Kategoriarkiv: Uncategorized

Att skilja på mål och metod!

Idag kommer mitt blogginlägg att handla om skillnaden på mål och metod. Jag tror att detta är något vi alla måste påminnas om då och då för det är lätt att blanda ihop dem.


Ni som har läst mina tidigare inlägg har fått följa mitt arbete med att skapa en gemensam vision på mitt nya jobb. 

Ni har också fått läsa om hur jag gång på gång pekar på vikten av att rektor tar på sig kaptensmössan. Kaptenen kan inte ens vara släkt på långt håll med Jante utan måste vara trygg i sin roll och veta att jag har detta jobb för att jag har ledaregenskaper som kan komma den här verksamheten till del. Jag kan inte göra något utan mina medarbetare men jag måste lita till min egen förmåga och vad det är som verksamheten behöver av mig. Vem vill flyga med en pilot som säger: ”Nej jag kan egentligen inte mer än någon annan här. Det var en slump som gjorde att jag blev kapten på planet…” Känns inte helt stabilt eller hur? Men ingen vill heller åka med ett plan där kaptenen meddelar: ”Det är ingen annan än jag som jobbar här för jag tyckte att jag klarade mig själv och det var enklare att inte behöva ta hänsyn till andras åsikter!” Skulle tro att det flygbolaget ganska snabbt får packa ihop för de kommer inte ens kunna checka in passagerarna…

 
https://www.flickr.com/photos/fristedt/638305025/in/photolist-4ABHZT-5fAXEL-n7dmSZ-JwB8q-YptR4-on6dv8

Om vi nu har tagit på oss kaptensmössan och vi har en plan för vart vi är på väg och den planen bygger på vad vi har läst oss till om skolutveckling på andra håll och vad forskningen och vetenskapen säger så är väl allt klart?


Oh vad jag önskar att det vore så enkelt men tyvärr! Det är nu som du öppnar dörren för dig, dina medarbetare och era elever och ger dig ut på en färd mot ett än så länge okänt mål i bemärkelsen: jag har inte varit där tidigare, men ett känt mål i bemärkelsen: jag vet vart vi ska!


Det är också nu farorna hopar sig och det är du som är kapten som ska hålla utkik efter dem och också stå i första ledet för att kunna hålla undan.

En sådan fara är att blanda ihop begreppen mål och metod.


Idag är tycker jag att det råder viss begreppsförvirring när vi pratar om 1:1 eller IKT! Här är det mycket lätt att hamna i att medlet blev målet och inom just detta område vet jag av erfarenhet att denna fara tar du inte ihjäl första gången. Nej, den har en förmåga att dyka upp hela tiden. Som en katt med nio liv!


Om inte ledaren vet varför vi ska använda digitala verktyg eller vad ledaren vill få ut av arbete så kommer utvecklingen inte att äga rum! Punkt!


Du får inte som ledare låta dig luras av att vissa lärare lägger ut lektionsmaterial på lärplattformar eller att vissa lärare t.o.m. ”flippar” eller att dina medarbetare har med sig datorerna på konferensen. Om du nöjer dig med det har medlet blivit ditt mål och så var det väl inte från början? Visst ville du tro att om ni satsade på 1:1 och kompetensutveckling inom IKT så skulle elevernas resultat bli bättre! Då måste du också visa att det är det du efterfrågar! 


Om du som ledare inte ser synliga effekter av er satsning i elevernas utveckling har någonting gått fel och det här är ingen annan än du som kan bevaka, för det är bara du som ser vad som sker i samtliga klassrum och på samtliga områden i din verksamhet.


Om du inte har en egen plan och en egen tanke om hur ni ska ta er framåt eller vart ni ska så kommer denna fara att äta upp er och satsningen slutar med att eleverna har skrivmaskiner och ev. ett eget ”underhållningssystem” (som i ett flygplan). Jag har stött på flera rektorer och skolledare som kan uttrycka att det går så bra med IKT-arbetet. Flera lärare lägger ut arbeten på nätet och eleverna lämnar in på nätet. Och vad gör det med elevernas resultat blir min fråga! IKT är ju medlet! Det är inte ett mål och du måste hålla isär begreppen! Du som ledare måste faktiskt kunna så mycket så att du har en bild av vart ni ska och varför ni ska dit och du måste veta vad det ni gör, gör! 


Här ska du koppla in forskning för även inom detta område ska vi arbeta utifrån beprövad erfarenhet och vila på vetenskaplig grund. Det är ingen annan än du som skolledare som ska ansvara för att så är fallet. Då kan du inte låta dig nöjas med att bli imponerad av att eleverna gör egna filmer eller liknande. Det kan du naturligtvis utifrån att visa dem att du har höga förväntningar på dem och att du uppmuntrar när de gör bra saker men din plan och ditt mål måste vara högre än så. 

Om ditt mål är att elevernas måluppfyllelse ska öka behöver du ha en plan för hur du ska använda medlet 1:1 och IKT. När du har detta klart för dig kommer du också kunna kommunicera med IT-avdelningar och förvaltningsledning/huvudman för du pratar inte om maskiner och apparater Du pratar om skolutveckling och elevernas ökade kunskaper och för att sitera @korlingsord : du har läroplanen i högsta hugg när du pratar skolutveckling!


Ett annat område där vi lätt luras in i fällan att blanda ihop medel och mål är när vi pratar om det så populära ”kollegiala lärandet”. Som ni som följer mig vet läser jag ”Det professionella lärandets inneboende kraft” (H. Timperley Studentlitteratur 2013) och jag tycker att det är en fantastiskt utmanande och spännande bok utifrån ett skolutvecklingsperspektiv men jag måste påminna mig om att ”kollegialt lärande” inte är ett mål utan ett medel!


Här gäller samma principer: jag som ledare måste ha målet klart för mig och jag måste veta vilka medel jag ska använda! På vilket sätt kan det hjälpa oss att nå målet genom att arbeta med ”kollegialt lärande”? Vilka frågor är det som just vår verksamhet behöver ta tag i och hur ska vi arbeta med det kollegiala lärandet för att nå våra mål på vår lokala enhet?


