Evangelium enligt en oroad rektor!

Det är längesedan jag skrev. Det beror på att jag väljer att skriva när jag tror att jag har något att dela som också andra kan ha funderat på. Så är fallet nu!


Under den senaste tiden har jag då och då sett att människor som jag följer i sociala medier väljer att avsluta sina konton, talar om att man blockerar andra, tackar för sig i blogginlägg etc. Allt i en ganska uppgiven och desillusionerad ton. Detta gör mig bedrövad och mycket oroad.

För två år sedan hittade jag många vänner på twitter Jag kallar dem twänner (Detta trots att jag förstått att det är ett uttryck som kritiseras. För mig är det ett uttryck för människor som jag inte träffat IRL men ändå räknar som mina vänner.) Jag inspirerades, hittade till olika artiklar, fora, och grupper där jag fick ta del av debatter och inlägg som rörde den skolutveckling som jag själv så starkt längtade efter. Jag fick höra talas om #afkvarberg 2013. Anmälde mig men kom inte iväg. Fick en ny chans på #afkrektor14 och deltog sedan i #afkvarberg14, #afkrektor15 och nu ska jag till #afkvarberg15. Allt tack vare sociala medier! Jag har fått ta del av lektionstips som jag har delat till mina medarbetare, jag har ifrågasatt och blivit ifrågasatt. Jag har fått kontakt med forskare som hjälper mig att arbeta evidensbaserat, jag har kontakt med våra styrande organ såsom Skolverket och Skolinspektionen. Jag har kunnat delta i konferenser som jag inte varit närvarande fysiskt vid tack vare mina twänner! Allt detta är en enorm källa till kunskap och utveckling för mig och det har bidragit till att jag utvecklats som skolledare och jag hoppas att det också har bidragit till att de verksamheter jag funnits i har utvecklats. 

Via sociala medier kunde vi starta Pedagogisk Pub i Örebro som regelbundet har 30-50 besökare av pedagoger och skolledare från alla skolformer och vi kan ha utbyte IRL.


Via sociala medier har jag varje vecka kunnat delta i både #skolchatt och #rektorschatt som på ett föredömligt sätt har modererats av olika personer så att den pedagogiska diskussionen har hållits vid liv.

Via sociala medier kunde jag få hjälp när jag bytte inriktning helt och gick från att vara skolledare på estetiska programmet på gymnasiet till att arbeta med vuxenstudenter med annat modersmål. Jag hade aldrig kunnat be @anna_kaya om råd om jag inte träffat på henne här.

Men nu har något börjat hända…. Alltfler tillåter sig en högre ton i tweeten, alltfler tillåter sig att angripa person istället för åsikt och det är alltfler som tystnar. För vems skull?

Handen på hjärtat: för vems skull gav du dig in i skoldebatten från början? För att skaffa dig en egen plattform, göra dig ett namn eller för elevernas skull? 

Jag tror att vi alla som rör oss i dessa fora behöver ställa oss denna fråga. Vart vill jag med mitt engagemang? Vad är det jag längtar efter? Vad är det jag saknar? Varför gör jag det jag gör? Hur ser jag att mitt eget agerande bidrar till skolutvecklingen?

Jag har själv haft en hög ton i vissa inlägg och fått kritik för det. Svårt att ta kritiken i första läget som det ju alltid är men efter några nätters bearbetande och några dagars reflektioner så kan man korrigera sig och tänka: ja, det låg ju faktiskt något i den kritik jag fick! Det är då utveckling äger rum! Det är inte meningen att vi ska tycka lika och stryka varandra medhårs men kritiken ska vara konstruktiv och den ska vara sprungen ur ett uppsåt att vi vill förändra skolan för elevernas skull!

Jag är rädd för att det vi nu ser är början till en disillusion som kan vara förödande för våra elever och jag känner mig nästan desperat inför tanken på vad som då ska hända.

För att se vad som kan göras behöver vi se vad som har hänt: Så här tolkar jag skeendet:

Vi var många entusiaster som när skolan och vi själva så hårt kritiserades i media ville visa att vi faktiskt trodde på den egna verksamheten men att vi villigt erkände att vi behövde förändras. Debatten levde överallt, vi hade en utbildningsminister som bidrog till att hålla debatten vid liv och gav den ny glöd så fort elden verkade falna. Då kom en ny reform eller ett nytt lagförslag och vi kunde återigen stå upp för det vi trodde på. Allt nådde sin kulmen i valrörelsen där skolan debatterades dag ut och dag in. Vi satt i TV-soffor, det skrevs debattinlägg, det gjordes uttalanden etc. etc. men sen….

Det blev alldeles tyst…. Skolan försvann i samma stund som andra ämnen och händelser tog över mediaflödet. Ingen var längre intresserad av att ha lärare eller skolledare i TV-soffan. Allt färre debattinlägg i våra dagstidningar kom att handla om skolutveckling. Allt färre pratade om PISA eller OECD för nu var det annat som var på tapeten.

Kvar stod vi med all vår kämpaglöd och all vår entusiasm och all vår iver för att få våra elever att nå målen, för resultaten i skolan hade ju faktiskt inte alls blivit bättre bara för att debatten tystnade….

Det är då risken är stor att fajterna sker inbördes. Vem har den mest framgångsrika undervisningen? Vilken skolledare är hippast och mest populär? Vilken skola är mest lämpad för framtiden? Och i den sämsta av världar är vi mer måna om att vara någon av de bästa, främsta, största än att måna om de elever som sitter där varje dag och förväntar sig något stort av oss. Att vi ska göra det för deras skull!


Mitt upprop idag lyder: skolledare på alla nivåer förenen eder! D.v.s. utbildningsministrar, politiker, styrorgan, generaldirektörer,  huvudmän, förvaltningar, rektorer! Var det stöd som en skolutvecklande lärare behöver! Låt oss bidra till en verksamhet där man får tänka fel 999 gånger för den tusende gången kanske det blir ”en glödlampa”! Låt oss bidra till en verksamhet som lyfter dem som försöker och som längtar efter utveckling. Se till att de får det utrymme de behöver för att tänka de stora tankarna! Ja, det kan bli fel ibland men vi arbetar trots allt inte med akut livsuppehållande verksamhet! Tro på dem du har omkring dig – de som står närmast eleverna- och visa att du gör det och att du litar på dem! 


Lärare på alla nivåer: förenen eder! Låt inte media bestämma vilken debatt som ska föras. Se till att föra den så viktiga skoldebatten för dina elevers skull. För deras rätt att lyckas! Kriga inte mot dem som du delar ansvaret för eleverna med! Kriga mot de krafter som vill tillintetgöra skolan och oss som finns där!


Föräldrar till någon som har gått i skolan eller går i skolan: förenen eder! Ge oss ert stöd och er tillit så lovar vi att göra vårt bästa för att ditt barn eller ditt barnbarn eller någon vuxen som är elev ska få den bästa och mest framgångsrika utbildningen! Våga vara den som säger: jag har fullt förtroende för elevernas lärare och skolledare! Jag litar på att de för det allra mesta gör sitt bästa!


Elever i alla klasser: förenen eder! Förvänta er stordåd av era lärare och skolledare Vi kan men vi behöver även er tillit och vi ska visa er att vi tror på er! Ingen människa är född till att misslyckas!


Vi är i ett läge där vi inte har råd att slåss mot varandra: skolledare, politiker, huvudmän, lärare, föräldrar och – förstås – elever. Vi är i ett läge där vi måste fortsätta strida mot de hinder vi möter på vägen och där vi behöver varandra som de resurser för skolutveckling vi vill vara!


Leve skolutvecklingen! Skolutvecklingen lever!


Önskar er alla en bra vecka – både ni som har ledighet och ni som är i verksamhet!

Fortsatt arbete med det professionella lärandets inneboende krafter!

Så var det dags för ytterligare ett inlägg om vårt arbete med det kollegiala professionella lärandet.


Ni som har följt mig vet att vi i min verksamhet arbetar med det professionella kollegiala lärandet och att jag som ledare har haft för avsikt att göra detta mycket systematiskt och grundläggande. Vi har nu kommit ytterligare en bit på väg och det här blogginlägget beskriver vårt arbete fram till dags dato och lite vad vi har framför oss.

När jag läste Helen Timperleys bok ”Det professionella lärandets inneboende kraft” var det en sak som fick mig att reflektera över ledarens funktion och det var hur hon poängterade vikten av att alla är med! Att man som ledare måste arbeta efter principen ”noone left behind”. Det här har jag tagit fasta på eftersom jag under mina år i skolan alltför många gånger medverkat i utvecklingsarbeten som engagerat några i kollegiet och eventuellt någon skolledare men som efter en tid minskats ner till att handla bara om dessa enskilda lärare och senare har det runnit ut i sanden. För de engagerade lärarna har det kunnat betyda att man förändrat sitt arbete men inte för verksamheten som helhet. Därför har jag nu som ett mantra ”Noone left behind” Det som är bra med detta mantra är också att det fokuserar på min roll som ledare att se till att få med alla! Det kommer inte an på mina medarbetare att ansvara för det utan det är faktiskt mitt uppdrag och mitt jobb!

