Alla inlägg av Rektorelsemarie

Skolan en lärande organisation!

För att rektor ska kunna följa och stödja lärarens utveckling behöver bedömningen vara en integrerad del i vardagsarbetet. Då kan den enskilda läraren fortlöpande få återkoppling på vad hon eller han hittills har utvecklat och behöver utveckla för att nå verksamhetens mål. Ett sådant arbetssätt kan även ge rektor återkoppling på hur arbetet med det pedagogiska ledarskapet fungerar och vad hon eller han behöver ändra eller utveckla för att nå bättre resultat. Rektor behöver därför med jämna mellanrum se tillbaka, sammanfatta och synliggöra lärarnas lärande.”

(Ur Skolverkets allmänna råd för bedömning i vuxenutbildning. Jag har bytt ut lärare mot rektor och elev mot lärare och lektion mot vardagsarbete liksom undervisning mot pedagogiskt ledarskap)


Under hösten har just det pedagogiska ledarskapet ifrågasatts och man har i en del debattatiklar i olika tidningar problematiserat runt själva begreppet pedagogisk ledare. Begreppet har ställts i relation till att vara ”teknisk ledare” inom industrin eller ”medicinsk ledare” inom vården. För mig är det inte en korrekt uppfattning av begreppet. Jag tror att vi behöver vara pedagogiska ledare i skolan – inte för att vi leder pedagoger utan för att vi arbetar i en lärande organisation. Lärande hänger alltid samman med pedagogik (läran om utbildning främst av barn) eller andragogik (läran om utbildning av vuxna). 

Learning is fun

För ett år sedan tog vi i vårt rektorsområde fram en arbetsplan som sträckte sig över tre år. Jag satte samman den efter individuella samtal och gruppsamtal där vi resonerat om verksamhetens behov.

 

Jag anser att det är viktigt att rektor som ska leda och fördela arbetet också har tagit ansvar för arbetsplanen men att den tas fram i ett samförstånd. Hur ska rektor kunna leda arbetet om arbetsplanen är framtagen av någon annan? Om rektor inte har en plan, vision och ett mål för det pedagogiska arbetet hur ska det kunna nås? Hur ska man kunna organisera så att utvecklingen går åt det håll man tänkt sig om någon annan tagit fram kartan?


Året inleddes sedan med medarbetarsamtal i januari. Där tog vi tillsammans fram en utvecklingsplan för varje enskild medarbetare och den utgick från våra tre huvudmål: IKT, formativ bedömning (eller formativt förhållningssätt) och kollegialt lärande. 

I juni följdes samtalet upp och i det samtalet påmindes både jag och medarbetaren om vad som stod i utvecklingsplanen och hur vi skulle arbeta vidare. I augusti var det dags igen! En påminnelse inför det nya läsåret om de utmaningar man hade men också med en ”Pippi Långstrump”: ”Det här har jag aldrig provat så det klarar jag säkert” 

Varje medarbetare skulle utse en sak som man skulle satsa extra på och utmana sig i. Så avslutades året med att alla fick ett samtal utifrån lektionsbesöken som jag gjort.

LektionDessa samtal kombinerades med fyra lektionsbesök hos varje lärare. Två på våren och två på hösten. Under förra läsåret utgick vi från observationsområden som skolinspektionen använder sig av men under hösten har jag tittat på variationer i undervisningen, arbetssätt, start och avslut på lektioner och hur man kopplar samman mål, syfte och aktiviteter. 

Från augusti skulle lärarna i matematik delta i mattelyftet och det blev en utmaning att hitta sätt för lärarna i de andra arbetslagen att utmanas på samma sätt. Vi har nu hittat en modell som vi börjat arbeta efter där en förstelärare från ett annat rektorsområde fungerar som handledare och man utgår från diskussioner om ett formativt förhållningssätt. Man arbetar också med kollegaobservationer för att kunna fördjupa det professionella lärandet i arbetslagen. A och O i skolutveckling är att det måste hända i det enskilda klassrummet eller hos den enskilda stödfunktionen för att elevernas resultat ska bli bättre. 

Det hjälper inte att jag som rektor ”pratar” om att något ska hända och att man svara mig att det händer. Vi måste våga att kritiskt granska varandra och se om ”det som vi tror händer faktiskt händer eller om det bara är sannolikt att det händer” Det gäller både mig och medarbetarna. Hur vet jag att det jag säger och menar är det som medarbetarna uppfattar? Det vet jag först om jag ser att det händer något i klassrummen!

När jag tänker skolutveckling anser jag att man måste börja med kulturen på arbetsplatsen och den psykosociala arbetsmiljön.

Det handlar om att som pedagogisk ledare – dvs den som ska leda ett arbete som handlar om lärande och själv vara en del av det – skapa en miljö som främjar lärande.

Här tror jag att många går vilse. Vi tänker inte på att alla vi som arbetar i skolan är människor. Det innebär t.ex. att tid för samtal måste finnas och dessa samtal behöver ledas. Det går inte bara att skriva på ett schema: ”Pedagogisk konferens” eller”arbetslag”. Det måste finnas en struktur, ett mål och en samtalsledare som kan se till att samtalen leder verksamheten framåt. Det här är en utmaning och jag kan inte säga att vi har hittat helt rätt men vi jobbar på att få fram bra modeller för våra pedagogiska konferenser. Det innebär också att jag som ledare måste förstå att jag ska fokusera på det som fungerar hos mina medarbetare och förstärka det. Då kan vi också prata om utvecklingsområden eftersom vi är överens om att det finns mycket gott att bygga på. Det handlar också om min inställning Hur ser jag på mina medarbetare? Är jag stolt över dem? Respekterar jag deras kompetens? Har jag förtroende för deras arbete?
Det är väldigt viktigt att skapa en kultur som bygger på ett ömsesidigt förtroende. Det handlar om förtroende kollegor emellan men också mellan rektor och medarbetare. Det förtroendet bygger man upp genom att vara en närvarande chef som finns med i med- och motgång. Först när det förtroendet finns kan utveckling ske. Vi kan inte vara varandras kritiskt vänner om vi inte har ett ömsesidigt förtroende och utan konstruktiv kritik kommer inte skolan att utvecklas. Jag älskar när jag har lärare som säger: ”Du skulle komma till mig på lektionsbesök imorgon men då gör jag något som är ganska lätt. Jag skulle vilja att du kommer nästa vecka för då ska jag göra något jag tycker är riktigt svårt och jag vill gärna ha din feedback på det!” Då har vi lyckats att skapa en kultur av lärande!

Vi vågar att ha en kritisk vän på besök när vi utmanar oss för att vi vet att det leder till utveckling och vi har ett gemensamt mål att utvecklas mot.

Genom att jag är ute på många lektionsbesök och deltar i pedagogiska konferenser och arbetslag bygger jag också upp ett förtroende. Numer upplever jag det inte som så svårt att prata med medarbetare om utvecklingsområden och jag upplever inte heller att någon tar det som personlig kritik utan det här är vårt gemensamma uppdrag där vi alla behöver lära, utvecklas och utmanas för att verksamheten ska utvecklas. Det gäller oss alla! Det är en lärande organisation och den behöver en pedagogisk ledare som för arbetet framåt. För min egen del ska jag utveckla arbetet med återkopplingen och deltagandet i de pedagogiska konferenserna. Här kan jag vässa mig! 


Men utmaningarna då? Ja, t.ex. finns en fallgrop att medarbetarna kan känna att man alltid ska bli bättre eftersom vi ska utvecklas och utmanas. Man får aldrig känna sig helt nöjd! Det är något som jag i min iver att skapa skolutveckling inte förutsåg. Här måste jag rannsaka mig själv och mitt ledarskap så att det både bidrar till att skapa självförtroende och stolthet över det man redan gör samtidigt som vi ska utmanas att gå vidare. Det är en utmaning för mig att föra de formativa samtalen på ett sådant sätt så att de både förstärker och utmanar. Bygger upp, skapar tillit och en längtan att komma vidare!

En annan utmaning är att få struktur på de pedagogiska konferenserna så att de bygger på en analys av elevernas behov och sedan ett kollegialt lärande för att kunna möta behoven. Här är vi inte framme utan vi tar ett steg i taget. Det handlar om att skapa en förtroendefull kultur i samtalsgruppen eller arbetslaget så att utveckling kan ske. Utveckling sker bara om det finns ett förtroendefullt klimat och det kan aldrig tvingas fram eller organiseras fram men man kan underlätta det genom ett medvetet arbete med gruppen. Fika

Underskatta inte den dagliga gemenskapen runt kaffeborden eller småpratet i arbetsrummen. En arbetsplats där man fikar och skrattar tillsammans är en arbetsplats där man också kan möta svårigheter och reda ut konflikter tillsammans! 

Ytterligare en utmaning är att jag ska hitta ett kollegialt lärande där jag blir observerad av en annan rektor och kan få en kritisk vän (eller flera). Om vi ska vara en lärande organisation måste lärandet, utmanandet och utvecklandet ske i alla led och det är viktigt att jag tar ansvar för att också jag går vidare. Jag måste våga ställa mig i ”skottgluggen” och bli korrigerad och inte ta det som personlig kritik utan se det som utveckling. Men då måste också min stolthet och tilliten till mitt arbete byggas upp samtidigt som jag utmanas. Här tror jag att många ledare ”tappar fart” Man glömmer helt enkelt sin egen del i den lärande organisationen.

GaloppbanaDen sista utmaningen jag vill ta upp är den tuffaste tycker jag: att hålla i och hålla ut! Om jag fick bestämma skulle vi vara ute på galoppbanan hela tiden och aldrig befinna oss inne i ett stall eller någon annanstans. Jag vill alltid vara ”där det händer”. Så fungerar det dock inte med utveckling. Därför behöver vi säga till varandra ibland: ”Hold your horses!” Våga backa, våga börja om, våga granska arbetet för att kunna göra justeringar och förfina det ni redan kan! Våga reflektera!

