Kategoriarkiv: Uncategorized

Det främjande elevhälsoarbetet

Många gånger kan skolans arbete liknas vid brandkårens utryckningar! Man blir inkallad snabbt för att ”släcka bränder” Brandkåren har ju dock börjat arbeta förebyggande och det är meningen att vi i skolan också ska göra det. Inte minst när det gäller Elevhälsoarbetet.

Ni som har följt min blogg vet att vi på vår skola har gått från ett mer splittrat arbete till att få ihop elevhälsans alla delar så att vi har en stödjande elevhälsofunktion men också en funktion som arbetar med vårt huvuduppdrag: utbildning och undervisning.


I januari 2013 tog jag med mig specialpedagog och speciallärare för att under två dagar ”få ihop gruppen” och se över vilka rutiner vi behövde för att ge våra elever de bästa förutsättningarna att lyckas utifrån sin förmåga. Det arbetet resulterade i de tydliga rutiner som jag har beskrivit i mina tidigare bloggar om elevhälsan. Det handlade om så konkreta saker som att få till blanketter, få till en tydlig ”rutinlista” som lärarna kunde följa och lägga fast grunderna för ett årshjul.


I höstas åkte jag en dag tillsammans med elevhälsans ”andra ben” – det stödjande benet – för att planera det främjande hälsoarbetet. Även då var min programledare som är speciallärare och naturligtvis specialpedagogen med. Dessa två är nyckelpersoner i vår organisation eftersom de är länkarna emellan alla olika grupper som blir runt eleverna på en stor skola. Visst går mycket av deras tid åt till möten men vi upplever att det å andra sidan innebär att färre människor behövs vid varje möte eftersom vi har dessa ”länkar”.


Under ”höstdagen” resonerade vi en hel del om vad det innebär att arbeta främjande! För ett par år sedan hade skolledningen tillsammans med elevhälsoteamet haft en heldag med Petri Partanen. Han gav oss mycket att tänka på och nu var det dags för oss att ta tag i dessa tankar. 

När dagen var slut hade vi delat upp oss i två grupper. En som skulle arbeta med mentorsutbildning och en som skulle arbeta med ett lektionspaket för värdegrundsutbildningar. 

Vi har på vår skola 2 skolsköterskor (nej inte på heltid men två personer) och två kuratorer (samma sak här – inte på heltid men två personer) och det var bra för då fick vi med dessa kompetenser i båda grupperna. Så fick specialläraren vara med i en grupp och specialpedagog i en grupp. Vår SYV fick vara med i gruppen som arbetade med mentorsutbildning.


Detta arbete har nu lett till att vi inför nästa läsår kommer att ha en mentorsutbildning för våra mentorer som ska ta emot nya ettor. Utbildningen ligger vid två tillfällen – ett i slutet av våren och ett i terminsstart inannan eleverna kommit i höst – och de är på 4 timmar vardera. Alltså en signal till alla om att detta är en viktig verksamhet som vi i skolledningen vill lägga tid på.


Gruppen har arbetat fram ett material som innehåller lektion av SYV om hur en studieplan ser ut och fungerar, vilka kurser som ger meritpoäng och vilka som är behörighetskurser, hur våra rutiner ska se ut för prövningar, hur information om högskola och universitet går till etc. etc. Kuratorerna kommer att ha en kortare utbildning i ”det svåra samtalet” och de kommer berätta om vad som är mentors uppgift när det gäller svåra situationer och när mentor ska lämna över till andra professioner. De kommer också att berätta om sekretesslagar och anmälningsplikt. Det är inte så att vi tror att våra lärare är helt ovetande om ovanstående men vi tror att det är bra att man vart tredje år får en uppdatering när man ska möta nya ettor. Vi tror att det här är ett sätt att arbeta främjande.

Specialpedagogen kommer tillsammans med speciallärarna att berätta om hur rutinerna ser ut när en elev behöver få stöd och hur det går till om en elev behöver få en utredning. De kommer också berätta om de viktigaste sakerna att tänka på så att du som lärare får med dig alla elever. Tex. kan det handla om hur elever som har en diagnos ska bemötas av dig som mentor för att ha störst möjligheter att lyckas i skolan.

Skolsköterskan kommer att berätta om hur hälsosamtalet går till, om hens och kurators tystnadsplikt som skiljer sig från övrigas och om hur hen kan hjälpa till med remisser och kontakter med andra vårdinrättningar. Hen kommer också att berätta hur man går tillväga om man misstänker att en elev använder droger.


När vi har genomfört detta arbete betyder det att vi inom tre år har låtit all personal få ta del av denna ”undervisning” och vi tror också att det här ska ge en ökad förståelse mellan de grupper av personal som finns runt våra elever och det tror jag är en framgångsfaktor!


Den andra gruppen har påbörjat ett arbete runt ”lektionspaket” i värdegrundsfrågor. 


Vi är mycket väl medvetna om att dessa frågor ska finnas med i alla kurser och ämnen men vi har också en upplevelse av att detta inte låter sig göras bara för att det står i styrdokumenten. En del lärare har också uttryckt att man vill ha hjälp med dessa ibland svåra frågor. 


Vår plan är att våra elever ska ha fått med sig mellan 6 och 9 lektioner när de lämnar oss efter tre år. Dessa lektioner ska genomföras på klassråd men de kan ha föregåtts av att hela skolan har sett en film eller att man har haft besök av någon föreläsare eller att man gjort något studiebesök, men det ska inte sluta med det utan man ska sedan ta upp de viktiga frågorna på ett klassråd. Lektionerna kommer att ta upp frågor som sex- och samlevnad, religionsfrihet, kulturella skillnader, normativt bemötande, jämställdhetsfrågor ur alla perspektiv, kost och hälsa, sociala medier, likabehandlingsfrågor etc. etc. 


För att detta ska fungera tror vi att vi behöver utmana våra lärare att själva fundera över dessa frågor på djupet. Av den anledningen har vi i elevhälsoteamet lagt mycket tid på att resonera om dessa så viktiga frågor. Vi har ”vi har stött och blött”, kommit med argument och motargument, utmanat varandra och sedan kommit tillbaka och sagt: ”Det där som du sa det var klokt” eller ”Det där som du sa har jag funderat på men jag håller inte med dig”


Vi tror att det först är när du vågar utmana dig själv och fundera över vilka konsekvenser ditt ställningstagande får i din egen vardag som du på allvar kan bemöta eleverna och deras funderingar. Ibland kan det vara så att du som lärare har ett professionellt ställningstagande men även för lärare råder ju åsiktsfrihet. Om du aldrig har funderat över denna problematik kommer du lättare att hamna i konflikt mellan dig som den ”fria männskan” och dig som den professionella läraren. Om vi i skolledningen inte vågar konfrontera att detta ibland kan vara en konflikt kommer vi att hamna i svårigheter förr eller senare. Vi kan kalla det för att ”lägga fisken på disken” dvs. våga se de svårigheter som finns så blir de inte hotfulla! 


