kunna leda en digitaliserad skola? Om du inte vet – hur kan du ta reda på det? Kanske i kollegialt lärande med andra rektorer? Hur ska du organisera verksamheten så att den motiverar de ”dataspelande pojkarna som blir sämre på matte”? Det kommer ju inte att hjälpa att säga till dem att de gör fel för det kommer inte bidra till att resultaten på din skola blir bättre. De kommer med största sannolikhet heller inte sluta och för Sveriges utveckling ska vi nog vara glada om de fortsätter med både spelandet och ”skolandet” i en fungerande symbios som Percy Nilegård skulle ha uttryckt det! 

Har du som rektor en plan för dig själv och får du fira dina framgångar och din utveckling?

Hur arbetar vi i skolan så att alla elever når målen och därmed blir anställningsbara och kan ta aktiv del i ett samhälle som blir alltmer digitaliserat? Hur ser vi till att kombinera de mjuka värdena med de hårda och hur ser vi till att eleverna verkligen får med sig de kunskaper vi idag tror att de kommer att behöva om 10-20 år och hur vet vi vad de behöver?

Är det någon som har en utmaning framför sig så är det vi skolledare! Vi (läs jag) använder ofta metaforen av en båt när vi ska beskriva vår verksamhet men kanske är det dags att vi börjar använda metaforen rymdraket eller prata om att vi ska skapa ett samhälle på Mars för att vi ska ge varandra en bild av vilken framtid vår verksamhet förväntas möta! Det handlar inte om att komma till en liten öde ö med natur som vi känner igen- det handlar om att komma till en ny planet, kanske i ett nytt solsystem. Spännande – eller hur?

Så hur gör vi? Hur tänker IT-enheten hos huvudmannen att de ska arbeta för att ge oss förutsättningar att hantera vårt uppdrag? Hur hanterar förvaltningar och politiker insikten om att de också vet så lite att de inte ens förstår hur lite de vet…? Vilken plan har huvudmännen för att se digitaliseringen som en möjlighet och ta vara på den? 

Här ska betonas att det är mycket bra att Skolverket nu har ett uppdrag att arbeta med digitaliseringen av skolan och att arbeta med kompetensutveckling på alla plan. Blir det lika bra som #malyft så är det fantastiskt! 

För att möta dessa utmaningar måste vi börja med att inse hur lite vi vet! Vi måste möta våra elever där de är och ta tillvara det de kan även om de inte har läst sina läxor eller kan det ”språk” vi lär ut i skolan. Vi måste respektera det gamers gör som lika viktigt som det den elev gör som spelar i ett ungdomslandslag i fotboll (de ordnar vi ju skolgången för så att det passar fritidsverksamheten och har till och med särskilda inriktningar av typ NIU och de eleverna lyckas också många gånger! De kan till och med få läsa gymnasiet på fyra år för att lyckas med sitt fritidsintresse).

Vi måste helt enkelt vara fasta i vårt uppdrag att utbilda människor för att fungera i ett demokratiskt samhälle – som vi inte vet hur det kommer att se ut – där de alla behövs och förväntas bidra med sina olika allmänna kunskaper och sina specialistkunskaper. Även de som spelar, som kanske blir spelutvecklare, programmerare eller något annat som inte ens finns än, om de får rätt utbildning av oss! 

Med det vill jag önska er alla en bra vecka och tänk så mycket vi kan lära oss när vi börjar förstå hur lite vi vet! Jag börjar imorgon med nytt lärande!

(noterar att om man söker på bilder och kunskap på Google kommer det upp bilder på böcker, äpplen och griffeltavlor! 2015! Just saying!)

Elsemarie

Kvalitetsarbete och kollegialt lärande med ett formativt arbetssätt

Ibland går det långt mellan mina blogginlägg och ibland kommer de tätt! Nu kommer de tätt!

Jag har skrivit mycket om utvecklingsarbetet i den verksamhet där jag arbetar som rektor. För ett år sedan började vi vår resa tillsammans och det känns som att vårt skepp har börjat ge sig ut på sin resa. Många har skrivit till mig att de vill följa vår resa och därför kommer nu en lägesrapport.