Det är här det är oerhört viktigt med just ett pedagogiskt ledarskap. Att kunna möta varje individ där hen befinner sig, utmana på rätt sätt, motivera och ge feedback i kombination med feed forward. Helt enkelt vara en ledare som arbetar med ett formativt förhållningssätt.

Inte minst handlar det om att hålla i och hålla ut när omvärlden drar åt andra håll. Därför är det så viktigt att du som pedagogisk ledare bygger din verksamhet på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet så att du vet varför ni gör som ni gör och varför ni ska fortsätta med det. Naturligtvis ska arbetet korrigeras men vi ska inte hoppa från ö till ö och stanna en stund där det är ”inne just nu” att befinna sig. Nej, vi ska arbeta långsiktigt, uthålligt och konstruktivt för att våra elever ska lyckas i än högre grad.

Jag ser fram mot att gå in i ytterligare ett år av skolutvecklingsarbete och jag har för avsikt att förbättra och förfina det pedagogiska ledarskapet så att jag kan vara precis det stöd och den ledare som medarbetarna behöver för att de ska kunna arbeta så att elevernas resultat förbättras. Det är nämligen för elevernas skull som vi är där!


Med det önskar jag er alla ett gott nytt arbetsår men först en riktigt god jul

Elsemarie

Annonser

”Gamers” och hur lite jag vet

Nu kommer ett väldigt annorlunda inlägg för att vara från mig. Det kommer inte att handla om kollegialt lärande för lärare utan om…. Dataspel!

Jag läser digitaliseringskommissionens delrapport Om Sverige i framtiden – en antologi om digitaliseringens möjligheter (SOU 2015:65) I kapitlet ”Vilken effekt har spelandet haft för Sveriges digitalisering?” skriver Johanna Koljonen om hur dataspelandet har utvecklats och hur det hänger samman med kultur och demokratisering likväl som matematiskt beräknande och känsla för sannolikhetslära. Som av en händelse handlar det inte om att det har haft till effekt att pojkarna blivit sämre på matte eller läsförståelse! Det kanske inte är ”pojkarnas fel”. Kanske inte ens dataspelens fel utan kanske skolans fel som inte har kunnat möta den nya kunskapen dessa elever har.

Den stora utmaningen för oss i skolan måste vara ”Hur kan vi använda de kunskaper dessa elever får med sig från spelen så att de kan överföra både kunskaperna och motivationen till arbetet i skolan?” Tyvärr har jag inte sett mycket av den diskussionen utan de inom skolvärlden som redan tidigare ”fruktade” 1:1- satsningar och digitalisering fick vatten på sin kvarn och vi som har varit positiva stod som fågelholkar när rapporten kom och funderade på hur vi nu skulle ”försvara vår magkänsla att vi är på rätt väg med en ökad digitalisering”.  

Återigen är dilemmat för eller emot och låt mig säga det direkt: det handlar inte om emot för 2015 kan man inte tillåtas vara emot digital utveckling och arbeta med utveckling och utbildning av det framtida Sverige! Okunnig får man vara och i en lärande process får man vara men emot? Nej! Om du frågar mig alltså! 

Mina tankar går så här: hur arbetar vi i skolan med våra kunskaper om motivationshöjning, läroplaner, kursplaner och betygskriterier på ett sådant sätt så att det medverkar till att våra elever är redo för ett framtida samhälle? Hur kan vi agera i förhållande till våra ”spelande elever” så att vi värderar deras specialkunskaper och förmår att ”översätta” dem till de kunskaper skolan frågar efter? Jag tänker mig på samma sätt som det vi gör inom vuxenutbildning när vi hela tiden påminner oss om att våra elever har oerhört mycket kunskap med sig men inte i det svenska språket och det är vår uppgift att ta tillvara den kunskapen så att den bidrar till det ökade lärande vi vill att de ska få.

I en annan rapport ”En digital agenda i människans tjänst – den ljusnande framtid kan bli vår” från samma kommission talas om rektors upplevelse av 

sin digitala förmåga och kunskap för att kunna leda arbetet med digitalisering. Där visar det sig att 2/3 av rektorerna på gymnasiet upplever att de har tillräcklig kunskap för att kunna arbeta med en medveten IT-strategi. Tillåt mig att ödmjukt ifrågasätta den siffran! Jag t.ex. anser INTE att jag har tillräcklig kunskap men jag gör mitt bästa för att arbeta efter en medveten IT-strategi. En gång sa en lärare till en nära vän till mig som är rektor ”Du vet så lite om mitt ämne att du inte förstår hur lite du vet”. Det var mycket klokt sagt, och jag tror att det är där många av oss skolledare befinner oss. Vi kan så lite om digitalisering, programmering eller spelkulturer att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför överskattar vi vår egen kompetens och förmåga på området. 
Jag har bett mina egna medarbetare att likt Pippi Långstrump säga ”Det här har jag aldrig provat så det klarar jag säkert!” Så önskar jag att vi skolledare också ska arbeta, men lära handlar också om att veta var man ska söka kunskap och att ta reda på vilken kunskap man behöver.

Jag har deltagit i rektorsutbildningar av olika slag där man vid första tillfället – ibland på huvudmannens uppdrag – deltagit med liv och lust. Vid andra tillfället har det varit lite mindre entusiasm och färre deltagare och till slut är det de ”sista entusiasterna” som samlas. I sämsta fall renderar denna typ av agerande inte ens i en reaktion hos huvudmannen eller arrangören av utbildningen. Jag skulle tro att de som arbetar med utbildning i digital kompetens kan känna igen det jag beskriver. 

Hur kan vi då tro att något ska hända på våra skolor? Frågan är om jag som rektor ens vet vilken utbildning jag ska på eller varför jag förväntas vara där. När det handlar om digitalisering av skolan är jag rädd för att det ibland är så att vi rektorer faktiskt inte vet vad det är vi behöver lära oss. Kanske är många av oss också lite rädda och osäkra för allt negativt digitalisering kan medföra så att vi inte ser allt det positiva. Här kan man ju säga att media hjälper oss med att få ta del av negativ information! 

När vi pratar om skolutveckling gör vi gärna det genom att i siffror beskriva det vi misslyckas med. Inte det vi lyckas med vilket vi vill att våra lärare ska göra med eleverna på ett formativt sätt eftersom vi vet att höga förväntningar och feed forward fungerar. Men inte på oss! Vi blir tydligen bättre ju mer någon talar om för oss att vi misslyckas eller… Kanske är det därför vi vill säga att vi kan mer än vi kan eftersom ingen annan säger att vi kan!

Det här beror inte på att vi rektorer är olydiga, ovilliga eller ens ointresserade utan jag tror att det är precis så som läraren beskrev det: 

Vi vet så lite att vi inte ens förstår hur lite vi vet och därför tror vi att vi redan kan och prioriterar annat.

Jag vill betona att jag inte ställer mig själv på en piedestal utan jag är i allra högsta grad den som tror mig kunna mycket och förstå ”allt” (det vet ni som har mött mig) MEN: jag är heller inte sämre än att jag kan ändra mig!

Vad skulle hända om du som skolledare gjorde en IKT-plan för dig själv? Hur skulle den se ut? Vad är det du redan kan?  Vad behöver du kunna mer av för att kunna leda en digitaliserad skola? Om du inte vet – hur kan du ta reda på det? Kanske i kollegialt lärande med andra rektorer? Hur ska du organisera verksamheten så att den motiverar de ”dataspelande pojkarna som blir sämre på matte”? Det kommer ju inte att hjälpa att säga till dem att de gör fel för det kommer inte bidra till att resultaten på din skola blir bättre. De kommer med största sannolikhet heller inte sluta och för Sveriges utveckling ska vi nog vara glada om de fortsätter med både spelandet och ”skolandet” i en fungerande symbios som Percy Nilegård skulle ha uttryckt det! 

Har du som rektor en plan för dig själv och får du fira dina framgångar och din utveckling?

Hur arbetar vi i skolan så att alla elever når målen och därmed blir anställningsbara och kan ta aktiv del i ett samhälle som blir alltmer digitaliserat? Hur ser vi till att kombinera de mjuka värdena med de hårda och hur ser vi till att eleverna verkligen får med sig de kunskaper vi idag tror att de kommer att behöva om 10-20 år och hur vet vi vad de behöver?

Är det någon som har en utmaning framför sig så är det vi skolledare! Vi (läs jag) använder ofta metaforen av en båt när vi ska beskriva vår verksamhet men kanske är det dags att vi börjar använda metaforen rymdraket eller prata om att vi ska skapa ett samhälle på Mars för att vi ska ge varandra en bild av vilken framtid vår verksamhet förväntas möta! Det handlar inte om att komma till en liten öde ö med natur som vi känner igen- det handlar om att komma till en ny planet, kanske i ett nytt solsystem. Spännande – eller hur?

Så hur gör vi? Hur tänker IT-enheten hos huvudmannen att de ska arbeta för att ge oss förutsättningar att hantera vårt uppdrag? Hur hanterar förvaltningar och politiker insikten om att de också vet så lite att de inte ens förstår hur lite de vet…? Vilken plan har huvudmännen för att se digitaliseringen som en möjlighet och ta vara på den? 

Här ska betonas att det är mycket bra att Skolverket nu har ett uppdrag att arbeta med digitaliseringen av skolan och att arbeta med kompetensutveckling på alla plan. Blir det lika bra som #malyft så är det fantastiskt! 

För att möta dessa utmaningar måste vi börja med att inse hur lite vi vet! Vi måste möta våra elever där de är och ta tillvara det de kan även om de inte har läst sina läxor eller kan det ”språk” vi lär ut i skolan. Vi måste respektera det gamers gör som lika viktigt som det den elev gör som spelar i ett ungdomslandslag i fotboll (de ordnar vi ju skolgången för så att det passar fritidsverksamheten och har till och med särskilda inriktningar av typ NIU och de eleverna lyckas också många gånger! De kan till och med få läsa gymnasiet på fyra år för att lyckas med sitt fritidsintresse).