Jag tror att det är flera av er som liksom jag kan känna igen er i att man träffar skolledare på olika konferenser och så frågar man: ”Hur långt har ni kommit med IKT-arbete?”, ”Har ni 1:1?”, ”Arbetar ni med kollegialt lärande?”, ”Har ni handledare utifrån?” Kanske ställs frågorna utifrån det högre målet om elevernas utveckling men jag vet av egen erfarenhet att det är otroligt lätt att göra en checklista med olika metoder och så börja bocka av och klappa sig själv lite nöjt på axeln och säga: ”Kollegialt lärande:check! 1:1 check! Lärstilar check! Formativ bedömning check!” men utan att vi vet vad allt detta gör med våra elever? Lite som ett hederligt gammalt glosförhör faktiskt…


Min poäng är att det största ansvaret du som skolledare har är att hela tiden lyfta blicken och hålla kvar den vid det högt uppsatta målet.

Bild från Flickr av Vidar RIngstedt

Medlen ska du lära dig så mycket du kan om så att du likt en hantverkare kan ta fram rätt verktyg för rätt situation men enda gången du får skriva ”check!” på något är när du kan se att era elever gjort framsteg! Ja, det är jobbigt för man kanske inte kan ”checka av” lika lätt men å andra sidan håller du som pedagogisk ledare fokus på att du vet vad det ni gör, gör och du vet det utifrån beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund. Den beprövade erfarenheten och vetenskapen är ditt rotsystem och elevernas ökade måluppfyllelse och ökade kunskaper är din krona!


Jag önskar oss alla lycka till med detta långsiktiga arbete för det är ett av världens viktigaste!

Elsemarie



Skolutveckling i realtid del 4

Jag har i olika bloggar berättat om arbetet med skolutveckling i vår verksamhet på #komvux och nu har jag kommit till den avslutande delar av vår första resa.

Jag har sedan v 33 träffat mina medarbetare två timmar varje vecka för konferens. Min första tanke – innan jag började – var att inte sätta igång något större arbete utan först ”lära känna” verksamheten. Efter en tids funderande kom jag dock fram till att det var ett utmärkt tillfälle att sätta igång direkt just för att jag INTE kände verksamheten och därför inte gav den mina färgningar.  


Tillsammans med medarbetarna har jag arbetat strategiskt med följande delar:

  • Att hitta gemensam vokabulär Vad är en vision, vad är ett långsiktigt mål, vad är ett kortsiktigt mål
  • Att hitta ett bra sätt att samtala med varandra som bygger på att vi lär känna varandra lite mer än att bara veta vad vi heter, vad vi undervisar i och i vilket arbetsrum vi sitter
  • Att hitta våra gemensamma styrkor och utvecklingsområden. Både som vi kommer fram till när vi pratar i mindre grupper och sådant som kommit fram i mina medarbetarsamtal.
  • Att hitta styrkor och utvecklingsområden i undervisningen utifrån vad jag ser när jag nu genomför lektionsbesök på minst 90 minuter hos varje medarbetare
  • Att hitta ett bra upplägg för våra konferenser så att de både blir användbara för mig som pedagogisk ledare och att medarbetarna får styra över dem.

Vad kan jag se som strategiskt viktiga saker i detta arbete? Vad har underlättat arbetet? 

Hur kommer det sig att jag upplever att vi redan är på väg med vårt skepp? 

Svaren på ovanstående frågor är flera men jag ska ta upp några ganska enkla saker som 

jag tror har stor betydelse.


Chefens roll:

Min chef är noga med att jag ska vara en pedagogisk ledare. Det innebär att han tar ansvar för övergripande frågor såsom kontakter med förvaltningsledningen, ekonomirapporter, allt som har med fastighet etc. att göra, samverkan (jag är naturligtvis med men han ser till att kallelser går ut och att information kommer fram). Han mailar endast mig om sådant som jag är direkt berörd av eller sådant som jag måste veta för min verksamhets skull. Det betyder att jag kanske får mellan fem och tio mail av honom per dag? Nej! Per vecka! På sin höjd! Detta bygger på ett ömsesidigt förtroende att jag är trygg med att det jag behöver veta får jag veta och att han är trygg med samma sak. Det ger mig arbetsro och jag känner att han har höga förväntningar på mitt pedagogiska ledarskap och precis som eleverna blir jag bättre av höga förväntningar.

Min kommunikation med medarbetarna:

Jag har slutat att maila mina medarbetare sådan information som alla ska ha. Det handlar t.ex. om mina veckobrev eller om att boka tid för medarbetarsamtal etc. Jag ser till att den informationen ligger på vår lärplattform. Tidigare har jag både mailat OCH lagt information på lärplattformen. Vad spelar det för roll? Jo, på en information på en lärplattform får du inga direkta motreaktioner vilket du får på ett mail! Hur många rektorer har inte råkat ut för ett svar som dessutom ligger som ”svara alla” och som sedan skapar flera nya frågor? 

Genom att lägga min information på lärplattformen gör jag lärplattformen till ett naturligt verktyg för oss och jag lägger in ett pass av möjlighet till eftertanke innan man kan skicka ett mail. Det går inte bara att klicka på ”svara”. Dessutom ger jag dem samma arbetsro som jag får av min chef och de kan ägna mer av sin tid åt det de är bäst på Arbete med elever på olika sätt.


Bokning av medarbetarsamtal och lektionsbesök:

Jag använder mig av Google-kalender för bokning av både medarbetarsamtal och lektionsbesök. Jag lägger in de tider jag kan och medarbetaren bokar genom att ändra min text till sitt eget namn. 

Detta har jag sedan kopplat till weekcal så jag får informationen i 

både telefonen och paddan. Ett mycket smidigt sätt och det hjälper mig att planera både 

samtal, lektionsbesök och övriga aktiviteter. 

Terminsstart, mötesschema och konferensinnehåll:

Jag valde att ta ansvar för de första fem veckornas mötestid. Vi har konferens 15-17 på torsdagar. Två av gångerna har innehållit en timmes APT. Detta har naturligtvis inte bara varit positivt då lärarna saknat sina egna möten vid terminens start men för mig var det viktigt att få den här första tiden. De kommande fyra veckorna har ämnesgrupperna hela konferenstiden och sedan arbetar vi i treveckorscykler. 