Förra året inleddes med att vi hade ett flertal pedagogiska konferenser som jag höll i men där vi också hade många samtal i olika grupper. Vi hade medarbetarsamtal vid ett flertal tillfällen och där försökte jag att vara konkret och utmanande. Vi satte också igång med lektionsbesök – jag besökte alla lärare vid två tillfällen per termin och lärarna gjorde ett besök hos varandra.

Många funderar över hur man ser att verksamheten utvecklas och att det inte bara blir en massa nya aktiviteter som inte leder framåt. Det är vad jag vill att mitt blogginlägg ska handla om denna gång. 

Inspirationen denna vecka fick jag från min FB-vän Michael Rystad som skriver mycket klokt och delar med sig av mycket inspiration. Den här gången hade han delat ett blogginlägg från Cornelia Falkentoft. Inlägget handlade om vikten av att ha rätt attityd och hur vår attityd faktiskt påverkar vår vardag.

Det här sammanfaller med hur jag kan se att utveckling äger rum i verksamheten. Jag vill påstå att nummer ett är attityden. Jag kan ärligt säga att bland mina medarbetare finns ingen som har en dålig attityd utan alla går in i sina klassrum med höga förväntningar på sina elever och – kanske det viktigaste – höga förväntningar på sig själva! De tror sig om att kunna göra underverk och de gör det! Hur vet jag det? Därför att jag regelbundet besöker deras lektioner, jag fikar tillsammans med dem, jag äter lunch med dem, jag finns regelbundet med på deras a-lagskonferenser och jag träffar dem enskilt i samtal. De skulle kanske kunna spela vid ett eller några av dessa tillfällen men inte hela tiden. De ser ständigt sina lektioner och sina möten med eleverna som nya utmaningar och de arbetar hela tiden med att hitta nya sätt för att övervinna svårigheterna. Hur har vi nått hit?

Jag tror att det handlar om att som ledare hela tiden medvetandegöra verksamheten om vikten av vilken attityd vi har och vikten av att vi påminner oss om att vi är varandras arbetsmiljö. Det handlar också om att jag som ledare är ett föredöme i att kunna stå ut med raka samtal. Det här har varit ett utvecklingsområde för mig. Jag har oerhört lätt att gå i försvar när jag blir kritiserad men jag försöker jobba med det och jag hoppas att mina medarbetare känner att de kan komma till mig och påpeka sådant de tycker behöver bli bättre. Även här måste man som ledare gå före och visa på att det inte är farligt att göra fel och det är inte heller farligt att säga: ”Förlåt, jag hade fel! Jag får försöka igen!” 

Genom att skapa en kultur där vi har höga förväntningar på varandra och där vi utgår från att alla vill göra ett gott jobb så skapar vi också utrymme för att få göra fel och också för att vi får tycka olika. Vi skapar en kultur där vi har ett enda mål: att utveckla verksamheten så att den ska bli ännu bättre för våra elever. Om det ska ske måste vi också våga låta våra olika synsätt och åsikter, erfarenheter och synsätt få konfronteras.

Ett annat sätt när vi märker att verksamheten utvecklas är när medarbetarna uttrycker att de inte är nervösa för  lektionsbesök utan ser det som en möjlighet att få ha ett ”bollplank” på plats. Det här förvånade mig för det var en utveckling som jag ju kan förstå händer men ändå blev jag så glatt överraskad. Första gångerna jag kommer så uttrycker några medarbetare – och det är verkligen inte konstigt – en anspänning. Men nu märker jag att både de och eleverna ser fram mot mina besök. Att jag ser fram mot dem behöver jag kanske inte berätta 🙂 Även här handlar det om att arbeta med attityder. Attityden inför ett lektionsbesök får aldrig handla om kontroll eller rätt och fel utan det handlar om att titta på när en lerkruka skapas och kunna coacha på ett sådant sätt att krukan blir ännu bättre än tanken var från början! 

Ett tredje sätt som man kan se utvecklingen på är att de pedagogiska frågorna nu får vara i fokus och man arbetar mycket metodiskt i arbetslagen med att varje gång ha ett pedagogiskt dilemma och man håller sig till ämnet. Min erfarenhet av arbetslagsarbete är annars att man börjar i de pedagogiska diskussionerna men ganska snart går de över i konkreta praktiska vardagsproblem. Det behöver verkligen inte vara fel men man måste våga ha de ”högtflygande” diskussionerna och våga låta dem få ta tid. Resultatet måste inte skrivas in i ett protokoll efter första mötet!