Vi måste helt enkelt vara fasta i vårt uppdrag att utbilda människor för att fungera i ett demokratiskt samhälle – som vi inte vet hur det kommer att se ut – där de alla behövs och förväntas bidra med sina olika allmänna kunskaper och sina specialistkunskaper. Även de som spelar, som kanske blir spelutvecklare, programmerare eller något annat som inte ens finns än, om de får rätt utbildning av oss! 

Med det vill jag önska er alla en bra vecka och tänk så mycket vi kan lära oss när vi börjar förstå hur lite vi vet! Jag börjar imorgon med nytt lärande!

(noterar att om man söker på bilder och kunskap på Google kommer det upp bilder på böcker, äpplen och griffeltavlor! 2015! Just saying!)

Elsemarie

Kvalitetsarbete och kollegialt lärande med ett formativt arbetssätt

Ibland går det långt mellan mina blogginlägg och ibland kommer de tätt! Nu kommer de tätt!

Jag har skrivit mycket om utvecklingsarbetet i den verksamhet där jag arbetar som rektor. För ett år sedan började vi vår resa tillsammans och det känns som att vårt skepp har börjat ge sig ut på sin resa. Många har skrivit till mig att de vill följa vår resa och därför kommer nu en lägesrapport.

Förra året inleddes med att vi hade ett flertal pedagogiska konferenser som jag höll i men där vi också hade många samtal i olika grupper. Vi hade medarbetarsamtal vid ett flertal tillfällen och där försökte jag att vara konkret och utmanande. Vi satte också igång med lektionsbesök – jag besökte alla lärare vid två tillfällen per termin och lärarna gjorde ett besök hos varandra.

Många funderar över hur man ser att verksamheten utvecklas och att det inte bara blir en massa nya aktiviteter som inte leder framåt. Det är vad jag vill att mitt blogginlägg ska handla om denna gång. 

Inspirationen denna vecka fick jag från min FB-vän Michael Rystad som skriver mycket klokt och delar med sig av mycket inspiration. Den här gången hade han delat ett blogginlägg från Cornelia Falkentoft. Inlägget handlade om vikten av att ha rätt attityd och hur vår attityd faktiskt påverkar vår vardag.

Det här sammanfaller med hur jag kan se att utveckling äger rum i verksamheten. Jag vill påstå att nummer ett är attityden. Jag kan ärligt säga att bland mina medarbetare finns ingen som har en dålig attityd utan alla går in i sina klassrum med höga förväntningar på sina elever och – kanske det viktigaste – höga förväntningar på sig själva! De tror sig om att kunna göra underverk och de gör det! Hur vet jag det? Därför att jag regelbundet besöker deras lektioner, jag fikar tillsammans med dem, jag äter lunch med dem, jag finns regelbundet med på deras a-lagskonferenser och jag träffar dem enskilt i samtal. De skulle kanske kunna spela vid ett eller några av dessa tillfällen men inte hela tiden. De ser ständigt sina lektioner och sina möten med eleverna som nya utmaningar och de arbetar hela tiden med att hitta nya sätt för att övervinna svårigheterna. Hur har vi nått hit?

Jag tror att det handlar om att som ledare hela tiden medvetandegöra verksamheten om vikten av vilken attityd vi har och vikten av att vi påminner oss om att vi är varandras arbetsmiljö. Det handlar också om att jag som ledare är ett föredöme i att kunna stå ut med raka samtal. Det här har varit ett utvecklingsområde för mig. Jag har oerhört lätt att gå i försvar när jag blir kritiserad men jag försöker jobba med det och jag hoppas att mina medarbetare känner att de kan komma till mig och påpeka sådant de tycker behöver bli bättre. Även här måste man som ledare gå före och visa på att det inte är farligt att göra fel och det är inte heller farligt att säga: ”Förlåt, jag hade fel! Jag får försöka igen!” 

Genom att skapa en kultur där vi har höga förväntningar på varandra och där vi utgår från att alla vill göra ett gott jobb så skapar vi också utrymme för att få göra fel och också för att vi får tycka olika. Vi skapar en kultur där vi har ett enda mål: att utveckla verksamheten så att den ska bli ännu bättre för våra elever. Om det ska ske måste vi också våga låta våra olika synsätt och åsikter, erfarenheter och synsätt få konfronteras.

Ett annat sätt när vi märker att verksamheten utvecklas är när medarbetarna uttrycker att de inte är nervösa för  lektionsbesök utan ser det som en möjlighet att få ha ett ”bollplank” på plats. Det här förvånade mig för det var en utveckling som jag ju kan förstå händer men ändå blev jag så glatt överraskad. Första gångerna jag kommer så uttrycker några medarbetare – och det är verkligen inte konstigt – en anspänning. Men nu märker jag att både de och eleverna ser fram mot mina besök. Att jag ser fram mot dem behöver jag kanske inte berätta 🙂 Även här handlar det om att arbeta med attityder. Attityden inför ett lektionsbesök får aldrig handla om kontroll eller rätt och fel utan det handlar om att titta på när en lerkruka skapas och kunna coacha på ett sådant sätt att krukan blir ännu bättre än tanken var från början! 

Ett tredje sätt som man kan se utvecklingen på är att de pedagogiska frågorna nu får vara i fokus och man arbetar mycket metodiskt i arbetslagen med att varje gång ha ett pedagogiskt dilemma och man håller sig till ämnet. Min erfarenhet av arbetslagsarbete är annars att man börjar i de pedagogiska diskussionerna men ganska snart går de över i konkreta praktiska vardagsproblem. Det behöver verkligen inte vara fel men man måste våga ha de ”högtflygande” diskussionerna och våga låta dem få ta tid. Resultatet måste inte skrivas in i ett protokoll efter första mötet!

Och betygsresultaten då? De har jag inte ens tittat på än för jag tror nämligen att utveckling tar tid och vi arbetar inte med något ”quick fix”.

Om betygsresultaten ska förändras och det ska vara ett bestående resultat så måste vi ha utvecklat verksamheten så att resultaten är oberoende av vilka elever vi har framför oss. Vi ska helt enkelt ha en så kvalitetssäkrad verksamhet att vi vet att den fungerar oavsett yttre omständigheter. 

Från Wikipedia Astrid Lindgrens värld

Det är precis detta som jag tror att Helen Timperley och Vivane Robinson menar när de pratar om systemskiften. Det handlar inte om att börja prata efter en viss modell eller på ett papper kalla till olika grupper som man kallar för ”kollegialt lärande” Nej, det handlar om ett strategiskt medvetet arbete från alla i verksamheten varje dag och jag tror också att det handlar om en syn på utveckling där det tillåts att få ta tid. Efter ett år har vi hos oss sett några områden där vi har gått framåt. Som ni ser handlar det mycket om att det har skapats en kultur fylld av förväntan, tron på min egen möjlighet att utvecklas och viljan att diskutera pedagogik med mina kollegor och att jag har förtroende för att de kan hjälpa mig att utvecklas. Det är i det klimatet som frön gror och det börjar växa. Vi har tagit ett uttryck från Pippi ”Det har jag aldrig provat så det klarar jag helt säkert!” Ett uttryck som kan användas t.ex. när man ska utmana sig inom digitala verktyg! 


I sin blogg frågade Cornelia Falkentoft vem som ska vara ansvarig för att attityden i klassrummet och på hela skolan är positiv och fylld av förväntan. Mitt svar på den frågan är tveklöst: rektors! Det är ledarens ansvar att vara ett föredöme, och att driva verksamheten på ett medvetet sätt så att goda kulturer skapas. Det bästa är att det kommer att smitta av sig ut i klassrummet och då har man arbetat med ytterligare en oerhört viktig sak nämligen att se till att vi har en likvärdighet i skolan. Den likvärdigheten börjar med att det är lika i grannklassrummen och det kan bara rektor garantera. Därför är det också viktigt att rektor håller sig till att alla ska med! Tillåt dig inte som rektor att ”värdera” dina medarbetare som några som är bättre eller sämre utan se till att du har höga förväntningar på alla dina medarbetare och att du strävar efter att möta var och en utifrån hens behov och förutsättningar. Utgå från att alla dina medarbetare faktiskt vill göra ett gott jobb och att de gör sitt bästa. Då kommer du sprida en attityd och ett arbetssätt som sedan eleverna kommer få möta från dina skickliga pedagoger och då kommer skolans resultat att lyfta! 

Låter det enkelt? Det är det inte men det är värt vartenda steg! För elevernas skull!

Med det önskar jag er en riktigt bra vecka!

Elsemarie



Nyårsafton!

Så var vi där igen! Dags att fira nyår!

En klar fördel med att arbeta i skolans värld är att man får fira nyår två gånger om året. I augusti och i december. Passar mig perfekt eftersom man då också måste stanna upp och reflektera två gånger om året och ställa sig frågor som ”vadan och varthän?” tillsammans med ett ”varför?”.


För ett år sedan var det lite klurigt för mig att besvara dessa frågor eftersom jag bytte jobb och verksamhetsform. Jag bestämde mig dock för att inte ”vila på hanen” utan ta till mig av det jag lärt genom litteratur som jag läst över sommaren. Ni som har följt mig vet att jag gick ut ganska hårt. Jag genomförde 8 timmars lektionsbesök hos var och en av mina ca 25 lärare. Jag hade tre medarbetarsamtal på minst 90 minuter med varje medarbetare (jag har 32) och jag försökte att sätta igång ett arbete med kollegialt lärande och kollegaskuggning. Jag var trött – riktigt, riktigt trött – när semestern kom. Jag var också tvungen att reflektera en hel del över ”vadan och varthän?”.

Det var ganska lätt att sätta igång någonting men att ”hålla i och hålla ut” är en stor utmaning för mig som är en ”starter”.