Bild från Flickr CC Fotograf: Patricia Mellin

När jag läste vidare i boken insåg jag också att för att komma till ett gemensamt kollegialt professionellt lärande måste vi ha ett samtalsklimat och en kunskap om varandra som tillåter kritiskt granskande av varandras arbete och samtal som tillåter misslyckande. Här tror jag att vi många gånger havererar i vår iver att utveckla skolan just för att detta tar tid. Vi vill gärna hoppa över den här fasen och gå direkt på att börja arbeta med att analysera vilka områden vi ska utveckla men så enkelt är det inte! Det går inte att säga ”dela in er grupper och samtala om hur ni vill arbeta med kollegialt lärande”. Nej, här krävs ett mycket medvetet, strategiskt ledarskap som betonar vikten av att gruppen utvecklas i sin förmåga till dialog och jag påstår också att ledaren måste ha en ganska god kännedom om gruppdynamik och hur man får grupper att växa.


Så hur har jag tänkt att lösa denna ganska tuffa utmaning?

I vår verksamhet har vi arbetat fram en treårig arbetsplan. Den innehåller kollegialt lärande som en del i vår utveckling men också det formativa bedömandet och arbetet med IKT. Jag ser att dessa tre områden kompletterar varandra och de tre områdena bidrar tillsammans till att utveckla det professionella lärandet hos oss. 


För att utveckla samtalet och dialogen i våra arbetslag ska vi arbeta utifrån en av Skolverkets böcker: ”Kunskapsbedömning i skolan” Denna är uppdelad i kapitel med efterföljande frågor och inför varje pedagogisk konferens vi har ska arbetslagen ha läst ett kapitel, sedan i sin reflektionsbok skrivit ner egna reflektioner och sedan i laget diskutera frågorna. Frågorna berör t.ex. vad man lägger i ordet förmåga, kunskap och hur man ser på bedömning etc. Min förhoppning är att detta ska leda till att vi får en gemensam syn på arbetet i klassrummen och elevernas måluppfyllelse och utvecklar det formativa synsättet samtidigt som vi tränar oss i att samtala om viktiga klassrumsnära frågor. Det är också viktigt att vi tar fram spelregler för hur man agerar när man tycker olika för om vi ska nå utveckling måste vi ibland tycka olika annars kommer vi bara stå och trampa vatten tillsammans! 

Bild från Flickr CC Fotograf: Ulf Bodin

Parallellt med detta inleder vi ett arbete med kollegaskuggning där alla ska besöka en kollega och få besök av samma kollega. Efter besöken ska man ha ett uppföljande samtal. Jag har bestämt vem som ska besöka vem eftersom problemet med att någon eventuellt inte blir ”vald” faktiskt kan dyka upp även bland vuxna. 

I denna första kollegaskuggning ska man arbeta efter principen ”two star and a wish”. Genom detta tränar vi oss ytterligare på att ge varandra en konstruktiv kritik som för verksamheten framåt.


Vad gör jag som ledare då? 

Jag har precis genomfört medarbetarsamtal utifrån en kompetensmatris som bygger på områdena yrkeskompetens, kommunikation, förändringsförmåga och resultatorientering (områdena är fastställda av vår kommun). Inom dessa områden har både jag och medarbetaren innan vi ses för samtalet skrivit ner vad vi ser som styrkor och utvecklingsområden. Detta har vi sedan samtalat om och resultatet av samtalet har blivit en utvecklingsplan för varje medarbetare. I juni kommer varje medarbetare att ha uppföljningssamtal med mig för att stämma av var vi är nu och vilket som är nästa steg för att nå de individuella målen. Genom detta arbetssätt måste även jag som ledare arbeta formativt och ta aktiv del i det vardagliga arbetet. Jag kombinerar också detta arbete med kontinuerliga lektionsbesök (två gånger per temin) vilka följs av ett kortare reflektionssamtal med medarbetaren.


Eftersom det professionella lärandet först fungerar om även ledaren lär har jag bjudit in till en samtalsgrupp bestående av sju rektorer från olika stadier och med olika huvudmän. Vi ska regelbundet under terminerna  träffas och samtala utifrån Timperleys forskning och våra egna erfarenheter. Tanken är att vi ska kunna bli bollplank för varandra och min förhoppning är att vi också ska kunna arbeta med kollegaskuggning och kanske kan jag på nästa medarbetarsamtal ha med en annan rektor som skuggar mig för att reflektera över hur jag agerar i samtalen med mina medarbetare.


Min poäng är att detta arbete måste ske mycket strategiskt och inte för fort. Att bygga upp ett förtroende i en arbetsgrupp där vi genom att vara varandras kritiska vänner kan utveckla verksamheten tar tid och måste få ta tid Om du dessutom arbetar efter devisen ”noone left behind” kräver det att du som ledare vet var alla dina medarbetare befinner sig. Därför är det bra att var och en får reflektera så att ingen lockas att bara säga ja för att någon kollega som brukar säga bra saker sa ja utan för att man själv har funderat, tänkt till och kommit fram till att detta är värt att säga ja till! Ibland kommer det kräva att man tar ett steg tillbaka för att nästa gång ta två kliv framåt.

Från Flickr CC Fotograf: Niels Linneberg


Min roll som ledare kan jag likna vid dirigentens – ett område som ligger nära min bakgrund som musiklärare. Jag är helt beroende av alla mina olika medlemmar i orketstern med sina olika roller och sina olika instrument. Jag är helt beroende av att de alla är välrepeterade och de är helt beroende av att jag genom mitt ledarskap kan se till att föra oss i mål och att jag har tränat upp min förmåga att urskilja vart och ett av instrumenten när alla spelar tillsammans!



Behöver jag säga att jag känner stor bävan och att mina tankar när jag läste boken var: Det här är för svårt för mig? 


Jag vet att det är svårt. Jag känner gång efter annan att jag spänt bågen för hårt, att jag kanske inte klarar av det, att rektorsuppdraget är för tufft men vänta nu…. Vad var det som det handlade om? Just det: ett lärande! D.v.s. ”try end error and try again and error again and try again until you succeed!” Om jag vill att mina medarbetare ska finnas i en miljö där vi lär och får misslyckas och göra om måste jag som ledare gå före och visa att man får göra fel, göra om och göra rätt – eller göra fel igen och försöka ännu en gång och detta kräver att allt vad prestige heter läggs åt sidan.


Min poäng är alltså: Vill du arbeta med professionellt lärande? Var neredd på att det tar tid! Se till att ”noone is left behind”! Börja med dig själv och den första du ska göra slut med är prestigen!


Med detta vill jag önska er alla en riktigt bra vecka och jag hoppas att ni vill fortsätta att följa oss på vår färd mot ett professionellt kollegialt lärande!

Elsemarie

IKT och ledarskap – när det blir tydligt

Det duggar tätt mellan blogginläggen nu! Det beror på att det jag sist skrev var så bra att jag blev inspirerad själv och det var precis vad jag behövde läsa för att komma igång igen 🙂 Fantastiskt att blogga för att motivera sig själv och så hoppas att det möjligen kan hjälpa någon mer att ta något steg framåt då och då!


Idag kommer ett inlägg om något som jag och många med mig har berört vid ett flertal tillfällen nämligen vikten av skolledarens delaktighet i den digitala utvecklingen på skolan. Eller ”Skolledarens gyllene regel” för den delen!


Anledningen till att jag vill skriva ett inlägg till trots att det finns så många är för att jag har upptäckt i min egen vardag hur viktigt det är att jag som skolledare är en del i denna utveckling och inte lämnar över hela ansvaret till medarbetarna!


I mitt fall är det så att jag inspireras och motiveras av nya saker och därför följer jag gärna med i utvecklingen på många sätt. Jag läser bloggar, jag deltar i FB-grupper, jag ser till att ha ett ”bra” twitterflöde. D.v.s. jag ser till att andra gör urvalsjobbet åt mig! Jag får sedan del av det människor som jag har förtroende för delar med sig av och så lär jag nytt och kan föra det vidare till mina medarbetare så att eleverna får del av nya arbetssätt.


T.ex. har jag på FB och twitter sett flera lärare som använder elevernas telefoner som digitala verktyg. Hos oss har vi inte en dator till varje elev, inte en platta heller men i stort sett samtliga elever har en smartphone. Jag uppmuntrar mina lärare att använda dessa t.ex. för att låta eleverna spela in sina arbeten, de kan använda dem som ”mentometrar”, de kan delta i olika quizz etc. Om jag inte hade vetat om detta hade drivkraften inte blivit lika stor. Så ser nämligen verkligheten ut: Det du som ledare och rektor säger får effekt! Om du dessutom visar att du menar det genom att du själv använder det så blir effekten ännu större!


Många gånger tror jag att vi rektorer hamnar i något sorts ”jante”-tänk: ”Det spelar väl ingen roll vem som säger saker, Varför skulle de bry sig mer om vad jag säger än det deras kollega sa?” Det är är ett förödande sätt att resonera och – ursäkta mig – det är inte att ta sitt uppdrag på allvar!


Du är ledaren! Det du säger har stor effekt på verksamheten! Det du visar med ditt agerande kommer andra att härma! Om du inte är bekväm med det kommer du att få problem med att få verksamheten att utvecklas.