Jag som rektor har under min tid i skolan (25 år) många gånger upplevt att lärare viker för de svåra ämnena just för att man inte utmanat sig själv. Det betyder inte att man har ett svar på alla svåra frågor men man har vågat ställa frågan: Vilka konsekvenser får mitt ställningstagande eller mitt undvikande av ställningstagande? När du är trygg i detta kan du också våga möta dem som är av en annan mening och det är då vi på allvar kan prata om värdegrund i skolan. Värdegrund är inget som man skriver ner i en plan och ställer i en bokhylla; Värdegrunden lever man!


Vi har t.ex. pratat om att tillsammans på skolan se en film som heter ”Innan snön faller” som ni kan läsa mer om här En mycket bra film som tar fram problematiken runt hedersrelaterat våld på ett intressant sätt och med en vinkling utifrån de enorma svårigheter som både tjejer och killar ställs inför om de lever i en familj där detta är tradition. 

Vi har pratat om att kunna ha besök från olika politiska ledare och att dessa besök sedan ska kunna följas upp på klassrådslektionen osv. Här är det bara fantasin och tiden som sätter gränser. Varje klass har klassråd 45 minuter varje vecka och vid 4-6 tillfällen per läsår har vi alltså tänkt att man ska ta upp aktuella frågor utifrån vårt värdegrundsarbete och vårt trygghetsarbete. Det kommer att vara olika teman för olika årskurser så att vi har en ”röd tråd” genom elevens tre år hos oss.


Det som vi tycker är bra med den här modellen är att alla lärare får möjlighet att ”klara av” dessa ibland så svåra ämnen när man inte måste hitta materialet själv. 


Vi tycker också att det finns en poäng att skolledningen står bakom arbetet så att vi vet att vi faktiskt har en gemensam värdegrund som vi arbetar efter på skolan. Det ska inte handla om vilken enskild lärare du har utan faktiskt vad skolan står för! 

Därför är det också bra att elevhälsoteamet har tagit fram materialet då det många gånger handlar om frågor som kan vara svåra att hantera och där man kan behöva vara medveten om vad som kan hända efter att man samtalat. Ibland har vi en tendens att vara lite ”naiva” och i vår iver att ta upp svåra frågor sätter vi igång processer som vi inte vet vart de tar vägen” Det här har många gånger elevhälsoteamet koll på och de kan också vara behjälpliga med mer material och fördjupningslitteratur om det behövs.


Ja förhoppningsvis kan vi om ett år utvärdera våra första staplande steg för att nå ett främjande arbete och för att få elevhälsoarbetet att inte bara agera ”brandkår” utan kunna vara en del av skolans vardag. Vi är inte där än men vi har börjat att ta oss framåt!


Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: det viktigaste för att få detta arbete att fungera och få elevhälsoarbetet att bli precis den stödjande funktion som våra elever behöver måste du som rektor prioritera det! Jag lovar att du inte kommer att ångra dig! Glöm inte att det som är bra för våra elever som behöver allra mest stöd är bra för alla! En framgångsfaktor alltså!


Vill du läsa mer om elevhälsoarbetet så har du en länk till Skolverket och styrdokumenten  här


Önskar er alla en riktigt bra vecka! Nästa blogg kommer att handla om skolans styrning och min syn på det!


Hoppas ni vill fortsätta läsa!

Elsemarie

Annonser

Elevhälsan – skolans hjärta

Igår skrev jag om hur vi har strukturerat upp vårt arbete med Elevhälsan och stödet för elever som behöver det! Idag ska jag skriva om lite olika saker vi har arbetat med och vilka rutiner vi har sjösatt.


Så här går det till för eleven Kim om hen går hos oss:

Kims lärare i svenska är orolig för att Kim inte ska nå målen i kursen. Läraren skickar en F-varning till Kims mentor och till rektor. Kims lärare i religion är också orolig att Kim inte ska nå målen och skickar en likadan varning till mentor och rektor. Båda lärarna har också pratat med Kim!

Nu regerar Kims mentor och skickar en ”Utredning av elevs skolsituation” till rektor. I utredningen beskriver mentor situationen och där står också vilka kontakter som mentor haft med Kim och hens vårdnadshavare om Kim inte är myndig. I ett mentorsamtal gör mentor tillsammans med Kim en scanning av Kims skolsituation. Denna har våra kuratorer, skolsköterskor och specialpedagoger satt samman och den tar upp olika frågor om vad Kim själv tror påverkar skolarbetet. Det kan vara att hen har svårt att sova, att hen saknar kamrater, att det inte är arbetsro på lektionerna, att hen har svårt med att skriva eller läsa etc. Genom att mentor och Kim resonerar om situationen får mentor direkt en bild av hur Kim själv ser på skolan och delvis hur Kims fritid ser ut. Även detta dokument lämnas till rektor. 


Rektor tar med sig dokumenten till EHT-mötet och där resonerar man om hur Kim bäst ska få hjälp. 

Är det kost eller sömnbrist eller liknande så kanske Kim behöver träffa skolsköterskan. Är det problem hemma eller med kompisar kanske kurator är ett bra alternativ. Är det hög frånvaro måste Elevhälsoteamet och mentor tillsammans arbeta för att ta reda på varför Kim har hög frånvaro. Är det skrivandet och läsandet som är svårt eller att man ligger för mycket efter ja då är det specialpedagog och speciallärare som kan hjälpa Kim. 

På detta sätt får Kim den hjälp han behöver. Om det är sömnen som är problemet hjälper vi inte Kim genom att ge honom en tid hos specialläraren! Det här verkar självklart men min bild är att vi många gånger sätter igång ”en behandling” utan att ha ”ställt en diagnos” Tänk om vården skulle göra så! 


Varje termin har vi en uppföljningskonferens per årskurs och program. Då träffar rektor och EHT alla mentorer och de får berätta om sina elever. Även här kan vi upptäcka elever som är i behov av stöd och i och med att alla professioner är på plats kan vi direkt bestämma tid för tex. ett samtal tillsammans med eleven och elevens föräldrar. Jag som rektor är noga med att se till att endast de professioner jag bedömer behövs bokar in mötet. Återigen: är det problem med Kims hälsa kanske inte kuratorn måste vara med på mötet med Kim och vårdnadshavarna. Mentor är däremot alltid med liksom jag som rektor och specialpedagogen. Att specialpedagogen alltid är med hjälper oss att hålla koll på att det faktiskt är utbildning vi håller på med! Kan också tyckas självklart men ibland kan man tappa fokus och börja arbeta med delar som faktiskt inte är vårt uppdrag. Vid dessa konferenser kan det också vara så att vi bedömer att det Kim behöver är en tid hos skolsköterskan och då kan denne direkt ge ett tidsförslag till mentor som ser till att Kim får kallelsen. På så sätt blir vi effektiva också med varandras tid och sparar mycket mailkonversation! Ibland är det mänskliga mötet mer effektivt än ett mail! 