Över sommaren har jag funderat en hel del över hur arbetet nu ska fortskrida och till min hjälp har jag tagit den utvärdering som alla mina medarbetare har genomfört i skiftet mellan två läsår. 

Vi kommer att arbeta med mattelyftet för mattelärarna och där har vi en handledare från kommunen och jag får delta i Skolverkets utbildning för rektorer. Mitt problem var dock att jag arbetar efter parollen ”alla ska med” och då har jag inte råd att ”tappa” de grupper som inte hör till mattelärargruppen. Jag var helt enkelt tvungen att hitta något motsvarande för lärarna i språk (svas och engelska) samt lärarna på SFI akademiker. 

Lösningen blev att en förstelärare får som uppdrag att tillsammans med mig arbeta aktivt med ett ”språklyft” efter samma idé som mattelyftet. Försteläraren är inte kollega med mina medarbetare och har inte mig som chef vilket jag tror kommer göra att arbetet fungerar så som jag vill. Jag vill nämligen ha någon som också kan se på mitt arbete att leda verksamheten från en annan horisont och chansen att jag ska få konstruktiv kritik tror jag ökar om den som är handledare inte har mig som chef. 

Nu kommer vi att arbeta enligt följande: alla arbetslag (ämneslag) har två timmars pedagogisk konferens med handledare varannan vecka och varannan vecka har man två timmar för inläsningstid, kollegaskuggning eller uppföljande samtal. Jag deltar i de pedagogiska konferenserna efter ett rullande schema och de konferenser vi har tillsammans blir endast APT. Det här är en utmaning för mig som kan vara lite snabb för nu handlar det om att våga låta utvecklingen ta tid och arbeta medvetet med ”en sak i taget”.

Förra året inledde jag med ett antal pedagogiska konferenser där jag träffade alla medarbetare men nu kommer modellen alltså att se annorlunda ut. Det här arbetsåret kommer att vara inriktat på vars och ens aktiva delaktighet på ett helt annat sätt och det känns så spännande. Jag har sett under förra året att jag har förmånen att arbeta med ett gäng medarbetare som vill utmanas och som antar de utmaningar de får och det bådar verkligen gott inför det kommande årets arbete.

Bild från Flickr Foto: Arien Kraak


Dessutom är det ju medarbetarnas kompetens och profession som är grunden för vårt arbete och mitt uppdrag är att se till att leda dem på ett utvecklande sätt. Inte att tala om hur de ska göra! 

Så vad har jag för förväntningar på vad som ska ske? Jag förväntar mig att arbetslagen ska bli de pedagogiska mötesplatser som krävs för att det kollegiala lärandet ska komma till stånd. Jag förväntar mig att vi tillsammans ska hitta våra utvecklingsområden och sedan omedelbart ”ta itu” med dem utifrån all den profession och kunskap som mina medarbetare redan besitter. Jag förväntar mig att jag själv ska utvecklas både i min kunskap om verksamheten och i mitt ledarskap. Till min hjälp har jag inte ”bara” de handledare som finns för medarbetarna utan också en grupp av rektorer som kommer att träffas regelbundet för att lyfta våra  utvecklingsområden utifrån ett rektorsperspektiv. Denna grupp har vi startat själva och vi kommer från olika verksamhetsformer och har alla olika bakgrund. Jag hoppas och tror att vi där ska kunna utmana varandra och stötta och lyfta varandra att bära verksamheterna framåt.

Och vilka resultat förväntar jag mig att eleverna ska se av att vi arbetar på detta sätt? Ja framför allt att fler av dem går vidare i studier eller kommer ut i arbete. Det är ju så man i min verksamhet kan bedöma att verksamheten ger resultat, men naturligtvis också att fler elever lär sig läsa, skriva och räkna så att att de får del av sina demokratiska rättigheter. Först när alla får del av dessa grundläggande baskunskaper vågar jag hoppas på ett integrerat samhälle där alla har samma värde!

Mitt eget arbete kommer att ha fokus på fortsatta lektionsbesök i samma utsträckning som förra året, jag kommer delta aktivt i de pedagogiska konferenserna som sker i arbetslagen och jag kommer att arbeta medvetet med vår arbetsplan och se till att vi ”håller kursen”. Till det kommer det att läggas arbete med elevhälsan, rutiner och organisationsförbättringar och just ja: vi ska ju flytta hela verksamheten också men jag lovar att inte prioritera byggmöten framför det pedagogiska arbetet! Hoppas verkligen att jag om ett år kan säga att jag höll det löftet! Även om vi ska flytta ska det för våra elever vara ”business as usual”.

Så ser året ut och våra fyra områden vi arbetar med är organisation och rutiner, formativ bedömning, kollegialt lärande och IKT. 

Varför är det nu igen vi gör det här? 


Jo, för elevernas skull för vi har nämligen ett av Sveriges viktigaste jobb och det är vi stolta över!

Med det vill jag önska er alla välkomna tillbaka till ett fantastiskt år i Sveriges skola! 

Att arbeta formativt i hela skolan

”I’m starting with the man In the mirror 

I’m asking him to change his ways

and no message could have been any clearer:

If you wanna make the world a better place

Take a look at yourself, and then make a change” 

(Writers: Siedah Garrett, Glen Ballard)

Det här är en text som jag tycker är så viktig i så många av livets situationer. Det kan handla om att man har synpunkter på huruvida andra människor delar med sig av sitt överflöd, hur andra agerar mot sina medmänniskor, hur andra behandlar mig eller…hur andra arbetar för att utveckla skolan?

Ta en titt på dig själv och se sedan till att få till stånd en förändring!

I många fall har vi som arbetar i skolan en tro på att vi vilken dag som helst ska finna den rätta metoden eller det rätta sättet eller den generella lösningen för att få våra elever att lyckas bättre. Någon kommer på något riktigt bra och det prövas och delas – vilket är fantastiskt – men alltför ofta blir resultatet inte det önskade. Vad beror det på?

(Bild från Flickr Fotograf: Hartwig HKD)

Jag tror att det beror på att vi alltför sällan tittar på vårt eget lärande. I vår iver att ”lära ut” glömmer vi att första steget faktiskt handlar om att vi själva ska ”lära in”! 

Som jag ser det gäller det här inte minst skolledare och rektorer. Det är oerhört lätt att hamna i ett ekorrhjul där allting rullar på. Ibland hjälper vi till och med ekorrhjulet på plats genom att skaffa oss ytterligare årshjul, rutiner och fasta organisationer som ska hjälpa oss att göra allting enligt ett fastställt mönster. Det här hjälper oss i mångt och mycket men det får inte ta kraften ur en levande organisation som skolan faktiskt är. Det går heller inte i en föränderlig värld att skapa alltför fasta strukturer och rutiner då skolan idag handlar om att vara en skola för eleverna i tiden! Vi måste istället skapa en organisation som är föränderlig till sin karkaktär. Hur gör man det då?

Ja, jag kan säga helt ärligt att jag vet inte – men jag har en idé!

Om vi menar allvar med att prata om skolan som en lärande organisation i en föränderlig värld måste vi börja med den enda funktion vi faktiskt kan påverka till 100%: oss själva!

Detta gäller oavsett vilken din roll i skolan är. Om du tror på att skolan i Sverige behöver förändras och utvecklas så måste du vara beredd på att förändra dig själv. Du måste, som sångförfattaren har skrivit, se dig själv i spegeln och börja med den som möter dig där!

Hur många av oss är beredda att göra det? Hur ofta arbetar vi formativt med oss själva? Hur ofta ställer du dig frågor som: Varför gör jag det jag gör? Hur vet jag att det fungerar? Hur skulle jag vilja att det fungerade i min vardagssituation? Hur ska jag komma dit?

Hur många av oss ledare ställer regelbundet dessa frågor till våra medarbetare? Oavsett om du är förvaltningschef eller politiker eller rektor eller områdeschef eller ”what so ever” så måste du fråga dig själv och dina medarbetare: Hur vet du att det du gör ger resultat och hur ska du nå dina mål? 

Här har vi en stor utmaning för detta arbete måste ske på bred front. Det handlar både om att agera i det enskilda samtalet men också i den kollegiala gruppen. Du måste vara beredd på att ledsaga den du möter på väg mot målet. Oavsett om du ledsagar en elev, en lärare eller en rektor! 

Som lärare, som rektor, som förvaltningschef… Ställ er frågan: Varför gör vi det vi gör? Hur vet vi att det ger resultat? Hur skulle vi önska att det såg ut i våra skolor? Och den viktigaste frågan av dem alla: Hur ser vägen ut? 

Jag skulle önska att alla rektorer och skolchefer av alla de slag inte bara utvärderade det här året utan också stämde in i en gammal barnsång från Fablernas värld där Pentti Varg med full röst klämmer i ”Mitt nästa år ska bli mitt bästa år”. Vad tar du med dig från det du gjort i år? Vad har du lärt dig i din rektorsroll? Våga vara konkret och skriv ner några saker som du har lärt dig, någonting som du vill utveckla och glöm inte att fundera över varför du vill utveckla just det! Vad ska det leda till och hur vet du att du har börjat gå?

Det här arbetet behöver samtliga medarbetare i skolans värld göra men som rektor måste du också se till att dina medarbetare får möjligheten att göra detta i grupp – och att du själv får göra arbetet i din kollegiegrupp. 

Och om vi också menar allvar med att tro på det professionella lärandet måste vi ge våra medarbetare möjligheten och förutsättningarna att arbeta kollegialt. Det måste finnas utrymme för pedagogiska samtal som inte fokuserar på enskilda elever och klasser utan på det faktiska lärandet och vårt eget utvecklande av kunskapandet! 