Detta innebär inte att rektor kan allt. Jag har många lärare som kan mer än mig om digitala verktyg i allmänhet och undervisning av vuxna i synnerhet (där slår de alla mig på fingrarna!), men jag ser till att jag kan så pass mycket så att jag kan föra dialog med både dem som är nybörjare och de som kan väldigt mycket. Jag ser till att utmana mig själv (senast idag inom den digitala sfären med en så enkel sak som att ändra pixelformatet på en bild jag ville spara och använda). Jag deltar aktivt i kompetensutvecklingar och fortbildningsinsatser för att ständigt lära mig mer och jag ser till att jag vet var i min organisation jag har dem som kan mer så att jag kan använda dem i ett lärande kollegium. 


Det jag aldrig kan lära mig exakt är hur det faktiskt fungerar idag i klassrummet och där måste jag vara ödmjuk. Jag kan utmana lärarna att ta ett steg till för att jag kan ge dem konkreta tips. Om jag bara rent allmänt skulle säga ”Du måste bli bättre på IKT” så tror jag att medarbetaren – med all rätt – skulle uppfatta detta som ett gigantiskt berg att ta sig över och får de sedan rådet att ”Kolla med någon kollega som är intresserad. De kanske kan hjälpa dig” ja då underlättas inte utmaningen! I det läget skulle i alla fall inte jag uppleva att jag hade chefens stöd och att hen var mån om min utveckling!


Det jag har märkt i medarbetarsamtalen är att när jag försöker arbeta formativt genom att säga: ”Har du tänkt på att prova det här? Har du kollat in den här gruppen på FB? Tänk om du skulle testa det här tills vi samtalar nästa gång?” så börjar medarbetaren tro på sig själv och sina möjligheter och det är ju det bästa utgångsläget. Då dyker också medarbetarens egna idéer upp! Jag känner inte deras klasser eller grupper, jag kan inte avgöra exakt vad de ska göra men genom att väcka intresset så kan jag hjälpa till så att de använder sin fulla potential och då vet jag att det blir riktigt bra för lärare är en yrkeskår som vill att det ska bli bra! Känner ni igen arbetssättet? Tror det kallas formativ bedömning! 

Det handlar om vikten av att ha höga förväntningar i kombination med att säga: Här är vi och det här behöver du för att ta nästa steg! Om jag inte vet ens vart vi ska så bör ju inte jag vara den som talar om vilka steg vi ska ta…

Min övertygelse är att om du själv som skolledare ger dig in på nya områden som att spela in youtube-klipp, skapa FB-grupper, delta i twittertrådar, läsa bloggar så kommer du lära dig en hel del om vad 

som kan hända i klassrummet och då är du med och bidrar till en lärande organisation.


Skicka inte lärare till #SETT om inte du som ledare vet vad du förväntar dig av dem när de kommer tillbaka! Skicka ingen att delta i något IKT-möte med huvudmannen om inte du – skolledaren – vet vad mötet ska leda till eller vad du vill få ut av det till din verksamhet. 


Och börja framförallt med detta: sätt dig ner och fundera över vad du vill ska hända, varför du vill att det ska hända och hur du vill att det ska hända! Ta sedan en diskussion med dina medarbetare och ni kommer alla att lära!


Dina medarbetare är mycket kloka, högutbildade och kritiskt tänkande människor. De kommer inte att köpa någonting utan att du kan motivera varför de ska göra det, hur elevernas resultat förväntas påverkas och vad som faktiskt kan bli bättre i deras vardag om de gör ”som du säger”. Detta kommer du aldrig någonsin att kunna delegera om du vill att verksamheten ska utvecklas! Dina medarbetare har nämligen förtroende för att du vet hur ni ska arbeta för att ta er framåt. Det är till och med ditt jobb! 🙂


Ta hjälp av alla dina duktiga lärare som redan har satt igång De är nog fler än du tror – så var det i alla fall för mig! Många fler! Se till att du skapar möjligheter för dem att dela sina erfarenheter och sina pedagogiska idéer. Se till att ni håller diskussionen på en pedagogisk nivå så att ni aldrig tappar fokus – elevernas måluppfyllelse ska öka!

Från Flickr Fotograf: One lucky guy

Om du förväntar dig att dina medarbetare ska våga prova nya saker och utvecklas – varför skulle det inte gälla dig? Det är så oerhört lätt att ”gömma sig” bakom ”hinner-inte” eller ”för-många-möten”-skölden när det egentligen handlar om ”vet-inte-hur-man-gör” eller ”vill-inte-visa-hur-lite-jag-kan”-filten man lindar in sig i för att skydda sig!


Min stora utmaning är att fundera över varför vi ska öka användandet av digitala verktyg så att jag kan motivera mina medarbetare så att de inspireras och får mod att prova nya saker. Alltså måste jag nu ge mig ut och söka och leta efter goda exempel, aktuell forskning och praktiska exempel som kan motivera och inspirera mina medarbetare. Jättejobbigt eller hur? Nej faktiskt inte! Jag använder mig av alla mina kollegor på twitter och FB. Det är lärare, skolledare, forskare, fackliga organisationer, författare etc. etc. som jag vet mer än gärna hjälper mig. De är bara ett klick borta från mig!


Idag har jag startat en FB-grupp för bara vår skolas lärare och skolledare. Det blir ett förhållandevis slutet forum där jag hoppas att vi ska våga ta våra första stapplande steg till #sharingiscaring och kanske törs vi så småningom visa även våra misslyckanden. Själv har jag ett youtube-klipp som jag har gjort för att visa hur man hanterar Google-kalendern. Problemet är bara att man måste ha maxvolym och lägga örat intill högtalaren för att höra vad jag säger. Inte perfekt men det var ett försök för mig att göra något som jag vill att andra ska göra. Till nästa klipp hoppas jag kunna hantera även mikrofonen. Om det inte går så får jag väl göra om ytterligare en gång tills jag klarar det! Det är nämligen inte förenat med livsfara att misslyckas i dessa sammanhang och det ska vi utnyttja!

Från Flickr Fotograf: Slava Murava Kiss

Min huvudpoäng är att den gyllene regeln gäller för skolledare inom samtliga områden men den får skrivas om lite: Allt vad du vill att andra ska lära och använda i verksamheten ska du lära dig själv! Det må gälla formativ bedömning (fungerar alldeles lysande i medarbetarsamtal men tar tid precis som det gör för lärare), kollegialt lärande (är svårt och utmanande – precis som det är för lärare) eller IKT (händer nya saker hela tiden och man behöver uppdatera sig – precis som för lärare!)


Med detta önskar jag dig lycka till och jag hoppas få möta dig på FB och Twitter för vi behöver varandra i det så viktiga arbetet att öka elevernas målupfyllelse och få alla elever att lyckas i skolan – oavsett om de är barn eller vuxna!


Önskar dig en skön helg och en bra vecka

Elsemarie







…och när man är mitt i virvelvinden…

Elevsamtal som väntar, telefonen ringer, medarbetarsamtal som ska förberedas, pedagogisk konferens som ska förberedas, elev som behöver någon att prata med, fakturor som ska betalas, mail som ska besvaras, möten jag ska delta i, medarbetare som behöver uppmuntras, böcker som ska beställas, krisplan som ska läsas…..

Bild från Flickr Fotograf: Traveller_40


Det är som att befinna sig mitt i stormens öga. Man tillbringar mer och mer tid på och med jobbet men allt bara snurrar på…. Ja, de dagarna och veckorna kommer för oss alla. Då när man undrar om det verkligen var så att jag hade valt att arbeta som karusellskötare…. Var det inte skolledare jag skulle vara…. 


Det är i dessa stunder det är så oerhört viktigt att behålla sin inre kompass inställd på samma mål som den var inställd på när solen sken och havet var lugnt! 


Ni som har följt mig här och på sociala medier vet att jag har utmanat mig själv ganska mycket. jag har tex. lagt upp utvecklingssamtalen med medarbetarna på samma formativa sätt som lärarna förväntas göra med eleverna och då har även jag insett att det är inte lätt. Jag funderar över hur mycket jag egentligen vet om medarbetaren. Vad kan jag egentligen bidra med för att föra någon framåt?  Hur kan jag ge en formativ bedömning nu och skapa ett förtroende och om någon månad vara mer summativ än någonsin och göra en lönerevision? Helt enkelt: hur kan jag agera som en trovärdig ledare som har förmågan att driva och styra det här skeppet framåt på sin väg genom natten så att vi når vårt mål?

Det är lätt att vara kapten och stå på däck och se ut över solnedgången och njuta av utsikten, men när det åskar och stormar och man inte ser mer än en meter framför sig hur gör man då? Det ska den här bloggen handla om för de som skriver om hur man gör när allt fungerar är många men de som skriver om när man tappar sikten och har svårt att styra skeppet är färre!