Jag har slopat klasskonferenserna eftersom jag upplevde att de ibland kunde bli ett forum för delande av information som kanske inte alla skulle ha. Det hände också att en del lärare uttryckte att de hade svårt med en klass eller en elev och då dröjde det inte länge innan en annan lärare förklarade att den inte hade några problem vare sig med klassen eller eleverna. Detta resulterade många gånger i att den första läraren gick från konferensen med en känsla av misslyckande och det var ingen hjälpt av. Jag behöver starka lärare som har en tro på sig själva! 

Numer kan vi också ta upp de svåra sakerna på en uppföljningskonferens då det bara är de som behöver ha den informationen som är på plats. Dessutom betyder detta att för den enskilda mentorn handlar det om ett möte på ca 20 minuter en gång per termin!


Ibland hamnar man i en situation där vi känner sådan oro för Kim att vi vill göra en anmälan till Socialtjänsten. Den anmälan görs alltid av mig som rektor! Detta för att Kim eller hens vårdnadshavare aldrig ska tappa förtroendet för sin mentor eller en undervisande lärare. Det är bättre att de eventuellt är riktigt arga på mig som rektor och det är också lättare för mentor att komma till mig med ett förslag om anmälan om de inte måste göra den själva. Jag tycker dessutom att det är en signal till alla om att det är jag som rektor som ansvarar även för denna ibland tuffa del av vårt myndighetsutövande! Naturligtvis händer det att kurator och skolsköterska gör anmälningar utifrån det de fått veta som kanske inte ens jag som rektor ska veta men de har en erfarenhet av detta och vet att det är en del av deras jobb.


Hur gör vi med dokumentationen då? Vi har en ”sekretessbrevlåda” på vår expedition. Där kan mentorer, lärare, jag eller andra lägga dokument som ska till elevakten. Lådan är låst och en av våra administratörer ansvarar för den. Hen ser till att dokumenten diarieförs och hamnar i elevakten. På detta sätt vet vi att alla elevakter på vår skola ser likadana ut och att diarieföringen är korrekt. För mig som rektor är det också bekvämt att där kunna lämna min utskrivna mailtrafik i elevärenden och veta att de hamnar i elevakten. 


Genom ovanstående rutiner tycker vi att vi har hittat stödprocesser som hjälper oss att möta varje elev utifrån hens behov. Vi lyckas inte i alla fall att få Kim att nå målen eller att komma till skolan men jag tror att de flesta ”Kimar” lämnar oss med en känsla av att vi brydde oss och att vi gjorde vårt bästa! Mer än så kräver vi varken av oss eller våra elever! 


I del 3 av mina elevhälsobloggar ska jag berätta hur vi arbetar med det främjande elevhälsoarbetet Hoppas att du orkar med den delen också 


Önskar dig en riktigt bra vecka och all lycka med att sätta eleverna först! Det är inte alltid lätt men viktigt!


Elsemarie

Elevhälsoarbetet – rektors viktigaste uppdrag

I en gammal klok bok står det så här: ”Framförallt som ska bevaras ska du bevara ditt hjärta för därifrån utgår livet”


Om Elevhälsoarbetet är skolans hjärta så är det precis i enlighet med ovanstående citat som jag tror att vi ska arbeta!


På min skola hade vi tidigare lite olika ”avdelningar” för elevhälsoarbetet eller arbetet för elever i behov av särskilt stöd. Det fanns ett mindre individuellt program där man arbetade med sk. ”drop outs” (detta var långt innan det fanns ett begrepp för dessa elever) sedan fanns det en öppen verksamhet för elever som behövde stöd eller bara ville ha lite extra tid i skolan för att plugga. Till detta hade vi också ett ”traditionellt” elevhälsoteam. 


När jag kom till skolan hade elevminskningens tid börjat! Som på så många skolor började man nu skära ned bland personal och som så ofta var det just ”stödfunktionerna” som man skar ner på. Chefsskapet för dessa tre kategorier av ”stöd” hade dessutom cirkulerat bland oss rektorer och det gjorde att vi saknade ett helhetsgrepp. I det läget bad jag om att få ta över chefsskapet för dessa personalgrupper då det också sammanföll med att min egen personalgrupp hade minskat.


Jag har under hela min tid i skolan haft ett särskilt hjärta för de elever som inte bara ”promenerar in i skolan och sedan ut därifrån” utan de där som hittar lite egna krokiga stigar och vägar och med vårt stöd hittar sin egen väg ut! Jag hade en tydlig tanke med vart jag ville och jag visste också att de som jag arbetade med i detta team hade ”hjärtat på samma ställe som jag” d.v.s. alltid eleven – människan – först!


I ledningsgruppen gjorde vi tillsammans upp en plan för hur arbetet skulle kunna struktureras och idag har vi ett fungerande elevhälsoarbete törs jag påstå!


Jag skulle vilja beskriva detta på precis samma sätt som man idag pratar om vikten av rektors ledarskap för IKT-arbetets utveckling! Rektor är ovärderlig för elevhälsoarbetets utveckling. Det handlar om att rektor måste kommunicera med lärarna att detta arbete är viktigt för att öka måluppfyllelsen och det kan handla om att kommunicera med elevhälsoteamet vad det innebär att vara en ”stödfunktion” i skolan för att öka måluppfyllelsen. Det viktiga är att vi hela tiden har fokus på att vi arbetar med utbildning och att eleverna ska nå målen! Det är grunden för allt vårt arbete!


Idag består vårt ”stödteam” av tre speciallärare, specialpedagog, SYV, skolsköterska och kurator. Jag vill direkt säga att vi inte har tillräckligt med SYV, specialpedagog eller skolsköterska men det är å andra sidan ytterligare en anledning att se till att det arbete vi gör görs effektivt! 


Vi har lagt upp ett strukturerat mötesschema och vi ser till att vi har länkar mellan de olika grupperna i vårt team.


Så här ser en vecka ut:


Måndagmorgon träffas våra programledare (en per nationellt program samt en för språkintroduktion och en för Elevhälsoteamet) tillsammans med rektorerna. Här tar vi upp skolutvecklingsfrågor, kalendariefrågor m.m. Genom att elevstödsarbetet finns representerat här garanterar vi att vi inte tappar det perspektivet när vi planerar vår verksamhet. Idag är det en av våra speciallärare som är ”programledare” för elevhälsoteamet.