Bild från Flickr Fotograf: Per Egervad

Om inte vi som ledare ger förutsättningar kommer ingen förändring att ske. Detta arbete måste göras i alla led. Vill du som skolpolitiker att dina rektorer ska lägga mer tid på utvärderingar, byggmöten, informationsmöten än på arbetet med det pedagogiska utvecklandet av skolverksamheten? Nej jag tror inte det men då måste du också ta ansvar för att ”rensa” i uppdragsbeskrivningen för rektor! Du som är politiker och du som är förvaltningschef måste stötta och uppmuntra arbetet formativt. Var är du nu? Vart ska du? Hur ser vägen ut? Och du måste börja med att ställa dessa frågor till ”the man in the mirror”. Efter det måste rektor ställa samma frågor till sina medarbetare. Vart vi är på väg är inte ett fritt val för var och en! Det är våra fastställda mål som vi ska nå men vägen dit bör rimligen se olika ut!

Min önskan och min strävan är att jag innan jag går på semester ska ha ställt frågorna till mig själv: Vad har jag lärt mig? Vad vill jag utveckla? Vart befinner jag mig i relation till våra mål? Vart vill jag vara om tre år? Hur ser vägen ut? Var ska jag vara om ett år?

Bild från Flickr: Megir förändringsstrategi

Om du inte börjar med att ställa dessa frågor till dig själv som skolpolitiker, övergripande skolledare, rektor, lärare eller annan medarbetare i skolans föränderliga värld kan du vara säker på en sak: ekorrhjulet kommer inte att ha flyttat sig en endaste millimeter om ett år! 

Det du kan göra är att börja med ”the man in the mirror”. Jag lovar att det kommer ha effekt på alla de elever som befinner sig i våra skolor och deras resultat kommer att bli bättre. För ”the man in the mirror” har du 100% ansvar för och maximal möjlighet att påverka!

Med det arbetet önskar jag dig lycka till och låt detta ge dig energi inför de sista veckorna och om ett kommande år: 

If you wanna make the world a better place

Take a look at yourself, and then make a change”

Elsemarie

#tonen

För några veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om skoldebatten i sociala medier. Jag gjorde också ett Youtubeklipp inför #SETT-dagarna. Det var inte så att jag ”satte igång” någonting där och då! Det var redan igång för länge sedan och många hade uttryckt att man lämnat olika sociala medier i ren självbevarelsedrift, men kanske satte jag ord på vad en del kände och kanske fick jag någon annan att reagera och börja fundera. 

Idag finns det anledning att återkomma till frågan.

RAU och Fredrik Svensson har bjudit in till ett ”runda-bordssamtal” på måndag och jag har förmånen att få vara en av deltagarna.

Det som har hänt de senaste dagarna är att man på twitter använder #tonen som hashtag för diskussionen om detta och man kan se att det emellanåt går höga vågor i debatten. Flera funderar över vilka personer som ska hängas ut som ”troll” och vilka som ska ”svartlistas” först. Man diskuterar var gränsen går mellan ”kränkning” och att uttrycka en åsikt. Dessvärre ser jag också ytterligare röster som tystnar. 

Det är bra att vi ska föra ett samtal om detta för uppenbarligen behöver vi det!

Återigen funderar jag över varför det som händer händer och varför det blir som det blir. 

Sociala medier är en källa till mycken kunskap och många bra samtal och diskussioner. Det fina är att det sträcker sig från det lilla till det stora. Här ges tips som ”Grej of the day”, här informeras om utbildningar och konferenser, här ställs vardagsnära frågor om hur jag kan lösa situationen i mitt klassrum just idag och här twittras från konferenser man får möjlighet att delta i från skrivbordet etc.   


Men här förs också viktiga debatter. Om läxor, om forskning och skolan, om ”katederundervisning”, om kollegialt lärande och det skrämmer mig om detta tystnar.

Jag har sett det som en enorm förmån att få ta del av så många skickliga lärares, skolledares och forskares tankar om skolan. En del av det som sagts har jag ”köpt direkt” annat har jag kanske förkastat direkt för att efter några dagars funderande komma fram till att det var riktigt klokt…. Ibland har jag deltagit i diskussioner och ibland har jag bara läst men hela tiden har jag försökt ha fokus på att drivas av en önskan att förbättra skolan för att elevernas resultat ska bli bättre, för att de ska få en bättre start i livet, för att de ska fungera på ett bra sätt i ett demokratiskt samhälle, för att jag vill tro på att världen är en bra plats att befinna sig på och att den kan bli ännu bättre om vi alla hjälps åt! Kanske är jag naiv men jag står för det! 

Det som jag kan se hända nu är att vi istället för att ”befrukta” varandra får olika ”falanger” inom skolutvecklingen som emellanåt gör anspråk på att ha den ”ende sanningen” och ”det bästa konceptet”. Kanske har ”den fria konkurrensen” gått för långt när vi till och med gör idéer och tankar om skolutveckling till smarta affärsidéer och metoder att utöka våra marknadsandelar. Det handlar inte bara om företag. Nej det handlar t.ex. om min egen vilja att ”bli ett varumärke”. Vad händer när allting i skolan blir till kronor och ören – inklusive våra idéer om att förbättra elevernas resultat? Vad händer när mina egna behov av bekräftelse styr mitt agerande? 

Jag menar verkligen inte att skolan ska drivas på ideell basis i någon sorts ”Florence Nightingale-anda” men jag förväntar mig att vi som arbetar här och verkar i skolans närhet ändå har elevernas bästa som utgångspunkt och att vi ärligt vågar ställa oss frågan! Jag ställer den till mig själv titt som tätt! Varför länkar du ut det här? För att du tror att det kan göra gott för skolan eller för att få beröm? Ibland är gränsen hårfin! 

Hos alla människor finns en stark längtan av att vilja förändra, påverka och utveckla men också av att få uppmärksamhet, positiv feedback och att lyckas! Om man förstår det och vågar se detta hos sig själv och hos andra tror jag att man i det långa loppet har större möjlighet att lyckas. 

Det är oerhört lätt att falla för smicker, att bli beroende av beröm, att se ”retweets” och ”delningar” som bekräftelser – ingen av oss är mer än människa – men nu måste vi lyfta debatten och vi måste ”ta oss själva i kragen”. 

Okej! Jag tjänar pengar på att arbeta i skolan! Det är bra! Jag har en bra lön som också gör att jag har anledning att stanna! Jag har många goda idéer om hur skolan ska utvecklas! Det är också bra men vad är mitt huvudsyfte? 

Drivs jag av en längtan efter att utveckla något – att bidra till förbättring eller drivs jag av mina egna syften inte bara att tjäna pengar utan att helt enkelt ”få uppmärksamhet”?

För mig är detta en viktig fråga att ställa sig! Många gånger är nog svaret: både och! Och det är helt okej och mycket mänskligt men innan du ger dig in i en debatt, innan du skriver ett inlägg eller innan du ”hittar på något nytt” ställ dig frågan: om jag hade 500 elever framför mig nu…. hur skulle jag motivera mitt agerande just nu så att de förstår att jag gör det för att deras skolutbildning ska bli bättre! När du är klar över det kan du klicka på ”send”.

Önskar er alla en skön helg och jag ser fram mot kommande samtal, debatter och diskussioner i sociala medier!


Elsemarie

Utmaningen i skolledarskapet

Idag kommer bloggen att handla om skolledarskapets stora utmaningar och svårigheten i att bemästra dessa på egen hand.


Det händer rätt som det är att jag säger till mig själv: ”Det här uppdraget är för svårt för mig! Jag klarar det inte” 

Det som är för svårt är sällan att lämna delårsrapporter eller att rapportera in något till SCB. Det är heller inte problemet att lösa lokaler eller tjänstefördelningar som jag känner utmanar mig över min förmåga. Nej det är just det pedagogiska ledarskapet. Jag och mina medarbetare vill så mycket men ibland har jag så ruskigt svårt att se vägen för att jag kan leda verksamheten rätt.


Jag tror inte att jag är ensam om denna känsla. Det är inte bara en känsla av att inte räcka till utan också av ensamhet. Om jag behöver hjälp med delårsrapporten vet jag vart jag ska vända mig. Likaså om jag har ett personalärende som jag behöver hjälp med. Men om jag behöver hjälp med att utveckla lärarnas kompetens i att analysera hur elevernas resultat ska förbättras och att därefter planera deras kompetensutveckling…. Vart vänder jag mig för att få hjälp med det?


Vart ska rektor vända sig för att få hjälp med att organisera verksamheten så att den möjliggör arbetet med formativ bedömning? Uppdraget har nog de flesta skolledare men ”huret”? Varför har vi en bild av hur elever lär men arrangerar vårt eget och våra lärares lärande på ett traditionellt sätt i form av föreläsningar ofta utan efterföljande reflektioner och  diskussioner?


I mitt fall har det blivit att jag sökt stöd i litteraturen och i sociala medier. Jag har läst mycket det här året och det är bra men jag skulle faktiskt behöva en handledare tror jag! Någon som ”skuggade” mig och kunde säga: ”Har du tänkt på att du skulle kunna pröva det här?” eller ”Vad skulle hända om du gjorde på det här sättet?” Jag har gått så långt i min iver att hitta detta att jag kontaktat flera universitet för att fråga om någon är intresserad av att arbeta med ett forskningsprojekt tillsammans med vår verksamhet. Tyvärr inget napp där heller.


Min bild är att vi har ett problem här! 
Vi pratar så mycket om skolledarskapet och vikten av det pedagogiska ledarskapet men vi famlar när det handlar om vilket stöd rektorer kan få. 

Ja, jag vet att Skolverket erbjuder Rektorslyftet och det är bra och ett mycket gott initiativ men jag avslutade Rektorsprogrammet (som en mycket nöjd student) i Karlstad i december 2012 och då känns inte Rektorslyftet helt aktuellt – än!

Min farhåga är att om rektor känner sig ensam och dessutom rejält utmanad i det pedagogiska ledarskapet men saknar handledning så är risken stor att man vänder tillbaka till det som är tryggt. ”Nej men just det! Jag måste ju skriva ett årshjul för våra evenemang och rutiner” eller ”Ooops nu är det nog bäst att börja jobba ordentligt med tjänstefördelningen och schemaläggningen” eller ”Ohhh byggmöte igen! Viktigt att jag är med på det så jag vet hur ventilationen fungerar i de nya husen” Det pedagogiska strategiska arbetet får läggas åt sidan för det är ytterst sällan rektor blir kallad till sådana planeringsmöten.