Från Flickr Fotograf: Patrik Boström

Låt mig komma med några tips och råd från min verklighet:

1. Jag har sagt det förut – jag säger det igen – och det kommer upprepas: Det är inte farligt att misslyckas! Thomas Edison uttryckte det så här när andra människor påstod att han hade misslyckats: ”Nej, jag har inte misslyckats. Jag har kommit på tvåtusen sätt att inte göra en glödlampa”. Ibland behöver vi också komma på tvåtusen sätt som inte bidrar till skolutveckling för att vi ska nå det där sättet som verkligen bidrar till att elevernas måluppfyllelse ökar. Om Edison hade gett upp efter första misslyckandet …vad hade hänt då. Många gånger tenderar vi till att ge upp för snabbt: ”Nej jag provade det där med kamratbedömning men det funkade inte så jag gick tillbaka till det vi gjorde tidigare” eller ”Nej vi skulle börja med kollegialt lärande men det kom andra saker emellan och första träffen kändes inte så inspirerande så nu har vi vanliga arbetslag istället” Det här är inte en anklagelse – det är mänskligt! Vi gillar inte att misslyckas och vi gillar inte att utsätta oss för den risken gång efter gång men jag tror att det är precis det vi måste göra och här måste skolledaren våga ta det första klivet rakt ut i ”helvetesgapet”! När det inte blev som du tänkt dig, när du känner dig osäker, när du känner att stressen tvingar dig tillbaka in i ett vant och känt beteende – sätt dig ner! Andas, försök hitta tillbaka till den första inspirationen! Vad var det som fick igång dig från början? Vad var det som gjorde att du kände lusten att pröva något nytt? Vad var det som motiverade dig att våga utmana dig själv? Vad behöver du göra för att våga en gång till? Ställ frågorna till dig själv, våga redovisa svaren för dina medarbetare och låtsas för allt i världen inte att solen skiner när det åskar, regnar och stormar för du lurar ingen! Inte ens dig själv! ”Just nu blev det inte riktigt bra, jag jobbar som i ett ekorrhjul, jag arbetar på att ta mig ur det och så fort jag gjort det ska jag korrigera kursen och ta oss ut på de rätta farlederna igen!” Det medarbetarna, dina elever eller deras föräldrar behöver höra är att du istället för att tappa kontrollen vågar se stormen i vitögat och visa att du hanterar det! Du är medveten om riskerna och du agerar utifrån det!

Från Flickr Fotograf: Karl Baron

2. Ta hjälp! Det är nu du ska använda dina kollegor! Våga fråga: ”Hur gör du?” ”Hur hanterar du en situation som den här?” ”Vad skulle du ha gjort?” Genom att ställa dessa frågor öppnar du upp för ett professionellt lärande där du bjuder in till ett samtal om hur vi ska nå vårt mål att öka elevernas måluppfyllelse! Att våga stanna upp och säga ”Jag behöver hjälp!” är bästa sättet för att skapa en miljö för utveckling! Många gånger kan man som ledare tro att man tappar i respekt genom att visa sitt behov av hjälp men idag är skolan så komplex att ingen av oss klarar sig ensam. Detsamma gäller för läraren i klassrummet. Ibland måste man be eleverna om hjälp. Det finns saker som de kan som inte jag kan och genom att hjälpas åt skapar vi lärande! Att be om hjälp är inte att vara svag! Att be om hjälp är att visa för sig själv och andra att vi behöver varandra!

Från Flickr Fotograf: Guillaume Baviere

3. Våga backa, vila och ta ny fart! När du backar några steg, tar ut siktet igen och vilar så korrigerar du också dina tankebanor. Om du liksom jag har lätt för att springa på alla bollar kan det ibland ske på bekostnad av strategin. Plötsligt upptäcker man att på handbollsplanen är det fyra-fem bollar i spel och ingen vet vilken som är den som man ska använda! Då krävs det att en ledare går in och plockar bort några bollar, återställer fokus på den riktiga bollen , samlar spelarna och repeterar strategin. I sportens värld kallas det för ”Time out” I företagsvärlden har det begreppet använts när någon misslyckats och bör kliva av men jag vill använda det som i sportens värld. Jag samlar mina spelare, jag repeterar strategin för mig själv och dem, jag ser till att både de och jag hämtar andan, dricker vatten, fyller på med energi för att sedan ge oss ut i matchen igen. I vår värld kan det handla om att man säger: Nu tar vi det lugnt ett tag, jobbar på med saker vi känner oss trygga med, reflekterar över vad nästa steg ska bli och hämtar ny energi.


4. Var tydlig! I stormen är ledarens tydlighet ännu viktigare. Därför måste du våga erkänna både för dig själv och medarbetarna att just nu har det blivit lite mycket och gått lite fort men jag har ändå läget under kontroll och jag är medveten om vad som händer. Jag kommer att klara oss ur den här stormen och jag är fortfarande fast förvissad om att vi ska ta oss framåt. Nej! Jag kommer inte att backa och återvända till den bryggan vi lämnade innan vi gav oss ut på vår resa! Genom att benämna att du också ser att karusellen snurrar för fort visar du att du är en ledare som ser faror och kan hantera dem. Du har en strategi även för detta och det är inget misslyckande! Det är bara ytterligare ett sätt att upptäcka hur man INTE bedriver skolutveckling 🙂 Nästa gång kommer vi att hitta ett sätt som leder till skolutveckling. 


Alltför många har gett upp när det börjat storma och återvänt till ”hemmahamnen”. Många har blivit desillusionerade. En del har bytt yrke av ren uppgivenhet. Andra har lagt sig till med ett mantra ”Det där provade vi tidigare och det går inte”. Någon har valt att arbeta på egen hand för att inte riskera att dras med i de andras eventuella fall och andra hittar sin energi hos kollegor i cyberrymden som ger dem eld till sin tynande låga men kollegorna på arbetsplatsen har de tappat förtroendet för! Det – mina vänner – bidrar INTE till elevernas måluppfyllelse. Det bidrar till en skola som stagnerar och som inte utvecklas. Att stå mitt i stormen och fortfarande ha kvar bilden av det fantastiska målet för vår resa… Att stå ut med regn, hagel och drivis för att man vet att det kommer något bättre där framme i horisonten… Att våga en gång till – ja det skapar skolutveckling. Det skapar en tillåtande miljö där både elever, medarbetare och skolledare tillåts att misslyckas, men vi ligger inte kvar och slickar våra sår nej vi reser oss upp igen och igen och igen och ger oss inte förrän vi står högst upp på prispallen och ropar ”Alla elever klarade skolan!” 


Önskar er alla en riktigt bra resa!

Elsemarie

Från Flickr Fotograf: Patrik Nygren






Nytt år – fortsatta möjligheter

Gott nytt år!

Nu är det dags att ta tag i 2015 och alla utmaningar som det för med sig! Som ni ser i rubriken har jag valt att inte skriva Nytt år – nya möjligheter utan Nytt år – fortsatta möjligheter. Detta är mycket medvetet för vi i skolan måste sluta börja om och istället fortsätta! Mer av Håll i och håll ut och om detta handlar dagens inlägg.


Jag har verkligen kopplat av skolan under helgerna. Jag har ägnat mig åt att titta på serier jag missat, filmer jag inte sett, varianter på Spindelharpan jag inte har spelat etc. och nu står jag här som en formel 1 bil med laddade batterier.

Från Flickr Creative Commons Foto: Axion23

Känner nästan hur jag rusar motorn lite idag för att kunna ge mig av med full kraft från och med imorgon.

Jag har utmanat mig själv nästan så att jag känner att det blir för svårt! Jag har föresatt mig att vår skola och vår verksamhet ska förflytta sig märkbart under de kommande åren och jag har försökt att ta till mig det jag läst och hört de senaste åren för att gå från hörande till görande.

Nu är det dags att fortsätta det medvetna arbetet.


På min skola har alla lärare semestertjänst från och med i somras och för många var det första gången som man skulle fundera över hur man skulle planera sina semesterdagar under julen. Jag kom överens med medarbetarna om att en av dagarna skulle vara en fortbildningsdag med eget arbete. Från början hade jag tänkt att var och en skulle få välja fritt hur dagen skulle användas men sedan började jag fundera över begreppet tid i allmänhet och tid för skolutveckling i synnerhet.


Hur många av oss har inte deltagit i alla möjliga kompetensutvecklingsdagar som på olika sätt har haft som mål att driva verksamheten framåt men där resultatet har varit svårt för att inte säga omöjligt att upptäcka? Många gånger beror detta på att kompetensutvecklingen inte är medveten utan faktiskt ganska omedveten. Helen Timperley beskriver det som att man likt en känguru hoppar från en utbildningsidé till en annan utifrån vad som är ”inne just nu” men utan förankring till den egna verksamheten. 

Bild från Flickr Creative commons Foto: Chris Samuel


Därför valde jag nu en annan modell: Här finns länken till det dokument som mina medarbetare fick inför kompetensutvecklingsdagen.


Dagen innehöll två delar. En utifrån vår gemensamma arbetsplan och en del utifrån två områden som jag tillsammans med övrig skolledning ser som utvecklingsområden – formativ bedömning och kollegialt lärande.


Del 1

Alla fick i uppdrag att läsa igenom vår arbetsplan och komma med synpunkter både utifrån sin egen utveckling och insats men också utifrån verksamhetens utveckling och hur vi tillsammans ska arbeta för att nå våra mål. 


