När jag läste på rektorsprogrammet i Karlstad fick vi sista terminen läsa en bok som hette ”Konsten att leda” (Denhardt&Denhardt (Studentlitteratur 2008)) Många tyckte att den här boken var svår att ta till sig men för mig blev det nästan en religiös upplevelse att läsa den! Äntligen hade någon satt ord på mitt sätt att leda och jag fick klart för mig att det sättet inte var fel utan helt enkelt berodde på mitt sätt att se på tillvaron utifrån den bakgrund jag hade.
Jag var mellan 2 och 3 år när jag aktivt påbörjade ett musikintresse Det bestod i att lyssna på Gullan Bornemarks skivor. Jag lyssnade inte ”bara” på Sudda Sudda utan i mig hittar ni en expert på Gullans samtliga sånger. Jag minns hur jag redan som liten kunde fascineras av olika klanger och harmonier och hur vissa ackordsföljder kunde beröra mig trots att jag var så liten. Redan som 4-åring lekte jag dirigent och som 6-åring var mitt yrkesval klart: Musiklärare! Jag hade förmånen att under hela min skoltid möta lärare som hade höga förväntningar på mig och som tog mina drömmar på allvar. Min pianolärare kunder säga till mig när jag var i tio-årsåldern: ”Om du inte övar mer kommer du inte att kunna nå ditt mål att bli musiklärare” Jag hade lärare i skolan som trodde på mig som ledare, som bekräftade mitt ledarskap och som utmanade mig genom att tex. låta mig tillsammans med några klasskamrater ta hand om mellanstadiekören trots att vi själva bara var 14 år! Naturligtvis växte vi med ansvaret och flera av oss har idag ledarroller eller chefspositioner! Det här var långt innan Hatties studier om vad som ger framgång i ett klassrum och jag vill påstå att jag hade turen och förmånen att omges av skickliga pedagoger som förstod vad höga förväntningar och ett tydligt ledarskap kunde leda till.
När jag blev rektor var jag noga med att se till att samspelet mellan mina medarbetare fungerade, relationerna mellan dem var viktiga för mig. Jag såg dem nog som en orkester där det var viktigt att bastuborna inte dränkte de små flöjterna utan alla var viktiga och alla hade sin roll!
Jag hade lätt för ”ad hoc” lösningar och jag skrämdes aldrig av snabba förändringar. Jag gillade den emotionella delen av mitt ledarskap mycket bättre än den strukturella. Som ni förstår var detta inte bara något som mina medarbetare uppskattade! Man efterfrågade en långsiktighet och man uttryckte att man saknade struktur i vardagen.
Efter en tid kände jag mig som en misslyckad ledare som ”bara jobbade på känn” tills jag i boken ”Konsten att leda” fick bekräftelse på att mitt ledarskap faktiskt kunde vara riktigt framgångsrikt om man bara såg till att kombinera det med ett strukturellt arbete.
Hur kom det sig att jag arbetade så mycket ”ad hoc” och lyckades bra i de situationerna? Jo jag har redan sedan barnsben tränat mig i att uppträda och vetat att jag har bara denna enda chans att lyckas. Glömmer jag en strof i pianostycket eller sjunger jag fel så kan jag inte börja om utan jag måste hitta ett sätt att lösa situationen och gå vidare för att nå ett så bra resultat som det bara är möjligt. Jagkan inte heller ”bara” vara en tekniskt duktig pianist utan jag måste kunna förmedla en känsla till min publik! Jag har också min bakgrund som kördirigent och jag vet att jag kan ge instruktioner och vara mycket tydlig men jag vet också att jag måste lösa situationer i stunden utifrån att en musiker kan missa ett intro eller en korist kan tappa bort sin stämma. Jag är alltså tränad i att alltid vara beredd på överraskningar som jag måste göra något ”konstnärligt” av!
Det här sättet att arbeta fungerar mycket bra i ledarskapet MEN man behöver till detta foga den strukturella delen för att bli framgångsrik. Dirigenten måste sätta sig ner och gå igenom partituret och noterna bit för bit i sin ensamhet, hen måste kunna skapa sig en bild av hur hen vill att stycket ska låta – en vision av arbetet! Hen behöver noga tänka igenom vilka instrumentalister som behövs i just detta stycke eller vem som bäst passar att sjunga solodelen. Det blir helt enkelt mycket bättre om jag har förberett stycket vi ska spela och sett till att min orkester har fått noter att öva på och att jag har förmågan att ge dem en tydlig bild av hur stycket ska låta när vi är färdiga. Om jag är trygg i detta arbete blir jag en skicklig dirigent som kan få min orkester att nå oanade höjder och jag blir så trygg i min dirigentsroll så att jag också kan hantera att solisten glömmer en takt eller hoppar över en rad. Jag klarar av att ändå få publiken att uppleva något som berör.
Så här avslutar jag min uppsats:
”I min inledning skrev jag om mitt motto: Människan först! Min absoluta mening är att inga rutiner eller strukturer kan överbygga det ett mänskligt hjärta kan betyda.
Att ta sig tid när någon kommer för att prata, att lyssna ”bakom” det som egentligen sägs, att fråga efter sådant som inte handlar om arbetet eller skolan för att visa att man förstår att livet ibland handlar om större frågor än resultatet på det senaste nationella provet. Att vara mån om att vardagen ska fungera med alla de rutiner som hör vardagen till och på så sätt medverka till att medarbetarna får de bästa förutsättningarna för att bidra till utvecklingen av verksamheten utan att behöva bekymra sig om eller känna sig stressade av att inte veta vem som gör vad eller när olika saker äger rum, det är att ta ledarskapet till en ny nivå och göra det till en konst. Du kan inte bara spela tekniskt snabbt, du kan också skapa musik som berör!”
Om du har tid och lust får du gärna läsa min uppsats! Det är en ärlig bekännelse av hur jag har arbetat med mitt ledarskap och jag tror att jag nu har kommit en bit på väg när det handlar om att kombinera det emotionella ledarskapet med det strukturella! Jag försöker att både vara en tekniskt skicklig instrumentalist samtidigt som jag vill beröra min publik! Du hittar uppsatsen här
Önskar er alla en fortsatt bra vecka och du som arbetar i skolan: Glöm inte att du gör skillnad!