Ja, jag raljerar men det får mig att tänka till…. Är det så att vi skolledare ibland ”gömmer oss” i det som är tryggt, invant och tydligt i ledarskapet för att vi inte vågar utmana oss? Är det därför vi så lätt tackar ja till ett byggmöte och har så svårt att planera in lektionsbesök? Är det därför vi först av allt lägger in APT och om det eventuellt blir någon konferenstid över bjuder in till pedagogiska konferenser med våra medarbetare där vi pratar om strategier för att eleverna ska nå målen?
Handen på hjärtat: vad har du gjort detta år för att utveckla din verksamhets pedagogiska arbete så att elevernas resultat förbättrades? Något som utmanade dig så mycket att du till och med funderade över om du var rätt person för uppdraget?

Om vi ska få det pedagogiska ledarskapet att fungera på allvar tror jag att vi rektorer måste söka oss till varandra och på allvar stötta men också utmana varandra. Jag har förmånen att få delta i en grupp av rektorer som tillsammans diskuterar det professionella lärandet och det pedagogiska ledarskapet och förhoppningen är att vi ska kunna ”skugga” varandra och utmana varandra i det viktiga arbete vi har. Den här gruppen har vi startat på eget initiativ och vi upplevde alla när vi träffades första gången att behovet var stort!

Jag har precis läst en bok som jag varmt rekommenderar för alla skolledare och alla andra som har en form av ledarfunktion i skolan. (t.ex. förvaltningschefer och skolpolitiker) Boken heter ”Elevnära skolledarskap” och är skriven av Viviane Robinson (Lärarförlaget, 2015). Det är en mycket handfast bok med konkreta råd hur man ska kunna arbeta med det professionella lärandet så att det faktiskt påverkar elevernas resultat. Den här boken kommer finnas nära mig på jobbet. Jag vill ha den ”till hands” för den hjälper mig att fokusera på mitt egentliga uppdrag och hur jag ska kunna utföra det. Tillsammans med Helen Timperleys bok om det professionella lärandet kan den ge mig många tankar på hur jag ska utveckla det pedagogiska ledarskapet både hos mig själv och hos dem i verksamheten som har ledarfunktioner. 


Det jag funderar över och vill problematisera kring är hur huvudmän och politiker ska kunna hjälpa till att skapa en sådan miljö att det är tillåtet för rektor att prioritera det pedagogiska arbetet och att orka stå fast vid det. För det är inget ettårsprojekt som sedan kan utvärderas. Det är ett långsiktigt arbete men som på sikt kommer att förändra skolan i grunden! Hur kan rektor få hjälp med att sätta upp vision och mål för verksamheten? Jag menar inte genom att skickas på utbildning i kvalitetsarbete. Jag menar i vardagen. Hur ser relationen mellan antalet skoladministratörer (ekonomer, administrativa assistenter, personalare) och skolutvecklare ut i våra kommuner? Vad säger det om vårt fokus och våra prioriteringar? Är det dags att vi tar till oss av vad forskning, t.ex. i ovan nämnda böcker, säger om vad som faktiskt påverkar elevernas resultat och alltså meningen med själva skolan?

Den här bloggen problematiserar men jag vill visa på att rektorsuppdraget är ensamt och ska vi få till en förändring i rektors pedagogiska ledarskap handlar det om professionellt lärande även för rektor. Det innebär att utbildningar – hur bra de än är – på annan ort under kortare tid inte kommer få den långsiktiga förändring som vi väl är ute efter. 

Vi behöver få till ett vardagsnära arbete för att stärka rektorer i deras så viktiga uppdrag för att de i sin tur ska kunna fungera som det stöd och det bollplank och den utvecklare som våra lärare – det vill säga våra viktigaste aktörer – behöver.

Jag vill utmana huvudmän, kommunala skolpolitiker, skolledarnas fackliga organisationer, Skolverk och utbildningsdepartement att ta denna fråga på allvar. Våga stanna upp och fundera över hur vi på djupet ska kunna arbeta för rektors möjlighet att utveckla sitt pedagogiska ledarskap så att det påverkar elevernas resultat och hjälp oss för vi behöver er och ni behöver oss. 

Tillsamman är vi starka – för elevernas skull


Önskar er alla med detta en bra vecka och glöm inte att ni i skolan har et av Sveriges absolut viktigaste jobb!

Elsemarie



Evangelium enligt en oroad rektor!

Det är längesedan jag skrev. Det beror på att jag väljer att skriva när jag tror att jag har något att dela som också andra kan ha funderat på. Så är fallet nu!


Under den senaste tiden har jag då och då sett att människor som jag följer i sociala medier väljer att avsluta sina konton, talar om att man blockerar andra, tackar för sig i blogginlägg etc. Allt i en ganska uppgiven och desillusionerad ton. Detta gör mig bedrövad och mycket oroad.

För två år sedan hittade jag många vänner på twitter Jag kallar dem twänner (Detta trots att jag förstått att det är ett uttryck som kritiseras. För mig är det ett uttryck för människor som jag inte träffat IRL men ändå räknar som mina vänner.) Jag inspirerades, hittade till olika artiklar, fora, och grupper där jag fick ta del av debatter och inlägg som rörde den skolutveckling som jag själv så starkt längtade efter. Jag fick höra talas om #afkvarberg 2013. Anmälde mig men kom inte iväg. Fick en ny chans på #afkrektor14 och deltog sedan i #afkvarberg14, #afkrektor15 och nu ska jag till #afkvarberg15. Allt tack vare sociala medier! Jag har fått ta del av lektionstips som jag har delat till mina medarbetare, jag har ifrågasatt och blivit ifrågasatt. Jag har fått kontakt med forskare som hjälper mig att arbeta evidensbaserat, jag har kontakt med våra styrande organ såsom Skolverket och Skolinspektionen. Jag har kunnat delta i konferenser som jag inte varit närvarande fysiskt vid tack vare mina twänner! Allt detta är en enorm källa till kunskap och utveckling för mig och det har bidragit till att jag utvecklats som skolledare och jag hoppas att det också har bidragit till att de verksamheter jag funnits i har utvecklats. 

Via sociala medier kunde vi starta Pedagogisk Pub i Örebro som regelbundet har 30-50 besökare av pedagoger och skolledare från alla skolformer och vi kan ha utbyte IRL.


Via sociala medier har jag varje vecka kunnat delta i både #skolchatt och #rektorschatt som på ett föredömligt sätt har modererats av olika personer så att den pedagogiska diskussionen har hållits vid liv.

Via sociala medier kunde jag få hjälp när jag bytte inriktning helt och gick från att vara skolledare på estetiska programmet på gymnasiet till att arbeta med vuxenstudenter med annat modersmål. Jag hade aldrig kunnat be @anna_kaya om råd om jag inte träffat på henne här.

Men nu har något börjat hända…. Alltfler tillåter sig en högre ton i tweeten, alltfler tillåter sig att angripa person istället för åsikt och det är alltfler som tystnar. För vems skull?

Handen på hjärtat: för vems skull gav du dig in i skoldebatten från början? För att skaffa dig en egen plattform, göra dig ett namn eller för elevernas skull? 

Jag tror att vi alla som rör oss i dessa fora behöver ställa oss denna fråga. Vart vill jag med mitt engagemang? Vad är det jag längtar efter? Vad är det jag saknar? Varför gör jag det jag gör? Hur ser jag att mitt eget agerande bidrar till skolutvecklingen?

Jag har själv haft en hög ton i vissa inlägg och fått kritik för det. Svårt att ta kritiken i första läget som det ju alltid är men efter några nätters bearbetande och några dagars reflektioner så kan man korrigera sig och tänka: ja, det låg ju faktiskt något i den kritik jag fick! Det är då utveckling äger rum! Det är inte meningen att vi ska tycka lika och stryka varandra medhårs men kritiken ska vara konstruktiv och den ska vara sprungen ur ett uppsåt att vi vill förändra skolan för elevernas skull!

Jag är rädd för att det vi nu ser är början till en disillusion som kan vara förödande för våra elever och jag känner mig nästan desperat inför tanken på vad som då ska hända.

För att se vad som kan göras behöver vi se vad som har hänt: Så här tolkar jag skeendet:

Vi var många entusiaster som när skolan och vi själva så hårt kritiserades i media ville visa att vi faktiskt trodde på den egna verksamheten men att vi villigt erkände att vi behövde förändras. Debatten levde överallt, vi hade en utbildningsminister som bidrog till att hålla debatten vid liv och gav den ny glöd så fort elden verkade falna. Då kom en ny reform eller ett nytt lagförslag och vi kunde återigen stå upp för det vi trodde på. Allt nådde sin kulmen i valrörelsen där skolan debatterades dag ut och dag in. Vi satt i TV-soffor, det skrevs debattinlägg, det gjordes uttalanden etc. etc. men sen….

Det blev alldeles tyst…. Skolan försvann i samma stund som andra ämnen och händelser tog över mediaflödet. Ingen var längre intresserad av att ha lärare eller skolledare i TV-soffan. Allt färre debattinlägg i våra dagstidningar kom att handla om skolutveckling. Allt färre pratade om PISA eller OECD för nu var det annat som var på tapeten.

Kvar stod vi med all vår kämpaglöd och all vår entusiasm och all vår iver för att få våra elever att nå målen, för resultaten i skolan hade ju faktiskt inte alls blivit bättre bara för att debatten tystnade….

Det är då risken är stor att fajterna sker inbördes. Vem har den mest framgångsrika undervisningen? Vilken skolledare är hippast och mest populär? Vilken skola är mest lämpad för framtiden? Och i den sämsta av världar är vi mer måna om att vara någon av de bästa, främsta, största än att måna om de elever som sitter där varje dag och förväntar sig något stort av oss. Att vi ska göra det för deras skull!