Och betygsresultaten då? De har jag inte ens tittat på än för jag tror nämligen att utveckling tar tid och vi arbetar inte med något ”quick fix”.

Om betygsresultaten ska förändras och det ska vara ett bestående resultat så måste vi ha utvecklat verksamheten så att resultaten är oberoende av vilka elever vi har framför oss. Vi ska helt enkelt ha en så kvalitetssäkrad verksamhet att vi vet att den fungerar oavsett yttre omständigheter. 

Från Wikipedia Astrid Lindgrens värld

Det är precis detta som jag tror att Helen Timperley och Vivane Robinson menar när de pratar om systemskiften. Det handlar inte om att börja prata efter en viss modell eller på ett papper kalla till olika grupper som man kallar för ”kollegialt lärande” Nej, det handlar om ett strategiskt medvetet arbete från alla i verksamheten varje dag och jag tror också att det handlar om en syn på utveckling där det tillåts att få ta tid. Efter ett år har vi hos oss sett några områden där vi har gått framåt. Som ni ser handlar det mycket om att det har skapats en kultur fylld av förväntan, tron på min egen möjlighet att utvecklas och viljan att diskutera pedagogik med mina kollegor och att jag har förtroende för att de kan hjälpa mig att utvecklas. Det är i det klimatet som frön gror och det börjar växa. Vi har tagit ett uttryck från Pippi ”Det har jag aldrig provat så det klarar jag helt säkert!” Ett uttryck som kan användas t.ex. när man ska utmana sig inom digitala verktyg! 


I sin blogg frågade Cornelia Falkentoft vem som ska vara ansvarig för att attityden i klassrummet och på hela skolan är positiv och fylld av förväntan. Mitt svar på den frågan är tveklöst: rektors! Det är ledarens ansvar att vara ett föredöme, och att driva verksamheten på ett medvetet sätt så att goda kulturer skapas. Det bästa är att det kommer att smitta av sig ut i klassrummet och då har man arbetat med ytterligare en oerhört viktig sak nämligen att se till att vi har en likvärdighet i skolan. Den likvärdigheten börjar med att det är lika i grannklassrummen och det kan bara rektor garantera. Därför är det också viktigt att rektor håller sig till att alla ska med! Tillåt dig inte som rektor att ”värdera” dina medarbetare som några som är bättre eller sämre utan se till att du har höga förväntningar på alla dina medarbetare och att du strävar efter att möta var och en utifrån hens behov och förutsättningar. Utgå från att alla dina medarbetare faktiskt vill göra ett gott jobb och att de gör sitt bästa. Då kommer du sprida en attityd och ett arbetssätt som sedan eleverna kommer få möta från dina skickliga pedagoger och då kommer skolans resultat att lyfta! 

Låter det enkelt? Det är det inte men det är värt vartenda steg! För elevernas skull!

Med det önskar jag er en riktigt bra vecka!

Elsemarie



Nyårsafton!

Så var vi där igen! Dags att fira nyår!

En klar fördel med att arbeta i skolans värld är att man får fira nyår två gånger om året. I augusti och i december. Passar mig perfekt eftersom man då också måste stanna upp och reflektera två gånger om året och ställa sig frågor som ”vadan och varthän?” tillsammans med ett ”varför?”.


För ett år sedan var det lite klurigt för mig att besvara dessa frågor eftersom jag bytte jobb och verksamhetsform. Jag bestämde mig dock för att inte ”vila på hanen” utan ta till mig av det jag lärt genom litteratur som jag läst över sommaren. Ni som har följt mig vet att jag gick ut ganska hårt. Jag genomförde 8 timmars lektionsbesök hos var och en av mina ca 25 lärare. Jag hade tre medarbetarsamtal på minst 90 minuter med varje medarbetare (jag har 32) och jag försökte att sätta igång ett arbete med kollegialt lärande och kollegaskuggning. Jag var trött – riktigt, riktigt trött – när semestern kom. Jag var också tvungen att reflektera en hel del över ”vadan och varthän?”.

Det var ganska lätt att sätta igång någonting men att ”hålla i och hålla ut” är en stor utmaning för mig som är en ”starter”.