Detta ger mig en möjlighet att få kontinuitet i mitt utvecklingsarbete och vi behåller gemensamt fokus. Jag har också varit noga med att beskriva att när man själv förfogar över tiden ska det ändå handla om pedagogiska möten. Allt som går att kommunicera via 

lärplattform ska kommuniceras via lärplattform. Allt som kan planeras av två istället för sju ska planeras av två och övriga fem får acceptera att allt inte blev precis som de hade tänkt. Jag kommer att fortsätta att kommunicera vår gemensamma tid i form av veckoarbetstid så vi förstår att om 10 människor ägnar en timme åt att planera något är det 25% av en 

heltidsarbetandes totala veckoarbetstid. När vi inser detta blir vi mer ”rädda” om vår gemensamma tid och kanske mer benägna att låta någon annan ta ansvar även om jag inte får säga vad jag tycker i alla frågor.


Strategier, tydlighet och engagemang:

Nummer ett för att ta sig framåt i utvecklingsarbetet är att du som rektor ser dig själv som kapten och tar på dig kaptensmössan! 


Det innebär också att du måste lägga tid på att planera era gemensamma möten. Du måste se till att det du säger är baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. Du måste visa att du följer en röd tråd och att det innebär att medarbetarsamtal, lektionsbesök och mötesinnehåll hör ihop.


Du måste också sålla i vilka uppdrag dina medarbetare ska utföra. Du ska vara filtret mot allt som vill ta deras uppmärksamhet och deras arbetstid. Detta kräver att du tar ditt kaptensuppdrag på allvar och vågar stå kvar på bryggan även när det stormar. Du är helt beroende av få dina medarbetares förtroende och de måste veta att de kan lita på dig när åskan går! Du måste våga säga nej när det kommer propåer ”uppifrån” om än det ena och än det andra.


Mitt nästa steg i vår utveckling handlar om professionellt, kollegialt lärande! Jag läser just nu Helen Timperleys bok: ”Det professionella lärandets inneboende kraft” och jag har aldrig tidigare känt mig så utmanad i mitt rektorsskap! Mer än en gång har jag tänkt: Hur ska jag och vi klara detta? Men jag är övertygad om att om jag bara medvetandegör mig själv om vikten av att det är jag och medarbetarna tillsammans som skapar vårt professionella lärande och att alla ska med så kommer vi att klara det! Dessutom måste vi påminnas om att varje resa börjar med ett litet steg – det ska inte vara ett sjumilakliv! Jag återkommer i framtida bloggar om hur den delen har gått!


Nu har vi gjort vår första etapp på vår resa och tagit oss ett litet steg framåt! Resan fortsätter!

Önskar er alla en bra vecka med många fantastisk lärande möten!

Elsemarie

(bilderna kommer från fotograf Eva Holm)

Skolutveckling i realtid del 2 (och 3)

I mitt förra inlägg beskrev jag hur vi har påbörjat ett utvecklingsarbete på mitt nya jobb på #komvux i Örebro. Idag ska jag berätta hur vi har fortsatt.

Jag träffar min personal vid ett tillfälle i veckan två timmar. Då samlas lärare, specialpedagog, elevassistent,  kurator, SYV och adm. assistent. Det är viktigt i utvecklingsarbetet att alla delar i verksamheten finns representerade för annars kommer det att halta. Det är viktigt att jag som rektor hela tiden påminner mig själv och mina medarbetare om att vi är olika funktioner på en skola men vi har alla samma mål: att öka elevernas måluppfyllelse.

Vi började vårt utvecklingsarbete med att skaffa oss en gemensam bild av vad en vision var till skillnad från mål. Jag delade in personalen i grupper och de fick samtala om detta och så avslutade vi med att redovisa för varandra. Vi behövde inte komma fram till en gemensam definition då utan jag var nöjd med att alla ”kom till tals”.

Nästa gång vi möttes tog jag upp vikten av att vi har goda relationer på arbetsplatsen och vad det faktiskt betyder för resultatet att relationerna fungerar. Jag tog också upp vikten av att detta gäller såväl i personalrum som i klassrum! Att ha goda relationer påverkar resultatet av arbetsinsatsen och det behöver jag som rektor och mina medarbetare förhålla oss till.

I det sammanhanget beskrev jag vikten av att vi finns med i samtalet oavsett vilken funktion vi har på skolan och jag tydliggjorde behovet vi faktiskt har av varandra för att vi ska nå vårt gemensamma mål. Jag varnade också för att man skulle kunna uppleva denna del som ”känslosam”, ”trivial”, ”flummig” etc. och jag tror att genom att jag redan från början beskrev detta så normaliserade jag dessa ev. reaktioner.

Därefter delade vi åter in oss i grupper men nu hade jag gjort grupperna utifrån att det skulle bli en blandning både av ”arbetsrum” och ”tid på jobbet”. Grupperna bestod av 4-5 deltagare och deras första uppdrag var att berätta för varandra om sig själva. Detta skulle få ta ca 5 minuter per person och därefter skulle de hitta en gemensam bild av var vi är just nu i verksamheten.

När grupperna kom tillbaka sa de ”Vi hann bara berätta vilka vi var och vi lät det ta tid för det var så intressant”. Den här delen öppnade upp mycket mer än vad jag hade räknat med och jag fick efteråt flera mail och samtal där medarbetarna beskrev det positiva med att få möjlighet att lära känna varandra utanför ”pedagogrummet”.

Under denna period har jag också genomfört medarbetarsamtal med fokus på våra styrkor och våra utvecklingsområden både som individer och verksamhet. Det här tycker jag har varit väldigt bra för det betyder att jag har fått ta del av både det som händer i gruppen och hur var och en ser på skolutveckling enskilt. Även för mig gäller Kierkegaards ord om att kunna leda någon framåt där man måste utgå från var den personen befinner sig och ”hitta” den där.

När vi sågs i torsdags var det dags att gå vidare och nu skulle vi prata om vilka styrkor och utvecklingsområden som vi såg för verksamheten och enas om tre områden. Det handlade fortfarande om att arbeta i grupper och jag valde att behålla de grupper där man hade ”lärt känna varandra” gången innan. Detta för att bevara tryggheten man uppnått i flera av grupperna och bygga vidare på det förtroende man påbörjat.

En viktig del i arbetet var att jag vid min inledning beskrev att jag nu förklarat Jante för död på #komvux och att vi skrev R.I.P Jante. Jag talade om för medarbetarna att jag som rektor inte är i behov av medarbetare som säger” Nej men det kan väl inte jag” eller ”Jag gör ju bara det i mitt klassrum men det är inget jag vill dela med mig av De andra kan det här mycket bättre”.