Mitt upprop idag lyder: skolledare på alla nivåer förenen eder! D.v.s. utbildningsministrar, politiker, styrorgan, generaldirektörer,  huvudmän, förvaltningar, rektorer! Var det stöd som en skolutvecklande lärare behöver! Låt oss bidra till en verksamhet där man får tänka fel 999 gånger för den tusende gången kanske det blir ”en glödlampa”! Låt oss bidra till en verksamhet som lyfter dem som försöker och som längtar efter utveckling. Se till att de får det utrymme de behöver för att tänka de stora tankarna! Ja, det kan bli fel ibland men vi arbetar trots allt inte med akut livsuppehållande verksamhet! Tro på dem du har omkring dig – de som står närmast eleverna- och visa att du gör det och att du litar på dem! 


Lärare på alla nivåer: förenen eder! Låt inte media bestämma vilken debatt som ska föras. Se till att föra den så viktiga skoldebatten för dina elevers skull. För deras rätt att lyckas! Kriga inte mot dem som du delar ansvaret för eleverna med! Kriga mot de krafter som vill tillintetgöra skolan och oss som finns där!


Föräldrar till någon som har gått i skolan eller går i skolan: förenen eder! Ge oss ert stöd och er tillit så lovar vi att göra vårt bästa för att ditt barn eller ditt barnbarn eller någon vuxen som är elev ska få den bästa och mest framgångsrika utbildningen! Våga vara den som säger: jag har fullt förtroende för elevernas lärare och skolledare! Jag litar på att de för det allra mesta gör sitt bästa!


Elever i alla klasser: förenen eder! Förvänta er stordåd av era lärare och skolledare Vi kan men vi behöver även er tillit och vi ska visa er att vi tror på er! Ingen människa är född till att misslyckas!


Vi är i ett läge där vi inte har råd att slåss mot varandra: skolledare, politiker, huvudmän, lärare, föräldrar och – förstås – elever. Vi är i ett läge där vi måste fortsätta strida mot de hinder vi möter på vägen och där vi behöver varandra som de resurser för skolutveckling vi vill vara!


Leve skolutvecklingen! Skolutvecklingen lever!


Önskar er alla en bra vecka – både ni som har ledighet och ni som är i verksamhet!

Fortsatt arbete med det professionella lärandets inneboende krafter!

Så var det dags för ytterligare ett inlägg om vårt arbete med det kollegiala professionella lärandet.


Ni som har följt mig vet att vi i min verksamhet arbetar med det professionella kollegiala lärandet och att jag som ledare har haft för avsikt att göra detta mycket systematiskt och grundläggande. Vi har nu kommit ytterligare en bit på väg och det här blogginlägget beskriver vårt arbete fram till dags dato och lite vad vi har framför oss.

När jag läste Helen Timperleys bok ”Det professionella lärandets inneboende kraft” var det en sak som fick mig att reflektera över ledarens funktion och det var hur hon poängterade vikten av att alla är med! Att man som ledare måste arbeta efter principen ”noone left behind”. Det här har jag tagit fasta på eftersom jag under mina år i skolan alltför många gånger medverkat i utvecklingsarbeten som engagerat några i kollegiet och eventuellt någon skolledare men som efter en tid minskats ner till att handla bara om dessa enskilda lärare och senare har det runnit ut i sanden. För de engagerade lärarna har det kunnat betyda att man förändrat sitt arbete men inte för verksamheten som helhet. Därför har jag nu som ett mantra ”Noone left behind” Det som är bra med detta mantra är också att det fokuserar på min roll som ledare att se till att få med alla! Det kommer inte an på mina medarbetare att ansvara för det utan det är faktiskt mitt uppdrag och mitt jobb!

Bild från Flickr CC Fotograf: Patricia Mellin

När jag läste vidare i boken insåg jag också att för att komma till ett gemensamt kollegialt professionellt lärande måste vi ha ett samtalsklimat och en kunskap om varandra som tillåter kritiskt granskande av varandras arbete och samtal som tillåter misslyckande. Här tror jag att vi många gånger havererar i vår iver att utveckla skolan just för att detta tar tid. Vi vill gärna hoppa över den här fasen och gå direkt på att börja arbeta med att analysera vilka områden vi ska utveckla men så enkelt är det inte! Det går inte att säga ”dela in er grupper och samtala om hur ni vill arbeta med kollegialt lärande”. Nej, här krävs ett mycket medvetet, strategiskt ledarskap som betonar vikten av att gruppen utvecklas i sin förmåga till dialog och jag påstår också att ledaren måste ha en ganska god kännedom om gruppdynamik och hur man får grupper att växa.


Så hur har jag tänkt att lösa denna ganska tuffa utmaning?

I vår verksamhet har vi arbetat fram en treårig arbetsplan. Den innehåller kollegialt lärande som en del i vår utveckling men också det formativa bedömandet och arbetet med IKT. Jag ser att dessa tre områden kompletterar varandra och de tre områdena bidrar tillsammans till att utveckla det professionella lärandet hos oss. 


För att utveckla samtalet och dialogen i våra arbetslag ska vi arbeta utifrån en av Skolverkets böcker: ”Kunskapsbedömning i skolan” Denna är uppdelad i kapitel med efterföljande frågor och inför varje pedagogisk konferens vi har ska arbetslagen ha läst ett kapitel, sedan i sin reflektionsbok skrivit ner egna reflektioner och sedan i laget diskutera frågorna. Frågorna berör t.ex. vad man lägger i ordet förmåga, kunskap och hur man ser på bedömning etc. Min förhoppning är att detta ska leda till att vi får en gemensam syn på arbetet i klassrummen och elevernas måluppfyllelse och utvecklar det formativa synsättet samtidigt som vi tränar oss i att samtala om viktiga klassrumsnära frågor. Det är också viktigt att vi tar fram spelregler för hur man agerar när man tycker olika för om vi ska nå utveckling måste vi ibland tycka olika annars kommer vi bara stå och trampa vatten tillsammans! 

Bild från Flickr CC Fotograf: Ulf Bodin

Parallellt med detta inleder vi ett arbete med kollegaskuggning där alla ska besöka en kollega och få besök av samma kollega. Efter besöken ska man ha ett uppföljande samtal. Jag har bestämt vem som ska besöka vem eftersom problemet med att någon eventuellt inte blir ”vald” faktiskt kan dyka upp även bland vuxna. 

I denna första kollegaskuggning ska man arbeta efter principen ”two star and a wish”. Genom detta tränar vi oss ytterligare på att ge varandra en konstruktiv kritik som för verksamheten framåt.


Vad gör jag som ledare då? 

Jag har precis genomfört medarbetarsamtal utifrån en kompetensmatris som bygger på områdena yrkeskompetens, kommunikation, förändringsförmåga och resultatorientering (områdena är fastställda av vår kommun). Inom dessa områden har både jag och medarbetaren innan vi ses för samtalet skrivit ner vad vi ser som styrkor och utvecklingsområden. Detta har vi sedan samtalat om och resultatet av samtalet har blivit en utvecklingsplan för varje medarbetare. I juni kommer varje medarbetare att ha uppföljningssamtal med mig för att stämma av var vi är nu och vilket som är nästa steg för att nå de individuella målen. Genom detta arbetssätt måste även jag som ledare arbeta formativt och ta aktiv del i det vardagliga arbetet. Jag kombinerar också detta arbete med kontinuerliga lektionsbesök (två gånger per temin) vilka följs av ett kortare reflektionssamtal med medarbetaren.


Eftersom det professionella lärandet först fungerar om även ledaren lär har jag bjudit in till en samtalsgrupp bestående av sju rektorer från olika stadier och med olika huvudmän. Vi ska regelbundet under terminerna  träffas och samtala utifrån Timperleys forskning och våra egna erfarenheter. Tanken är att vi ska kunna bli bollplank för varandra och min förhoppning är att vi också ska kunna arbeta med kollegaskuggning och kanske kan jag på nästa medarbetarsamtal ha med en annan rektor som skuggar mig för att reflektera över hur jag agerar i samtalen med mina medarbetare.


Min poäng är att detta arbete måste ske mycket strategiskt och inte för fort. Att bygga upp ett förtroende i en arbetsgrupp där vi genom att vara varandras kritiska vänner kan utveckla verksamheten tar tid och måste få ta tid Om du dessutom arbetar efter devisen ”noone left behind” kräver det att du som ledare vet var alla dina medarbetare befinner sig. Därför är det bra att var och en får reflektera så att ingen lockas att bara säga ja för att någon kollega som brukar säga bra saker sa ja utan för att man själv har funderat, tänkt till och kommit fram till att detta är värt att säga ja till! Ibland kommer det kräva att man tar ett steg tillbaka för att nästa gång ta två kliv framåt.

Från Flickr CC Fotograf: Niels Linneberg


Min roll som ledare kan jag likna vid dirigentens – ett område som ligger nära min bakgrund som musiklärare. Jag är helt beroende av alla mina olika medlemmar i orketstern med sina olika roller och sina olika instrument. Jag är helt beroende av att de alla är välrepeterade och de är helt beroende av att jag genom mitt ledarskap kan se till att föra oss i mål och att jag har tränat upp min förmåga att urskilja vart och ett av instrumenten när alla spelar tillsammans!



Behöver jag säga att jag känner stor bävan och att mina tankar när jag läste boken var: Det här är för svårt för mig? 


Jag vet att det är svårt. Jag känner gång efter annan att jag spänt bågen för hårt, att jag kanske inte klarar av det, att rektorsuppdraget är för tufft men vänta nu…. Vad var det som det handlade om? Just det: ett lärande! D.v.s. ”try end error and try again and error again and try again until you succeed!” Om jag vill att mina medarbetare ska finnas i en miljö där vi lär och får misslyckas och göra om måste jag som ledare gå före och visa att man får göra fel, göra om och göra rätt – eller göra fel igen och försöka ännu en gång och detta kräver att allt vad prestige heter läggs åt sidan.