Över sommaren har jag funderat en hel del över hur arbetet nu ska fortskrida och till min hjälp har jag tagit den utvärdering som alla mina medarbetare har genomfört i skiftet mellan två läsår. 

Vi kommer att arbeta med mattelyftet för mattelärarna och där har vi en handledare från kommunen och jag får delta i Skolverkets utbildning för rektorer. Mitt problem var dock att jag arbetar efter parollen ”alla ska med” och då har jag inte råd att ”tappa” de grupper som inte hör till mattelärargruppen. Jag var helt enkelt tvungen att hitta något motsvarande för lärarna i språk (svas och engelska) samt lärarna på SFI akademiker. 

Lösningen blev att en förstelärare får som uppdrag att tillsammans med mig arbeta aktivt med ett ”språklyft” efter samma idé som mattelyftet. Försteläraren är inte kollega med mina medarbetare och har inte mig som chef vilket jag tror kommer göra att arbetet fungerar så som jag vill. Jag vill nämligen ha någon som också kan se på mitt arbete att leda verksamheten från en annan horisont och chansen att jag ska få konstruktiv kritik tror jag ökar om den som är handledare inte har mig som chef. 

Nu kommer vi att arbeta enligt följande: alla arbetslag (ämneslag) har två timmars pedagogisk konferens med handledare varannan vecka och varannan vecka har man två timmar för inläsningstid, kollegaskuggning eller uppföljande samtal. Jag deltar i de pedagogiska konferenserna efter ett rullande schema och de konferenser vi har tillsammans blir endast APT. Det här är en utmaning för mig som kan vara lite snabb för nu handlar det om att våga låta utvecklingen ta tid och arbeta medvetet med ”en sak i taget”.

Förra året inledde jag med ett antal pedagogiska konferenser där jag träffade alla medarbetare men nu kommer modellen alltså att se annorlunda ut. Det här arbetsåret kommer att vara inriktat på vars och ens aktiva delaktighet på ett helt annat sätt och det känns så spännande. Jag har sett under förra året att jag har förmånen att arbeta med ett gäng medarbetare som vill utmanas och som antar de utmaningar de får och det bådar verkligen gott inför det kommande årets arbete.

Bild från Flickr Foto: Arien Kraak


Dessutom är det ju medarbetarnas kompetens och profession som är grunden för vårt arbete och mitt uppdrag är att se till att leda dem på ett utvecklande sätt. Inte att tala om hur de ska göra! 

Så vad har jag för förväntningar på vad som ska ske? Jag förväntar mig att arbetslagen ska bli de pedagogiska mötesplatser som krävs för att det kollegiala lärandet ska komma till stånd. Jag förväntar mig att vi tillsammans ska hitta våra utvecklingsområden och sedan omedelbart ”ta itu” med dem utifrån all den profession och kunskap som mina medarbetare redan besitter. Jag förväntar mig att jag själv ska utvecklas både i min kunskap om verksamheten och i mitt ledarskap. Till min hjälp har jag inte ”bara” de handledare som finns för medarbetarna utan också en grupp av rektorer som kommer att träffas regelbundet för att lyfta våra  utvecklingsområden utifrån ett rektorsperspektiv. Denna grupp har vi startat själva och vi kommer från olika verksamhetsformer och har alla olika bakgrund. Jag hoppas och tror att vi där ska kunna utmana varandra och stötta och lyfta varandra att bära verksamheterna framåt.

Och vilka resultat förväntar jag mig att eleverna ska se av att vi arbetar på detta sätt? Ja framför allt att fler av dem går vidare i studier eller kommer ut i arbete. Det är ju så man i min verksamhet kan bedöma att verksamheten ger resultat, men naturligtvis också att fler elever lär sig läsa, skriva och räkna så att att de får del av sina demokratiska rättigheter. Först när alla får del av dessa grundläggande baskunskaper vågar jag hoppas på ett integrerat samhälle där alla har samma värde!

Mitt eget arbete kommer att ha fokus på fortsatta lektionsbesök i samma utsträckning som förra året, jag kommer delta aktivt i de pedagogiska konferenserna som sker i arbetslagen och jag kommer att arbeta medvetet med vår arbetsplan och se till att vi ”håller kursen”. Till det kommer det att läggas arbete med elevhälsan, rutiner och organisationsförbättringar och just ja: vi ska ju flytta hela verksamheten också men jag lovar att inte prioritera byggmöten framför det pedagogiska arbetet! Hoppas verkligen att jag om ett år kan säga att jag höll det löftet! Även om vi ska flytta ska det för våra elever vara ”business as usual”.