Jag, verksamheten och eleverna är i behov av medarbetare som säger ”Det här är jag bra på och det skulle jag faktiskt kunna visa hur man gör” Det första steget i kollegialt lärande och utvecklingsarbete är att låta Jante få vila i frid för evig tid och jag tror att jag som ledare måste uttala att jag förväntar mig av medarbetarna att de ska vara skickliga, att de ska vilja dela med sig och att de ska vara medvetna om sina styrkor och utvecklingsområden (i nämnd ordning). 

Jag ska villigt erkänna att jag inte har känt mig på säker mark under denna process men min ingång har varit ”Varje bergsbestigning börjar med ett litet steg” och jag måste röra mig för att ta oss framåt! Det finns säkert saker i denna första fas av vårt utvecklingsarbete som mina medarbetare tycker jag kunde gjort på ett annat sätt och det hoppas jag kommer fram när vi tittar på var vi är om en tid ,men jag har i alla fall gjort ett ärligt och uppriktigt försök att prioritera utvecklingsarbete och se till att arbeta målmedvetet.

Nästa gång vi ses ska vi arbeta med vår vision och våra mål Detta utifrån att vi hittar våra osannolika förhoppningar (vision), våra sannolika förhoppningar (mål) och våra sannolika farhågor (våra svaga länkar som vi hela tiden måste vara uppmärksamma på).

Detta ska vi göra genom ”post-it” metoden och sedan ska jag tillsammans med en av våra förstelärare sammanställa det vi kommit fram till.

Efter nästa vecka kommer medarbetarna att få ta ansvar för mötestiden för ämnesdiskussioner och pedagogiska samtal under ca tre veckor och därefter tar jag ytterligare några veckor. Jag gör så för att vi ska få tid till reflektion och att det vi pratar om ska få ”landa” hos var och en utan att vi hastar vidare. Många gånger springer ledare springer för fort och sedan stannar de upp och inväntar övriga men innan övriga har hunnit ”hämta andan” springer ledaren iväg igen och på så sätt springer man aldrig tillsammans!

För dig som inte har följt mig tidigare kan jag också berätta att jag har haft mycket stor hjälp av två böcker som jag läst under denna tid. Det är ”Salutogent ledarskap” av Anders Hansson (Gothia förlag, 2010) och ”Ledarskap med fokus på lärande” av Tom Tiller och Svein Helgessen (Lärarförlaget, 2014) Dessa böcker har varit mina ledstänger och jag har använt dem flitigt i mina presentationer för medarbetarna.

 

Jag tycker det är jätteroligt om du reflekterar över mitt sätt att arbeta och gärna kommer med kommentarer! Här eller via sociala medier där du finner mig som Rektor Elsemarie 

Önskar dig också en riktigt bra vecka och glöm inte att du definitivt har ett av världens viktigaste jobb!

Skolutveckling i realtid!

Så har jag då påbörjat vårt utvecklingsarbete på #komvux

Det handlar om att vi ska få en gemensam vision och utifrån den långsiktiga och kortsiktiga mål!


Vi började i torsdags på vår konferens Först beskrev jag lite olika bilder av vad en vision kan vara och jag tog med en del citat från mina Twittervänner som hade förmånen att lyssna till Helen Timperley i Halmstad förra veckan. (fantastiskt med Twitter att man kan vara delaktig även om man inte fysiskt är på plats #sharingiscaring) På så sätt fick vi med vikten av det kollegiala lärandet i vårt utvecklingsarbete.

Dessutom har jag haft förmånen att få en alldeles ny utgiven bok i min hand: ”Ledarskap med fokus på lärande” (Tiller/Helgesen, Lärarförlaget 2014) och den tar upp faktorer som bidrar till att utvecklingsarbetet blir bestående och inte en sk. ”Känguruorganisation” som hoppar från idé till idé i sin iver att lyckas. Även den fick bidra med en del i min presentation (den kommer jag dock att återkomma till när jag har läst hela)
Efter att jag haft en inledning delade vi in oss i grupper med den gamla pålitliga ”räkningsmetoden” 🙂 I grupperna fick man prata om vad man menade med vision, långsiktiga mål och kortsiktiga mål.
Vi hade en återsamling där alla grupper fick delge sin syn på vad de olika orden stod för och vi var överens om att en vision handlar om att ”sikta mot stjärnorna”, en dröm, någon kallade det ”strävansmål” (det var någon som – konstaterade vi lite skämtsamt – arbetat med ”nya läroplanen” från -94) Långsiktiga mål ska vara nåbara över tid och de ska vara mätbara och gå att ”bocka av” Även kortsiktiga mål ska bockas av men de ska också nås inom en snar framtid Här hamnar många av våra ”vardagliga” såsom möblering av klassrum, organisationsfrågor, schemalösningar etc. Tyvärr tror jag inte att jag är den enda skolledaren som dock upplever att dessa kortsiktiga mål tar över arbetet och trots detta är det alltför sällan som de blir avbockade!
Som rektor hoppas jag att detta medvetna arbete med visionen ska hjälpa mig att sortera bland de frågor som dyker upp på mitt bord så att jag fördelar min tid rätt utifrån ett skolutvecklingsperspektiv.


Vi konstaterade också att skolutveckling i sig inte är ett mål utan målet handlar alltid om förbättring för våra elever och deras måluppfyllelse!
I veckan som kommer inleder jag medarbetarsamtal och för att vi ska hålla en röd tråd i vårt arbete fick alla medarbetare (inkl adm assistent, SYV, kurator och specialpedagog) följande frågor att förbereda:


·       Vad är dina styrkor som lärare?

·       Berätta någon händelse där du särskilt tyckte att du hade framgång i ditt yrke Det      kan vara en liten vardagshändelse eller en stor omvälvande händelse

·       Vad är dina utvecklingsområden?

·       Berätta hur du har kommit fram till att det är just dessa delar du behöver utveckla

·       Vad är verksamhetens styrkor tycker du?

·       Berätta varför du är stolt över att arbeta här

·       Vad är verksamhetens utvecklingsområden? (främst pedagogiska men också  organisatoriska)

·       Berätta om du har några tankar på hur vi ska kunna utveckla just dessa områden


Varmt välkommen!

Jag ser fram mot att möta dig i en dialog om skolutveckling


Genom detta samtal kan jag skapa mig en bild av var vi ”totalt” befinner oss och jag får också en bild av vilka gemensamma styrkor vi har och vilka utvecklingsområden vi har. Detta för att jag likt Kirkegaard ska kunna leda verksamheten framåt!