Min poäng är alltså: Vill du arbeta med professionellt lärande? Var neredd på att det tar tid! Se till att ”noone is left behind”! Börja med dig själv och den första du ska göra slut med är prestigen!


Med detta vill jag önska er alla en riktigt bra vecka och jag hoppas att ni vill fortsätta att följa oss på vår färd mot ett professionellt kollegialt lärande!

Elsemarie

IKT och ledarskap – när det blir tydligt

Det duggar tätt mellan blogginläggen nu! Det beror på att det jag sist skrev var så bra att jag blev inspirerad själv och det var precis vad jag behövde läsa för att komma igång igen 🙂 Fantastiskt att blogga för att motivera sig själv och så hoppas att det möjligen kan hjälpa någon mer att ta något steg framåt då och då!


Idag kommer ett inlägg om något som jag och många med mig har berört vid ett flertal tillfällen nämligen vikten av skolledarens delaktighet i den digitala utvecklingen på skolan. Eller ”Skolledarens gyllene regel” för den delen!


Anledningen till att jag vill skriva ett inlägg till trots att det finns så många är för att jag har upptäckt i min egen vardag hur viktigt det är att jag som skolledare är en del i denna utveckling och inte lämnar över hela ansvaret till medarbetarna!


I mitt fall är det så att jag inspireras och motiveras av nya saker och därför följer jag gärna med i utvecklingen på många sätt. Jag läser bloggar, jag deltar i FB-grupper, jag ser till att ha ett ”bra” twitterflöde. D.v.s. jag ser till att andra gör urvalsjobbet åt mig! Jag får sedan del av det människor som jag har förtroende för delar med sig av och så lär jag nytt och kan föra det vidare till mina medarbetare så att eleverna får del av nya arbetssätt.


T.ex. har jag på FB och twitter sett flera lärare som använder elevernas telefoner som digitala verktyg. Hos oss har vi inte en dator till varje elev, inte en platta heller men i stort sett samtliga elever har en smartphone. Jag uppmuntrar mina lärare att använda dessa t.ex. för att låta eleverna spela in sina arbeten, de kan använda dem som ”mentometrar”, de kan delta i olika quizz etc. Om jag inte hade vetat om detta hade drivkraften inte blivit lika stor. Så ser nämligen verkligheten ut: Det du som ledare och rektor säger får effekt! Om du dessutom visar att du menar det genom att du själv använder det så blir effekten ännu större!


Många gånger tror jag att vi rektorer hamnar i något sorts ”jante”-tänk: ”Det spelar väl ingen roll vem som säger saker, Varför skulle de bry sig mer om vad jag säger än det deras kollega sa?” Det är är ett förödande sätt att resonera och – ursäkta mig – det är inte att ta sitt uppdrag på allvar!


Du är ledaren! Det du säger har stor effekt på verksamheten! Det du visar med ditt agerande kommer andra att härma! Om du inte är bekväm med det kommer du att få problem med att få verksamheten att utvecklas.


Detta innebär inte att rektor kan allt. Jag har många lärare som kan mer än mig om digitala verktyg i allmänhet och undervisning av vuxna i synnerhet (där slår de alla mig på fingrarna!), men jag ser till att jag kan så pass mycket så att jag kan föra dialog med både dem som är nybörjare och de som kan väldigt mycket. Jag ser till att utmana mig själv (senast idag inom den digitala sfären med en så enkel sak som att ändra pixelformatet på en bild jag ville spara och använda). Jag deltar aktivt i kompetensutvecklingar och fortbildningsinsatser för att ständigt lära mig mer och jag ser till att jag vet var i min organisation jag har dem som kan mer så att jag kan använda dem i ett lärande kollegium. 


Det jag aldrig kan lära mig exakt är hur det faktiskt fungerar idag i klassrummet och där måste jag vara ödmjuk. Jag kan utmana lärarna att ta ett steg till för att jag kan ge dem konkreta tips. Om jag bara rent allmänt skulle säga ”Du måste bli bättre på IKT” så tror jag att medarbetaren – med all rätt – skulle uppfatta detta som ett gigantiskt berg att ta sig över och får de sedan rådet att ”Kolla med någon kollega som är intresserad. De kanske kan hjälpa dig” ja då underlättas inte utmaningen! I det läget skulle i alla fall inte jag uppleva att jag hade chefens stöd och att hen var mån om min utveckling!


Det jag har märkt i medarbetarsamtalen är att när jag försöker arbeta formativt genom att säga: ”Har du tänkt på att prova det här? Har du kollat in den här gruppen på FB? Tänk om du skulle testa det här tills vi samtalar nästa gång?” så börjar medarbetaren tro på sig själv och sina möjligheter och det är ju det bästa utgångsläget. Då dyker också medarbetarens egna idéer upp! Jag känner inte deras klasser eller grupper, jag kan inte avgöra exakt vad de ska göra men genom att väcka intresset så kan jag hjälpa till så att de använder sin fulla potential och då vet jag att det blir riktigt bra för lärare är en yrkeskår som vill att det ska bli bra! Känner ni igen arbetssättet? Tror det kallas formativ bedömning! 

Det handlar om vikten av att ha höga förväntningar i kombination med att säga: Här är vi och det här behöver du för att ta nästa steg! Om jag inte vet ens vart vi ska så bör ju inte jag vara den som talar om vilka steg vi ska ta…

Min övertygelse är att om du själv som skolledare ger dig in på nya områden som att spela in youtube-klipp, skapa FB-grupper, delta i twittertrådar, läsa bloggar så kommer du lära dig en hel del om vad 

som kan hända i klassrummet och då är du med och bidrar till en lärande organisation.


Skicka inte lärare till #SETT om inte du som ledare vet vad du förväntar dig av dem när de kommer tillbaka! Skicka ingen att delta i något IKT-möte med huvudmannen om inte du – skolledaren – vet vad mötet ska leda till eller vad du vill få ut av det till din verksamhet. 


Och börja framförallt med detta: sätt dig ner och fundera över vad du vill ska hända, varför du vill att det ska hända och hur du vill att det ska hända! Ta sedan en diskussion med dina medarbetare och ni kommer alla att lära!


Dina medarbetare är mycket kloka, högutbildade och kritiskt tänkande människor. De kommer inte att köpa någonting utan att du kan motivera varför de ska göra det, hur elevernas resultat förväntas påverkas och vad som faktiskt kan bli bättre i deras vardag om de gör ”som du säger”. Detta kommer du aldrig någonsin att kunna delegera om du vill att verksamheten ska utvecklas! Dina medarbetare har nämligen förtroende för att du vet hur ni ska arbeta för att ta er framåt. Det är till och med ditt jobb! 🙂


Ta hjälp av alla dina duktiga lärare som redan har satt igång De är nog fler än du tror – så var det i alla fall för mig! Många fler! Se till att du skapar möjligheter för dem att dela sina erfarenheter och sina pedagogiska idéer. Se till att ni håller diskussionen på en pedagogisk nivå så att ni aldrig tappar fokus – elevernas måluppfyllelse ska öka!

Från Flickr Fotograf: One lucky guy

Om du förväntar dig att dina medarbetare ska våga prova nya saker och utvecklas – varför skulle det inte gälla dig? Det är så oerhört lätt att ”gömma sig” bakom ”hinner-inte” eller ”för-många-möten”-skölden när det egentligen handlar om ”vet-inte-hur-man-gör” eller ”vill-inte-visa-hur-lite-jag-kan”-filten man lindar in sig i för att skydda sig!


Min stora utmaning är att fundera över varför vi ska öka användandet av digitala verktyg så att jag kan motivera mina medarbetare så att de inspireras och får mod att prova nya saker. Alltså måste jag nu ge mig ut och söka och leta efter goda exempel, aktuell forskning och praktiska exempel som kan motivera och inspirera mina medarbetare. Jättejobbigt eller hur? Nej faktiskt inte! Jag använder mig av alla mina kollegor på twitter och FB. Det är lärare, skolledare, forskare, fackliga organisationer, författare etc. etc. som jag vet mer än gärna hjälper mig. De är bara ett klick borta från mig!


Idag har jag startat en FB-grupp för bara vår skolas lärare och skolledare. Det blir ett förhållandevis slutet forum där jag hoppas att vi ska våga ta våra första stapplande steg till #sharingiscaring och kanske törs vi så småningom visa även våra misslyckanden. Själv har jag ett youtube-klipp som jag har gjort för att visa hur man hanterar Google-kalendern. Problemet är bara att man måste ha maxvolym och lägga örat intill högtalaren för att höra vad jag säger. Inte perfekt men det var ett försök för mig att göra något som jag vill att andra ska göra. Till nästa klipp hoppas jag kunna hantera även mikrofonen. Om det inte går så får jag väl göra om ytterligare en gång tills jag klarar det! Det är nämligen inte förenat med livsfara att misslyckas i dessa sammanhang och det ska vi utnyttja!

Från Flickr Fotograf: Slava Murava Kiss

Min huvudpoäng är att den gyllene regeln gäller för skolledare inom samtliga områden men den får skrivas om lite: Allt vad du vill att andra ska lära och använda i verksamheten ska du lära dig själv! Det må gälla formativ bedömning (fungerar alldeles lysande i medarbetarsamtal men tar tid precis som det gör för lärare), kollegialt lärande (är svårt och utmanande – precis som det är för lärare) eller IKT (händer nya saker hela tiden och man behöver uppdatera sig – precis som för lärare!)


Med detta önskar jag dig lycka till och jag hoppas få möta dig på FB och Twitter för vi behöver varandra i det så viktiga arbetet att öka elevernas målupfyllelse och få alla elever att lyckas i skolan – oavsett om de är barn eller vuxna!


Önskar dig en skön helg och en bra vecka

Elsemarie