Tisdagar träffas speciallärare, specialpedagog och jag som ansvarig rektor för elevhälsoarbetet. Då går vi igenom alla elever som har kommit upp på de olika programmens egna EHT-möten. Vi tittar över vilka elever som behöver få extra hjälp för att nå målen. Är det elever som har F i någon kurs lägger vi upp en plan för hur vi ska kunna hjälpa eleven att få ett E eller högre betyg. Jag ser till att övriga rektorer får en lista över vilka åtgärder vi planerar för ”deras” elever så att de har möjlighet att reagera på detta. Det betyder att ansvarig rektor inte ”tappar kontrollen” men jag fungerar som en samordnande länk och vi vet också att på vår skola får man som elev rätt till ”samma” stöd oavsett vilket program man tillhör eller vilken rektor man har. Det blir också effektivt då vi kan hjälpa alla elever som behöver hjälp med t.ex. kursen svenska 1 oavsett vilket program de går på.


På torsdagar träffar jag EHT tillsammans med specialläraren som är programledare för dem. Då arbetar vi med det främjande arbetet. Vi diskuterar värdegrundsfrågor, vi uppdaterar våra olika planer, och vi resonerar om hur vi ska arbeta förebyggande. Vid detta möte är inte speciallärarna med. Man ska delta endast på de möten där man verkligen ska vara – övrig tid ska man ha tillsammans med elever!


Efter det träffar varje programrektor ”sitt” EHT och där sitter specialpedagogen som den länk som finns med i alla möten och kan bevaka att alla elever får det stöd som hen har rätt till. Specialpedagogen ser sedan till att ta med informationen till tisdagens möte med speciallärarna.


Ja, jag lägger totalt tre timmar i veckan på detta arbete varav en är för mitt eget program. Det kan tyckas mycket men jag menar att det är värt varenda sekund. Genom att jag som rektor visar att detta är prioriterat av mig så visar jag också för alla andra på skolan att vi ”ska bevara vårt hjärta för härifrån utgår livet” Jag arbetar efter devisen: är det bra för våra elever i behov av särskilt stöd är det bra för alla! 


I nästa del ska jag gå in på lite mer konkret hur vi arbetar med olika rutiner etc. för att få arbetet att ”flyta på” när skolan har tre rektorer och 900 elever….


Hoppas ni vill läsa även det!


Önskar er alla en riktigt bra vecka!




1:1 ur ett skolledarperspektiv

I höstas hände det: alla elever i årskurs ett och två på vår gymnasieskola fick en egen dator! Vi hade väntat länge – kanske längst på att upphandlingen skulle bli klar – och nu var de äntligen på plats! 

Hur hade vi förberett denna enorma satsning för att få ett bra resultat ganska snabbt? 


När jag började min tjänst på skolan för fyra år sedan sa jag till mina medarbetare att jag ville att de innan läsårets slut skulle ha gjort PIM3. I vår kommun var det förenat med att ”få” en egen bärbar dator. Alla medarbetare gjorde detta och flera av dem gick direkt igång med att använda sig av verktyg som Dropbox och Googledocs i sin undervisning. 


Jag själv som rektor arbetade på samma sätt och använde mig i stort sett uteslutande av dator, padda och telefon i mitt dagliga arbete. Idag använder jag tex aldrig pärmar och ganska sällan penna och papper. Jag är också aktiv på sociala medier i olika forum.


När eleverna fick sina datorer så hade medarbetarna haft sina ganska länge. En viktig del var att medarbetarna fått använda datorn även privat för att de skulle bli vana vid att hantera den i vardagen. Naturligtvis har jag många medarbetare som redan var långt komna i detta arbete men det var bra att vi gjorde det som en gemensam satsning.


Under det halvår som nu har gått sedan eleverna fått sina datorer är jag imponerad över hur långt vi ändå har kommit. Datorn har inte bara ersatt papper och penna utan många lärare har redan kommit dit att man gör mycket som man inte kunnat göra tidigare. 


Jag är  rektor på ett estetiskt program och jag gläds över att man använder det nya verktyget både i inriktningarna och i de gymnasiegemensamma ämnena. På medarbetarsamtalen har vi resonerat om hur man har tagit till sig den nya tekniken och hur man har förändrat sitt arbetssätt. Jag är glad över att så många utmanar både sig själva och sina elever och jag försöker uppmuntra alla att ta ett steg framåt från den plats man befinner sig. Jag tror att man som skolledare i detta arbete behöver visa just på att vi ska vara i rörelse framåt. Vi har olika utgångslägen och vi tar olika stora kliv men samtliga ska vara i rörelse framåt mot ett tydligt mål. 


Det är dock viktigt att använda verktyget med förstånd och just som ett verktyg! Vi arbetar fortfarande med den mänskliga kraften och kreativiteten som ofta har sitt ursprung i det mänskliga mötet och i det som händer i det mötet. Därför var det bra att medarbetarna var ganska vana vid att hantera datorn själva när eleverna fick sina datorer så att man som lärare ”styr” arbetet med datorerna och använder dem precis som det extra verktyg det ska vara och inte som ersättning för den utveckling vi når genom det mänskliga mötet! Det är viktigt att vi ser det här arbetet som en hjälp att utveckla skolan så att vi förbereder eleverna för den framtid vi tror att de ska möta. Därför måste vi också veta vad vi gör och vad vi vill. Arbetet måste ledas och styras av en medveten skolledare och engagerade medarbetare för att nå resultat. 


En tidig summering av vårt första halvår som 1:1 skola är följande:


Det var viktigt att medarbetarna hade en gemensam utbildningsbakgrund i form av tex PIM och att de hade vant sig vid att använda datorn innan eleverna fick sina.


Det är viktigt att jag som skolledare följer upp arbetet och ställer utmanande frågor och har konkreta förväntningar på hur skolarbetet ska kunna utvecklas med hjälp av de nya verktygen – helt enkelt att jag som skolledare har en tydlig målbild av vad jag har för förväntningar på att vi ska uppnå med hjälp av vårt nya arbetssätt.


Det är viktigt att jag som skolledare är bekväm med verktyget, att jag använder mig av sociala medier och håller mig uppdaterad på vad som händer inom området. Det är viktigt att jag som skolledare använder mig av digitala verktyg i mitt vardagsarbete för att visa att jag också förändrar mitt arbetssätt.


Det är viktigt att jag som skolledare håller mig uppdaterad på forskning, artiklar etc. inom den interaktiva utvecklingen så att jag kan möta både elever, och medarbetare med relevanta frågor och synpunkter och att jag vet vart vi ska och hur vi ska kunna komma dit! Jag tycker att Twitter är ett fantastiskt bra forum där jag får ta del av artiklar och olika forskningsrapporter utan att jag måste söka upp dem på egen hand. 


Önskar er alla en bra vecka och kanske ska vi alla prova något nytt i den digitala världen denna vecka för att utmana även oss själva! Vi kan kalla det lärplikt – något man har i Finland till skillnad från vårt svenska ”skolplikt”! 