Så ser året ut och våra fyra områden vi arbetar med är organisation och rutiner, formativ bedömning, kollegialt lärande och IKT. 

Varför är det nu igen vi gör det här? 


Jo, för elevernas skull för vi har nämligen ett av Sveriges viktigaste jobb och det är vi stolta över!

Med det vill jag önska er alla välkomna tillbaka till ett fantastiskt år i Sveriges skola! 

Att arbeta formativt i hela skolan

”I’m starting with the man In the mirror 

I’m asking him to change his ways

and no message could have been any clearer:

If you wanna make the world a better place

Take a look at yourself, and then make a change” 

(Writers: Siedah Garrett, Glen Ballard)

Det här är en text som jag tycker är så viktig i så många av livets situationer. Det kan handla om att man har synpunkter på huruvida andra människor delar med sig av sitt överflöd, hur andra agerar mot sina medmänniskor, hur andra behandlar mig eller…hur andra arbetar för att utveckla skolan?

Ta en titt på dig själv och se sedan till att få till stånd en förändring!

I många fall har vi som arbetar i skolan en tro på att vi vilken dag som helst ska finna den rätta metoden eller det rätta sättet eller den generella lösningen för att få våra elever att lyckas bättre. Någon kommer på något riktigt bra och det prövas och delas – vilket är fantastiskt – men alltför ofta blir resultatet inte det önskade. Vad beror det på?

(Bild från Flickr Fotograf: Hartwig HKD)

Jag tror att det beror på att vi alltför sällan tittar på vårt eget lärande. I vår iver att ”lära ut” glömmer vi att första steget faktiskt handlar om att vi själva ska ”lära in”! 

Som jag ser det gäller det här inte minst skolledare och rektorer. Det är oerhört lätt att hamna i ett ekorrhjul där allting rullar på. Ibland hjälper vi till och med ekorrhjulet på plats genom att skaffa oss ytterligare årshjul, rutiner och fasta organisationer som ska hjälpa oss att göra allting enligt ett fastställt mönster. Det här hjälper oss i mångt och mycket men det får inte ta kraften ur en levande organisation som skolan faktiskt är. Det går heller inte i en föränderlig värld att skapa alltför fasta strukturer och rutiner då skolan idag handlar om att vara en skola för eleverna i tiden! Vi måste istället skapa en organisation som är föränderlig till sin karkaktär. Hur gör man det då?

Ja, jag kan säga helt ärligt att jag vet inte – men jag har en idé!

Om vi menar allvar med att prata om skolan som en lärande organisation i en föränderlig värld måste vi börja med den enda funktion vi faktiskt kan påverka till 100%: oss själva!

Detta gäller oavsett vilken din roll i skolan är. Om du tror på att skolan i Sverige behöver förändras och utvecklas så måste du vara beredd på att förändra dig själv. Du måste, som sångförfattaren har skrivit, se dig själv i spegeln och börja med den som möter dig där!

Hur många av oss är beredda att göra det? Hur ofta arbetar vi formativt med oss själva? Hur ofta ställer du dig frågor som: Varför gör jag det jag gör? Hur vet jag att det fungerar? Hur skulle jag vilja att det fungerade i min vardagssituation? Hur ska jag komma dit?

Hur många av oss ledare ställer regelbundet dessa frågor till våra medarbetare? Oavsett om du är förvaltningschef eller politiker eller rektor eller områdeschef eller ”what so ever” så måste du fråga dig själv och dina medarbetare: Hur vet du att det du gör ger resultat och hur ska du nå dina mål? 

Här har vi en stor utmaning för detta arbete måste ske på bred front. Det handlar både om att agera i det enskilda samtalet men också i den kollegiala gruppen. Du måste vara beredd på att ledsaga den du möter på väg mot målet. Oavsett om du ledsagar en elev, en lärare eller en rektor! 

Som lärare, som rektor, som förvaltningschef… Ställ er frågan: Varför gör vi det vi gör? Hur vet vi att det ger resultat? Hur skulle vi önska att det såg ut i våra skolor? Och den viktigaste frågan av dem alla: Hur ser vägen ut? 