”Om jag vill föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna honom där han är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mycket mer. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.” – Sören Kirkegaard, Dansk Filosof 1813-1855 


Jag kommer nu att möta mina medarbetare under de kommande två veckorna och jag har avdelat en timme per medarbetare. Jag vill poängtera vikten av att alla personalkategorier finns med i utvecklingsarbetet eftersom faktiskt ingen av oss är där vi är av någon annan anledning n att bidra till att eleverna lyckas och måluppfyllelsen ökar. Sedan spelar det ingen roll vilka arbetsuppgifter vi har men målet är detsamma för oss!


På torsdag kommer vi att ta ytterligare ett steg i vårt arbete. Då ska vi fokusera på varifrån och var är vi nu? Min plan är då att återigen dela in medarbetarna i grupper men den här gången utifrån hur länge de har funnits i verksamheten. Detta för att medverka till att alla får komma till tals och att allas ord ska väga lika tungt. Jag tror att om man blandar grupper i detta samtal kan den som är nyanställd tystna av respekt för dem som har arbetat länge och i utvecklingsarbetet behöver jag både dem med erfarenhet men också dem som ser med helt nya ögon på det vi arbetar med.


Jag kommer ge grupperna ganska lång tid och jag tänker att de inte ska vara fler än fyra i varje grupp för min plan är att var och en ska få göra sin beskrivning av vad man ser och var man kommer ifrån. För de nyanställda kan det handla om att ”göra sig en bild” av var man tror att verksamheten kommer från. Det kan i sin tur bidra till att de som arbetat länge får upp ögonen för hur verksamheten uppfattas av den som kliver in genom dörren för första gången.

Efter det återsamlas vi och delger varandra våra historier. Min förhoppning är att vi går därifrån med en någorlunda gemensam bild av var vi har varit och var vi är just nu!

När vi landat i detta är det dags att ta tag i frågan: ”och sen då?”

Det återkommer jag till i nästa blogg!


Önskar er alla en riktigt bra vecka och glöm inte att det du gör för en enda liten människa du möter kan göra skillnad!


Elsemarie

Att skapa förflyttning

Som ny rektor och dessutom vid start av ett nytt läsår är det lätt att fyllas av energi och längtan att äntligen nå ”det där nya” Att känna att vi tar det där steget som vi har pratat om så länge Den här gången har jag bestämt mig för att det ska bli av.


Därför börjar nu en av rektors yrkesskickligheter som man måste hantera för ett framgångsrikt ledarskap Den att kunna få ”det nya” att vara tillräckligt spännande för att släppa taget om ”det gamla” samtidigt som man ska känna att man är på säker mark 


Utan en skicklig ledare tror jag inte det är möjligt att nå resultat! I det läge skolan nu befinner sig  behövs ett tydligt ledarskap som kan bidra till att man kan ”sålla” och koncentrera uppmärksamheten mot just de mål vi har för vår verksamhet.


I mitt fall handlar det om att lära känna en verksamhet, försöka ta reda på vart vi befinner oss, skapa en gemensam vision och sedan se till att vi steg för steg tar oss i riktning mot visionen. 

Jag har tänkt lägga upp det så här:
Vecka 1: Vi går igenom vad en vision är, vad långsiktiga mål är, vad kortsiktiga mål är och hur vi säkrar att vi har mätbara mål. Vi resonerar om skillnaden på vision och mål där jag menar att vision är något som man inte måste uppnå men ska färdas mot medan mål faktiskt ska nås och kunna ”bockas av”. 


Vecka 2: vi berättar för varandra i mindre grupper var vi befinner oss just nu Vi beskriver vardagen, våra styrkor och våra utvecklingsområden. Vi avslutar med att gemensamt försöka hitta ”vår historia” och vårt nuläge.

Vecka 3: Nu handlar det om vad vi vill! Hur vill vi att verksamheten ska se ut? När det är som bäst- hur är det då? Hur märker vi först att någonting har förändrats? Här är det viktigt att jag som ledare ser till att vi håller oss främst till verksamhetsfrågor med fokus på måluppfyllelse så vi inte hamnar i organisatoriska detaljer.

Efter detta ska jag som ledare sätta mig ner och samla ihop alla tankar och idéer för att få ner det till en vision, långsiktiga mål och kortsiktiga mål och också en tydlighet i hur vi vet att vi har nått målen.

Vecka 4: Jag presenterar vad jag kommit fram till och vi enas om visionen och målen. Vi skapar en gemensam inre bild av den plats vi ”längtar till” och som vi tror kommer vara en än bättre verksamhet för våra elevers möjlighet att nå målen! 

När detta arbete är gjort handlar det om för mig som ledare att ständigt påminna om målen och visionen i min kommunikation med medarbetarna. När vi har pedagogiska diskussioner eller när vi planerar kompetensutveckling så ska det vara grundat i våra mål och vår vision och medarbetarna ska känna igen sig och de ska se att vi förflyttar oss.

En viktig sak att kommunicera innan arbetet drar igång är att förflyttning kräver energiåtgång och skapar alltid viss otrygghet. Om det inte gör det så har ingen förflyttning eller utmaning skett. 

Även här handlar det om att jag som ledare måste kommunicera med mina medarbetare så att alla är förberedda på vad som ska hända. Om vi har ”lagt fisken på disken” är det lättare att hantera de dagar då förändringens vindar blåser upp till storm! 

Det sista och viktigaste för mig som ledare att komma ihåg och kommunicera är att utveckling tar tid Ett läsår är för kort tid och ska bara innehålla delmål. De långsiktiga målen behöver längre tid om utvecklingen ska bli bestående och verkligen leda till en förändring. Det handlar om för ledaren att hålla balansen mellan ivern att komma fram och viljan att se en förändring på djupet. En skicklig ledare klarar detta konststycke!

Jag har för avsikt att med min verksamhet arbeta efter ovanstående modell och ni som följer min blogg kommer att få ta del av våra erfarenheter!


Önskar er alla en riktigt bra vecka – vi har ett av Sveriges allra viktigaste jobb! Glöm inte det!  

Att vara rätt och vis för hela människan!

Idag har jag mött mina nya elever! 


Elever från alla världens länder! Elever med alla tänkbara bakgrunder! Att gå runt på vår skola idag var som en ”jorden-runt-resa”! 