Vad är skoland problem?

I helgen har jag ägnat mig åt att läsa några artiklar om ordning och reda i skolan och vad vi kan göra åt det! Det verkar som att man nu ”leker med tanken” att PISA-resultaten till stor del har med lugn och ro i klassrummen att göra. När jag ser den här typen av uttalanden eller artiklar blir jag så beklämd. Det får oss som arbetar i skolan att framstå som  totalt inkompetenta människor som mest bara står och ser på medan allt krackelerar. Rektorer och lärare är ett gäng handlingsförlamade människor som inte ens kan hålla ordning i klassrummet! Det här ger också blivande föräldrar och elever en bild av att skolan är ett ställe där man får göra precis som man vill och förmodligen kommer ingen att tala om för dig om du gör fel. Råkar du vara en stackars ”snäll” elev som är där för att lära så kommer du snart bli besviken för det kommer råda kaos i ditt klassrum!


Låt oss en gång för alla slå fast: detta är inte sant! 


Jag har sedan 1989 arbetat i skolan! Jag har arbetat med elever i åldrarna 10-20 år. Jag har undervisat och varit skolledare jag säger det igen. Detta är inte sant! 


Imorgon kommer det att gå tusentals duktiga, engagerade, kunniga, professionella och ordningsskapande lärare och skolledare till sina jobb. De kommer i de allra flesta fallen att erbjuda eleverna stimulans, arbetsro och nya kunskaper. 


Jag vet att många elever svarat att de inte har arbetsro på lektionerna i olika undersökningar men vi måste också minnas att som du ropar i sko (-lan) -gen får du svar!


Vad tror jag då är problemet? 

Jag tror att vi måste börja prata gott om skolan! Om det mediala bruset talar om för elever och föräldrar att skolan är ett problem så är det svårt att då dem att gå dit imorgon fulla av förväntan. Fundera över hur många filmer eller tv-serier du kan räkna upp där rektor och lärare är riktigt br och pålitliga människor. Ja jag kan också komma på några men jag kan räkna upp många många fler där det är en annan bild som ges av oss som jobbar i skolan. John Hattie pekar i sin undersökning av skolan på vikten av att lärare har höga förväntningar på sina elever Jag tror att det är lika viktigt att elever och föräldrar har höga förväntningar på skolan. Så är det inte idag!


De som går till sin arbetsplats ”Skolan” imorgon kommer att gå dit ytterligare en vecka med en känsla av att de ständigt måste försvara sig och att de ständigt är ifrågasatta! Om vi hjälps åt med att kommunicera med våra barn och ungdomar vilken förmån det är att få gå i skolan och hur dåligt alternativet är så tror jag faktiskt att en del kommer att hända. Om vi imorgon möter elever och föräldrar som tror gott om oss som faktiskt valt att arbeta i skolan för att vi gillar undervisning och för att vi tycker om barn och ungdomar så är jag säker på att vi kommer nå nya höjder precis som alla andra gör när man har höga förväntningar på dem.


Jag tror också att vi behöver se över vår timplan och hur vi fördelar timmarna under de tretton år dvs 2 314 dagar som vi ansvarar för eleverna så att vi får ut maximalt av den satsade tiden. 


Är det rätt att minska på de estetiska ämnena? Hur påverkar det elevernas resultat när de mestadels bara använder en del av sin hjärnas totala kapacitet? Är det rätt att börja med undervisning i så många ämnen som vi gör idag redan i årskurs ett? Kan vi göra på något annat mer effektivt sätt? Kan vi vända på synen på lärare så att vi får de allra skickligaste pedagogerna och studenterna att välja att vara lärare i de yngsta åren där vi vet att så mycket grundläggande lärande om lärande äger rum? Hur kan vi underlätta för lärare och skolledare så att de får ägna mindre tid åt att försvara sig och istället lägga mer tid på undervisning och på att lära sig mer om lärande? De här frågorna ska besvaras av forskare och dem som arbetar i skolan – inte av politiker!


Vi som har skolan som vår arbetsplats imorgon har lagt många år av studier på pedagogik och på att försöka förstå hur vi ska hjälpa eleverna framåt. Om det bara hade handlat om ordning och reda så hade vi löst detta för länge sedan!

Jag vädjar nu till nuvarande skolpolitiker, kommande skolpolitiker, föräldrar och inte minst massmedia: Lita på oss som arbetar i skolan! Vi vet vad vi gör! Vi kan vårt jobb och vi behöver era höga förväntningar på oss! 


Jag lovar att ni kommer se resultat! Det är inte enkelt! Det är svårt! Just därför behöver vi få koncentrera oss på vårt arbete ! Vi behöver arbetsro!

I skolan kallar vi det formativ bedömning! 


Önskar alla er engagerade lärare och er andra som arbetar i skolan en underbar arbetsdag och vecka Ni har ett av Sveriges viktigaste jobb! Jag tror på er!