I december skrev jag en arbetsplan för de kommande tre åren utifrån de samtal jag haft med medarbetarna på olika sätt (i medarbetarsamtal, när de sökt upp mig, i informella möten vid fikabord etc.) och denna presenterades för medarbetarna vid vår sista APT innan helgerna. Alla ska ha lämnat in sina synpunkter i en mapp i vår lärplattform senast den 19 januari. Detta blir mitt avstamp för att kunna avgöra om vi alla har samma förförståelse för arbetsplanen, om det är saker som jag behöver korrigera utifrån att medarbetarna har en annan syn på verksamheten än jag, om det är områden som jag behöver arbeta mer med när det gäller fortbildning för att vi ska dra åt samma håll. Det här blir alltså som en kompass för mitt arbete som ledare. Jag vet vart vi ska men jag måste ju avgöra var vi befinner oss nu för att kunna staka ut den bästa vägen mot målet. På det här sättet blir också alla medarbetare involverade och allas synpunkter och åsikter blir lika viktiga.

Bild från Flickr Creative commons Foto: Jon Marshall

Detta tror jag är en grundbult i arbetet med skolutveckling. Alltför ofta har skolledare rusat iväg tillsammans med dem som springer lika snabbt och kvar i startblocken står medarbetare som aldrig ens hann med att fråga vart vi skulle! På det sättet skapas inte skolutveckling! Så skapas utanförskap och forum för informella ledare!


Del 2

Denna del handlade om kollegialt lärande och formativ bedömning. Jag ville att alla skulle läsa en sammanfattning som kommunförbundet i Skåne gett ut utifrån Helen Timperleys forskning om professionellt lärande . För mig är det viktigt att alla har tagit del av samma material för att vi ska kunna föra effektiva samtal. Om jag har läst och ska berätta vad jag har läst vet jag inte vad de andra hör eller uppfattar. Genom att alla läser och dessutom skriver ner sina reflektioner får jag även här en uppfattning om var vi som grupp befinner oss. Återigen: det är viktigt att du som ledare eller lärare vet var din grupp befinner dig så att du kan arbeta utifrån de individer du möter. Inte utifrån någon slags gissat ”medelvärde” utan utifrån faktisk kunskap av var din grupp befinner sig!


Det var väldigt bra att boken fanns som sammanfattning då det kan vara omfattande att ta till sig hela boken med dess komplexa innehåll och jag vet att mina medarbetares tid är värdefull och begränsad.


I del 2 ingick också att se mindre sammanfattningar i form av föreläsningar om Timperleys forskning och längre föreläsningar av Dr Christian Lundahl om formativ bedömning.


Och nu då?

Under våren ska jag hinna med utvecklingssamtal, två lektionsbesök per lärare och ett avslutande samtal där jag utvärderar året med varje medarbetare och sätter upp mål inför kommande arbetsår. Det här är det första jag planerar in i min kalender efter att jag lagt ut fasta mötestider som ledningsgrupp och möten med EHT. På så sätt vet jag att utrymme finns och jag har också anledning att säga nej till andra aktiviteter som vill ta min uppmärksamhet men som faktiskt inte är lika viktiga för verksamhetens utveckling.

Jag tror att det rektorer och skolledare idag behöver är mod att våga säga nej till det som vill ta vår uppmärksamhet från den egna verksamhetens utveckling. En enkel väg kan vara att vänta in alla andra möten och sedan sakna tid för skolutvecklingsarbete och då skylla på att man blev kallad på andra möten men jag vill vända på det: Mitt uppdrag är att utveckla min verksamhet tillsammans med mina medarbetare. Då är det också mitt ansvar att se till att både jag och de får tid till detta arbete. Ett annat agerande är i mina ögon lite fegt och undflyende.


Jag säger inte att det är enkelt – jag har inte ens kunnat visa att jag klarar det! Jag har sällan tidigare utmanat mig själv på detta sätt som jag nu gör. Jag har aldrig tidigare utmanat mina medarbetare på det sätt som jag nu gör och jag vet inte om vi klarar det MEN: jag har grymt höga förväntningar på både dem och mig. Jag är i mitt inre övertygad om att vi ska kunna ta oss framåt och att vi ska utveckla verksamheten så att våra elever når ännu högre med sina mål! 


Och vad behöver vi tänka på? Att se till att få regelbundna perioder av vila, återhämtning och laddning av batterierna! Att ibland köra in i depån och bli ”ompysslade” på olika sätt. Det här handlar om att som skolledare arbeta individualiserat, att se och möta sina medarbetare och elever, att se vem som behöver in i depån lite tidigare än de övriga för att orka hela vägen och att vara observant på dem som bara kör på utan att märka att bensinen är på väg att ta slut. 

Bild från Flickr Creative Commons Foto: Morten Oddvik

Kommer jag att klara det här? Kommer mina medarbetare att vilja följa med på den här resan? Kommer jag att kunna ge dem det stöd och den inspiration de behöver? Jag vet inte – det är inte utan att jag är lite rädd – men jag är tvungen att försöka! För elevernas skull! 





Önskar er alla en fin skolstart de närmsta dagarna och glöm inte att du liksom jag har ett av samhällets allra viktigaste jobb!

Elsemarie

Professionellt lärande och skolutveckling

Så går en höst ifrån vår tid och kommer aldrig åter…


Ja då var det dags att summera min höst på nytt jobb med utgångspunkt från skolutveckling!


När jag kom till nytt jobb i augusti hade jag bestämt mig för att inte vila mig i form  eller spana i tysthet utan sätta igång att arbeta med skolutveckling från dag 1. Jag presenterade för mina medarbetare hur planen såg ut och jag tog mycket tid i anspråk av vår gemensamma konferenstid för att presentera mina tankar och få ta del av deras kunskaper om en verksamhet som var ny för mig.


Nu är det dags att summera vad som har hänt och vad som har gjorts och vad som ska ta oss framåt!


Jag har den här terminen besökt alla lärare vid två tillfällen på lektioner. Varje besök har varit på ca två timmar. Vid första besöket presenterade jag mig själv för eleverna och deltog i samtal men vid det andra satt jag som observatör. Vid det besöket hade lärarna fått välja områden som de ville att jag särskilt skulle observera och jag hade förberett dem på att jag särskilt skulle titta på start och slut av lektionen. Allt utgick från Skolinspektionens observationsschema.


Efter det första lektionsbesöket fick varje lärare en skriftlig kortare återkoppling och efter det andra besöket har de fått ett uppföljningsmöte på en halvtimme. Jag har också träffat 

varje medarbetare i ett medarbetarsamtal en timme. Jag har i min verksamhet totalt 32 medarbetare varav 27 lärare. 


Vi började terminen med att arbeta med att ta fram vad ett mål är och vad en vision är och vi har fört många både formella och informella samtal om skolutveckling och vilka styrkor vi ser i verksamheten. Alla har fått möjlighet att beskriva vilka styrkor och vilka utvecklingsområden de ser i verksamheten. 

Nu har det utkristalliserats fyra områden som vi kommer att arbeta vidare med:

  • Organisation och rutiner
  • Betyg och bedömning
  • Kollegialt lärande
  • Digitala verktyg


Vi har en arbetsplan med kortsiktiga mål i för kommande år och långsiktiga mål för de närmsta tre åren.


Nästa termin kommer jag att fortsätta arbetet med lektionsbesök och jag ska utgå från samma områden som jag gjort vid det senaste klassrumsbesöket. Tanken är att varje lärare ska få två besök även nästa termin. Genom att jag observerar samma områden får varje lärare möjlighet att ta till sig det vi pratat om i uppföljningssamtalen och man kan prova en del nya arbetssätt och få utvärdera dem tillsammans med mig så att utvecklingen i undervisningen får landa. Många gånger stressar vi fram utveckling inom skolan och det är sällan som lärare får någon som helst möjlighet till ”trial and error” och därför blir heller inte utvecklingen bestående. Hur ska man kunna göra något nytt om man aldrig får tid eller möjlighet att ”misslyckas”och föra ett kreativt samtal om detta?


För att utveckla undervisningen och det kollegiala lärandet ska vi också arbeta med kollegieskuggning. Även det är ett långsiktigt arbete. 


De första gångerna man besöker varandra som lärare handlar det om att bekräfta kollegan och också se om det finns saker i kollegans sätt att undervisa som man själv kan ta till sig. 


När lärarna är trygga i detta arbetssätt ska vi i

Helen Timperley’s anda ta oss till att komma till ett stadie där vi kan vara varandras kritiska vänner och se varandra som resurser i vår egen yrkesutveckling. Då kommer vi också behöva ta hjälp av extern handledning för att hålla fokus på de utvecklingsområden som arbetslagen tagit fram. 

Handledningen blir också en hjälp i det professionella lärandet så att vi tränas i att vara varandras kritiska vänner på ett sätt som utvecklar individen som kollega och kollektivet som arbetslaget. 


Min stora utmaning som rektor blir att hitta mina kritiska vänner bland rektorskollegor och att få till en lärande organisation bland ledare men jag är på väg tack vare mötet i ”Ledare lär” En grupp skolledare som har träffats via twitter i syfte att arbeta utifrån Timperleys tankar om kollegialt lärande i alla led. Att arbeta med en lärande organisation kräver att rektor tar sitt eget lärande och sin egen utveckling på allvar och vågar uppleva sina egna ”trial and error”. Om rektor ska bli trovärdig måste hen alltid börja hos sig själv!