I mitt nya sammanhang är jag en auktoritet på ett annat sätt än jag upplevde mig vara på grundskolan eller gymnasiet.  Jag har också en större makt över dessa människors totala vardag och livskvalitet då mina beslut kan påverka hela deras ekonomiska situation. Därför är det av yttersta vikt att jag bygger mina beslut på min starka grundtro på alla människors lika värde och alla människors vilja och förmåga att lyckas och att jag är rätt och vis i mina beslut!


Jag har idag utmanats i vad det innebär att arbeta med hela människan! 


I mitt arbete på grundskolan och på gymnasiet fick vi ofta resonera om var gränsen för vårt ansvar gick! Var vi verkligen ansvariga för om eleverna hade ätit frukost eller inte? Var det verkligen vårt ansvar att lösa en konflikt som uppstått på fritiden? Ja så har jag resonerat med all rätt och det är mycket viktiga frågor att ta ställning till i skolan.


Idag har jag insett att jag på mitt kontor behöver ha en korg med leksaker. Mina elever är nämligen föräldrar och det betyder att mina beslut om deras situation får en omedelbar effekt på deras barns tillvaro. Vilket ansvar! Så viktigt att jag vet var jag har min värdegrund innan jag fattar beslut!


Att sitta med en småbarnsmamma och förklara att hon först måste bli så hel som det är möjligt efter krigsupplevelser innan det är meningsfullt att studera…  Att sitta med en pappa och förklara att hans barn kommer ha större förutsättningar att lyckas om han lär sig att kommunicera på svenska för att kunna vara delaktig i sina barns skolgång, deras fotbollsträning, deras yrkesval etc…  Att tala om för en 20-årig tjej att hon har alla möjligheter att bli sjuksköterska även om hon bara varit här i ett par år och att vi ska göra allt som står i vår makt för att hon ska lyckas… Att möta någon som uttrycker att hen har misslyckats ända sedan hen börjat grundskolan och att få hen att våga tro att det går att lyckas om vi bara hjälps åt att tro att det går och försöker hitta hens rätta uppgift i tillvaron…


Jag hoppas att jag och mina medarbetare ska vara ”openminded” så att vi vågar vara rättvisa d.v.s. handla rätt och vist för varje enskild individ. Om vi lyckas att möta våra elever med en tro på deras vilja och förmåga att lyckas så tror jag att de sprider det vidare till sina barn och om deras barn möts av lärare och skolledare som tror på deras förmåga och vilja att lyckas så kommer de att tro på sina föräldrars förmåga att lyckas i en många gånger helt ny värld…och om alla medarbetare möts av en skolledare som tror på deras vilja och förmåga att lyckas….och om alla som arbetar i skolan möts av en utbildningsminister som tror på deras vilja och förmåga att lyckas…

Då kommer vi få en bättre placering på den så ofattbart viktiga PISA-listan utan betyg i ordning och reda och med ett mycket mer långsiktigt resultat! Ett resultat för Hela människan i Hela världen!



Önskar er alla en fortsatt bra vecka och hoppas att ni som möter barn läser Körlingsord med tips om hur man kan ta emot elever efter sommaren!


Elsemarie





Skolutvecklingens tre ledstjärnor

Har fått förmånen att byta jobb! Alla borde få uppleva denna euforiska känsla med jämna mellanrum! Man tror att det äntligen ska bli möjligt att göra allt det där som man bara drömt om! Man ser bara möjligheter och inga hinder! Allt nytt upplevs som utmaningar och spännande nyheter!


Funderar så en stund över elevperspektivet! Känner elever som byter skola detsamma? Elever som byter stadier? Om inte – varför gör de inte det och vad kan vi göra åt det?
Jag har tidigare berättat om en bok jag läst i sommar ”Salutogent ledarskap” Gång på gång återkommer författaren till en sorts treenighet: om tillvaron är meningsfull blir den begriplig och på så vis hanterbar.Som ny rektor på nytt jobb är tillvaron meningsfull! Jag upplever dessutom att jag omges av det som vi vet lyfter, inte bara elever, utan helt vanliga människor som rektorer och lärare nämligen höga förväntningar! 


Just nu är tillvaron inte helt begriplig och därför inte hanterbar eftersom jag bara varit på jobbet i fyra dagar men jag vet att det kommer bli både begripligt och hanterbart för jag har förtroende för att mina medarbetare och kollegor kommer att ge mig precis de verktyg jag behöver för att sätta mig in i ”deras” (vår) verksamhet!


Hur gör vi med nya elever? Hur får vi dem att känna sig efterlängtade och viktiga? Hur får vi dem att känna att det är meningsfullt att gå i skolan så att deras tillvaro blir begriplig och hanterbar? Hur får vi dem att känna förtroende för oss – att vi ska ge dem de verktyg dem behöver för att bidra i ”vår” (deras) verksamhet? Hur får vi dem att känna sig välkomna och att vi redan från dag 1 har höga förväntningar på dem?


Jag tror att vi varje dag behöver ställa oss frågan: Vad gör jag för att varje elev ska känna sig efterfrågad?


Grunden för den skolutveckling vi alla längtar efter tror jag ligger i våra allra djupast liggande värderingar. Vad gör tillvaron meningsfull? Hur ska det bli begripligt och hur ska jag bidra för att göra tillvaron hanterbar för mig själv och mina medmänniskor?


Om vi hamnar i att detta är vårt utgångsläge behöver vi inte stifta lagar om att utgå från barnperspektivet eller jämställdhetsperspektiv Då finns det där ändå! I den bästa av världar!


Jag vill i alla fall ta ett steg på väg mot ”den bästa av världar” och redan på måndag när vi möter våra första elever anstränga mig för att de ska uppleva det som meningsfullt att komma till oss och att de ska känna sig efterfrågade och att vi har höga förväntningar på deras förmåga att lyckas nå sina mål!


Jag önskar er alla lycka till med mötet med nya och gamla elever och jag hoppas att du vågar utmana dig själv och dina kollegor och medarbetare att i år ska varenda elev du möter ”drabbas” av ”treenigheten”: menigsfullhet – begriplighet – hanterbarhet! I alla fall så långt det kommer an på dig och ditt arbete!