Konsten att leda

När jag läste på rektorsprogrammet i Karlstad fick vi sista terminen läsa en bok som hette ”Konsten att leda” (Denhardt&Denhardt (Studentlitteratur 2008)) Många tyckte att den här boken var svår att ta till sig men för mig blev det nästan en religiös upplevelse att läsa den! Äntligen hade någon satt ord på mitt sätt att leda och jag fick klart för mig att det sättet inte var fel utan helt enkelt berodde på mitt sätt att se på tillvaron utifrån den bakgrund jag hade.
Jag var mellan 2 och 3 år när jag aktivt påbörjade ett musikintresse Det bestod i att lyssna på Gullan Bornemarks skivor. Jag lyssnade inte ”bara” på Sudda Sudda utan i mig hittar ni en expert på Gullans samtliga sånger. Jag minns hur jag redan som liten kunde fascineras av olika klanger och harmonier och hur vissa ackordsföljder kunde beröra mig trots att jag var så liten. Redan som 4-åring lekte jag dirigent och som 6-åring var mitt yrkesval klart: Musiklärare! Jag hade förmånen att under hela min skoltid möta lärare som hade höga förväntningar på mig och som tog mina drömmar på allvar. Min pianolärare kunder säga till mig när jag var i tio-årsåldern: ”Om du inte övar mer kommer du inte att kunna nå ditt mål att bli musiklärare” Jag hade lärare i skolan som trodde på mig som ledare, som bekräftade mitt ledarskap och som utmanade mig genom att tex. låta mig tillsammans med några klasskamrater ta hand om mellanstadiekören trots att vi själva bara var 14 år! Naturligtvis växte vi med ansvaret och flera av oss har idag ledarroller eller chefspositioner! Det här var långt innan Hatties studier om vad som ger framgång i ett klassrum och jag vill påstå att jag hade turen och förmånen att omges av skickliga pedagoger som förstod vad höga förväntningar och ett tydligt ledarskap kunde leda till.
När jag blev rektor var jag noga med att se till att samspelet mellan mina medarbetare fungerade, relationerna mellan dem var viktiga för mig. Jag såg dem nog som en orkester där det var viktigt att bastuborna inte dränkte de små flöjterna utan alla var viktiga och alla hade sin roll!
Jag hade lätt för ”ad hoc” lösningar och jag skrämdes aldrig av snabba förändringar. Jag gillade den emotionella delen av mitt ledarskap mycket bättre än den strukturella. Som ni förstår var detta inte bara något som mina medarbetare uppskattade! Man efterfrågade en långsiktighet och man uttryckte att man saknade struktur i vardagen.
Efter en tid kände jag mig som en misslyckad ledare som ”bara jobbade på känn” tills jag i boken ”Konsten att leda” fick bekräftelse på att mitt ledarskap faktiskt kunde vara riktigt framgångsrikt om man bara såg till att kombinera det med ett strukturellt arbete.
Hur kom det sig att jag arbetade så mycket ”ad hoc” och lyckades bra i de situationerna? Jo jag har redan sedan barnsben tränat mig i att uppträda och vetat att jag har bara denna enda chans att lyckas. Glömmer jag en strof i pianostycket eller sjunger jag fel så kan jag inte börja om utan jag måste hitta ett sätt att lösa situationen och gå vidare för att nå ett så bra resultat som det bara är möjligt. Jagkan inte heller ”bara” vara en tekniskt duktig pianist utan jag måste kunna förmedla en känsla till min publik! Jag har också min bakgrund som kördirigent och jag vet att jag kan ge instruktioner och vara mycket tydlig men jag vet också att jag måste lösa situationer i stunden utifrån att en musiker kan missa ett intro eller en korist kan tappa bort sin stämma. Jag är alltså tränad i att alltid vara beredd på överraskningar som jag måste göra något ”konstnärligt” av!
Det här sättet att arbeta fungerar mycket bra i ledarskapet MEN man behöver till detta foga den strukturella delen för att bli framgångsrik. Dirigenten måste sätta sig ner och gå igenom partituret och noterna bit för bit i sin ensamhet, hen måste kunna skapa sig en bild av hur hen vill att stycket ska låta – en vision av arbetet! Hen behöver noga tänka igenom vilka instrumentalister som behövs i just detta stycke eller vem som bäst passar att sjunga solodelen. Det blir helt enkelt mycket bättre om jag har förberett stycket vi ska spela och sett till att min orkester har fått noter att öva på och att jag har förmågan att ge dem en tydlig bild av hur stycket ska låta när vi är färdiga. Om jag är trygg i detta arbete blir jag en skicklig dirigent som kan få min orkester att nå oanade höjder och jag blir så trygg i min dirigentsroll så att jag också kan hantera att solisten glömmer en takt eller hoppar över en rad. Jag klarar av att ändå få publiken att uppleva något som berör.
Så här avslutar jag min uppsats:

I min inledning skrev jag om mitt motto: Människan först! Min absoluta mening är att inga rutiner eller strukturer kan överbygga det ett mänskligt hjärta kan betyda.

Att ta sig tid när någon kommer för att prata, att lyssna ”bakom” det som egentligen sägs, att fråga efter sådant som inte handlar om arbetet eller skolan för att visa att man förstår att livet ibland handlar om större frågor än resultatet på det senaste nationella provet. Att vara mån om att vardagen ska fungera med alla de rutiner som hör vardagen till och på så sätt medverka till att medarbetarna får de bästa förutsättningarna för att bidra till utvecklingen av verksamheten utan att behöva bekymra sig om eller känna sig stressade av att inte veta vem som gör vad eller när olika saker äger rum, det är att ta ledarskapet till en ny nivå och göra det till en konst. Du kan inte bara spela tekniskt snabbt, du kan också skapa musik som berör!

Om du har tid och lust får du gärna läsa min uppsats! Det är en ärlig bekännelse av hur jag har arbetat med mitt ledarskap och jag tror att jag nu har kommit en bit på väg när det handlar om att kombinera det emotionella ledarskapet med det strukturella! Jag försöker att både vara en tekniskt skicklig instrumentalist samtidigt som jag vill beröra min publik! Du hittar uppsatsen här

Önskar er alla en fortsatt bra vecka och du som arbetar i skolan: Glöm inte att du gör skillnad!

#afkrektor14

Det har gått ett par dagar sedan jag lämnade Varberg… Jag åkte dit full av förväntan och jag åkte därifrån med alla förväntningarna uppfyllda!!

Vad var det som påverkade mig mest? Det var känslan av att vi kan klara av det, att vi är många som vill och att vi har både orken och kraften att göra det! Jag åkte därifrån med en känsla av att finnas i ett sammanhang. Ett sammanhang av människor som också vill se att vi går från ord till handling!

Vad resonerade vi om under 48 timmar?

Vi började i en föreläsning om vilken tid vi lever i just nu och vart vi kan tänkas vara på väg. Det är viktigt att man börjar med att ta reda på var man är för att veta vilka steg man ska ta för att komma dit man vill. Mer än en gång under dagarna citerades Alice i Underlandet där hon frågar efter vägen men inte kan få svar om hon inte vet vart hon ska. Vi i Varberg började med att fastställa vart vi var och därefter skulle jag vilja beskriva det som att flera olika typer av samtal och diskussioner följde för att vi skulle enas om målet.

Dagarna avslutades med att en av dem som vi arbetar för – en av våra elever  föreläste för oss! Så rätt! Om vi inte lyssnar på dem som idag är 17-18 år kommer vi aldrig att kunna korrigera vår kompass!

Efter dessa dagar är det med skräckblandad förtjusning man går till jobbet. På resan hem blev jag utmanad av en av mina konferenskamrater: ”Hur kommer det märkas på ditt jobb imorgon att du har varit i Varberg på #afkrektor14?” Det tål att tänkas på…. Hur kommer det att märkas…?

Jag hoppas att mina medarbetare märker att jag är engagerad och har blivit ”påfylld” i min tro på vårt arbete

Jag hoppas att mina rektorskollegor märker att jag blivit modigare därför att jag så tydligt fått klart för mig att jag är på rätt väg och att jag inte är ensam

Jag hoppas att mina elever märker att jag ställer mer konkreta frågor till dem om hur vi ska nå vårt mål att ha en skola som förbereder eleverna för den verklighet de faktiskt ska möta – inte den som skolan byggdes för 1842….

Imorgon är det måndag och det jag fruktar mest är att jag ska falla in i alla dessa vardagsproblem som har en tendens att ta all min uppmärksamhet och flytta fokus från framtiden till nuet. Jag måste nog flera gånger om dagen påminna mig om att min roll som kapten på båten är att hålla bilden av målet levande för medarbetare och elever och att ständigt visa på vikten av att vi kommer dit!