Det har varit en enorm förmån att få göra lektionsbesök och ha uppföljningssamtal med lärarna efteråt. Vi har diskuterat olika lektionsmodeller, vi har pratat om elevernas aktivitet på lektioner, vi har resonerat om vad vi behöver göra för att våra elever ska kunna nå ännu bättre resultat och det som är så fantastiskt roligt är att se det engagemang som finns hos lärarna för att utveckla verksamheten och den vilja som finns till förändring.


Jag tror att det viktigaste redskapet en ledare har i en förändringsfas är förmågan att skapa förtroende! Om ledaren skapar ett ömsesidigt förtroende mellan sig själv och medarbetarna och om ledaren har höga förväntningar på sina medarbetare så skapas en god jordmån för skolutveckling att växa i. Det här är en ren viljehandling! 

Att bestämma sig för att man tror på dem man arbetar tillsammans med och att man tror på vår förmåga att tillsammans förflytta berg! Ett medvetet arbete och en tydlig riktning och strategi är vad som kommer att förändra den svenska skolan om du frågar mig. Det handlar om ett hårt och medvetet arbete dag för dag. Det handlar om tid och energi som ska läggas på att läsa in litteratur, ta till sig aktuell forskning, omvärldsspana, aktivt delta i diskussioner och samtal om skolutveckling och varje dag tro på att det finns möjlighet till förändring och utveckling! 


Det är inget ”hokus-pokus” som handlar om att tänka på ett visst sätt eller säga de rätta sakerna eller ta de rätta föreläsarna till skolan! Nej det handlar om att arbeta strategiskt, målmedvetet och att utifrån beprövad erfarenhet och forskning leda verksamheten framåt. 


Framförallt handlar det om ”no teacher left behind”! Inte en enda medarbetare får bli lämnad. Alla ska med och det är ditt och mitt ansvar som skolledare att se till att så är fallet och att vi ger tid och möjligheter för alla att kunna följa med! Varför? För att i detta viktiga arbete behöver vi våra medarbetare! Utan dem är vi ingenting och kommer inte att förändra en enda elevs möjligheter att lyckas!


Med dessa rader vill jag tillönska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år! Kanske blir det året när du tar strategiska steg för att vara med och förändra den svenska skolan just där du står!


Elsemarie

Professionellt kollegialt lärande – en utmaning för hela skolan

Den här veckans blogg kommer att utgå mycket från de tankar jag har fått efter att ha läst Helen Timperleys bok ”Det professionella lärandets inneboende kraft” (Studentlitteratur, 2013) 


Den här boken har verkligen varit utmanande. Av den anledningen har det tagit tid för mig att läsa. Jag har helt enkelt varit tvungen att smälta en del i taget. Jag tror aldrig att jag har blivit så utmanad i mitt ledarskap som i denna bok. Jag har aldrig tidigare heller så ifrågasatt om jag verkligen har förmågan att vara skolledare. 


En förklaring till allt detta är naturligtvis att man inte har haft denna forskning att tillgå. Nu har vi det och jag ser inte att vi kan vända tillbaka! Det finns bara en väg och det är framåt!


En viktig utmaning för mig själv blir nu att som ett mantra upprepa: ”Hold your horses” för jag hjälper inte eleverna genom att stressa fram något efter en given modell. Nej detta måste växa fram utifrån vår vardag och vår verklighet. Det är det som är själva poängen: vi måste hitta våra egna fokusområden och utmanas utifrån dessa!


Många gånger klagar skolledare och lärare över det stora antal mål man översköljs med och alla dessa sidospår som vi förväntas engagera oss i. Jag tror att om vi som skolledare och lärare i skolan tar ansvar för vårt arbete, lägger upp tydliga planer som vi visar har evidens i forskning och som efter ett tag också visar sig ge resultat kommer vi att minska antalet ”sidospår” Varför då? Jo helt enkelt för att vi då tar på oss rollen som en professionell organisation som arbetar med professionellt lärande och tror på dess inneboende kraft. Då får vi tillit och förtroende från våra huvudmän och brukare för att vi visar att vi förtjänar det!


Om vi väl bestämt oss behöver vi fundera över hur vi ska kunna sätta våra planer i verket och det är nu vi måste tillåta utvecklingen att ta tid. 

Tidigare har jag varit inne på att vi i min verksamhet tillsammans ska hitta några mål som hela verksamheten ska arbeta för att nå. Det står fast men målen måste på ett tydligt sätt ha sitt ursprung i elevens resultat, engagemang och välbefinnande och de ska nås genom att vi arbetar utifrån ett professionellt lärande i alla led! 


För att vi ska nå resultat på just dessa områden måste vi hela vägen ha en förståelse för att det professionella lärandet inte sker genom att ”duktiga lärare” talar om och berättar för andra om hur de gör! Det kallas föreläsning! 

(läs gärna Karin Brånebäcks blogg där detta är beskrivet) 

Det professionella lärandet kan bara ske i samtal, dialog och gemensam utveckling utifrån gemensamt framtagna mål utifrån elevperspektivet. Det professionella lärandet äger rum när ledare (på alla nivåer! Från politiker via tjänstemän till skolledare) och lärare vågar utmana sina tidigare erfarenhetsbaserade teorier om hur inlärning går till med nya teorier och att man vågar befinna sig i dissonansen mellan dessa teorier där målet är att lösa konflikten mellan dessa teorier. 

Vad handlar då min egen utmaning om! För det första att skapa mod och lust hos mina medarbetare för att våga gå vidare med det professionella lärandet! För det andra att skapa en miljö där utmaningar är tillåtna för att miljön är präglad av respekt och förväntan! För det tredje att fundera över hur jag ska organisera verksamheten så att det främjar de pedagogiska samtalen och utmaningarna som krävs för att det professionella lärandets inneboende kraft ska frigöras!

Vidare måste jag fundera över hur jag ska kunna arbeta med handledning till lärare och ledning utifrån ett professionellt lärande och jag behöver göra en budget – över vår tid – så vi använder den effektivt!

Det här blir nästa steg i vår skolutveckling och jag har som ni förstått gett mig den på att om de kan i Nya Zeeland så kan vi på komvux i Örebro! Finns ingen anledning att backa! 

Mitt första steg blir att imorgon inleda en dialog med Skolverket om hur man kan utbilda handledare som är duktiga på professionellt lärande så att vi kan få de resurser vi behöver i form av mänsklig expertis! Mitt andra steg blir att samla några likasinnade rektorer och ha en ”lärandegrupp” där vi kan utveckla vårt professionella lärande utifrån professionella samtal där vi kan utmana oss själva och varandra. Tredje steget blir att involvera medarbetarna och tillsammans med dem fundera över hur vi på bästa sätt kan organisera oss och arbeta med professionellt lärande för att förbättra elevernas engagemang, resultat och välbefinnande! 

Svårt? Mycket! Omöjligt? Inte! Utmanande? Grymt! 

Ha en bra vecka! 

Imorgon är första dagen på resten av mitt liv! Det livet som tar sitt ursprung i det professionella lärandet!


Elsemarie

Att ta kontroll över rädslan

Rektor Elsemarie i Balder
Läskigt men jag gjorde det!

Det här blogginlägget ska handla om rädsla och skolutveckling! Det är ingen bra kombination men ändå en oundviklig sådan. När man vill förändra hamnar man ”i otakt” i verksamheten. Det hör liksom till och det är ”en del av spelet”. Otakt är ganska obehagligt och kan framkalla rädsla och en längtan tillbaka till den tiden då vi ”gick i takt”och en del vill helst vända om.

När människan utvecklas och utvecklar börjar det gunga och allt det vi tidigare lutat oss mot och erfarit blir inte längre användbart utan vi måste lära nytt.

Jag ska i detta inlägg peka på en rädsla som jag tror är riktigt stor i våra verksamheter i skolvärlden: rädslan för sociala medier och kontakten med ”de osynliga”- de som bara finns på nätet (fast de allra flesta faktiskt finns i verkligheten också och nätet är verkligt!)

Vad menar jag med detta? 


Som rektor och ledare stöter jag ofta på en rädsla för vad som händer på sociala medier och vad det innebär om man ”lägger ut” något på sociala medier. För att hantera sin rädsla väljer en del att låta bli att delta i sociala medier. På så sätt tror man att man ”klarar sig”.

Till viss del gör man ju det. Den som inte går ut i vattnet riskerar ju inte att drunkna! Å andra sidan får hen aldrig uppleva den fantastiska känslan när man en sommarnatt kan simma i en alldeles svart sjö som man känner väl för att man vet att man kan hantera den och man vet att man har kunskaper som kan rädda om faran är framme! 

Bild av peasap Flickr

Som rektor måste du gå före och visa att du inte är rädd! Medveten om faror och avarter – visst – men inte rädd! Om du ska få detta att implementeras måste du också använda dig av sociala medier och visa att det inte är farligt om man vet hur man gör. Det räcker inte med att du säger: ”Titta på Kajsa och försök göra som hon gör! Hon har koll på hur man simmar!” Nej du måste själv kunna simma! Det är möjligt att Kajsa kan många fler simsätt än vad du kan och att hon simmar både snabbare och längre än vad du kan men du måste också simma och visa att det är bra att kunna! 