På återhörande

Elsemarie

Tid för reflektion

Mitt i sommaren kommer ett blogginlägg! Den här sommaren är speciell för mig då jag står mellan två jobb. Jag avslutade mitt jobb på Karolinska skolans estetiska program i juni och i augusti börjar jag på Komvux. Jag har haft förmånen att arbeta som skoledare inom alla skolformer såväl i åldrar (förskolan borträknad) som huvudmannamässigt och därför också fått fokusera på skolledarskapet. Att vara skolledare är detsamma oavsett ålder på eleverna Det handlar om utbildning och att nå våra mål! Målen är desamma oavsett skolform: vi ska se till att eleverna når sitt maximala lärande och att de klarar målen!

Den här sommaren har jag förmånen att kunna förbereda mig genom tankar, reflektion och läsning. Ingen kommer att förvänta sig att jag ska veta allt när jag kommer ny till jobbet men alla kommer ha förväntningar på att en ny rektor ska innebära förändringar.


Jag tror att det är viktigt att alla vi som arbetar i skolan tar tid för reflektion! Vi behöver inte bara reflektera över hur vi ska nå högre måluppfyllelse utan också vilken miljö vi vill att våra elever ska vistas i!


En av böckerna jag läst i sommar heter Salutogent ledarskap (författare Anders Hansson utgiven av Gothia fortbildning) Boken tar upp det hela livet handlar om: hur ska vi bemöta varandra för att samhället ska utvecklas och hela människan känna meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet. Den här boken lyfter vårt arbete till en högre nivå. 

Det handlar inte om enskilda resultat på prov eller ens i ett ämne eller under ett skolår Det handlar om att förstå sitt sammanhang så att det blir begripligt och därmed hanterbart.


Jag har reflekterat över hur jag som ledare ska kunna göra tillvaron meningsfull, begriplig 

och hanterbar för mina medarbetare så att de får möjlighet att göra detsamma för våra elever.


Det här är vad reflektion handlar om tycker jag: att få tillfälle att lyfta blicken och se på verksamheten uppifrån som den helhet det faktiskt är. 


Min fundering nu handlar om vilka tre mål jag ska sätta upp för verksamheten och presentera, vi ska arbeta fram det tillsammans men för att vi ska nå den tror jag att jag som ledare måste tydliggöra mina delmål. 

Kanske kommer jag att säga att jag vill att samtliga på något sätt har provat ”flippat” Kanske kommer jag säga att jag vill att alla ska kunna dela med sig av ett gott exempel där 

en elev nådde längre än vad läraren trodde var möjligt från början. 


Jag kommer vara noga med att ha pedagogiska konferenser och låta information vara just det: information och alltså möjlig att framföra skriftligt. Jag kommer visa att jag prioriterar de pedagogiska samtalen och att medarbetarsamtalen ska ha fokus på vår måluppfyllelse utifrån konkreta vardagsaktiviteter. Låter det som en utopi? Inte alls men en rejäl utmaning för mig själv!


Jag är övertygad om att helikopterperspektivet är nödvändigt för att vi ska kunna se detaljerna och hur de samverkar! Min stora utmaning som ledare är att behålla det perspektivet och våga säga nej när detaljerna håller på att ta över. Detaljerna kommer inte var för sig att hjälpa oss att lyfta men om jag tillsammans med medarbetarna kan få detaljerna att samverka ja då kommer ni rätt som det är få se oss flyga över Örebro!


Nu utmanar jag dig som jobbar i skolan att våga ge dig tid att reflektera! 


Våga utmana dig själv: vad har du för elevsyn? Vad får det för konsekvenser i din vardag när du säger att alla har lika värde? Hur kommer dina elever se att du faktiskt vill att ni tillsammans ska lyfta? Vad kommer du som lärare eller skolledare ha gjort när det här läsåret är slut där du på riktigt utmanade dig själv? 


Rädd för att misslyckas? Då kommer du heller aldrig att lyfta! 


Tillåt dig att reflektera, tydliggör dina värderingar för dig själv, brottas med ditt inre och tillåt dig själv och andra att göra fel Då lovar jag dig att det här läsåret kommer att bli det bästa läsåret! 


Önskar dig sköna dagar med tid för reflektion!

Nationella prov – skolans eget ”moment 22”

Idag har jag läst en debattartikel  i DN  (söndag 1 juni 2014) om nationella prov skriven av skolledare. Artikeln fick snabbt gehör bland ”skoltwittrare” och den tar upp viktiga aspekter på provens utformning och genomförande.


Under våren har mina elever på gymnasiet endast haft nationella prov i tre ämnen: svenska, engelska och matematik. Det framstår som ”ingenting” i jämförelse med grundskolans situation. Jag har också upplevt åk 9 från föräldrahåll och förstått att undervisning med fokus på att lära nytt avstannade strax före sportlovet Efter det har varje vecka ägnats åt nationella prov. När nationella proven i SO kom till sist – efter nationella prov i svenska, matte, engelska, spanska och kemi – hade hen varken lust eller ork kvar. Förståelsen för varför hen ska göra nationella prov flera gånger i veckan vet jag inte om hen nånsin haft. När till och med eleverna börjar fundera över om åk 9 på våren endast är en sorts ”bilprovning” måste vi väl ändå reagera?


På min egen skola har vi som testskola fått prova att ta in tidigare lärare som har rättat prov. (Svenska 1) Det fungerar bra med de skriftliga proven men inte med de muntliga. Där måste fortfarande undervisande lärare ta av ordinarie lektionstid för att hinna lyssna på varje elev enskilt och ge var och en så mycket tid och stöd som behövs för att de ska kunna göra sitt bästa. Vi har fått ta konferenstid (dvs en del kompetensutvecklingstid), studiedagar (dvs ännu mer kompetensutvecklingstid) etc. för att ge lärarna möjlighet att rätta och bedöma. Vi har tagit in obehöriga lärare som vikarier för att ge lärarna möjlighet till sambedömning. Att proven sedan görs i slutet av maj och betygen ska vara inskrivna 4 juni underlättar inte arbetssituationen.


Har det inte gått snett någonstans?


Vad hände med att skolan skulle utveckla elevernas förmågor? Vad hände med professor John Hatties forskningsresultat  (www.skl.se söndag 1 juni 2014 11.35) som visar på lärarens betydelse för eleverna (sett i relation till att läraren ägnar allt mer tid åt prov)? Vad hände med uppdraget att lyfta alla elever och göra dem till demokratiska samhällsmedborgare som tror på sig själva och som har fått del av all den kunskap de behöver?


Hur kunde ovanstående hamna i skymundan för att vi var tvungna och ha ett prov till?