Det viktigaste i mitt pedagogiska ledarskap är att hålla fokus på vart vi ska och se till att medarbetarna har de verktyg och de kunskaper som de behöver för att vi ska ta oss dit!

Jag vill och jag kan! Kommer inte att ge upp! 

Önskar er alla en riktigt bra vecka och kom ihåg: Du gör skillnad!

Vill också passa på att skicka lite extra energi till er i Skolsmedjan som möjliggjorde för mig och alla andra att få två dagar så fulla av inspiration! TACK för ert enorma engagemang!

Elsemarie

Medarbetarskap och pedagogiskt ledarskap

Nej, jag kommer inte blogga varje dag men just nu händer det mycket som är bra att få reflektera runt.


Idag ska jag skriva om pedagogiskt ledarskap och hur jag ser på detta så populära uttryck. I december 2012 avslutade jag rektorsprogrammet vid Karlstads universitet. Under de tre år vi studerade samtalade vi en hel del om pedagogiskt ledarskap. Många gånger upplevde jag att jag fastnade i att pedagogiskt ledarskap var detsamma som att röra sig i korridorerna och göra lektionsbesök. Lite naivt kanske men många gånger tyckte jag nog att det var så det presenterades för oss ”studenter”. När jag nu har lite egna perspektiv på det pedagogiska ledarskapet har jag börjat ompröva synen på vad det är. Jag kommer säkert ompröva detta igen och igen….


En pedagogisk ledare är en ledare med en stark vision för sin verksamhet

Det innebär att man har en tydlig riktning mot ett mål som man nu bara kan skönja långt bort i horisonten eller kanske ser man bara platsen i sin fantasi. Ledarens uppgift är att tydliggöra bilden och se till att alla medarbetare har samma förförståelse för hur visionen ser ut. När jag började jobba på den skola jag är nu gick jag ut med följande: ”om fem år ska vi vara Mellansveriges bästa estetiska program!” Det visade sig ganska snart att vi inte hade gemensam förförståelse ens för ordet ”bästa” En pedagogisk ledare måste då förtydliga vad betyder ordet bästa och hur ser det ut.


En pedagogisk ledare är en ledare som kan visa på ett tydligt mål som är möjligt att uppnå

Det innebär att man visar på något tydligt mål som vi måste uppnå för att kunna fortsätta drömma om visionen. En sak som jag började med direkt var att säga till lärarna att samtliga inom ett år skulle vara klara med PIM3 Jag ansåg att det var ett viktigt steg för oss att ta för att kunna ta oss närmre visionen. Andra mål kan vara att arbeta med tydliga rutiner och en bra organisation för att föra oss närmre visionen eller kanske är det föräldrasamarbetet som måste förändras….


En pedagogisk ledare är en ledare som i samtal med medarbetarna fokuserar på läraruppdraget och vågar utmana.

Det är i samtalen med den enskilda läraren som du som ledare har störst möjlighet att påverka din verksamhet. Naturligtvis ska ledaren vara ute i verksamheten, men utan samtalet har besöket i klassrummet minimalt värde. Att möta sina medarbetare i ett enskilt samtal är verkligen ett lärande samtal Här får jag ta del av hur läraren tänker runt sin undervisning och runt mentorskapet och jag kan fungera som en coach  Det första samtalet kan äga rum när läsåret startat. Vi stämmer av hur terminsstarten varit, hur tjänsten ser ut och vi resonerar om vilka utmaningar som läsåret kan ha. Nästa samtal är ett samtal utifrån läraruppdraget och mentorsuppdraget. Här ställs frågor tex om hur man använder digitala verktyg, hur man arbetar med formativ bedömning, hur man kommunicerar med sina elever och kollegor och hur man utvärderar sitt arbete. Det här har varit fantastiskt givande samtal och jag har fått möjlighet att ta del av det enorma arbete som görs på vår skola varje dag. Jag får också möjlighet att utifrån vars och ens uppdrag utmana, ställa följdfrågor och resonera om hur vi kan utveckla verksamheten ytterligare. Jag menar att det är här man som pedagogisk ledare ska lägga krutet. Här ska man våga utmana, våga lyssna på de goda exemplen för att sedan kunna använda dem till övriga medarbetare och våga möta det som den enskilde medarbetaren kan uppleva som svårt. Här kan jag också lägga upp min egen plan för hur verksamheten ska fortsätta utvecklas och jag får en bra möjlighet att avgöra om vi har en gemensam bild av var vi är och vart vi är på väg! Vi är absolut inte framme än men jag tror att vi är på rätt väg och för första gången upplever jag att vi pratat om vad uppdraget i skolan verkligen handlar om. Det sista samtalet kan vara ett läsårsavslutande samtal där man får summera och reflektera över året som gått och vad man ska ta med sig in i nästa läsår. Det här har jag inte provat än men ska försöka komma igång i vår.


Klassrumsbesök då….

Ja, klassrumsbesök är naturligtvis jätteviktiga för att jag som ledare ska ha en bild av verksamheten jag leder men jag tror att de ska ses som en ögonblicksbild som visar det som händer i klassrummet just den stunden med just de människor som finns i rummet just då och med de sinnesstämningar som människorna i rummet har med sig just i den stunden. Klassrumsbesöken är också viktiga för eleverna men min poäng är att om jag inte kan besöka varje lärare vid flera tillfällen per termin så kan jag inte räkna med att jag ska få del av något annat än just ögonblicksbilder men det kanske är gott nog! Det finns säkert många skolledare som har en annan bild och jag kan mycket väl tänka mig att det kan bero på vilket stadie man jobbar på och hur många medarbetare man har.


Att vara pedagogisk ledare handlar om att själv drivas av en vision och idé om hur den verksamhet man leder ska kunna utvecklas och sakta men säkert steg för steg ta sig däråt. Då måste jag veta att jag och mina medarbetare har samma bild av vårt utgångsläge och att vi har samma bild av vad målet är och hur visionen ser ut och jag måste ha en respekt för att mina medarbetare har en profession och en vardagskunskap som jag inte har! Jag som ledare ska styra skeppet i hamn, jag är fullt medveten om att skeppet har många medarbetare med olika funktioner men jag måste inte vara med och påverka i detalj för att kunna styra rätt! Jag måste lita på mina medarbetare, veta att de och jag har samma mål och vision och se till att jag själv alltid har blicken fäst vid målet!


Är det någon som tror att jag har lyckats med det jag beskrivit ovan? Tvungen att göra er besvikna men genom att jag själv börjar reflektera över denna så viktiga del i mitt uppdrag tror jag att jag kommit ett steg närmre mitt mål och min vision

Lika värde – lika värdiga

Idag kommer mitt inlägg handla om en hjärtefråga för mig: alla människors lika värde och vad det får för konsekvenser för mig som skolledare!