Jag blir besviken när jag gång på gång möter rektorer som arbetar i verksamheter där man satsat på 1:1 men rektor själv finns inte på sociala medier eller använder sig av digitala verktyg i sin vardag! Låt mig vara tydlig: Du kan ha hur många duktiga och innovativa Kajsor och Pellar som helst bland dina medarbetare men så länge du inte visar vägen och visar med ditt handlande att du tror på den inslagna vägen kommer ni aldrig att nå framåt som verksamhet! Enstaka medarbetare och klasser ja men inte hela verksamheten! 

Så länge du som rektor låter rädslan för det okända hindra dig istället för att lära dig att bemästra det skulle jag nästan vilja påstå att arbetet med IKT och digitala verktyg är dödfött och det är då vi får ogenomtänkta beslut som ”Låt oss låsa in alla digitala verktyg i elevskåpen så att de inte stör oss i vårt arbete!” eller att man är nöjd med att medarbetarna numer använder Power Point istället för OH-bilder. Jag är ledsen men det räcker inte för att utveckla verksamheten i en digital värld och förbereda eleverna för den verklighet som de möter varje dag!


Jag vill också påstå att du som rektor måste veta hur du hanterar sociala medier så att du står trygg när du blir ifrågasatt för du kommer och du ska bli ifrågasatt! En rektor som inte blir ifrågasatt har aldrig varit i närheten av en förflyttning! Detsamma gäller en rektor som aldrig möter motstånd för förändring och utveckling växer bara om det möter motstånd och ifrågasättandet Det är i ifrågasättandet som ogräset rensas bort så att den starka växten blir kvar!


Du som rektor måste använda dig av sociala medier och gå före och visa att det inte är farligt om man vet hur man ska hantera det. Du som rektor kanske ska hålla i utbildningen i hur man kan använda Twitter som kompetensutveckling istället för att låta Kajsa och Pelle ta hand om det även om de kan det bättre. Genom att du tar på dig kaptensmössan även denna gång visar du att det är du som styr verksamheten och inte något okänt ”internet” som ingen har koll på. Du har koll och du använder dig av alla dessa nya möjligheter för att utveckla dig själv, dina medarbetare och er verksamhet! Du bjuder er på allt som den digitala världen kan erbjuda och du lotsar dina medarbetare så att de också lär sig känna igen faror och kunna hantera dem! Hur börjar du då? Till exempel genom att skaffa dig ett twitterkonto, skaffa dig ett facebookkonto där du är i din professionella roll, använd dig av bloggar och lärplattformar när du kommunicerar med dina medarbetare, lägg upp filmklipp inför konferenser Ja, här sätter bara din egen fantasi gränsen! 

Bild fr 1895 Flickr 

Så vad kan hindra dig? Rädslan! Vilken rädsla pratar vi nu om? Rädslan för att inte kunna, inte vara bäst, göra fel, göra misstag! Låt mig vara tydlig igen: om inte du vågar misslyckas och faktiskt misslyckas ibland kommer du heller aldrig att förflytta verksamheten framåt! Det är bara den som har ramlat i skidbacken som har utmanat sig själv på riktigt! Det kan göra ont att ramla men det är trots allt ganska ovanligt att man inte reser sig igen och får en ny chans med möjlighet till att rätta till sina misstag som gjorde att man föll! En ledare som vågar falla blir också tolerant när medarbetarna faller och de flesta fall är fall framåt! 

Så gör slut med rädslan! Det är inte ditt uppdrag som rektor att visa på farorna! Det är ditt uppdrag att lära alla att simma! 


Önskar er en bra vecka med många nya spännande möten i cyberspace! Vi ses där!

Elsemarie

Att skilja på mål och metod!

Idag kommer mitt blogginlägg att handla om skillnaden på mål och metod. Jag tror att detta är något vi alla måste påminnas om då och då för det är lätt att blanda ihop dem.


Ni som har läst mina tidigare inlägg har fått följa mitt arbete med att skapa en gemensam vision på mitt nya jobb. 

Ni har också fått läsa om hur jag gång på gång pekar på vikten av att rektor tar på sig kaptensmössan. Kaptenen kan inte ens vara släkt på långt håll med Jante utan måste vara trygg i sin roll och veta att jag har detta jobb för att jag har ledaregenskaper som kan komma den här verksamheten till del. Jag kan inte göra något utan mina medarbetare men jag måste lita till min egen förmåga och vad det är som verksamheten behöver av mig. Vem vill flyga med en pilot som säger: ”Nej jag kan egentligen inte mer än någon annan här. Det var en slump som gjorde att jag blev kapten på planet…” Känns inte helt stabilt eller hur? Men ingen vill heller åka med ett plan där kaptenen meddelar: ”Det är ingen annan än jag som jobbar här för jag tyckte att jag klarade mig själv och det var enklare att inte behöva ta hänsyn till andras åsikter!” Skulle tro att det flygbolaget ganska snabbt får packa ihop för de kommer inte ens kunna checka in passagerarna…

 
https://www.flickr.com/photos/fristedt/638305025/in/photolist-4ABHZT-5fAXEL-n7dmSZ-JwB8q-YptR4-on6dv8

Om vi nu har tagit på oss kaptensmössan och vi har en plan för vart vi är på väg och den planen bygger på vad vi har läst oss till om skolutveckling på andra håll och vad forskningen och vetenskapen säger så är väl allt klart?


Oh vad jag önskar att det vore så enkelt men tyvärr! Det är nu som du öppnar dörren för dig, dina medarbetare och era elever och ger dig ut på en färd mot ett än så länge okänt mål i bemärkelsen: jag har inte varit där tidigare, men ett känt mål i bemärkelsen: jag vet vart vi ska!


Det är också nu farorna hopar sig och det är du som är kapten som ska hålla utkik efter dem och också stå i första ledet för att kunna hålla undan.

En sådan fara är att blanda ihop begreppen mål och metod.


Idag är tycker jag att det råder viss begreppsförvirring när vi pratar om 1:1 eller IKT! Här är det mycket lätt att hamna i att medlet blev målet och inom just detta område vet jag av erfarenhet att denna fara tar du inte ihjäl första gången. Nej, den har en förmåga att dyka upp hela tiden. Som en katt med nio liv!


Om inte ledaren vet varför vi ska använda digitala verktyg eller vad ledaren vill få ut av arbete så kommer utvecklingen inte att äga rum! Punkt!


Du får inte som ledare låta dig luras av att vissa lärare lägger ut lektionsmaterial på lärplattformar eller att vissa lärare t.o.m. ”flippar” eller att dina medarbetare har med sig datorerna på konferensen. Om du nöjer dig med det har medlet blivit ditt mål och så var det väl inte från början? Visst ville du tro att om ni satsade på 1:1 och kompetensutveckling inom IKT så skulle elevernas resultat bli bättre! Då måste du också visa att det är det du efterfrågar! 


Om du som ledare inte ser synliga effekter av er satsning i elevernas utveckling har någonting gått fel och det här är ingen annan än du som kan bevaka, för det är bara du som ser vad som sker i samtliga klassrum och på samtliga områden i din verksamhet.


Om du inte har en egen plan och en egen tanke om hur ni ska ta er framåt eller vart ni ska så kommer denna fara att äta upp er och satsningen slutar med att eleverna har skrivmaskiner och ev. ett eget ”underhållningssystem” (som i ett flygplan). Jag har stött på flera rektorer och skolledare som kan uttrycka att det går så bra med IKT-arbetet. Flera lärare lägger ut arbeten på nätet och eleverna lämnar in på nätet. Och vad gör det med elevernas resultat blir min fråga! IKT är ju medlet! Det är inte ett mål och du måste hålla isär begreppen! Du som ledare måste faktiskt kunna så mycket så att du har en bild av vart ni ska och varför ni ska dit och du måste veta vad det ni gör, gör! 


Här ska du koppla in forskning för även inom detta område ska vi arbeta utifrån beprövad erfarenhet och vila på vetenskaplig grund. Det är ingen annan än du som skolledare som ska ansvara för att så är fallet. Då kan du inte låta dig nöjas med att bli imponerad av att eleverna gör egna filmer eller liknande. Det kan du naturligtvis utifrån att visa dem att du har höga förväntningar på dem och att du uppmuntrar när de gör bra saker men din plan och ditt mål måste vara högre än så. 

Om ditt mål är att elevernas måluppfyllelse ska öka behöver du ha en plan för hur du ska använda medlet 1:1 och IKT. När du har detta klart för dig kommer du också kunna kommunicera med IT-avdelningar och förvaltningsledning/huvudman för du pratar inte om maskiner och apparater Du pratar om skolutveckling och elevernas ökade kunskaper och för att sitera @korlingsord : du har läroplanen i högsta hugg när du pratar skolutveckling!


Ett annat område där vi lätt luras in i fällan att blanda ihop medel och mål är när vi pratar om det så populära ”kollegiala lärandet”. Som ni som följer mig vet läser jag ”Det professionella lärandets inneboende kraft” (H. Timperley Studentlitteratur 2013) och jag tycker att det är en fantastiskt utmanande och spännande bok utifrån ett skolutvecklingsperspektiv men jag måste påminna mig om att ”kollegialt lärande” inte är ett mål utan ett medel!