Jag skulle önska att alla rektorer och skolchefer av alla de slag inte bara utvärderade det här året utan också stämde in i en gammal barnsång från Fablernas värld där Pentti Varg med full röst klämmer i ”Mitt nästa år ska bli mitt bästa år”. Vad tar du med dig från det du gjort i år? Vad har du lärt dig i din rektorsroll? Våga vara konkret och skriv ner några saker som du har lärt dig, någonting som du vill utveckla och glöm inte att fundera över varför du vill utveckla just det! Vad ska det leda till och hur vet du att du har börjat gå?

Det här arbetet behöver samtliga medarbetare i skolans värld göra men som rektor måste du också se till att dina medarbetare får möjligheten att göra detta i grupp – och att du själv får göra arbetet i din kollegiegrupp. 

Och om vi också menar allvar med att tro på det professionella lärandet måste vi ge våra medarbetare möjligheten och förutsättningarna att arbeta kollegialt. Det måste finnas utrymme för pedagogiska samtal som inte fokuserar på enskilda elever och klasser utan på det faktiska lärandet och vårt eget utvecklande av kunskapandet! 

Bild från Flickr Fotograf: Per Egervad

Om inte vi som ledare ger förutsättningar kommer ingen förändring att ske. Detta arbete måste göras i alla led. Vill du som skolpolitiker att dina rektorer ska lägga mer tid på utvärderingar, byggmöten, informationsmöten än på arbetet med det pedagogiska utvecklandet av skolverksamheten? Nej jag tror inte det men då måste du också ta ansvar för att ”rensa” i uppdragsbeskrivningen för rektor! Du som är politiker och du som är förvaltningschef måste stötta och uppmuntra arbetet formativt. Var är du nu? Vart ska du? Hur ser vägen ut? Och du måste börja med att ställa dessa frågor till ”the man in the mirror”. Efter det måste rektor ställa samma frågor till sina medarbetare. Vart vi är på väg är inte ett fritt val för var och en! Det är våra fastställda mål som vi ska nå men vägen dit bör rimligen se olika ut!

Min önskan och min strävan är att jag innan jag går på semester ska ha ställt frågorna till mig själv: Vad har jag lärt mig? Vad vill jag utveckla? Vart befinner jag mig i relation till våra mål? Vart vill jag vara om tre år? Hur ser vägen ut? Var ska jag vara om ett år?

Bild från Flickr: Megir förändringsstrategi

Om du inte börjar med att ställa dessa frågor till dig själv som skolpolitiker, övergripande skolledare, rektor, lärare eller annan medarbetare i skolans föränderliga värld kan du vara säker på en sak: ekorrhjulet kommer inte att ha flyttat sig en endaste millimeter om ett år! 

Det du kan göra är att börja med ”the man in the mirror”. Jag lovar att det kommer ha effekt på alla de elever som befinner sig i våra skolor och deras resultat kommer att bli bättre. För ”the man in the mirror” har du 100% ansvar för och maximal möjlighet att påverka!

Med det arbetet önskar jag dig lycka till och låt detta ge dig energi inför de sista veckorna och om ett kommande år: 

If you wanna make the world a better place

Take a look at yourself, and then make a change”

Elsemarie

#tonen

För några veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om skoldebatten i sociala medier. Jag gjorde också ett Youtubeklipp inför #SETT-dagarna. Det var inte så att jag ”satte igång” någonting där och då! Det var redan igång för länge sedan och många hade uttryckt att man lämnat olika sociala medier i ren självbevarelsedrift, men kanske satte jag ord på vad en del kände och kanske fick jag någon annan att reagera och börja fundera. 

Idag finns det anledning att återkomma till frågan.

RAU och Fredrik Svensson har bjudit in till ett ”runda-bordssamtal” på måndag och jag har förmånen att få vara en av deltagarna.

Det som har hänt de senaste dagarna är att man på twitter använder #tonen som hashtag för diskussionen om detta och man kan se att det emellanåt går höga vågor i debatten. Flera funderar över vilka personer som ska hängas ut som ”troll” och vilka som ska ”svartlistas” först. Man diskuterar var gränsen går mellan ”kränkning” och att uttrycka en åsikt. Dessvärre ser jag också ytterligare röster som tystnar. 