Jag kommer osökt att tänka på när mina barn var små och gjorde något roligt och sa: 

”Bara en gång till” Kan möjligen diskuteras om nationella prov upplevs som roligt av någon!


Enligt mitt sätt att se det handlar hela provkarusellen om ett starkt misstroende mot skolledare och lärare. Ingen kan lita på att vi gör vårt jobb så därför måste man testa oss in absurdum. Detta leder till mindre undervisningstid för eleverna, mindre tid med den så viktiga läraren, svårare för rektor att tjänstefördela då hänsyn måste tas till om tjänsten innehåller nationella prov… Detta i sin tur leder till sämre resultat och så har vi skapat vårt eget moment 22 i skolans värld.


Jag skulle önska att vi hade en tydlig bild av hur skolan ska styras och vem som gör vad och att vi sedan hade förtroende för att de som fått uppdraget också klarar av det!


Vi har en folkvald riksdag som utser en regering och därifrån styrs vårt samhälle. Dessa ska ge de stora riktlinjerna eller ramarna så vi andra vet var gränsen går.


Vi har folkvalda politiker i kommunerna som ska fundera över vad ramarna innebär i vår kommun med de förutsättningar vi har De ska alltså förtydliga ramarna men fortfarande inte detaljerna.


På Twitter och andra sociala medier anar man en lång djupgående frustration över dagens skolutveckling och jag vill påstå att diskrepansen mellan oss professionella och er som ska styra ramarna tyvärr ökar när den för elevernas skull borde minska. Jag oroas över att vi återigen ska hamna i att summan av energin bara blev en massa ordflöden men ingenting som påverkar elevens vardag. 


Vi har gott om professionella lärare och skolledare och alla som arbetar med stödfunktioner i skolan som finns här över tid. D.v.s. från den ena regeringen till den andra, från den ena forskningsrapporten till den andra, från den ena pedagogikvågen till den andra…. Dessa människor som dagligen finns i verksamheten har byggt upp en stor erfarenhetsbank men om de inte ges arbetsro kan de inte arbeta med långsiktig utveckling.Dessa människor ska styra över detaljerna i skolan. Dessa människors erfarenhet ska tas tillvara genom att man ger dem förtroende och utgår från att det är de som vet hur man bäst når resultat i skolan. Trots att alla människor i Sverige har erfarenhet av att vara elev kan de inte avgöra hur arbetet i detalj ska utföras. De kan ge oss målen och visionen men resten har vi faktiskt utbildat oss ytterligare minst fyra år för att klara! Det vi i skolan behöver från er politiker är att ni ska visa oss professionell ödmjukhet som öppnar upp för att vi som arbetar där ska kunna vara ödmjukt professionella! Där har vi ett gott underlag för dialog! Den dialog våra elever behöver mest av allt!


Önskar er alla en skön vecka och minns att idag har du 100 sommardagar kvar! Njut!

Elsemarie 

Att utmana sig själv och inte bara verksamheten

Som rektor är det ofta man pratar om att utmana sina medarbetare eller så pratar man med medarbetarna om vikten av att utmana eleverna men när utmanar vi oss själva? När gjorde du senast något som du tyckte var svårt, kändes lite obekvämt och där du var lite rädd för att göra fel? 

När mina barn skulle lära sig åka slalom frågade jag dem alltid om de hade ramlat. Om de svarade ja sa jag att det var väldigt bra för då hade de utmanat sig själva att prova någonting som de inte visste att de skulle klara av. Tyvärr utmanar jag mig själv alldeles för sällan!


Som rektor i en skola där vi startat upp en 1:1 satsning är det gott om tillfällen att utmana sig själv. Jag började twittra för första gången för ca två år sedan. I början förstod jag ingenting av trådar eller chattar och eftersom jag avskyr att läsa manualer tog det mig ett tag att komma på hur det fungerade. Idag tycker jag twitter är en ovärderlig källa till kunskap och utveckling i mitt yrke! 


När jag skulle sammanställa vår budget för skolan började jag utmana mig själv i excel och se trots att jag inte läste manualen fick jag till en ganska avancerad excelfil med olika funktioner och ekvationer.


Jag har utmanat mig själv i att undvika att använda papper och penna för att istället uteslutande använda digitala verktyg. Den utmaningen var inte jättesvår men ibland kräver den lite mod när omgivningen ifrågasätter varför man alltid har telefonen eller paddan framme.


Idag har jag utmanat mig själv i att ”städa på internet” Jag har tagit hjälp av en av vår förvaltnings IKT-pedagoger Emil Jansson (@emiljansson) som har visat mig tre vägar till att få ordning på det jag jobbar med på internet. Nu har jag konto på Delicious, Buffer och IFTTT Det här var en utmaning som heter duga och eftersom jag fortfarande inte utmanat mig själv i att läsa manualer så provar jag mig fram. Jag lyckas inte ikväll, inte imorgon heller förmodligen men jag ska inte ge upp! Jag kommer att bli bättre! 


Utmaningen med att utmana sig själv ligger just i att släppa kanten och simma. Att ta bort stödhjulen och cykla. När jag lärde mig cykla ramlade jag på en grusväg och fick in flera stenar i läppen men inte lät jag bli att cykla för det! Nej, jag cyklar fortfarande och har blivit bättre och bättre! 


Som rektor är det viktigt att inse att allt det jag vill att mina medarbetare ska göra måste jag själv vara delaktig i. Jag kan inte förvänta mig att skolan ska utveckla sitt arbete med IKT om jag inte själv tar aktiv del i det arbetet och leder arbetet. Jag måste inte vara bäst på det vi gör men jag måste också utmana mig själv! 


Som barn är det tillåtet att göra fel men om vi ska utveckla skolan måste vi också tillåta varandra att göra fel! Jag som rektor måste visa att jag törs prova nya saker inom tex. IKT även om jag inte gör allt rätt från början. Jag som rektor måste acceptera att mina lärare och medarbetare utmanas och kanske gör fel (eller förhoppningsvis gör fel så de säkert vet att de har utmanat sig)! 


Allt detta kräver att vi har en tillåtande atmosfär på arbetsplatsen där vi inte ser ett fall i skidbacken som ett misslyckande utan som ett bevis på att vi utmanat oss själva till och med så mycket så att det blev lite för svårt men nästa gång…. Då ska vi klara det!


Önskar er alla en bra vecka