Här gäller samma principer: jag som ledare måste ha målet klart för mig och jag måste veta vilka medel jag ska använda! På vilket sätt kan det hjälpa oss att nå målet genom att arbeta med ”kollegialt lärande”? Vilka frågor är det som just vår verksamhet behöver ta tag i och hur ska vi arbeta med det kollegiala lärandet för att nå våra mål på vår lokala enhet?


Jag tror att det är flera av er som liksom jag kan känna igen er i att man träffar skolledare på olika konferenser och så frågar man: ”Hur långt har ni kommit med IKT-arbete?”, ”Har ni 1:1?”, ”Arbetar ni med kollegialt lärande?”, ”Har ni handledare utifrån?” Kanske ställs frågorna utifrån det högre målet om elevernas utveckling men jag vet av egen erfarenhet att det är otroligt lätt att göra en checklista med olika metoder och så börja bocka av och klappa sig själv lite nöjt på axeln och säga: ”Kollegialt lärande:check! 1:1 check! Lärstilar check! Formativ bedömning check!” men utan att vi vet vad allt detta gör med våra elever? Lite som ett hederligt gammalt glosförhör faktiskt…


Min poäng är att det största ansvaret du som skolledare har är att hela tiden lyfta blicken och hålla kvar den vid det högt uppsatta målet.

Bild från Flickr av Vidar RIngstedt

Medlen ska du lära dig så mycket du kan om så att du likt en hantverkare kan ta fram rätt verktyg för rätt situation men enda gången du får skriva ”check!” på något är när du kan se att era elever gjort framsteg! Ja, det är jobbigt för man kanske inte kan ”checka av” lika lätt men å andra sidan håller du som pedagogisk ledare fokus på att du vet vad det ni gör, gör och du vet det utifrån beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund. Den beprövade erfarenheten och vetenskapen är ditt rotsystem och elevernas ökade måluppfyllelse och ökade kunskaper är din krona!


Jag önskar oss alla lycka till med detta långsiktiga arbete för det är ett av världens viktigaste!

Elsemarie



Skolutveckling i realtid del 4

Jag har i olika bloggar berättat om arbetet med skolutveckling i vår verksamhet på #komvux och nu har jag kommit till den avslutande delar av vår första resa.

Jag har sedan v 33 träffat mina medarbetare två timmar varje vecka för konferens. Min första tanke – innan jag började – var att inte sätta igång något större arbete utan först ”lära känna” verksamheten. Efter en tids funderande kom jag dock fram till att det var ett utmärkt tillfälle att sätta igång direkt just för att jag INTE kände verksamheten och därför inte gav den mina färgningar.  


Tillsammans med medarbetarna har jag arbetat strategiskt med följande delar:

  • Att hitta gemensam vokabulär Vad är en vision, vad är ett långsiktigt mål, vad är ett kortsiktigt mål
  • Att hitta ett bra sätt att samtala med varandra som bygger på att vi lär känna varandra lite mer än att bara veta vad vi heter, vad vi undervisar i och i vilket arbetsrum vi sitter
  • Att hitta våra gemensamma styrkor och utvecklingsområden. Både som vi kommer fram till när vi pratar i mindre grupper och sådant som kommit fram i mina medarbetarsamtal.
  • Att hitta styrkor och utvecklingsområden i undervisningen utifrån vad jag ser när jag nu genomför lektionsbesök på minst 90 minuter hos varje medarbetare
  • Att hitta ett bra upplägg för våra konferenser så att de både blir användbara för mig som pedagogisk ledare och att medarbetarna får styra över dem.

Vad kan jag se som strategiskt viktiga saker i detta arbete? Vad har underlättat arbetet? 

Hur kommer det sig att jag upplever att vi redan är på väg med vårt skepp? 

Svaren på ovanstående frågor är flera men jag ska ta upp några ganska enkla saker som 

jag tror har stor betydelse.


Chefens roll:

Min chef är noga med att jag ska vara en pedagogisk ledare. Det innebär att han tar ansvar för övergripande frågor såsom kontakter med förvaltningsledningen, ekonomirapporter, allt som har med fastighet etc. att göra, samverkan (jag är naturligtvis med men han ser till att kallelser går ut och att information kommer fram). Han mailar endast mig om sådant som jag är direkt berörd av eller sådant som jag måste veta för min verksamhets skull. Det betyder att jag kanske får mellan fem och tio mail av honom per dag? Nej! Per vecka! På sin höjd! Detta bygger på ett ömsesidigt förtroende att jag är trygg med att det jag behöver veta får jag veta och att han är trygg med samma sak. Det ger mig arbetsro och jag känner att han har höga förväntningar på mitt pedagogiska ledarskap och precis som eleverna blir jag bättre av höga förväntningar.

Min kommunikation med medarbetarna:

Jag har slutat att maila mina medarbetare sådan information som alla ska ha. Det handlar t.ex. om mina veckobrev eller om att boka tid för medarbetarsamtal etc. Jag ser till att den informationen ligger på vår lärplattform. Tidigare har jag både mailat OCH lagt information på lärplattformen. Vad spelar det för roll? Jo, på en information på en lärplattform får du inga direkta motreaktioner vilket du får på ett mail! Hur många rektorer har inte råkat ut för ett svar som dessutom ligger som ”svara alla” och som sedan skapar flera nya frågor? 

Genom att lägga min information på lärplattformen gör jag lärplattformen till ett naturligt verktyg för oss och jag lägger in ett pass av möjlighet till eftertanke innan man kan skicka ett mail. Det går inte bara att klicka på ”svara”. Dessutom ger jag dem samma arbetsro som jag får av min chef och de kan ägna mer av sin tid åt det de är bäst på Arbete med elever på olika sätt.


Bokning av medarbetarsamtal och lektionsbesök:

Jag använder mig av Google-kalender för bokning av både medarbetarsamtal och lektionsbesök. Jag lägger in de tider jag kan och medarbetaren bokar genom att ändra min text till sitt eget namn. 

Detta har jag sedan kopplat till weekcal så jag får informationen i 

både telefonen och paddan. Ett mycket smidigt sätt och det hjälper mig att planera både 

samtal, lektionsbesök och övriga aktiviteter. 

Terminsstart, mötesschema och konferensinnehåll:

Jag valde att ta ansvar för de första fem veckornas mötestid. Vi har konferens 15-17 på torsdagar. Två av gångerna har innehållit en timmes APT. Detta har naturligtvis inte bara varit positivt då lärarna saknat sina egna möten vid terminens start men för mig var det viktigt att få den här första tiden. De kommande fyra veckorna har ämnesgrupperna hela konferenstiden och sedan arbetar vi i treveckorscykler. 

Detta ger mig en möjlighet att få kontinuitet i mitt utvecklingsarbete och vi behåller gemensamt fokus. Jag har också varit noga med att beskriva att när man själv förfogar över tiden ska det ändå handla om pedagogiska möten. Allt som går att kommunicera via 

lärplattform ska kommuniceras via lärplattform. Allt som kan planeras av två istället för sju ska planeras av två och övriga fem får acceptera att allt inte blev precis som de hade tänkt. Jag kommer att fortsätta att kommunicera vår gemensamma tid i form av veckoarbetstid så vi förstår att om 10 människor ägnar en timme åt att planera något är det 25% av en 

heltidsarbetandes totala veckoarbetstid. När vi inser detta blir vi mer ”rädda” om vår gemensamma tid och kanske mer benägna att låta någon annan ta ansvar även om jag inte får säga vad jag tycker i alla frågor.


Strategier, tydlighet och engagemang:

Nummer ett för att ta sig framåt i utvecklingsarbetet är att du som rektor ser dig själv som kapten och tar på dig kaptensmössan! 


Det innebär också att du måste lägga tid på att planera era gemensamma möten. Du måste se till att det du säger är baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. Du måste visa att du följer en röd tråd och att det innebär att medarbetarsamtal, lektionsbesök och mötesinnehåll hör ihop.


Du måste också sålla i vilka uppdrag dina medarbetare ska utföra. Du ska vara filtret mot allt som vill ta deras uppmärksamhet och deras arbetstid. Detta kräver att du tar ditt kaptensuppdrag på allvar och vågar stå kvar på bryggan även när det stormar. Du är helt beroende av få dina medarbetares förtroende och de måste veta att de kan lita på dig när åskan går! Du måste våga säga nej när det kommer propåer ”uppifrån” om än det ena och än det andra.


Mitt nästa steg i vår utveckling handlar om professionellt, kollegialt lärande! Jag läser just nu Helen Timperleys bok: ”Det professionella lärandets inneboende kraft” och jag har aldrig tidigare känt mig så utmanad i mitt rektorsskap! Mer än en gång har jag tänkt: Hur ska jag och vi klara detta? Men jag är övertygad om att om jag bara medvetandegör mig själv om vikten av att det är jag och medarbetarna tillsammans som skapar vårt professionella lärande och att alla ska med så kommer vi att klara det! Dessutom måste vi påminnas om att varje resa börjar med ett litet steg – det ska inte vara ett sjumilakliv! Jag återkommer i framtida bloggar om hur den delen har gått!


Nu har vi gjort vår första etapp på vår resa och tagit oss ett litet steg framåt! Resan fortsätter!

Önskar er alla en bra vecka med många fantastisk lärande möten!

Elsemarie

(bilderna kommer från fotograf Eva Holm)