Jag är uppvuxen i en familj som har haft ett motto: Människan först! Det har inneburit att det alltid funnits plats vid köksbordet för en till! Klasskamrater som i tonåren behövde någon att prata med var alltid välkomna hem till min mamma. Missbrukare av olika slag, luffare (ja det fanns även i början på 70-talet när jag var liten) och barn och ungdomar som behövt en familjehemsplacering var alla gäster och välkomna i vårt hem. Det som var kännetecknande för de samtal som skedde runt köksbordet var att de skedde mellan människor som var lika värda – lika värdiga! Jag upplevde aldrig att mina föräldrar ”tyckte synd om” dem som kom i deras väg utan det fanns en respekt för att livet faktiskt krävt väldigt olika saker av oss och i det fanns en respekt för att denna ibland så trasiga människa faktiskt satt här och sökte efter en mänsklig relation.

Jag brukar säga att jag samlar på människor och det är också ett utgångsläge för min syn på alla människors lika värde; om jag missar en enda människa som kommer i min väg så har jag förlorat en del av min samling!

Vad får då detta för konsekvenser i mitt dagliga arbete? När jag möter en upprörd förälder försöker jag alltid sätta mig i förälderns situation Jag går inte ifrån min egen profession men jag försöker att sätta mig in i vad som gör att föräldern eller eleven är så upprörd. Jag bekräftar att föräldern eller eleven har rätt till sin känsla samtidigt som jag förklarar varför vi i skolan har resonerat som vi har gjort. Jag använder mig ibland av följande fras: ”Du är förälder och som sådan ska du tänka med hjärtat för ingen annan gör det för ditt barn, men jag som rektor kan och ska inte göra det” Min erfarenhet är att detta ofta ”avväpnar” en upprörd förälder då man har bekräftat att föräldern t.o.m. kan göra rätt i sitt upprörda agerande. Min poäng är dock att det hela tiden är viktigt att jag som skolledare behåller professionen och påtalar att jag och mina pedagoger faktiskt kan vår verksamhet och vet vad vi gör och vi gör det vi gör utifrån ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Föräldern och jag har olika roller men är lika mycket värda och lika värdiga!

En annan del där detta synsätt får konsekvenser i min vardag är när det handlar om elever i behov av särskilt stöd. Här frågas ofta efter rättvisa eller vissa regler som ska vara lika för alla. I mitt arbete som chef för elevhälsan på min gymnasieskola arbetar vi efter att vara rättvisa och därför arbeta ”orättvist”. Det innebär att varje elev bemöts utifrån sin situation, sin förmåga och sina behov. Då kan elever bemötas på olika sätt, men de har alla samma värde – är lika värdiga!

För en elev kan det bästa vara att man avslutar gymnasiestudierna för att gå vidare med något annat. För en annan kan det rätta vara att erbjudas ett extra år för att kunna bli färdig med så många kurser som möjligt. För en tredje kan det bästa vara att gå om ett år. Här måste jag som skolledare våga vara ”orättvis” och våga utgå just från att alla människor är lika mycket värda och lika värdiga. I många av dessa elevsamtal med ungdomar som har varit med om saker som jag aldrig varit i närheten av trots att min livstid är längre, upplever jag en omvänd situation av lärande. Jag brukar passa på att försöka få ta del av dessa ungdomars erfarenhet, att ”samla på dem” och lära mig ännu mer om människans enorma förmåga att trots allt leva vidare och kunna nå sina mål även om allt pekar på att man inte skulle kunna klara av det. 

Jag skulle vilja utmana dig som är skolledare: hur påverkar det din vardag om du verkligen menar att alla människor har lika värde – är lika värdiga?

Önskar er alla en fortsatt bra vecka! Själv styr jag kosan mot Varberg och #afkrektor imorgon!

Idag det är första dan’ på resten av mitt liv

Jaha så var det då dags! Har väntat på det – att den där starka lusten skulle infinna sig och idag var det dags! Lusten att börja blogga! Vad var det som hände? Det enkla att twittertecknen var för få! För en människa som älskar kommunikation kan twitter emellanåt vara en tuff prövning. Det leder också till att det ibland blir viktigare för mig att få till en riktigt bra tweet istället för att kunna säga det som jag egentligen tycker är viktigt!

Just idag handlar det viktiga om lärarutbildningen. Jag har liksom flera andra läst Björklunds senaste debattinlägg om hur han ska lösa den svenska skolans stora svårigheter. För er som inte har läst så finns debattartikeln här 

Jag är som rektor ganska trött på dessa ”quickfix”. Jag tror att man måste ta problematiken på mycket större allvar. Det handlar om vårt samhälles överlevnad – inte att plocka poäng ett valår. Jag skulle önska att man satte sig ner med de forskare, engagerade lärare och skolledare och aktiva skolpolitiker som finns i vårt land med en femårsplan för att utveckla vår skola. Efter det skulle man inte få ändra några reformer förrän efter nästa femårsperiod. Arbetet måste naturligtvis ske under hand genom att man studerar verksamheterna under reformarbetets gång,men innan något nytt planeras ska det naturligtvis – precis som undervisningen i skolan – bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet!

Att ge någon typ av ekonomisk kompensation för vilka ämnen man väljer att studera behöver verkligen inte betyda att man får de bästa lärarna till yrket. Däremot tror jag faktiskt att det finns de som skulle kunna tänka sig läraryrket som ett alternativ om det fanns en långsiktighet i arbetet och att arbetet var välavlönat. 

Häromdagen ställde jag en fråga till en av våra lokala politiker: ”Hur kommer det sig att politiker anser sig kunna vara med in i minsta detalj när det handlar om skolutveckling när man aldrig hör en politiker vilja fatta beslut om hur kirurgen ska gå tillväga vid operationen eller vilka verktyg han ska använda?” Redan här visar sig det låga förtroendet för skolan och vår utbildning. Man anser inte ens från politikerhåll att vi som arbetar i skolan och leder den är tillräckligt kvalificerade för att utveckla verksamheten eller avgöra vad som för verksamheten framåt. Ett förtroende som de flesta har för dem som arbetar inom vården såsom läkarkåren.

Jag efterlyser en samlad nationell skolutvecklingsgrupp som arbetar utifrån vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och som ska vara direkt rådgivande till beslutsfattarna Makten över skolan måste tillbaka till oss som har ägnat flera år av våra liv till att studera just pedagogik, inlärning och kunskaper om elevers utveckling!

Sådärja! Ett första blogginlägg från Rektorelsemarie!


Önskar er alla en skön söndag och jag hoppas att alla ni i skolan påminner er om att ni denna vecka kan göra skillnad för era medmänniskor som ni möter under deras viktigaste period i livet! Ansvarsfullt? Absolut! Roligt? Obeskrivligt!