Det är bra att vi ska föra ett samtal om detta för uppenbarligen behöver vi det!

Återigen funderar jag över varför det som händer händer och varför det blir som det blir. 

Sociala medier är en källa till mycken kunskap och många bra samtal och diskussioner. Det fina är att det sträcker sig från det lilla till det stora. Här ges tips som ”Grej of the day”, här informeras om utbildningar och konferenser, här ställs vardagsnära frågor om hur jag kan lösa situationen i mitt klassrum just idag och här twittras från konferenser man får möjlighet att delta i från skrivbordet etc.   


Men här förs också viktiga debatter. Om läxor, om forskning och skolan, om ”katederundervisning”, om kollegialt lärande och det skrämmer mig om detta tystnar.

Jag har sett det som en enorm förmån att få ta del av så många skickliga lärares, skolledares och forskares tankar om skolan. En del av det som sagts har jag ”köpt direkt” annat har jag kanske förkastat direkt för att efter några dagars funderande komma fram till att det var riktigt klokt…. Ibland har jag deltagit i diskussioner och ibland har jag bara läst men hela tiden har jag försökt ha fokus på att drivas av en önskan att förbättra skolan för att elevernas resultat ska bli bättre, för att de ska få en bättre start i livet, för att de ska fungera på ett bra sätt i ett demokratiskt samhälle, för att jag vill tro på att världen är en bra plats att befinna sig på och att den kan bli ännu bättre om vi alla hjälps åt! Kanske är jag naiv men jag står för det! 

Det som jag kan se hända nu är att vi istället för att ”befrukta” varandra får olika ”falanger” inom skolutvecklingen som emellanåt gör anspråk på att ha den ”ende sanningen” och ”det bästa konceptet”. Kanske har ”den fria konkurrensen” gått för långt när vi till och med gör idéer och tankar om skolutveckling till smarta affärsidéer och metoder att utöka våra marknadsandelar. Det handlar inte bara om företag. Nej det handlar t.ex. om min egen vilja att ”bli ett varumärke”. Vad händer när allting i skolan blir till kronor och ören – inklusive våra idéer om att förbättra elevernas resultat? Vad händer när mina egna behov av bekräftelse styr mitt agerande? 

Jag menar verkligen inte att skolan ska drivas på ideell basis i någon sorts ”Florence Nightingale-anda” men jag förväntar mig att vi som arbetar här och verkar i skolans närhet ändå har elevernas bästa som utgångspunkt och att vi ärligt vågar ställa oss frågan! Jag ställer den till mig själv titt som tätt! Varför länkar du ut det här? För att du tror att det kan göra gott för skolan eller för att få beröm? Ibland är gränsen hårfin! 

Hos alla människor finns en stark längtan av att vilja förändra, påverka och utveckla men också av att få uppmärksamhet, positiv feedback och att lyckas! Om man förstår det och vågar se detta hos sig själv och hos andra tror jag att man i det långa loppet har större möjlighet att lyckas. 

Det är oerhört lätt att falla för smicker, att bli beroende av beröm, att se ”retweets” och ”delningar” som bekräftelser – ingen av oss är mer än människa – men nu måste vi lyfta debatten och vi måste ”ta oss själva i kragen”. 

Okej! Jag tjänar pengar på att arbeta i skolan! Det är bra! Jag har en bra lön som också gör att jag har anledning att stanna! Jag har många goda idéer om hur skolan ska utvecklas! Det är också bra men vad är mitt huvudsyfte? 

Drivs jag av en längtan efter att utveckla något – att bidra till förbättring eller drivs jag av mina egna syften inte bara att tjäna pengar utan att helt enkelt ”få uppmärksamhet”?

För mig är detta en viktig fråga att ställa sig! Många gånger är nog svaret: både och! Och det är helt okej och mycket mänskligt men innan du ger dig in i en debatt, innan du skriver ett inlägg eller innan du ”hittar på något nytt” ställ dig frågan: om jag hade 500 elever framför mig nu…. hur skulle jag motivera mitt agerande just nu så att de förstår att jag gör det för att deras skolutbildning ska bli bättre! När du är klar över det kan du klicka på ”send”.

Önskar er alla en skön helg och jag ser fram mot kommande samtal, debatter och diskussioner i sociala medier!


Elsemarie